torsdag 31 december 2015

Mitt 1000:e blogginlägg

Då var vi framme. 1000 inlägg! Tror inte det finns många löparbloggar som kan jämföra sig med det, och det gör mig lite stolt. Det ger mig också lite tankar och funderingar. Lite funderingar och reflektioner på vad kommande 1000 inlägg ska handla om. 1000 inlägg känns trots allt som en bra brytpunkt om jag skulle vilja styra om och skriva om något annat. Jag menar, ni vet att jag har två barn, men ni vet inte att jag har levt ett väldigt aktivt liv tillsammans med dem. Det vet inte ni, för det har jag inte berättat för er. Det har varit min privatsak, men nu kanske det är dags att berätta det.

Jag tror nämligen att jag sitter på en enorm erfarenhet när det gäller att hitta på, planera och genomföra äventyr tillsammans med barn. Det är inte lätt att ge sig ut i obygden i flera dagar tillsammans med barn och det krävs en del erfarenhet och barnledaregenskaper för att göra det, och det hävdar att jag har.

Mina barn är 9 och 11 år och trots deras ringa ålder har vi bland annat seglat åtskilliga gånger. Vi har tillbringat veckor i båt och hanterat alla eventualiteter som dyker upp då man lämnar hemmets trygga vrå. Utöver segling har vi fjällvandrat vid Storulvån och Sylarna, vi har fjällvandrat och varit på Kebnekaise samt besökt Sveriges högsta vattenfall Njupeskär i Dalarna. Fjällvandringar där vi stundtals varit miltals från civilisationen, vadat över bäckar och tagit säkert 1000 höjdmeter på en och samma dag. Vi har flugit helikopter, ätit frystorkat och bott i tält.

Bild från en helikoptertur mellan Kebnekaises Fjällstation och Nikkaluokta
Jag och min familj åker också slalom i de svenska fjällen flera gånger per år. Jag har lärt barnen åka skidor så att de nu befinner sig på en hyfsad nivå och nu handlar det mer om att hålla tillbaka barnen så att de inte ger sig ut på egna äventyr och åker över sin förmåga. Tro mig, det är inte kul att tappa bort en 8-åring på toppen av Åreskutan samtidigt som jag vet att hon gillar åka i slalombanor utanför den preparerade pisten. Den krypande oron man kan känna som förälder i de situationerna har jag känt, för just det har hänt.

Bild från Åreskutan
Alla våra äventyr vi har gjort har vi genomfört med en målsättning, och det är att barnen ska ha roligt och att de ska "vilja göra det igen", och det har vi lyckats med. Trots sin ringa ålder hanterar mina barn båtar själva. De älskar att åka slalom och jag har mer eller mindre varit tvungen att lova att vi ska bestiga Kebnekaise tillsammans när de blir äldre, detta då vi aldrig var på toppen sist vi var där, men "de vill göra det igen".

Bild från Sveriges högsta vattenfall Njupeskär
Vi har haft väldigt roligt tillsammans. Minnena är lyckliga och många. Minnen som formar mina barns värderingar, intressen och deras framtida liv. Men, tyvärr har andra föräldrar inte fattat vad som krävs för ett lyckat äventyr tillsammans med barn.

Tyvärr finns det föräldrar som ger sig ut på den här typen av äventyr utan att ha en aning om hur saker och ting fungerar. Det är skitföräldrar, och senast i måndags såg jag en familj stå och skrika med gråtande barn när de skulle sätta sig i en sittlift i Tandådalen. De klarade uppenbarligen inte av stressmomentet.

När jag ser den där typen av dysfunktionella föräldrar blir jag nästan alltid en betraktare som står och tittar på spektaklet samtidigt som jag ställer mig frågorna. "Förstår inte de där dysfunktionella föräldrarna att barnen mår dåligt när dom gör så?" "Hur kan föräldrarna tro att barnen vill till exempel åka skidor igen om de skriker och bråkar som de gör när de ska sätta sig i en sittlift?"

På grund av vissa saker och åtgärder så har vi i min familj haft väldigt roligt när vi har gjort våra äventyr och vi har lyckats med målsättningen att barnen ska "vilja göra det igen". Det känns också som att vi är på god väg att lyckas med våra långsiktiga förhoppningar som är att barnen ska få en livslång relation till fysiska aktiviteter och att vilja leva ett aktivt liv.

En äldre bild från en av våra seglatser
Det faktum att jag är på god väg att lyckas gör att jag gärna delar med mig av mina erfarenheter, tips och råd över hur man hittar på, planerar och genomför äventyr och aktiviteter tillsammans med barn. Jag kan lova er att det krävs en hel del, det krävs visa saker och åtgärder för att det ska bli bra, både av dig och din partner.

En familjeselfie från i somras när vi badar
Utöver att vara en enkel löparblogg kanske den här bloggen också ska fokusera på spännande aktiviteter som föräldrar kan göra tillsammans med sina barn. Utöver löpning så kanske det är det som de kommande 1000 inläggen ska handla om.

Jag får se, men det är en idé. Nu vill jag tacka er för de här 1000 inläggen och önska er ett mycket Gott Nytt År!

onsdag 30 december 2015

Mitt 999:e blogginlägg

I det här blogginlägget vill jag tacka en person som genom åren har betytt mycket för mitt bloggande, och det är Staffan Dahlgren som skriver bloggen 4:30-fart genom tillvaron.

Jag tror att de flesta av er känner till Staffan Dahlgren, men jag tror inte att ni känner till att Staffan var en av de första som kommenterade den här bloggen, i det här inlägget, när jag startade bloggen den 1 maj 2010. Att få en kommentar på en text som jag hade skrivit betydde mycket för mig. Det var kul, och det var beviset för att "jag inte skrev för kråkorna" utan att det faktiskt fanns någon som läste det jag skrev.

Staffans och min "bloggrelation" utvecklades med tiden och tillsammans med några andra bloggare ordnade vi bloggträffar med gemensamma träningspass. Det var en ganska ytlig relation men ändå en produktiv och rolig relation.

Genom åren har vi båda skrivit mycket och haft åsikter om olika saker. Vi har inte alltid tyckt lika vilket jag är oerhört glad över. Dock har jag någon gång skickat SMS till Staffan bara för att kontrollera att han inte har tagit illa upp för vad jag har skrivit.

Staffan och min blogg har sedan de första trevande kommentarerna och efterföljande inlägg gått lite olika vägar där jag kan uppleva att Staffan har bundit upp sig med olika företag, utnyttjat bilder, nätverkat med andra personer, och etablerat sitt varumärke lite mer än vad jag har gjort då jag har valt att ge mig som person en lite mer tillbakadragen profil.

Ingenting är rätt eller fel utan jag tycker Staffan har gjort ett bra, målmedvetet och förtjänstfullt jobb med sin blogg. Staffan har alltid funnits där som stöd för mig, och jag har alltid försökt finnas där som stöd för Staffan, och oavsett vad som händer i framtiden så vill jag rikta ett stort tack till Staffan Dahlgren.

I och med att jag hittills valt att ge mig som person en lite mer tillbakadragen roll så vet ni läsare inte heller så mycket om mig. Ni vet inte vem jag är, vad jag gör, osv, förutom att jag skriver texter om löpning på en löparblogg. Jag är medveten om det, och jag har också spelat lite på det när jag publicerar djupare poetiska texter om löpning. Jag är medveten om att det kan väcka en nyfikenhet på mig som person vilket kan vara nyttigt om jag vill fånga läsare.

Imorgon publicerar jag mitt 1000:e inlägg, och de inlägget kommer visa en sida av mig som ni inte känner till. I mitt 1000:e inlägg kommer jag berätta om andra saker jag har gjort parallellt med att jag har skrivit om löpning på den här löparbloggen. Det är saker som i sin mängd och regelbundenhet har gett mig en enorm erfarenhet som jag tror att andra har svårt att mäta sig med. Det är saker som jag funderar på att försöka utveckla till någonting större då jag tror att många har frågor om det, och ett behov av att prata om det.

Hur som helst. Staffan! Du har varit viktig för den här bloggen, och tack för allt du har bjudit på.

Mitt 998:e blogginlägg

Då fortsätter nedräkningen inför mitt 1000:e blogginlägg med mitt 998:e blogginlägg, och som jag i tidigare blogginlägg (mitt 997:e) redan lovat så ska det här blogginlägget lista de 4 mest lästa blogginläggen på min blogg.

Det mest lästa inlägget heter "Inte bra SvD" och är skrivet ur ett löparperspektiv med Petra Månströms Maratonblogg som utgångspunkt, men hanterar samhällsfrågan "journalistik och dess trovärdighet" när en journalist anställd på en tidning marknadsför sin egen bok på tidningen hemsida. Personligen tycker jag att det är ett intressant inlägg och efterföljande kommentarer höjer inläggets kvalitet.

Jag är mycket stolt över att ha skrivit detta inlägg och inlägget är högaktuellt även idag, men det är ett känsligt inlägg, och jag vill påpeka att inlägget är skrivet i en tid som inte längre finns. Den tiden var då, och var för flera år sedan och mycket har hänt sedan dess, men det är dock kul att läsa idag.

Efter ett 12 km pass i vinterskrud
Mitt näst mest lästa inlägg heter "Småfuskarna" och hanterar småfusket på våra lopp där löpare genar lite för mycket i kurvorna. Detta inlägg genererade en hel del kommentarer som är väldigt roliga att läsa. Inlägget är också högaktuellt då problemet med småfusket kvarstår samt att inlägget är inspirerat av Nyårsloppet i Vallentuna. Ett lopp som går av stapeln om bara någon dag så här kan man lätt känna igen sig om man ska eller avser att springa Nyårsloppet.

Det tredje mest lästa inlägg heter "Fjanten på löpbandet" och är ett mycket läsvärt inlägg som får ett oväntat slut. Inlägget börjar lite provokativt för att fånga läsaren, och avslutas med en tvist som avväpnar den som kanske har blivit lite upprörd under inledningen.

Det fjärde mest lästa inlägget heter "Löpartöntar" och är ett inlägg som även det får ett oväntat slut. Inlägget påminner i sin struktur om "Fjanten på löpbandet" och börjar provokativt för att sedan få en avväpnande tvist inför den sista meningen som ger inlägget en rolig avslutning.

tisdag 29 december 2015

Mitt 997:e blogginlägg

LG Skoog på Runners World numrerar sina blogginlägg. Han har kommit till blogginlägg 173. Jag numrerar inte mina blogginlägg, men jag har kommit till blogginlägg 997. Det här är alltså mitt 997:e blogginlägg och som Johan på bloggen Hjärnfysik (också den på Runners World) påpekade för ett tag sedan så närmar jag mig nu 1000 blogginlägg.

1000 blogginlägg är faktiskt lite skrämmande. Vad har jag skrivit om? Hur har jag lyckats hålla variationen? Ja, säg det, jag vet inte. Jag har faktiskt inte reflekterat så mycket över det. Dock har bloggen genomgått mindre förändringar hela tiden genom att jag har utvecklats både som människa och som skribent, vilket i sin tur betyder att bloggens fokus och språk också har skiftat med tiden.

Med 6-års bloggerfarenhet och det faktum att mina blogginlägg ofta hamnar högt upp på Sveriges största löparforums (Jogg.se) topplista av de mest lästa blogginläggen så vågar jag påstå att min blogg är en av Sveriges mest etablerade löparbloggar, och det är så klart både hedrande och kul.

Vad det 1000:e inlägget ska handla om vet jag ännu inte, dock vet jag att mitt 998:e inlägg, som ett led i nedräkningen mot det 1000:e blogginlägget, ska spinna vidare på samma tema som det här inlägget. Mitt 998:e inlägg ska lista de 4 mest lästa blogginläggen, och vilka dessa inlägg är avslöjar jag så klart inte nu. Dock kan jag avslöja att dessa inlägg handlar om Maratonpetra, Småfuskarna på våra lopp, och andra löpartöntar och löparfantar som springer på löpband.

Nog om detta, och eftersom jag inte är någon löpartönt eller löparfjant som springer på löpband så ska jag nu byta om för att springa ett pass utomhus i det fantastiska vintervädret.

fredag 18 december 2015

Löparens fängelse

Jag är inte fri. Jag kan göra vad jag vill, men jag är inte fri. Jag är instängd. Instängd mellan de fyra väggarna löpträning, hälsosamt levende, rädsla och tvångstankar. Fyra tjocka väggar som tillsammans bildar en fängelsemur.

Jag springer runt i en ond cirkel innanför fängelsemuren. Jag försöker hitta ut. Hitta alternativ, men det enda jag hittar är de fyra tjocka väggarna av löpträning, hälsosamt levande, rädsla och tvångstankar. Väggar som stänger mig inne.

Jag kan göra vad jag vill, men jag är ändå instängd i löpningens fängelse. Instängd av rädsla för det kroppsliga förfallet om jag slutar träna löpning och äta ordentligt. Tankarna går runt. Tvångstankar.

Markus Torgeby skriver om Löparens hjärta. Jag skriver om Löparens fängelse. Två sidor av samma mynt. Två sidor av ett mynt som jag själv äger och har erfarenhet av. Jag har myntet i min ficka. Myntet ligger där, och jag bär det alltid med mig. Jag är myntet.

Jag sprang 15 km i 5:10-fart i onsdags. Det var löpning, men det var inte löpning med hjärta. Inte med Löparens hjärta, utan det var ett pass i ett fängelse. I Löparens fängelse.

onsdag 16 december 2015

Jag späker mig!

Det är enkelt att säga till någon annan att "jag är som jag är, och det får du respektera". Det är väldigt enkelt (och kul) att säga så till någon annan, men det är inte lika lätt att säga så till sig själv. Det är inte lika lätt att säga att "jag är som jag är, och det får jag respektera". Nä, det är inte lika lätt.

Jag väger fyra kilo för mycket och de fyra kilona vill jag bli av med. "Jag är alltså inte bara som jag är, och det får jag respektera". Nä, jag vill bli lite lättare, och det har jag försökt med i ett par månader nu utan resultat, och då måste jag späka mig.

Jag har försökt att gå ner i vikt genom att äta lite mindre och träna lite mer, men det har inte gett något resultat. Efter två månader väger jag fortfarande fyra kilo för mycket.

En bild jag hittat på internet,
 och som bottnar i så många saker.....
Jag vet inte riktigt hur jag ska späka mig då alla olika dieter stretar mot varandra och lovar ömsom det ena och ömsom det andra. Tyvärr drivs det hela också av ett antal hälsofreakar som jag inte har något förtroende för över huvud taget så jag får väl hitta på min egen diet.

Jag kanske kan börja med att ta ett glas mjölk som jag smaksätter med lite ketchup och soja, och som jag sist smular ner en vitamintablett i. Eller också äter jag bara ännu lite klokare än vad jag har gjort tidigare. Jag tror jag väljer det sistnämnda. Jag måste i alla fall späka mig lite mer.

tisdag 15 december 2015

Min antilöparblogg

Inser att min löparblogg har gått från att vara en inspirerande löparblogg med fokus på seriös löpträning och tydliga målsättningar till att bli en flummig löparblogg som mer försöker övertyga er om att ni ska sluta springa och göra någonting annat istället.

Nu för tiden kanske min löparblogg kan beskrivas som en antilöparblogg. Sveriges största och enda antilöparblogg. Fast det är ju klart, då jag har sprungit ca 210 mil i år så är det inte vilken antilöparblogg som helst, utan det är en antilöparblogg skriven av en antilöpare som tränar löpning. Jag vet alltså vad jag pratar om.

Som löpare tycker jag att det är viktigt att ibland släppa fram den där antilöparen som finns inom mig. Det är viktigt för att skapa lite balans i tillvaron. Annars kanske det går helt över styr som det har gjort med alla prylnördar och Caballo Blanco typer som är ute och springer i ödemarken helt ensamma hela tiden.

Men nog dividerat om det nu, och som Sveriges enda antilöpare sprang jag i söndags ett kuperat långpass över 21.1 km i 5:30-fart.

söndag 13 december 2015

Är löpningen en felsatsning?

Är löpningen en felsatsning? Varför lägger jag tid på att springa själv ute i skogen när jag hade kunnat lägga min tid på annat? Som att lära mig dansa till exempel.

Som jag var inte på i tidigare inlägg så dansar mina barn, och när jag jämför deras dans med min löpning så har löpningen ingenting att komma med. Ingenting.

Jag menar, dansen är konditionskrävande. Dansen är jobbig. Så jobbig att mina barn aldrig har varit så svettiga som efter en danslektion i disco där de pumpar på i 128 bpm. Utöver dansträningen finns också tävlingsmoment och uppträdanden.

video
Här uppträder ett av mina barn med en showdans,
Numret heter "Zombie".

Bara i år har mina barn tävlat i disco både i det Svenska Mästerskapet och i det Nordiska Mästerskapet. Utöver det har barnen genomfört ett par andra tävlingar. De har också uppträtt och stått på scen tillsammans med Jill Johnson, Molly Sanden, Dogge Doggelito, Miriam Bryant och Mark Levengood. Om ni undrar hur gamla mina barn är så är de 9 och 11 år gamla.

Att byta bort allt de mina barn upplever och gör inom dansen mot att träna löpning i ett terrängspår ensam en mörk kväll i november känns rätt värdelöst. Måste här säga att mina barns dansträning har öppnat en helt ny värld för mig.

Det kanske är dags för mig att ta nästa steg. Det kanske är dags för mig att prova på något nytt. Kanske jag borde börja dansa. Det ser onekligen rätt roligt ut.