Det kändes tungt idag. Det kändes tungt på uppvärmningen. Det kändes tungt när jag strechade. Det kändes tungt när jag gjorde stegringslopp. Idag var varken kroppen eller huvudet med på att springa intervaller.
När jag tidigare har känt så här har jag genomfört den första intervallen lite långsammare än planerat. Kroppen har en tendens att "vakna till" då. Det brukar kännas bättre efter det, men det gjorde det inte idag.
Efter att ha sprungit den första tvåtusingen i 3:58-fart, och vilat 1:07, startade jag den andra intervallen. Jag kände direkt att kroppen fortfarande inte svarade. Löpningen kändes stum, tung och jobbig.
Planen inför de tre sista tvåtusingarna var att springa dem i 3:55-fart, 3:50-fart och 3:50-fart med en vila på ca 1:15. Jag försökte springa enligt plan, men kroppen svarade inte. Den där tunga och jobbiga känslan förföljde mig genom hela passet. De tre sista tvåtusingarna landade på 3:55-fart, 3:53-fart och 3:52-fart där vilan mellan intervallerna blev 1:34 och 1:38.
Även fast jag inte lyckades trycka ner de två sista tvåtusingarna i 3:50-fart, med en vila på ca 1:15, så får jag vara nöjd med passet. Det blev trots allt ett pass tvåtusingar i stegrande fart samtidigt som kroppen inte alls var med.
Summerat blev passet 4*2000 m på tiderna 7:55 - 7:50 - 7:45 - 7:43, där vilan mellan varje tvåtusing blev 1:07 - 1:34 - 1:38.
söndag 30 september 2012
lördag 29 september 2012
Mina Lidingölopp
Jag var inte anmäld till Lidingöloppet idag. Idag har jag med andra ord inte sprungit Lidingöloppet, men jag har sprungit loppet två gånger tidigare. Det var ganska länge sen. Det var en annan tid, men jag har sprungit loppet.
Första gången jag sprang Lidingöloppet var 1982 då jag som 11-åring sprang 1700 meter på tiden 6:45. Jag kommer inte ihåg så mycket från de loppet, men jag kommer ihåg att jag var väldigt trött och att upploppet gick över en stor gräsmatta.
Andra gången jag sprang Lidingöloppet var 1995 då jag sprang på tiden 2:11:31. Ni som är insatta vet att den tiden ger en silvermedalj (prestationsmedalj), och för er som inte är lika insatta kan jag berätta att det är lite meriterande att ha en silvermedalj från Lidingöloppet. Varje gång någon pratar om Lidingöloppet, och om att de ska försöka ta en silvermedalj, tänker jag att "en sån medalj har jag", och det är skönt att kunna tänka så.
1995 förstod jag inte hur svårt det var att springa på silvermedaljtid, men det har jag genom åren lärt mig, och på grund av det har min prestation genom åren också växt. Jag har lärt mig att det är många som försöker springa på silvermedaljtid, några lyckas, många misslyckas, och det behövde jag några år på mig för att förstå.
Jag hoppas att ni som sprang Lidingöloppet idag känner er nöjda med ert lopp, och att att ni som försökte springa på en silvermedaljtid också gjorde det.
Första gången jag sprang Lidingöloppet var 1982 då jag som 11-åring sprang 1700 meter på tiden 6:45. Jag kommer inte ihåg så mycket från de loppet, men jag kommer ihåg att jag var väldigt trött och att upploppet gick över en stor gräsmatta.
Andra gången jag sprang Lidingöloppet var 1995 då jag sprang på tiden 2:11:31. Ni som är insatta vet att den tiden ger en silvermedalj (prestationsmedalj), och för er som inte är lika insatta kan jag berätta att det är lite meriterande att ha en silvermedalj från Lidingöloppet. Varje gång någon pratar om Lidingöloppet, och om att de ska försöka ta en silvermedalj, tänker jag att "en sån medalj har jag", och det är skönt att kunna tänka så.
 |
| Min silvermedalj från 1995 |
Jag hoppas att ni som sprang Lidingöloppet idag känner er nöjda med ert lopp, och att att ni som försökte springa på en silvermedaljtid också gjorde det.
fredag 28 september 2012
Täby-IP milen på 43:55
Löpning är en väldigt mätbar sport. Det går att mäta allting, och själv har jag ganska bra koll på olika tider och värden.
Jag känner till mitt VO2-max värde, vilopuls och maxpuls. Jag känner till mina personliga rekord över olika distanser på kontrollmätta banor. Jag känner också till mina personliga rekord på olika träningsrundor.
Man kanske inte behöver känna till alla sina rekord och värden. Man klarar sig nog bra ändå, men det är ganska kul att känna till sina rekord och värden, eftersom då har man någonting att förbättra sig mot, och när man förbättrar sig blir man glad, i alla fall jag.
Som idag till exempel. Jag vet att mitt tidigare rekord på Täby-IP milen var 44:53, och idag slog jag de rekordet när jag sprang Täby-IP milen på 43:55, och nu känns den här fredagen lite extra rolig.
Totalt med transportlöpning till och från Täby-IP blev dagens pass 16.6 km i 4:36-fart
Jag känner till mitt VO2-max värde, vilopuls och maxpuls. Jag känner till mina personliga rekord över olika distanser på kontrollmätta banor. Jag känner också till mina personliga rekord på olika träningsrundor.
Man kanske inte behöver känna till alla sina rekord och värden. Man klarar sig nog bra ändå, men det är ganska kul att känna till sina rekord och värden, eftersom då har man någonting att förbättra sig mot, och när man förbättrar sig blir man glad, i alla fall jag.
Som idag till exempel. Jag vet att mitt tidigare rekord på Täby-IP milen var 44:53, och idag slog jag de rekordet när jag sprang Täby-IP milen på 43:55, och nu känns den här fredagen lite extra rolig.
Totalt med transportlöpning till och från Täby-IP blev dagens pass 16.6 km i 4:36-fart
onsdag 26 september 2012
Fyrahundringar i duggregn
Det finns ett ordspråk som säger att "lika leker bäst". Det finns ett annat ordspråk som säger att "motsatser dras till varandra". Hur ett livspussel kan gå ihop om man följer dessa ordspråk vet jag inte.
Därmot vet jag att duggregn och fyrahundringar är två helt olika saker, men de kan göra sig väldigt bra tillsammans. Som idag till exempel. Idag blev det 12*400 m med 1 minut ståvila i duggren. Fyrahundringarna sprang jag på tiderna 1:27 - 1:22 - 1:23 -1:24 - 1:24 - 1:24 - 1:24 - 1:25 - 1:23 - 1:24 - 1:22 - 1:23, vilket ger en snittfart på ungefär 3:30 min/km.
Att "två helt olika saker kan göra sig väldigt bra tillsammans" får bli mitt ordspråk, och de ordspråket kom jag på när jag sprang fyrahundringar i duggregn.
Därmot vet jag att duggregn och fyrahundringar är två helt olika saker, men de kan göra sig väldigt bra tillsammans. Som idag till exempel. Idag blev det 12*400 m med 1 minut ståvila i duggren. Fyrahundringarna sprang jag på tiderna 1:27 - 1:22 - 1:23 -1:24 - 1:24 - 1:24 - 1:24 - 1:25 - 1:23 - 1:24 - 1:22 - 1:23, vilket ger en snittfart på ungefär 3:30 min/km.
Att "två helt olika saker kan göra sig väldigt bra tillsammans" får bli mitt ordspråk, och de ordspråket kom jag på när jag sprang fyrahundringar i duggregn.
tisdag 25 september 2012
Lätta prioriteringar
För att få en regelbundenhet i träningen måste man ofta prioritera träningen framför någonting annat. Ibland kan det vara svårt att prioritera träningen, ibland kan det vara lätt.
Idag var det lätt att prioritera träningen. Valet stod mellan att klippa håret, eller att träna. Jag prioriterade att träna. Klippa håret kan jag göra någon annan dag.
Det blev ett riktigt skönt pass. Det blev 4 km @ 4:42-fart som uppjogg, och sedan en fartökning på 5 km @ 4:08-fart, för att sist avsluta med 2 km @ 5:04-fart som nerjogg. Ett riktigt fint pass.
Idag var det lätt att prioritera träningen. Valet stod mellan att klippa håret, eller att träna. Jag prioriterade att träna. Klippa håret kan jag göra någon annan dag.
Det blev ett riktigt skönt pass. Det blev 4 km @ 4:42-fart som uppjogg, och sedan en fartökning på 5 km @ 4:08-fart, för att sist avsluta med 2 km @ 5:04-fart som nerjogg. Ett riktigt fint pass.
måndag 24 september 2012
Vems målsättningar försöker du uppfylla?
Vems målsättningar försöker du uppfylla? Jag reflekterade över frågan när jag såg Ma Junren träna de kinesiska löparna i början av 90-talet. Det såg väldigt konstigt ut när Ma Junren åkte moped bredvid löparna samtidigt som han skrek och slog dom med en pinne.
Vems målsättning försöker du uppfylla? Jag har som barnledare vid ett par tillfällen reflekterat över frågan. Är det barnets målsättning att prestera ett visst resultat eller en viss tid, eller är det barnets föräldrars målsättning? En tabubelagd fråga, men ibland undrar jag. Jag har sett väldigt konstiga saker på fotbollsplan, tennisbanan, terrängspåret, etc, etc.
Vems målsättningar försöker du uppfylla? Min målsättning är att springa Hässelbyloppet på 38 minuter. Min familj stödjer mig i det, men samtidigt bryr de sig inte så mycket om det. Att jag ska springa Hässelbyloppet på 38 minuter är min egen målsättning, ingen annans.
Vems målsättningar försöker du uppfylla? Sanningen är att om du inte har dina egna mål som du försöker uppfylla kommer du för alltid arbeta för att uppfylla någon annans mål. Det tycker jag är någonting att fundera över. Det gäller alla, vuxna som barn.
Vilka mål har du här i livet? Vilka mål har dina barn? Vilka mål har din partner?
Vems målsättning försöker du uppfylla? Jag har som barnledare vid ett par tillfällen reflekterat över frågan. Är det barnets målsättning att prestera ett visst resultat eller en viss tid, eller är det barnets föräldrars målsättning? En tabubelagd fråga, men ibland undrar jag. Jag har sett väldigt konstiga saker på fotbollsplan, tennisbanan, terrängspåret, etc, etc.
Vems målsättningar försöker du uppfylla? Min målsättning är att springa Hässelbyloppet på 38 minuter. Min familj stödjer mig i det, men samtidigt bryr de sig inte så mycket om det. Att jag ska springa Hässelbyloppet på 38 minuter är min egen målsättning, ingen annans.
Vems målsättningar försöker du uppfylla? Sanningen är att om du inte har dina egna mål som du försöker uppfylla kommer du för alltid arbeta för att uppfylla någon annans mål. Det tycker jag är någonting att fundera över. Det gäller alla, vuxna som barn.
Vilka mål har du här i livet? Vilka mål har dina barn? Vilka mål har din partner?
söndag 23 september 2012
7 kilometer i ca 3:45-fart
"Du ska inte springa intervallerna fortare än att du orkar springa den sista intervallen lika fort som den första", är ett vanligt råd man brukar få när man ska springa intervaller.
Det är ett bra råd. Jag brukar lyda de rådet. Jag brukar hålla samma fart genom hela intervallpasset. Det är till och med så att min första intervall brukar vara den långsammaste, och den sista intervallen brukar vara den snabbaste. Idag blev det inte så, men det blev ändå ett riktigt bra intervallpass.
Dagens pass blev 8*1000 meter, med 2 min gåvila, på tiderna 3:50 - 3:43 - 3:45 - 3:43 - 3:45 - 3:46 - 3:58 - 3:45.
Som ni ser sprang jag den sjunde tusingen avsevärt långsammare än de övriga. Jag gjorde det medvetet, för jag var helt slut efter den sjätte tusingen. Jag kände att det inte skulle fungera med en tusing till i samma fart. Jag bestämde mig för att springa en "lugn tusing i kontrollerad 4-fart" för att sedan ge allt på den sista tusingen, och det gjorde jag. Jag är riktigt nöjd med att jag sprang den sista tusingen på tiden 3:45.
Idag blev det 7 kilometer i ca 3:45-fart, och det är fort. Att den sjunde tusingen gick lite långsammare spelar ingen roll. Det här var ett av de bästa intervallpassen jag har kört.
Det är ett bra råd. Jag brukar lyda de rådet. Jag brukar hålla samma fart genom hela intervallpasset. Det är till och med så att min första intervall brukar vara den långsammaste, och den sista intervallen brukar vara den snabbaste. Idag blev det inte så, men det blev ändå ett riktigt bra intervallpass.
Dagens pass blev 8*1000 meter, med 2 min gåvila, på tiderna 3:50 - 3:43 - 3:45 - 3:43 - 3:45 - 3:46 - 3:58 - 3:45.
Som ni ser sprang jag den sjunde tusingen avsevärt långsammare än de övriga. Jag gjorde det medvetet, för jag var helt slut efter den sjätte tusingen. Jag kände att det inte skulle fungera med en tusing till i samma fart. Jag bestämde mig för att springa en "lugn tusing i kontrollerad 4-fart" för att sedan ge allt på den sista tusingen, och det gjorde jag. Jag är riktigt nöjd med att jag sprang den sista tusingen på tiden 3:45.
Idag blev det 7 kilometer i ca 3:45-fart, och det är fort. Att den sjunde tusingen gick lite långsammare spelar ingen roll. Det här var ett av de bästa intervallpassen jag har kört.
lördag 22 september 2012
Jag blir sugen på intervaller
Det regnar idag. Jag sitter inomhus och tittar ut genom fönstret. Jag ser M springa förbi min baksida. Jag och M känner inte varandra så jättebra, men jag vet att han är en duktig löpare. Vi har träffats några gånger, och jag vet att han för ca ett år sedan sprang Amsterdam Marathon under 3 timmar. När jag ser honom springa förbi min baksida springer han ganska fort. Jag tror han springer intervaller, och jag funderar på om han tränar för något speciellt. Han kanske tränar för Hässelbyloppet, jag vet inte, men det förefaller inte helt otroligt.
Ungefär för en timme sedan såg jag M´s sambo C springa förbi min baksida. Hon är också en duktig löpare. Jag vet att hon har fina tider på bland annat halvmaran. Hon kanske också tränar för Hässelbyloppet, jag vet inte, men när jag såg C sprang hon ganska fort. Jag tror hon också sprang intervaller precis som M gör nu.
Jag går och pysslar med annat i några minuter, och när jag tittar ut igen ser jag återigen M springa förbi min baksida. Det går fortfarande fort. Då ser jag plötsligt Å komma springandes från motsatt håll. Å har också fina tider på flera distanser. Så sent som i våras sprang hon 5 km på 19 minuter. Det är bra. Det ser ut som att Å också springer fort. Funderar på om hon kanske är ute och springer en snabbdistans.
Tänker tillbaka på när jag sprang Runrundan (21.1 km) i somras. Tänker på när jag direkt efter målgång lade mig ner på gräsmattan bredvid M. Han hade legat där i ungefär 1 minut. Efter att ha legat där i gräsmattan bredvid M i någon minut springer Å in i mål, och lägger sig i gräsmattan bredvid oss. Där ligger vi utslagna alla tre. Efter några minuter springer också C in i mål. Ingen av oss sprang sämre än 1:35. Tänker att det kanske hänger ihop med vad jag ser på min baksida idag.
Efter att ha sett M, C, och Å springa förbi min baksida har jag blivit väldigt sugen på att springa intervaller. Jag vill också ut i regnet och springa fort. Att det regnar spelar ingen roll, men jag har ett annat problem. Jag har fått ont i ryggen.
Det är ingen vanlig ryggont som ofta involverar ryggkotor, diskar eller liknande, och som yttrar sig i någon form av låsning. Nä, det här är något annat. Det gör ont på vänstra sidan av ryggen, nedanför skulderbladet. Det gör inte ont när jag går omkring, utan det gör ont när jag andas in. Det gör ont när jag tar ett stort andetag och fyller lungorna med luft, och jag hoppas att det bara är träningsvärk efter måndagens simning. Första gången jag kände av det var nämligen i tisdags när jag sprang Täby-IP milen på 49:05. Jag kände också av det igår när jag sprang Bryttbymilen på 49:07. Det kan vara träningsvärk efter simningen, men jag vet inte.
Det bästa är att vänta till i morgon. Att springa intervaller utan att kunna andas ordentligt känns inte meningsfullt.
Ungefär för en timme sedan såg jag M´s sambo C springa förbi min baksida. Hon är också en duktig löpare. Jag vet att hon har fina tider på bland annat halvmaran. Hon kanske också tränar för Hässelbyloppet, jag vet inte, men när jag såg C sprang hon ganska fort. Jag tror hon också sprang intervaller precis som M gör nu.
Jag går och pysslar med annat i några minuter, och när jag tittar ut igen ser jag återigen M springa förbi min baksida. Det går fortfarande fort. Då ser jag plötsligt Å komma springandes från motsatt håll. Å har också fina tider på flera distanser. Så sent som i våras sprang hon 5 km på 19 minuter. Det är bra. Det ser ut som att Å också springer fort. Funderar på om hon kanske är ute och springer en snabbdistans.
Tänker tillbaka på när jag sprang Runrundan (21.1 km) i somras. Tänker på när jag direkt efter målgång lade mig ner på gräsmattan bredvid M. Han hade legat där i ungefär 1 minut. Efter att ha legat där i gräsmattan bredvid M i någon minut springer Å in i mål, och lägger sig i gräsmattan bredvid oss. Där ligger vi utslagna alla tre. Efter några minuter springer också C in i mål. Ingen av oss sprang sämre än 1:35. Tänker att det kanske hänger ihop med vad jag ser på min baksida idag.
Efter att ha sett M, C, och Å springa förbi min baksida har jag blivit väldigt sugen på att springa intervaller. Jag vill också ut i regnet och springa fort. Att det regnar spelar ingen roll, men jag har ett annat problem. Jag har fått ont i ryggen.
Det är ingen vanlig ryggont som ofta involverar ryggkotor, diskar eller liknande, och som yttrar sig i någon form av låsning. Nä, det här är något annat. Det gör ont på vänstra sidan av ryggen, nedanför skulderbladet. Det gör inte ont när jag går omkring, utan det gör ont när jag andas in. Det gör ont när jag tar ett stort andetag och fyller lungorna med luft, och jag hoppas att det bara är träningsvärk efter måndagens simning. Första gången jag kände av det var nämligen i tisdags när jag sprang Täby-IP milen på 49:05. Jag kände också av det igår när jag sprang Bryttbymilen på 49:07. Det kan vara träningsvärk efter simningen, men jag vet inte.
Det bästa är att vänta till i morgon. Att springa intervaller utan att kunna andas ordentligt känns inte meningsfullt.
fredag 21 september 2012
Brottbymilen och Össeby IP
Idag åkte jag till Brottby och sprang Brottbymilen. Start och mål ligger vid den gamla anrika idrottsplatsen Össeby IP strax utanför Brottby. Össeby IP är en mindre idrottsplats, och det märks också på den närmaste omgivningen och på de angränsande terrängspåren.
Troligtvis har inte de som sköter om Össeby IP (Brottby SK?) så mycket resurser för att driva anläggningen. Viljan att driva idrottsplatsen är troligvis mycket större än tillgången på ekonomiska medel.
Frågan är också om Össeby IP skulle bli bättre med ökade ekonomiska medel. Ja, de flesta skulle nog säga det, men Össeby IP känns nästan som ett kulturarv, och när jag gick omkring på Össeby IP tänkte jag på Max Lundgrens berättelse om Åshöjdens Bollklubb. Jag kände också en glädje över att den här typen av idrottsplatser finns kvar. Fast det är klart, det kanske är lätt för mig som utomstående att se det charmiga i det gamla och nedgånga. De som utnyttjar Össeby IP vill säkert att kommunen eller någon annan investerar och renoverar upp idrottsplatsen.
Med Össeby IP som start och mål är Brottbymilen ett fint och ganska krävande terrängspår. Det gick mer eller mindre uppför eller nerför hela tiden. Det kanske inte var några extremt långa backar, men efter några kilometer kändes alla de mindre backarna i benen.
Underlaget var till ca hälften grus eller hårdpackad jord, och till ca hälften skogsstig eller gräs. Brottbymilen var ett riktigt terrängspår där jag hela tiden fick parera för rötter och stenar. Fotlederna fick verkligen jobba idag. På sina ställen var det också blött, men det var inte värre än att det är sånt man får räkna med.
Enda nackdelen med Brottbymilen är att klockan mätte upp milspåret till endast 9315 meter, och det måste jag säga är lite för kort för att kallas ett milspår. Det kan vara så att jag kanske sprang fel någonstans och därav den kortare sträckan, men jag tror inte det.
"Milspåret" (9315 meter) sprang jag på tiden 45:39 för att sedan direkt skarva på med en extra sväng för att få ihop 10 km där tiden blev 49:07. Jag sprang alltså Brottbymilen i ett lugnt tempo på en snittfart av 4:56 min/km.
Troligtvis har inte de som sköter om Össeby IP (Brottby SK?) så mycket resurser för att driva anläggningen. Viljan att driva idrottsplatsen är troligvis mycket större än tillgången på ekonomiska medel.
Frågan är också om Össeby IP skulle bli bättre med ökade ekonomiska medel. Ja, de flesta skulle nog säga det, men Össeby IP känns nästan som ett kulturarv, och när jag gick omkring på Össeby IP tänkte jag på Max Lundgrens berättelse om Åshöjdens Bollklubb. Jag kände också en glädje över att den här typen av idrottsplatser finns kvar. Fast det är klart, det kanske är lätt för mig som utomstående att se det charmiga i det gamla och nedgånga. De som utnyttjar Össeby IP vill säkert att kommunen eller någon annan investerar och renoverar upp idrottsplatsen.
Med Össeby IP som start och mål är Brottbymilen ett fint och ganska krävande terrängspår. Det gick mer eller mindre uppför eller nerför hela tiden. Det kanske inte var några extremt långa backar, men efter några kilometer kändes alla de mindre backarna i benen.
Underlaget var till ca hälften grus eller hårdpackad jord, och till ca hälften skogsstig eller gräs. Brottbymilen var ett riktigt terrängspår där jag hela tiden fick parera för rötter och stenar. Fotlederna fick verkligen jobba idag. På sina ställen var det också blött, men det var inte värre än att det är sånt man får räkna med.
Enda nackdelen med Brottbymilen är att klockan mätte upp milspåret till endast 9315 meter, och det måste jag säga är lite för kort för att kallas ett milspår. Det kan vara så att jag kanske sprang fel någonstans och därav den kortare sträckan, men jag tror inte det.
"Milspåret" (9315 meter) sprang jag på tiden 45:39 för att sedan direkt skarva på med en extra sväng för att få ihop 10 km där tiden blev 49:07. Jag sprang alltså Brottbymilen i ett lugnt tempo på en snittfart av 4:56 min/km.
torsdag 20 september 2012
Jag fuskar inte
Jag fuskar inte när jag tränar. När jag springer mina träningspass tar jag inga genvägar. Om spåret eller stigen går runt ett träd springer jag runt trädet, även om den närmaste vägen är att springa rakt fram.
Jag fuskar inte när jag tävlar. När jag tävlar försöker jag springa som jag tror att de har mätt banan. Ett personligt rekord skulle inte kännas äkta om jag hade genat för mycket i kurvorna.
Jag fuskar inte när jag vilar. Enligt min planering är det vilodag både onsdag och torsdag. Idag var jag sugen på att gå ut och spring ett distanspass, men jag avstod.
Det är lätt att inte fuska, utom med vilan. Det svåraste är att inte fuska med vilan.
Jag fuskar inte när jag tävlar. När jag tävlar försöker jag springa som jag tror att de har mätt banan. Ett personligt rekord skulle inte kännas äkta om jag hade genat för mycket i kurvorna.
Jag fuskar inte när jag vilar. Enligt min planering är det vilodag både onsdag och torsdag. Idag var jag sugen på att gå ut och spring ett distanspass, men jag avstod.
Det är lätt att inte fuska, utom med vilan. Det svåraste är att inte fuska med vilan.
onsdag 19 september 2012
Löparallmänbildning
Många Vallentunalöpare känner till terrängspåret Brottbymilen. Pratar man om Brottbymilen brukar det inte dröja länge innan man nämner "väggen". "Väggen" är en brant nedförsbacke i slutet av Brottbymilen.
Här i Vallentuna verkar det tillhöra allmänbildningen att känna till Brottbymilen och "väggen". I alla fall löparallmänbildningen. Känner man inte till Brottbymilen och "väggen" hamnar man lätt lite utanför när andra pratar om just Brottbymilen och "väggen". Själv känner jag inte till Brottbymilen och "väggen". Jag har en liten kunskapslucka där.
På fredag tänker jag löparallmänbilda mig lite. På fredag tänker jag nämligen springa Brottbymilen så att jag slipper känna mig utanför när andra pratar om Brottbymilen och "väggen".
Annars är träningen efter Stockholm Halvmarathon fortfarande lugn. Måndagens simpass följde jag upp med ett lugnt distanspass igår när jag sprang Täby-IP milen i 4:56-fart.
Här i Vallentuna verkar det tillhöra allmänbildningen att känna till Brottbymilen och "väggen". I alla fall löparallmänbildningen. Känner man inte till Brottbymilen och "väggen" hamnar man lätt lite utanför när andra pratar om just Brottbymilen och "väggen". Själv känner jag inte till Brottbymilen och "väggen". Jag har en liten kunskapslucka där.
På fredag tänker jag löparallmänbilda mig lite. På fredag tänker jag nämligen springa Brottbymilen så att jag slipper känna mig utanför när andra pratar om Brottbymilen och "väggen".
Annars är träningen efter Stockholm Halvmarathon fortfarande lugn. Måndagens simpass följde jag upp med ett lugnt distanspass igår när jag sprang Täby-IP milen i 4:56-fart.
måndag 17 september 2012
Jag vet vad jag håller på med
När jag springer vet jag vad jag håller på med. Jag vet precis hur fort jag kan springa för att orka en viss sträcka. Jag är ganska snabb, och därför står jag ganska långt fram i starten när jag springer lopp. Andra som springer långsammare än mig står ofta långt fram de med. Jag upplever att de bara är i vägen. Jag undrar om de vet vad de håller på med.
Simning är inte min starka sida. Jag kan crawla, men jag behärskar inte tekniken särskilt bra, och jag simmar inte snabbt. Idag simmade jag nere på Gym&Sim. Där fanns det några snabba simmare. De simmade med paddar och simfötter, och de gjorde voltvändningar. De visste vad de höll på med.
Även fast jag inte simmar med paddar och simfötter vet jag vad jag håller på med. Jag vet vad jag håller på med även fast jag inte kunde simma lika fort som de, eller göra lika snygga voltvändningar. Jag vet vad jag håller på med för jag simmade inte på deras bana.
Simning är inte min starka sida. Jag kan crawla, men jag behärskar inte tekniken särskilt bra, och jag simmar inte snabbt. Idag simmade jag nere på Gym&Sim. Där fanns det några snabba simmare. De simmade med paddar och simfötter, och de gjorde voltvändningar. De visste vad de höll på med.
Även fast jag inte simmar med paddar och simfötter vet jag vad jag håller på med. Jag vet vad jag håller på med även fast jag inte kunde simma lika fort som de, eller göra lika snygga voltvändningar. Jag vet vad jag håller på med för jag simmade inte på deras bana.
söndag 16 september 2012
Dagen-efter-känslan
Det var länge sen jag hade den där sköna dagen-efter-känslan man kan få efter ett lopp. De lopp jag har sprungit den senaste tiden har bara varit "träningslopp". De loppen har med andra ord inte betytt så mycket. Därför har jag mest sprungit loppen, och sen mer eller mindre gått vidare och glömt dem. Någon skön dagen-efter-känsla har jag inte fått.
Idag därmot, idag har jag den där sköna dagen-efter-känslan. Jag känner mig nöjd med gårdagens lopp, jag nådde min målsättning, jag har sovit gott, vädret är fint, och kroppen är full med endorfiner. Jag känner mig bra, och jag går omkring här hemma med ett leende på läpparna. Härlig känsla.
Jag tänker nu ge kroppen några dagars återhämtning och lugn träning, men kommande helg tänker jag springa intervaller igen. Då blir det full fokus på Hässelbyloppet den 14 oktober där jag ska försöka springa sub 39.
Den här dagen-efter-känslan innebär också att mitt självförtroende är på topp. Sub 39 på Hässelbyloppet kan väl inte vara så svårt......
Idag därmot, idag har jag den där sköna dagen-efter-känslan. Jag känner mig nöjd med gårdagens lopp, jag nådde min målsättning, jag har sovit gott, vädret är fint, och kroppen är full med endorfiner. Jag känner mig bra, och jag går omkring här hemma med ett leende på läpparna. Härlig känsla.
Jag tänker nu ge kroppen några dagars återhämtning och lugn träning, men kommande helg tänker jag springa intervaller igen. Då blir det full fokus på Hässelbyloppet den 14 oktober där jag ska försöka springa sub 39.
Den här dagen-efter-känslan innebär också att mitt självförtroende är på topp. Sub 39 på Hässelbyloppet kan väl inte vara så svårt......
lördag 15 september 2012
Stockholm Halvmarathon
Vaknade fel. Jag kände mig trött, och jag kunde inte somna om. Med grus i ögonen kom huvudvärken snabbt krypande. Kände mig helt ur form.
Vid 08.00 tog jag en huvudvärkstablett, inga starka varianter som Voltaren utan jag tog en svagare tablett, det blev en Panodil. Tänkte att starten är klockan 16.00 så tabletten hinner sluta värka. Förhoppningsvis hinner huvudvärken också sluta värka.
Väl inne i Kungsträdgården mötte jag Staffan och Håkan. Dom verkade vara peppade och det smittade av sig. Nu började mitt adrenalin krypa fram. Någonstans här försvann också min huvudvärk, och på uppvärmningen kändes det hela ganska bra.
Målsättningen för dagen var att persa, men mitt pers på en halvmara är bara 1:31 (satt på en kuperad bana), och de perset kändes inte tillräckligt utmanande. Mina lite mer utmanande målsättningar var en tid under 1:30, och allra helst en tid runt 1:27-1:28. Det kändes utmanande, men ändå rimligt.
När starten gick blev det trångt. Även fast jag stod i första startled kunde jag inte springa första kilometern fortare än 4:30. Jag blev lite orolig för att det gick så långsamt, men efter 5 kilometer klockade jag mig själv på 20:42 vilket betyder att jag hade sprungit ifatt förlorad tid. Det betyder också att jag hade sprungit i 4:03-fart de fyra sista kilometrarna. Ja, det var stressade kilometrar.
Vid det här laget hade jag kommit in i loppet och det hela flöt på. Första milen sprang jag på 42:04 vilket kändes bra, men här hade jag börjat bli lite orolig. I backen borta vid Mariedalsvägen på Kungsholmen sprang jag för fort och magen började säga ifrån. I början nonchalerade jag det men ungefär vid 10 km passeringen fick jag magknip, och det kändes väldigt konstigt.
Jag höll farten, samtidigt som jag kämpade mot min magknip, hela vägen fram till 16 kilometer där jag blev omsprungen av farthållare med flaggor som det stod 1:30 på. Här började det hela kännas ganska jobbigt, men jag vägrade släppa kontakten med farthållarna, och så här i efterhand är jag väldigt glad över det för jag hade stor hjälp av farthållarna i uppförsbackarna på Södermalm.
När vi kom upp på Götgatspuckeln hade jag till och med lyckats springa ifrån farthållarna lite. Tiden på andra milen blev 41:49, och sista kilometern in i mål sprang jag allt vad jag orkade, och jag kom i mål på tiden 1:28:13.
Jag fick kämpa lite mer för tiden än vad jag på förhand trodde, men jag är väldigt nöjd med loppet, och att jag lyckades komma tillbaka de sista 5 kilometrarna. Jag är också nöjd med att jag, baserat på miltiderna 42:04/41:49, sprang på en negativ split.
Avslutningsvis vill jag också säga att jag uppskattar när det kommer fram personer som känner igen mig från bloggen och pratar löpning eller bara hälsar. Det hände några gånger idag, och det är verkligen jättekul.
Vid 08.00 tog jag en huvudvärkstablett, inga starka varianter som Voltaren utan jag tog en svagare tablett, det blev en Panodil. Tänkte att starten är klockan 16.00 så tabletten hinner sluta värka. Förhoppningsvis hinner huvudvärken också sluta värka.
Väl inne i Kungsträdgården mötte jag Staffan och Håkan. Dom verkade vara peppade och det smittade av sig. Nu började mitt adrenalin krypa fram. Någonstans här försvann också min huvudvärk, och på uppvärmningen kändes det hela ganska bra.
Målsättningen för dagen var att persa, men mitt pers på en halvmara är bara 1:31 (satt på en kuperad bana), och de perset kändes inte tillräckligt utmanande. Mina lite mer utmanande målsättningar var en tid under 1:30, och allra helst en tid runt 1:27-1:28. Det kändes utmanande, men ändå rimligt.
När starten gick blev det trångt. Även fast jag stod i första startled kunde jag inte springa första kilometern fortare än 4:30. Jag blev lite orolig för att det gick så långsamt, men efter 5 kilometer klockade jag mig själv på 20:42 vilket betyder att jag hade sprungit ifatt förlorad tid. Det betyder också att jag hade sprungit i 4:03-fart de fyra sista kilometrarna. Ja, det var stressade kilometrar.
Vid det här laget hade jag kommit in i loppet och det hela flöt på. Första milen sprang jag på 42:04 vilket kändes bra, men här hade jag börjat bli lite orolig. I backen borta vid Mariedalsvägen på Kungsholmen sprang jag för fort och magen började säga ifrån. I början nonchalerade jag det men ungefär vid 10 km passeringen fick jag magknip, och det kändes väldigt konstigt.
Jag höll farten, samtidigt som jag kämpade mot min magknip, hela vägen fram till 16 kilometer där jag blev omsprungen av farthållare med flaggor som det stod 1:30 på. Här började det hela kännas ganska jobbigt, men jag vägrade släppa kontakten med farthållarna, och så här i efterhand är jag väldigt glad över det för jag hade stor hjälp av farthållarna i uppförsbackarna på Södermalm.
När vi kom upp på Götgatspuckeln hade jag till och med lyckats springa ifrån farthållarna lite. Tiden på andra milen blev 41:49, och sista kilometern in i mål sprang jag allt vad jag orkade, och jag kom i mål på tiden 1:28:13.
Jag fick kämpa lite mer för tiden än vad jag på förhand trodde, men jag är väldigt nöjd med loppet, och att jag lyckades komma tillbaka de sista 5 kilometrarna. Jag är också nöjd med att jag, baserat på miltiderna 42:04/41:49, sprang på en negativ split.
Avslutningsvis vill jag också säga att jag uppskattar när det kommer fram personer som känner igen mig från bloggen och pratar löpning eller bara hälsar. Det hände några gånger idag, och det är verkligen jättekul.
fredag 14 september 2012
Mitt liv har krympt
Då var det fredag igen. Veckorna går fort. Det känns som att det är fredag varje dag. Det kanske inte var helt sant. Ofta känns det som måndag också. Det känns som att veckorna bara består av måndagar och fredagar. Alla andra dagar bara försvinner.
Det är dagen innan tävling. Det är 6:e gången på lika många veckor det är dagen innan tävling. Det känns som att jag laddar upp inför en tävling varje dag. Det kanske inte var helt sant. Ofta upplever jag att jag återhämtar mig från en tävling. Hela tiden laddar jag upp inför en tävling eller återhämtar från en annan tävling.
Mitt liv har krympt. Mitt liv består bara av måndagar och fredagar, och att återhämta mig från en tävling eller att ladda upp inför en annan tävling. Nä, jag skojar, så farligt är det inte, men det känns som att tiden går fort.
Idag genomförde jag det vanliga tävlingsförberedande passet som bestod av 4 km lätt jogg i 4:50-fart följt av några stegringslopp.
Det är dagen innan tävling. Det är 6:e gången på lika många veckor det är dagen innan tävling. Det känns som att jag laddar upp inför en tävling varje dag. Det kanske inte var helt sant. Ofta upplever jag att jag återhämtar mig från en tävling. Hela tiden laddar jag upp inför en tävling eller återhämtar från en annan tävling.
Mitt liv har krympt. Mitt liv består bara av måndagar och fredagar, och att återhämta mig från en tävling eller att ladda upp inför en annan tävling. Nä, jag skojar, så farligt är det inte, men det känns som att tiden går fort.
Idag genomförde jag det vanliga tävlingsförberedande passet som bestod av 4 km lätt jogg i 4:50-fart följt av några stegringslopp.
onsdag 12 september 2012
Fånga livet
Jag springer lopp. Jag tränar. Jag gillar att segla, åka skidor, fjällvandra och vara ute i naturen. Jag gillar att resa och uppleva nya saker. Jag har en positiv syn på tillvaron, och jag är nyfiken på livet. Jag gillar att leva. Jag vill inte bara "fånga dagen" utan jag vill också "fånga livet".
Idag har jag "fångat dagen". Jag har bland annat sprungit fyrahundringar i 3:45-fart på Vallentuna IP. Fyrahundringarna kändes bra, och på lördag är det dags för Stockholm Halvmarathon.
På Stockholm Halvmarathon ska jag göra det jag gillar att göra. Då ska jag "fånga dagen". Då ska jag springa fort. Då ska jag kämpa, och då kommer jag känna att jag lever, och då har jag inte bara "fångat dagen", utan då har jag också "fångat livet".
Idag har jag "fångat dagen". Jag har bland annat sprungit fyrahundringar i 3:45-fart på Vallentuna IP. Fyrahundringarna kändes bra, och på lördag är det dags för Stockholm Halvmarathon.
På Stockholm Halvmarathon ska jag göra det jag gillar att göra. Då ska jag "fånga dagen". Då ska jag springa fort. Då ska jag kämpa, och då kommer jag känna att jag lever, och då har jag inte bara "fångat dagen", utan då har jag också "fångat livet".
tisdag 11 september 2012
Djurgårdskanalen
Jag sprang ett varv runt Djurgårdskanalen idag. Det är en populär sträcka att springa, och jag förstår det. Det är ganska flackt, det är lagom långt, och all den grönskande växtligheten tillsammans med vattnet gör det hela ganska rogivande.
Jag tycker det är fint att springa där. Lite spännigt kanske, lite som Ribbersborgsstranden i Malmö. Det är mycket stil, och snygga kläder. Troligtvis ganska lite hårdträning, men lite fler kändisar. Fast jag såg inga idag.
Jag såg inga kändisar, men jag såg många löpare med flashiga tröjor. Många sprang med finishertröjor. Det verkade som att man ville visa upp sina finishertröjor.
Själv hade jag ingen finishertröja. Min tröja var helt vit. Det var ingen text alls på den. Tänkte att det var synd att jag missade sub40 på Kistaloppet. Tänkte att det hade varit roligt att springa med den där sub40 jackan idag.
Dagens pass blev 11 kilometer i 4:44-fart.
Jag tycker det är fint att springa där. Lite spännigt kanske, lite som Ribbersborgsstranden i Malmö. Det är mycket stil, och snygga kläder. Troligtvis ganska lite hårdträning, men lite fler kändisar. Fast jag såg inga idag.
Jag såg inga kändisar, men jag såg många löpare med flashiga tröjor. Många sprang med finishertröjor. Det verkade som att man ville visa upp sina finishertröjor.
Själv hade jag ingen finishertröja. Min tröja var helt vit. Det var ingen text alls på den. Tänkte att det var synd att jag missade sub40 på Kistaloppet. Tänkte att det hade varit roligt att springa med den där sub40 jackan idag.
Dagens pass blev 11 kilometer i 4:44-fart.
måndag 10 september 2012
Jag är inte mätt på löpning
Jag känner mig sliten. Jag känner mig sliten efter en period av hårdträning. På fem veckor har jag sprungit fem tävlingar, samt en hel del med kvalitetspass där emellan. Det har varit en väldigt hård träningsperiod, men samtidigt väldigt rolig, och nu är jag sliten, men inte mätt på löpning.
Jag ser fram mot lördag. Då är det dags för tävling igen. Då är det dags för Stockholm Halvmarathon. Idag vet jag inte riktigt hur jag ska mäkta med det, men som tur är tycker jag att det är väldigt roligt med löpning. Jag tycker det ska bli kul på lördag. Jag är bara lite sliten, men jag är inte mätt på löpning.
Att göra någonting annat än att träna lugnt fram till lördag känns bara dumt. Med lite lugn träning blir nog allt bra. Då kommer jag inte att vara sliten, och då kan jag återigen ge precis allt jag har, för jag är inte mätt på löpning.
Jag ser fram mot lördag. Då är det dags för tävling igen. Då är det dags för Stockholm Halvmarathon. Idag vet jag inte riktigt hur jag ska mäkta med det, men som tur är tycker jag att det är väldigt roligt med löpning. Jag tycker det ska bli kul på lördag. Jag är bara lite sliten, men jag är inte mätt på löpning.
Att göra någonting annat än att träna lugnt fram till lördag känns bara dumt. Med lite lugn träning blir nog allt bra. Då kommer jag inte att vara sliten, och då kan jag återigen ge precis allt jag har, för jag är inte mätt på löpning.
söndag 9 september 2012
Banprofil Kistaloppet
Det diskuteras ofta hurvida Kistaloppet har en lätt bana, eller en lite svårare bana. Jag har hittat banprofilen för Kistaloppet, och den är ganska intressant att använda för att skapa sig en uppfattning om hur svår banan egentligen är. Banprofilen är också intressant att titta på för att analysera sitt eget lopp, eller i mitt fall, mitt eget lopp.
Som bilden visar finns det inga branta backar, och den sista kilometern samt de tre första kilometrarna måste anses som väldigt lätta, men jag kan lova er att den långa stigningen från tre kilometer till nio kilometer tar bra.
Under loppet är det väldigt svårt att acceptera att det, på sträckan mellan 3 km och 9 km, går ca 5 sekunder långsammare per kilometer än på slätmark. När man springer tror man att det ska gå lika fort som på slätmark, och man jämför kilometertider som om det vore slätmark, för det är "nästan" slätmark. Den stigningen kostar energi, och jag har hört från många som har sprungit loppet att dom "väggade" vid ca 7.5 km. Jag tror att förklaringen ligger i att de inte har kompenserat farten i förhållande tll den långa "stigning" som faktskt finns.
Det är inte bara stigningen som påverkar farten, utan det gör även underlaget, och underlaget på ovan nämnda sträcka varierar mellan asfalt och grus. I den backen jag upplevde jobbigast efter 7.5 km var underlaget grus.
Ytterligare en sak som man kan uppleva jobbig är att man springer genom Kista Galleria. Jag vet, det är Kistaloppets signum, och det är väldigt roligt att de har dragit banan genom gallerian, men om man vill persa kan det upplevas som en nackdel på grund av att luften i gallerian är väldigt syrefattig och unken.
Sträckan genom gallerian kan upplevas som en uppförsbacke, och kompenserar man inte farten genom gallerian kommer man ut på andra sidan med en syreskuld i musklerna. Jag vill ändå avsluta det här stycket med att säga att sträckan genom gallerian ändå är loppets bästa, och är väldigt rolig att springa. Det är också en jättefin stämning inne i gallerian.
Jag vill inte på någotvis ge sken av att Kistaloppet har en tuff bana. Jag anser att banan måste betraktas som relativt lätt. Banan är lite tuffare än Hässelbyloppet och Hälsoloppet, men jämförbar med till exempel Premiärmilen.
 |
| Banprofilen för Kistaloppet. Klicka på bilden för en större bild. Bild från Miranda Kvist |
Under loppet är det väldigt svårt att acceptera att det, på sträckan mellan 3 km och 9 km, går ca 5 sekunder långsammare per kilometer än på slätmark. När man springer tror man att det ska gå lika fort som på slätmark, och man jämför kilometertider som om det vore slätmark, för det är "nästan" slätmark. Den stigningen kostar energi, och jag har hört från många som har sprungit loppet att dom "väggade" vid ca 7.5 km. Jag tror att förklaringen ligger i att de inte har kompenserat farten i förhållande tll den långa "stigning" som faktskt finns.
Det är inte bara stigningen som påverkar farten, utan det gör även underlaget, och underlaget på ovan nämnda sträcka varierar mellan asfalt och grus. I den backen jag upplevde jobbigast efter 7.5 km var underlaget grus.
Ytterligare en sak som man kan uppleva jobbig är att man springer genom Kista Galleria. Jag vet, det är Kistaloppets signum, och det är väldigt roligt att de har dragit banan genom gallerian, men om man vill persa kan det upplevas som en nackdel på grund av att luften i gallerian är väldigt syrefattig och unken.
Sträckan genom gallerian kan upplevas som en uppförsbacke, och kompenserar man inte farten genom gallerian kommer man ut på andra sidan med en syreskuld i musklerna. Jag vill ändå avsluta det här stycket med att säga att sträckan genom gallerian ändå är loppets bästa, och är väldigt rolig att springa. Det är också en jättefin stämning inne i gallerian.
Jag vill inte på någotvis ge sken av att Kistaloppet har en tuff bana. Jag anser att banan måste betraktas som relativt lätt. Banan är lite tuffare än Hässelbyloppet och Hälsoloppet, men jämförbar med till exempel Premiärmilen.
lördag 8 september 2012
Troligtvis min bästa mil någonsin
Idag sprang jag Kistaloppet på 40:03. Ja, sug på den ni! Klart att det var synd att jag missade jackan. 3-4 sekunder från sub 40 kan verka lite, och det är det också. Det är "bara" det att jag inte riktigt vet var på banan jag skulle tagit de där 3-4 sekunderna.
Att "bara" springa 3-4 sekunder snabbare är lätt att säga. Det är "bara" det att då har man inte sprungit själv. Då har man inte fått känna på hur det känns. Då har man inte sprungit 7 kilometer på 28:30, på en inte allt för lätt bana, för att sedan springa i en grusbacke och stumna totalt.
Jag vet inte riktigt hur många sekunder efter sub 40 jag låg i den grusbacken, men att i de läget samla ihop sig och ta in minst 30 sekunder på de sista 2.5 kilometrarna är ganska bra. Den som säger "ja, men 3-4 sekunder snabbare hade du kunnat springa" har inte känt hur det känns att springa med så mycket mjölksyra i benen som jag hade.
Baserat på vad min klocka visade sprang jag de sista 2 kilometrarna på ca 7:40, vilket är 3:50-fart, varav de sista 500 metrarna på ca 1:40, vilket är ca 3:20-fart, och det tycker jag är en ganska bra avslutning.
Det är så lätt att säga att man borde ha sprungit lite snabbare. Jag var helt slut i mål, och jag vet inte riktigt var jag skulle ha tagit de där sista 3-4 sekunderna. Sekunderna kanske skulle ha tagits någonstans mellan km 3-7.
För övrigt var jag väldigt omotiverad idag. Jag hade inget adrenalin i kroppen. Jag satt som en "hösäck" vid nummerlappsutdelningen någon timme innan start. Orkade knappt resa på mig för att värma upp. När jag kom ut i friska luften kändes det bara kallt och jobbigt. Jag hade ingen lust att springa, och huvudet var inte med de första 7 kilometrarna. Huvudet vaknade till vid 7.5 kilometer, då började jag kriga, men då var det för sent.
Tiden 40:03 är 1 minut bättre än vad jag sprang på förra året, och om statistiken håller i sig springer jag ytterligare i minut snabbare på Hässelbyloppet.
Med tanke på att tiden var 12 sekunder långsammare än mitt pers på stadsbana, att banan banan bitvis kan upplevas ganska tung, och att huvudet inte var med idag så tror jag att det här var min bästa mil någonsin.
Att jag inte sprang sub 40 bryr jag mig inte om, men det var lite synd på jackan....
Att "bara" springa 3-4 sekunder snabbare är lätt att säga. Det är "bara" det att då har man inte sprungit själv. Då har man inte fått känna på hur det känns. Då har man inte sprungit 7 kilometer på 28:30, på en inte allt för lätt bana, för att sedan springa i en grusbacke och stumna totalt.
Jag vet inte riktigt hur många sekunder efter sub 40 jag låg i den grusbacken, men att i de läget samla ihop sig och ta in minst 30 sekunder på de sista 2.5 kilometrarna är ganska bra. Den som säger "ja, men 3-4 sekunder snabbare hade du kunnat springa" har inte känt hur det känns att springa med så mycket mjölksyra i benen som jag hade.
Baserat på vad min klocka visade sprang jag de sista 2 kilometrarna på ca 7:40, vilket är 3:50-fart, varav de sista 500 metrarna på ca 1:40, vilket är ca 3:20-fart, och det tycker jag är en ganska bra avslutning.
Det är så lätt att säga att man borde ha sprungit lite snabbare. Jag var helt slut i mål, och jag vet inte riktigt var jag skulle ha tagit de där sista 3-4 sekunderna. Sekunderna kanske skulle ha tagits någonstans mellan km 3-7.
För övrigt var jag väldigt omotiverad idag. Jag hade inget adrenalin i kroppen. Jag satt som en "hösäck" vid nummerlappsutdelningen någon timme innan start. Orkade knappt resa på mig för att värma upp. När jag kom ut i friska luften kändes det bara kallt och jobbigt. Jag hade ingen lust att springa, och huvudet var inte med de första 7 kilometrarna. Huvudet vaknade till vid 7.5 kilometer, då började jag kriga, men då var det för sent.
Tiden 40:03 är 1 minut bättre än vad jag sprang på förra året, och om statistiken håller i sig springer jag ytterligare i minut snabbare på Hässelbyloppet.
Med tanke på att tiden var 12 sekunder långsammare än mitt pers på stadsbana, att banan banan bitvis kan upplevas ganska tung, och att huvudet inte var med idag så tror jag att det här var min bästa mil någonsin.
Att jag inte sprang sub 40 bryr jag mig inte om, men det var lite synd på jackan....
fredag 7 september 2012
Tävlingsförberedande pass
Idag sprang jag ett tävlingsförberedande pass. Det blev 4 kilometer lugn jogg i 5:11-fart som jag avslutade med några stegringslopp. Dagen innan en tävling springer jag nästan alltid det här passet. Det är ett ganska bra uppladdningspass vars syfte endast är att få lite blodgenomströmning i musklerna, och behålla känslan i löpsteget.
Tävlingen jag förbereder mig för är Kistaloppet som går imorgon eftermiddag. Jag tänkte länge springa Brottbyrundan imorgon, men jag är upptagen på förmiddagen när starten går så jag kan tyvärr inte springa Brottbyrundan.
Brottbyrundan är en av våra lokala tävlingar här i Vallentuna, och det känns väldigt tråkigt att behöva välja bort Brottbyrundan. Jag känner mig lite som en svikare, men jag hinner helt enkelt inte till start klockan 10.20. Det går inte. Av samma anledning springer jag inte Sicklaloppet, utan det blir Kistaloppet där starten går klockan 14.00.
Jag ska försöka springa sub 40 imorgon. Vi får se om jag klarar det. En rolig detalj med Kistaloppet är att om man är en av de 100 första som springer sub 40 "vinner" man en sån där vindjacka med det kaxiga trycket "Sub 40, enough said" på ryggen. Imorgon ska jag försöka "vinna" en sån jacka. Det blir svårt, men jag ska försöka.
Ja, jag vet, det kanske är lite barnsligt för en 41-årig tvåbarnspappa att gå omkring i en sån jacka, men jag kan alltid ge den till barnen :-).
Tävlingen jag förbereder mig för är Kistaloppet som går imorgon eftermiddag. Jag tänkte länge springa Brottbyrundan imorgon, men jag är upptagen på förmiddagen när starten går så jag kan tyvärr inte springa Brottbyrundan.
 |
| Strax efter start på Hälsoloppet |
Jag ska försöka springa sub 40 imorgon. Vi får se om jag klarar det. En rolig detalj med Kistaloppet är att om man är en av de 100 första som springer sub 40 "vinner" man en sån där vindjacka med det kaxiga trycket "Sub 40, enough said" på ryggen. Imorgon ska jag försöka "vinna" en sån jacka. Det blir svårt, men jag ska försöka.
Ja, jag vet, det kanske är lite barnsligt för en 41-årig tvåbarnspappa att gå omkring i en sån jacka, men jag kan alltid ge den till barnen :-).
onsdag 5 september 2012
Energin tog aldrig slut
Den sjätte tusingen avslutades på 3:47. Den kändes lätt. Under den följande tvåminutersvilan frågar jag Jörgen. - Ska vi vila en minut mellan den sjunde och den åttånde tusingen, istället för som planerat två minuter?
Innan vi startade den sjunde tusingen hann Jörgen säga att han tyckte att det lät som en bra idé. På den sjunde tusingen sprang vi kontrollerat. Vi höll en hög och jämn fart genom hela intervallen, och tiden landade precis som den föregående på 3:47.
Nu började det bli utmanande. Att springa en tusing på 3:47, och vila en minut innan nästa tusing kan verka lite jobbigt, men det var inte det. Inte idag.
Den sista tusingen kändes bra. Efter 600 meter klockade jag oss på 3:45-fart, och inför det sista varvet kände jag mig stark, så jag ökade, och när det var två hundra meter kvar tryckte jag på allt vad jag orkade. Det hela kändes väldigt bra och när jag till sist stängde av klockan visade den att jag hade sprungit den sista tusingen på 3:38, vilket betyder att jag måste ha gjort den sista fyrahundringen på ca 1:20.
Det här var ett riktigt fint pass, och för att summera passet blev det åtta tusingar på 3:58 - 3:48 - 3:50 - 3:47 - 3:51 - 3:47 - 3:47 - 3:38. Vilan blev ca 2 minuter mellan alla intervaller utom mellan den sjunde och den åttånde intervallen då vilan blev en minut.
Innan vi startade den sjunde tusingen hann Jörgen säga att han tyckte att det lät som en bra idé. På den sjunde tusingen sprang vi kontrollerat. Vi höll en hög och jämn fart genom hela intervallen, och tiden landade precis som den föregående på 3:47.
Nu började det bli utmanande. Att springa en tusing på 3:47, och vila en minut innan nästa tusing kan verka lite jobbigt, men det var inte det. Inte idag.
Den sista tusingen kändes bra. Efter 600 meter klockade jag oss på 3:45-fart, och inför det sista varvet kände jag mig stark, så jag ökade, och när det var två hundra meter kvar tryckte jag på allt vad jag orkade. Det hela kändes väldigt bra och när jag till sist stängde av klockan visade den att jag hade sprungit den sista tusingen på 3:38, vilket betyder att jag måste ha gjort den sista fyrahundringen på ca 1:20.
Det här var ett riktigt fint pass, och för att summera passet blev det åtta tusingar på 3:58 - 3:48 - 3:50 - 3:47 - 3:51 - 3:47 - 3:47 - 3:38. Vilan blev ca 2 minuter mellan alla intervaller utom mellan den sjunde och den åttånde intervallen då vilan blev en minut.
tisdag 4 september 2012
Enkelt
Det blev ett enkelt pass idag. Det blev 12 km i 4:39-fart. Det blev inga tempoökningar, backdrag, gåvila eller andra konstigheter. Det blev endast 12 km lätt och enkel löpning i en jämn 4:39-fart. Enkelt.
Ibland är det skönt att hålla det enkelt. Därför håller jag det här inlägget enkelt, och slutar nu.
Ibland är det skönt att hålla det enkelt. Därför håller jag det här inlägget enkelt, och slutar nu.
måndag 3 september 2012
Terrängintervaller
Idag har jag lärt mig vad Bertilbackar och OBT-varv är för något. Det lärde jag mig när jag tränade tillsammans med Vallentuna Friidrotts löpargrupp. Dock sprang vi inga Bertilbackar eller OBT-varv idag. Vi sprang terrängintervaller som vi kallade för "kringlor", och tittar man på min GPS-karta från passet förstår man varför. Kartan från passet ser nämligen ut som en kringla.
Det kändes ganska bra att springa terrängintervaller. Även fast jag kände av gårdagens pass tycker jag att jag lyckades hålla ihop terrängintervallerna ganska bra. Jag fokuserade på att springa fort men kontrollerat, och när jag var klar kunde terrängintervallerna summeras enligt:
Att träna i grupp som vi gjorde gav också en extra positiv dimension till träningen, men det får jag skriva mer om en annan dag.
Det kändes ganska bra att springa terrängintervaller. Även fast jag kände av gårdagens pass tycker jag att jag lyckades hålla ihop terrängintervallerna ganska bra. Jag fokuserade på att springa fort men kontrollerat, och när jag var klar kunde terrängintervallerna summeras enligt:
- 720 meter @ 4:11-fart, vila 1:10
- 1200 meter @ 4:10-fart, vila 2:07
- 720 meter @ 4:03-fart, vila 1:44
- 1200 meter @ 4:08-fart
Att träna i grupp som vi gjorde gav också en extra positiv dimension till träningen, men det får jag skriva mer om en annan dag.
söndag 2 september 2012
Långsammare men bättre
Upplägget för dagens pass var att springa till Täby-IP som uppvärmning, och sedan springa Täby-IP milen i lite högre fart för att sedan avsluta med att springa hem i lugn fart. När jag var klar kunde jag summera passet till 16.6 km i 4:44-fart, men det är inte det som det här inlägget ska handla om.
Det intressanta är att jag för två veckor sedan sprang exakt samma pass, och då sprang jag Täby-IP milen på tiden 44:55. Det orkade jag inte riktigt med idag. Idag blev blev 45:00, alltså 5 sekunder långsammare. Att det var långsammare är ganska självklart, men var det en sämre prestation?
Inom löpningen burkar en sämre tid vara förknippad med en sämre prestation, men det är nog inte hela sanningen.
När jag för två veckor sedan sprang Täby-IP milen på 44:55 var det ganska torrt i spåret. Det var det inte idag. Idag var det blött, och jag fick hoppa mellan vattenpölar och gegga. En stor gran hade också blåst omkull. Granen låg och blockerade spåret så att jag fick springa en liten omväg. 5 sekunder långsammare idag kanske egentligen var lite bättre än förra veckan.
En sämre tid behöver inte alltid vara förknippad med en sämre prestation.
Det intressanta är att jag för två veckor sedan sprang exakt samma pass, och då sprang jag Täby-IP milen på tiden 44:55. Det orkade jag inte riktigt med idag. Idag blev blev 45:00, alltså 5 sekunder långsammare. Att det var långsammare är ganska självklart, men var det en sämre prestation?
Inom löpningen burkar en sämre tid vara förknippad med en sämre prestation, men det är nog inte hela sanningen.
När jag för två veckor sedan sprang Täby-IP milen på 44:55 var det ganska torrt i spåret. Det var det inte idag. Idag var det blött, och jag fick hoppa mellan vattenpölar och gegga. En stor gran hade också blåst omkull. Granen låg och blockerade spåret så att jag fick springa en liten omväg. 5 sekunder långsammare idag kanske egentligen var lite bättre än förra veckan.
En sämre tid behöver inte alltid vara förknippad med en sämre prestation.
lördag 1 september 2012
Regnpass
Det regnar. Det har regnat hela dagen. Ett sånt där strilande regn. Jag tycker inte att det gör så mycket att det regnar. Om det inte var vilodag idag hade jag tränat i regnet.
Med rätt kläder och rätt ansträngning brukar regnpass bli ganska bra. Som igår. Då regnade det hela dagen, och då sprang jag ett distanspass i regnet. Efter ett regnpass känner jag mig alltid extra nöjd. Det känns alltid extra skönt att vara klar med ett regnpass.
Den där extra nöjda och sköna känslan efter ett regnpass fick mig nästan att springa ett lättare pass idag, men jag avvaktar till imorgon. Imorgon ska jag springa, och det spelar ingen roll om det regnar. Regnar det kommer bara efter-passet-känslan att bli ännu bättre.
Med rätt kläder och rätt ansträngning brukar regnpass bli ganska bra. Som igår. Då regnade det hela dagen, och då sprang jag ett distanspass i regnet. Efter ett regnpass känner jag mig alltid extra nöjd. Det känns alltid extra skönt att vara klar med ett regnpass.
Den där extra nöjda och sköna känslan efter ett regnpass fick mig nästan att springa ett lättare pass idag, men jag avvaktar till imorgon. Imorgon ska jag springa, och det spelar ingen roll om det regnar. Regnar det kommer bara efter-passet-känslan att bli ännu bättre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)