fredag 30 december 2016

Spola krönikan

Jag spolar krönikan. Precis som jag för några år sedan spolade kröken. Jag spolade kröken för när jag fick barn kändes kröken mer och mer otidsenlig och opassande då jag inte ville vara alkoholpåverkad i mina barns närhet. Missförstå mig inte nu. Jag dricker ibland. Med måtta. Jag dricker till exempel vin och öl till maten när det passar sig. Mitt favoritvin är Barbaresco Asili (som är ett Italiensk AAA vin för 1500 kr/flaska) från 2003 som jag kan bjuda goda vänner på. Det är inget konstigt med det. Jag kommer också dricka Champagne på Nyår, men kröken, det var nog 15 år sedan sist.
Bild lånad från nätet någonstans. Jag vet inte var.....
För mig har det känts helt naturligt att spola kröken, och lika naturlig känns det för mig att spola krönikan. Det känns helt naturligt då en krönika sätter stora delar av bloggföreteelsen i ett sammanhang som känns lite fånigt för mig. Låt mig förklara.

Jag menar, att blogga och att vara inspiratör är bra, och det verkar fylla en funktion i samhället. Det är också kul. Det vet jag, för jag har själv varit där. Men att blogga och att vara inspiratör är ingenting som någon annan gör dig till utan det är du själv som gör dig till det. Detta då det är du själv som startar en blogg och skriver om din egen träning. Detta då det är du själv som formulerar bilden av dig själv, och det är du själv som bestämmer hur du vill att andra ska uppfatta dig genom att läsa dina texter på din blogg som du själv har skrivit och som handlar om dig själv.

Att under ett års tid skriva inlägg om sig själv för att sedan skriva en krönika om sig själv, baserat på sina egna inlägg som handlar om sig själv, känns lite sådär. Någonstans känner jag att min gräns för hur mycket rundgång det får bli är nådd, och den gränsen är nådd med krönikan, så därför spolar jag den.

Själv nöjer jag mig med att summera året som gått med att jag sprungit många distanspass över 15 km i den fart jag känner för, och schyssta biceps.

tisdag 20 december 2016

En schysst biceps

Jag har lagt om träningen lite. Tidigare bestod min träning av 100% löpning. All annan träning betraktades som slöseri med tid. Ett träningspass som inte bestod av löpning var ett missat träningspass med löpning. Det bara var så.

Idag har jag dragit ner löparambitionen lite. Jag springer inte lika mycket, och inte lika fort. Men jag tränar lika ofta då det fortfarande blir 4-5 träningspass per vecka där jag kör vartannat pass löpning över 15 km i den fart jag känner för, och vartannat pass styrketräning.

Det är en träning som ger både kondition och schyssta biceps. Det är bra. Det är bra då det är ganska lätt att skryta med en schysst biceps. Sitter man med några grabbar så behöver man liksom bara flexa till lite med bicepsen så blir de nervösa. Lite som att renovera köket. Då blir grannarna nervösa. De låtsas inte om något, men det ser vad som pågår och tittar lite i smyg.

Med löpning är det lite svårare att skryta. Det är svårare eftersom man måste vara ganska insatt i löpning för att förstå hur mycket bättre det är att springa en mara på 2:50 än på 4:50, och sånt förstår inte normala människor. Normala människor blir lika imponerade av alla som springer en mara. Eller en mil. Det är "same-same" för dem.

Annars ser mitt styrketräningsprogram i dagsläget ut så här:
  • Bänkpress: 4 set med repetitionerna 12+10+8+6
  • Hantelpress/snebänk: 4 set med repetitionerna 12+10+8+6
  • Axelpress: 4 set med 10-12 reps
  • Flyes: 4 set med 10-12 reps
  • Rodd: 4 set med repetitionerna 15+14+12+10
  • Spreads: 4 set med 15 reps
  • Triceps med rep: 4 set med 10 reps
  • Tricepspress: 4 set med 10 reps
  • Bicepscurl: 4 set med 10 reps
  • Hantelcurl: 4 set med 10 reps
  • Vadpress: 4 set med 20 reps
Ett schysst kök och en schysst biceps, det är det som syns, och det är också det som folk verkar begripa sig på. Det kanske är lite tråkigt för oss löpare och känns lite ytligt, men det är sånt man får ta här i livet.

tisdag 13 december 2016

67% anser att det är jobbigare att springa på löpband

Det är jobbigare att springa på löpband. I alla fall om man får tro mina fantastiska följare på Twitter.

Det som fick mig att ställa frågan om det är jobbigare att spring på löpband eller utomhus på slätmark var mitt förra inlägg där jag med hjälp av Einsteins relativitetsteori på ett pedagogiskt sätt redogjorde och förklarade att det fysiskt sett inte är någon skillnad att springa på löpband eller utomhus på slätmark.

67% anser att det är jobbigare att springa på löpband
Om jag får utveckla mina tankar och dra några slutsatser kring mitt förra inlägg, och min undersökning på twitter där 67% ansåg att det är jobbigare att springa på löpband, så är min teori att löpband är jobbigare, eller i alla fall upplevs som jobbigare, då:
  1. Löpband i allmänhet placerarnas inomhus där fuktig och ganska syrefattig inomhusluft står still. Löpning på löpband blir alltså som att springa utomhus en varm och kvav sommardag vilket så klart upplevs lite jobbigare.
  2. Löpning på löpband belastar exakt samma muskler hela tiden vilket tröttar ut dem. Löpning utomhus tröttar inte ut musklerna på samma monotona vis då löpning utomhus hela tiden ger små variationer i underlag och tempo vilket ger en naturlig variation i belastningen.
  3. Tristessen. Det är tråkigt att springa på löpband, och då blir det också jobbigare. Det bara är så.
Mitt bidrag till den populärvetenskapliga forskningen kan alltså summeras med att det enligt fysikens lagar inte finns någon skillnad på att springa på löpband eller utomhus (enligt Einstein), men rent psykiska är det jobbigare att springa på löpband då de yttre omständigheterna inte varierar på samma sätt som utomhus.

En annan ganska självklar slutsats är också att löpbandets placering så klart påverkar. Jag menar, ställer man löpbandet i en bastu så blir det jobbigare än om man ställer det utomhus. Detta sagt då jag kan uppleva att inte alla tänker på det när denna fråga diskuteras.

måndag 5 december 2016

Einsteins relativitetsteori och löpband

Och så var det vinter igen och som vanligt börjar löpbandet och dess fysik diskuteras, och den mest frekvent förekommande frågan är om det är lättare att springa på löpband än att springa utomhus på slätmark. Och vet ni? Nästan alla har fel. Nästan alla verkar tro att det är lättare att springa på löpband eftersom bandet rör på sig. Till och med på Runner´s World kan man läsa:

”Tempot på löpbandet motsvarar inte samma fart vid utomhuslöpning. Eftersom du slipper luftmotståndet och får en viss hjälp av bandets rullning bör du springa med 1,5 procents uppförslutning för att få samma motstånd som vid utomhuslöpning”.

Att denna text har sluppit igenom och publiceras på Runner´s Worlds hemsida är för mig helt obegripligt, och det är just stycket ”.... och får en viss hjälp av bandets rullning....” som felar. Det är precis som att Einsteins relativitetsteori inte gäller på ett löpband.

Folk verkar vägra förstå att den framåtdrivande kraften vid tex 5 min/km (12 km/h) blir samma oavsett om du springer på löpband eller utomhus på slätmark. Alltså, den framåtbringade kraften du överför till underlaget måste alltså generera en fart på 12 km/h, och det oavsett om du rör på dig i förhållande till marken eller om marken rör på sig i förhållande till dig. Jag vet inte hur jag ska förklara det här, men låt oss ta hjälp av Einstein och hans relativitetsteori för det är precis samma sak. Einstein använde sig dock av ett tåg för att förklara.

Låt oss säga att Einsteins tåg åker framåt i 12 km/h och om du befinner dig i tåget och springer i motsatt riktning i 12 km/h så kommer du stå still i förhållande till marken, men i tåget kommer det kännas som att du springer i 12 km/h.

För en observatör i tåget springer du alltså i 12 km/h men för en observatör som står på marken utanför tåget så står du still i förhållande till marken (och honom). Detta ger oss alltså att ”hastigheten är relativ i förhållande till observatörens hastighet, men fysiken lagar gäller lika för båda”, och om ni inte visst det så är det just det som är Einsteins relativitetsteori.

Att gå omkring och hävda att det är lättare att springa på ett löpband än utomhus på slätmark är alltså att hävda att Einsteins relativitetsteori inte gäller på löpband, men det kan jag lova er att den gör.

Dock finns det en liten, liten brist i jämförelsen med Einsteins relativitetsteori. Vet ni vilken det är?

fredag 2 december 2016

Trainsplaining

Plötsligt händer det. Plötsligt står snubben bara där. Ja, för oftast är det en snubbe. Från ingenstans har han dykt upp, kommer med anmärkningar, och förklarar för dig hur du ska sköta din träning och hur du ska genomföra dina övningar. Han "trainsplainar" lite för dig.

Utan att du har bett honom så tar han sig friheten att förklara; - Vänta lite, gör så här, för om du håller ut armbågen lite så tar det bättre här, säger trainsplainaren till dig utan att du har bett om det. Ofta samtidigt som han visar genom att peta lite på dig med sina fingrar.

Trainsplainaren rättfärdigar ofta sitt beteende genom att hävda att om han inte trainsplainar lite för dig så kommer du bara att skada dig, och det gör en trainsplainare enligt sin egen självbild snäll och omtänksam. Snäll och omtänksam då du också enligt trainsplainaren får träningstips som andra minsann betalar för.

Oftast träffar du på en trainsplainare på gymmet, men han finns även på andra håll. Kvinnor är också mer drabbade av trainsplaining än män. Det är också vanligare att män tar på sig rollen som trainsplainare än kvinnor.

Om ni drabbas av en trainsplainare så är mitt tips att INTE säga "- Tack för tipset", le och se tacksam ut eftersom då bekräftar du bara trainsplainaren vilket i sin tur leder till att han stannar kvar och förklarar ännu mer saker.

Har du drabbats av trainsplaining?

tisdag 15 november 2016

Best of Jogg.se

Det finns en haschtag på twitter som heter #bestofjogg. Avsikten med haschtagen är att uppmärksamma sådant som andra har skrivit på Jogg.se (på forumet och bloggar) och som man tycker är lite dumt och korkat. Jag får uppfattningen att avsikten är att håna, och det känns så klart väldigt trist.

Till saken hör också att jogganvändare vid något tillfälle via skärmdumpar också hängts ut med namn och bild. Om det var ett troll som hängdes ut och som skrev under alias, eller om det var en riktig jogganvändare vet jag inte, men jag tycker fenomenet känns väldigt trist och jag vill faktiskt varna er för detta då det luktar riktigt illa.
Exempel på inlägg från haschtagen #Bestofjogg.

Till haschtagen finns också ett relativt nystartat twitterkonto som också heter "Best of Jogg.se" (@bestofjogg) med avsikt att boosta tweets som skrivs med haschtagen #bestofjogg. Som tur är så har detta twitterkonto endast 5 följare så skadan blir begränsad om någon jogganvändare hängs ut med namn och bild, och sedan får en retweet, men ändå. Det är ju inte schyst.

Det här ofoget gör mig bara ledsen, och för er som har ett twitterkonto så är det bara att gå in och titta här: https://twitter.com/bestofjogg

tisdag 8 november 2016

Ett ovärderligt tips för lyckad vinterlöpning

Om ni tror att inte jag springer så tror ni fel. Jag springer visst. Som idag. Idag blev det 12 kilometer löpning runt Djurgården i snömodd och snörusk utan mössa och vantar. Ja, så blev det, och nu kanske man kan tycka att det var lite dumt att springa utan mössa och vantar i snörusk, men det har sin naturliga förklaring. Dock tänker jag inte gå in på den nu.

Nu när ni sitter och funderar på varför jag inte går in på den så vill jag lyfta upp ett ämne inom vinterlöpningen jag tycker det talas väldigt lite om, och det är att belastningen på fötterna och vaderna blir helt annorlunda vid vinterlöpning/snölöpning. Detta då det ojämna underlaget tillsammans med löpning på snö hela tiden ger små konstiga vridningar i fötterna, vristerna och vaderna. Små konstiga vridningar som med tiden ger problem med vader och hälsenor, samt skador som Plantar fasciit och Hälsporre.

Jag vill nu uppmärksamma er på att ni MÅSTE vänja kroppen vid att springa på snö och snömodd. Ni MÅSTE korta ner passen under en period och bygga upp musklerna så att de klarar av den mer ansträngande vinterlöpningen/snölöpningen. Annars kommer bara ovan nämnda skador som kan ta upp till ett år att läka.

Jag är helt säker. Även fast jag varken har sett eller läst några vetenskapliga studier i ämnet så är jag helt säker på min sak. Jag är helt säker på att problem med vader, hälsenor, Plantar fasciit och Hälsporre ökar under vinterhalvåret och det är bara en tidsfråga innan ni kommer börja läsa om dessa skador på bloggar och diskussionsforum.

Och du! Det spelar ingen roll om du springer i Icebug eller inte. Vänjer du inte kroppen vid att springa på snö och snömodd så kommer du få problem i alla fall.

torsdag 20 oktober 2016

Ekvalls 2:13:16 i Berlin

För lite mindre än en månad sedan sprang Mikael Ekvall Berlin Marathon på tiden 2:13:16 och blev med det bästa europé. En fantastisk prestation, och så här i efterhand vill jag rikta ett stort grattis till honom!!

Med det sagt vill jag nu också passa på att säga att jag hade hoppats på mer. Jag hade hoppats på att han hade upprepat sina 2:12:07, eller därunder, från Frankfurt Marathon 2015. Jag är faktiskt inte helt nöjd, och framöver förväntar jag mig ett svenskt rekord.

Förhållandena mellan hans 2:12:07 i Frankfurt, och 2:13:16 nu i Berlin var likvärdiga och det kan vara så att jag också är färgad över hur hela svenska löparetablissemanget snackade upp Mikael Ekvall i samband med OS-debaclet där det på många bloggare och tyckare lät som att han skulle kunna springa 2:10 vilken varm och kvav tisdagmorgon som helst innan frukost. Det är säkert så att jag var påverkad av det när jag förväntade mig en bättre tid, men jag tycker ändå att det är synd att Ekvall inte sprang sitt bästa lopp någonsin och slog svenskt rekord i och med de perfekta förhållandena som rådde.

Nä, nu tycker jag det är dags att sluta snacka. Nu tycker jag det är dags att vi får lite riktig fart på svensk maratonlöpning och härmed förväntar jag mig att arrangörerna och sponsorerna för Stockholm Marathon erbjuder 2 000 000 kronor i bonus till den löparen som på Stockholm Marathon slår det svenska rekordet över marathondistansen. Denna prisbonus ska också räknas upp med 100 000 kr per år till det att rekordet är slaget.

Jag tycker inte det är så mycket begärt och den prisbonusen borde inte vara så svår att vaska fram, och visst vore det roligt om vi fick se Mikael Ekvall, Mustafa Muhammed och eventuellt någon till att göra en helhjärtad satsning på ett svenskt rekord. Det är dags för det då det var ca 33 år sedan Kjell-Erik Ståhl sprang på det nuvarande rekordet 2:10:38.

Och ni! Självklart ska tjejerna erbjudas samma prisbonus.

söndag 25 september 2016

Fantastisk veteranlöpare

Är på väg hem från jobbet. Jag har tränat, och bär på datorväska och träningskläder. Det är varmt. Samtidigt som jag går igenom bostadsområdet hemma i Vallentuna hör jag en röst ropa bakom mig.

-Lennart!; är det någon som ropar, och innan jag vänder mig om så hinner jag tänka att det kanske är något av mina barn som ropar, eller någon granne. På sätt och vis var det också en granne som ropade då hon som ropade bor ca 200 meter ifrån mig.

Det var Åsa som ropade, Åsa Lundin. Åsa som för ett par veckor sedan sprang Stockholm Halvmaraton på tiden 1:20:39 och som på det blev fjärde bästa tjej av totalen, men då Åsa är 46 år gammal, och mamma till två barn, så tycker jag att hon var bäst av alla.

På vår väg hem genom bostadsområdet hinner Åsa berätta lite om sitt lopp. Hon berättade att hon fick en sån där fullträff där hon aldrig blev trött. Hon bara körde på och starkast var den positiva känslan upp för backarna på Södermalm.

Hon berättade också att hon tagit det lite lugnt i början men då hon efter ca halva loppet mötte den före detta Vallentunalöparen Lars Södergård (som var farthållare för 1:20-gruppen) så ville tydligen Lars att hon skulle springa lite fortare eftersom hon kunde prata så mycket. De hade gemensamt ökat farten lite men då det kändes lite för fort så tyckte Åsa att det var bättre att spara lite på krafterna. Klokt tycket jag.

När vi närmade oss våra hus nämnde jag att hon i mål bara var ca 50 sekunder efter Charlotte Karlsson och det hade hon så klart koll på och här kunde jag också se en antydan till revanschlust. En revanschlust som kanske började infinna sig redan i somras på Stockholm Marathon då Åsa (där med en femte plats på tiden 2:49:56) bara var drygt tre minuter efter Charlotte Karlsson.

På vår väg genom vårt bostadsområde hinner vi också med att avhandla Åsa´s träning och coachuppdrag på Team Stockholm Marathon och Urban Tribes, och när vi kommer fram till min lilla gatstump där jag ska vika av mot mitt hus nämner jag för Åsa att Ewy Palm var som bäst när hon var 48. Åsa ler och säger, - Jag vet.

måndag 19 september 2016

Bra kilometerfart! Starkt!

”Bra kilometerfart! Starkt!”, får jag som kommentar på mitt träningspass när jag lägger ut det på twitter.

Men, va f-n, tänker jag. Det är ju urkasst. 5:12-fart över 12 kilometer är inte bra. Det är väldigt mediokert. För en otränad man i 45-årsåldern kanske det är bra, men inte för mig då jag inte klassar mig själv i den kategorin. Jag klassar mig själv i kategorin ”ung och snygg, vältränad, atletisk, sympatisk och ödmjuk manlig inspiratör i 45-årsåldern”, och då är 5:12-fart över 12 kilometer inte så bra.
Ett distanspass i 5:12-fart
Men, oavsett vilken kategori man klassar sig själv i så blev jag faktiskt glad över kommentaren då det var länge sedan jag fick en positiv kommentar på ett träningspass. Tänker att det kanske är som han säger, och att 5:12-fart över 12 kilometer inte är så dåligt. Det kanske bara är jag som jämför mig med mitt gamla jag. Det jaget som jag var för 2-3 år sedan. Då hade 5:12-fart över 12-kilometer definitivt inte varit bra. Eller?

Inser att jag här förskönar historien lite. Jag sprang nog 12 kilometer i 5:12-fart för några år sedan också. Det är bara det att jag minns andra träningspass bättre, till exempel träningspasset när jag sprang 12 kilometer i 4:12-fart, men det var och andra sidan ett av de bättre träningspassen jag genomfört någonsin.

måndag 12 september 2016

5 tips till Magasinet Springs redaktion

Nedan till vänster ser ni magasinet Springs twitterkonto (@springlfa) med 574 följare, och nedan till höger ser ni mitt twitterkonto (@milensub40) med över 1000 följare. Just saying…….

 
Jag har i flera inlägg uttryck en kritik mot hur magasinet Spring sköts och hur redaktionen väljer att hantera sin ”produkt”, och jag tänkte i det här inlägget ge lite bakgrund och tips till hur de bör hantera dagens situation.

Det hela är ganska enkelt. Finns det ingen marknad att sälja sin produkt på så kommer man inte att kunna sälja sin produkt. Så enkelt är det, och i fallet Spring så finns det ingen marknad att lansera en ”nischad löpartidning” på. Det är som att försöka sälja is på nordpolen. Det finns ingen marknad för det, och det spelar ingen roll om man försöker ändra formen på isen man säljer, eller bildar en klubb för de fåtal som råkar vara intresserade. Nä, det går i alla fall inte att sälja is på nordpolen.

Man måste alltså hitta en ny marknad. Vill man sälja is så kanske det är bättre att göra det på Mallorca, och vill man sälja en löpartidning så är det bättre att hitta en större marknad och andra platser att sälja sin löpartidning på, och den marknaden och den platsen finns bland motionärslöparna.

Den som kan den stora marknaden och motionärslöparna är Petra Månström och om det är någon i sfären kring magasinet Spring som kan vända på den skutan så är det hon. Mitt första tips till redaktionen är alltså att göra henne till chefredaktör och låta henne skapa en tidning som säljer till den breda massan. Efter det kan man börja nischa sig.

Det andra tipset från min sida är också hämtat från bloggvärlden, och det är att folk är intresserade av att följa människor. Se bara på de större bloggarna. De handlar inte bara om löpning utan de handlar om människan bakom. Alltså löpare som tränar, byter blöjor, arbetar och fastnar i tunnelbanan. Intressanta människor som delar med sig av sina liv. Mitt andra tips är alltså att låta läsarna följa en eller ett par människor på regelbunden basis. Människor som delar med sig av träning, bekymmer och framgångar. Lite som ”True Man Show” fast i textform. Har pratar jag inte bara om en liten "spalt" utan om riktiga artiklar i varje nummer.

Det tredje tipset till redaktionen för magasinet Spring är att hitta nya skribenter/journalister. Ta inte de gamla vanliga som redan skriver på olika håll. Ta inte in Petra Månström som skribent. Det är inte nyskapande. Låt henne ta jobbet som chefredaktör och hitta andra nya förmågor som kan skriva texter. Som exempel kan vi ta förra årets ASICS-utmanare som Runners World hittade. De överraskade otroligt positivt och kan utvecklas till någonting riktigt bra. Att rekrytera någon av de ”gamla rävarna” känns bara gammalt.

Det fjärde tipset till redaktionen för magasinet Spring är att de måste våga utmana. Våga ta sin plats. Ta konflikter. De måste vinna sina läsare och de måste ta dem från någon annan som inte kommer vilja släppa dem. Utmana de största och bästa. Tro på sig själva och slåss för sin sak. Är de fega kommer de aldrig att lyckas, och just nu upplever jag de väldigt fega. Det är som Paul Ronge sa till mig en gång. Han sa "Jag går alltid all in, jag kan ingenting annat", och till magasinet Spring vill jag säga. Skärp er! Tuffa till er!

Det femte och sista tipset från mig hänvisar till vad det här inlägget började med, och det är att om ni vill lyckas och bli stora med ert magasin så måste ni blir stora på social forum. På, twitter, instagram, facebook och ni måste arbeta aktivt med de sociala kanalerna. Se bara på Petra Månström. Hon har ca 20 000 följare på instagram, och vem tror ni då kommer med kunderna? Just saying….

onsdag 31 augusti 2016

Ekvalls, Uhrboms och mina mentala barriärer

Efter att Mikael Ekvall missade OS-kvaltiden, och guldmedaljen på 10 000 meter på SM, samt Fredrik Uhrboms kollaps på Finnkampen för något år sedan, så har jag börjat fundera lite på olika mentala barriärer vi löpare lider av.

Som exempel på mentala barriärer kan vi titta på Ekvalls missade OS-kvalitid på maraton med 7 sekunder samt att Ekvall också skulle springa en halvmara på 65:00 min för att kvalificera sig till OS där tiden sedermera blev 65:01, alltså en miss med sju (7) respektive en miss med en (1) ynka sekund. Sist kan vi också hänvisa till att Ekvall missade SM-guldet på 10 000 meter med en (1) ynka hundradel.

Som alla förstår så är detta ett mönster som hänger ihop med psykologiska och mentala barriärer och om Ekvall vill lyckas inom löpningen så bör han ta tag i detta och se till att börja hamna på rätt sida om de olika tidsgränserna. Receptet brukar heta mental träning och om det inte blir någon ändring kommer inte Ekvall lyckas fullt ut, och det är väldigt synd då det är oerhört frustrerande att Ekvall inte vinner, trots att han i många fall har de bästa tiderna.

För att se på de mentala aspekterna inom löpningen från andra hållet så kan vi ta Fredrik Uhrbom som exempel, och även om Uhrbom inte är lika bra tränad och springer lika fort som Ekvall så tror jag ändå att Uhrbom har lite mindre mentala barriärer än vad Ekvall har. Detta då Uhrbom på Finnkampen för något år sedan sprängde den mentala barriären efter den andra vilket i slutändan ledde till den berömda kollapsen i slutet av loppet. Den mentala prestationen Uhrbom gjorde i detta lopp var alltså i världsklass. En oerhört hög mental prestation.

För att hänvisa till mig själv och när jag själv sprang mer seriöst så sprang jag ofta mot klockan vilket ledde till att jag ”visste” precis hur fort jag kunde springa. Den kunskapen tror jag också skapade mentala barriärer för mig. Detta för om en kilometer gick 10 sekunder fortare än vad jag ”visste” att jag kunde springa så började jag tänka att jag dragit på mig mjölksyra och fick andra negativa tankar.

Den där klockan kan alltså med sin exakta vetskap ställa till det lite för oss löpare och jag är tämligen säker på att den ställer till det för Ekvall också. Mitt tips till vanliga motionärer är att faktiskt lämna klockan hemma ibland och försöka springa så fort som möjligt på ren känsla utan kunskap om kilometertider och feedback. Min erfarenhet är att det ger bra effekt och kan vara väldigt utvecklande.

söndag 28 augusti 2016

Sveriges viktigaste löparblogg

”Sveriges viktigaste löparblogg”. Det är min nya byline och bygger på att min blogg är den enda löparbloggen i Sverige som ger perspektiv på det som händer och sker inom löpningen. Den enda bloggen i sitt slag.

Den enda bloggen som ifrågasätter konventionerna. Den enda bloggen som vågar gå mot strömmen, och om min blogg försvinner så finns det ingen annan löparblogg att falla tillbaka på och få perspektiv, och det är just därför min blogg är "Sveriges viktigaste löparblogg".

Jag blir glad när jag i kommentarfältet får positiv feedback från till exempel LG Skoog som innan han slutade blogga skrev i en kommentar att; ”Du gör det bra med din blogg. Och du vågar sticka ut och röra om i grytan”.

Jag blir glad när jag till det förra inlägget som heter ”Är AbebaAregawi ett offer” får kommentarer på twitter från Claes Åkeson som skriver; ”Agree till fullo. Gillar inte att dom som förut stod och solade sig i glansen nu sopat under mattan och vill glömma. Inte rätt”.

LG Skoog och Claes Åkeson håller troligtvis inte med mig i allt jag skriver. I fallet Ekvall och OS tycker de förmodligen tvärt om (fast det vet inte jag), men jag blir ändå glad när jag ser enskilda individer kommentera och diskutera min blogg i olika sammanhang. Det kan vara på twitter, diskussionsforum, blogginlägg eller i kommentarsfält. Jag blir glad när min blogg nämns, och det spelar ingen roll vad som skrivs. Positivt eller negativt. Jag blir glad oavsett.

Jag blir också glad när jag ser att mina inlägg gång på gång hamnar högst upp på Joggs topplista över mest lästa inlägg. Detta trots att jag aldrig någonsin fått hjälp att på något sätt marknadsföra min blogg. Med mycket små medel och resurser konkurrerar jag med de största. De största bloggarna med de största nätverken som de använder för att marknadsföra sig själva.

Jag blir glad när jag ser att min blogg inte drabbats av sviktande besöksstatistik som andra tidningar och löparbloggar. Tvärt om. Hos mig ökar besöksstatistiken och ”Sveriges viktigaste löparblogg” är här för att stanna. Så länge det finns perspektiv, så länge kommer "Sveriges viktigaste löparblogg" att stanna. Den positiva feedbacken och bekräftelse bloggen får visar att min blogg behövs. Den behövs mer än någon annan löparblogg.

torsdag 25 augusti 2016

Är Abeba Aregawi ett offer?

Jag tror aldrig på drev. Så fort det blir för mycket drev så slutar jag tror på drevet. Det kanske hänger ihop med att jag är mångårig vän och seglarkompis med Åsa Romsons pojkvän, som också är sambo och far till deras barn, och det drev Åsa utsattes för var något i hästväg. Om drevet var rätt eller fel kan inte jag avgöra, men jag tror i alla fall inte på allt som skrevs om henne.

Detsamma gäller Abeba Aregawi. Hon har definitivt utsatts för ett drev som tagit proportioner som varken hon eller någon annan kan försvara sig emot. Proportioner där artiklar och blogginlägg genererar nya artiklar och blogginlägg där lögner, sanningar och felaktigheter förstärks. Artiklar och blogginlägg som inte sällan heller är kryddade med kändisar som uttalar sig.

Ser vi till fallet Aregawi så var hon inte dopad. Detta då de personer och organisationer som har till uppgift att fälla och fria dopningsanklade faktiskt har friat henne, och då ska hon också frias. Av alla. Hon ska frias på alla punkter. Hon ska få tävla. Hon ska få respekt. Hon ska få erkännande. Hon ska bli behandlad som alla andra.

Att vissa fortfarande uttalar sig på ett oerhört dömande sätt, som till exempel ”Hon har ändå gjort fel, och jag hoppas att hon aldrig tävlar för Sverige igen” är faktiskt väldigt konstigt. Speciellt om Kajsa Bergqvist skulle säga så, och det kan vara så att om någon gjorde detta uttalande redan på ett tidigt stadium så kan det vara lite svårt att backa tillbaka från det.

I drevet mot Aregawi ingick också att hon mer eller mindre myglat sig till ett svenskt medborgarskap vilket så klart inte heller är korrekt. Jag kan inte hela ärendet i detalj, men när jag läser Claes Åkessons artikel i Runners World (som är den mest utförliga och genomarbetade artikeln jag läst i ärendet) får jag faktiskt intryck av att hon ville backa ur vid ett par tillfällen, men övertalades att fortsätta. Jag fick intrycket av att hon övertalades av krafter både inom den svenska friidrottsrörelsen och i kretsen närmast henne.

Historien kring medborgarskapet är inte fullt utrett (frågan är om det någonsin kommer bli det) men att Aregawi i expressfart och på rekordtid har ordnat medborgarskap på egen hand helt själv utan att några andra var involverade är helt fel. Det var många involverade.

Det var många och starka krafter som var involverade, annars skulle en sådan här sak aldrig kunna gå igenom. Frågan är om hon själv verkligen ville byta medborgarskap, eller om hon bara är ett offer av andra starka krafter som ville det. Krafter som hon själv inte kunde stå emot.

Jag hoppas att vi ser Abeba Aregawi i tävlingssammanhang snart igen. I landslaget. På Finnkampen. På de stora galorna. På mästerskapen.

lördag 30 juli 2016

Bra OS-uttagning av SOK

Som helhet tycker jag att SOK har gjort en bra uttagning till OS. Dessvärre så har det kommit i skym undan lite då ett antal personer promt anser att de själva är mycket bättre på att ta ut en OS-trupp än vad SOK är. Detta inte sällan understött med förvirrade resonemang där man blandar ihop sommar-OS, och vinter-OS, och olika idrotter med varandra. Alltså en total avsaknad av rationellt tänkande vilket då så klart innebär att man bara sprider tråkigheter.

Själv tycker jag att SOK verkar ha resonerat rationellt och logiskt. Klart det finns några frågetecken som med fallet Ekvall men då det är deras topp-8 kriterium som är grundkriteriet så är det så. Klart man kan tycka att Ekvall borde få åka med sina 2:12:07, men nu är det som det är.

Det mest positiva tycker jag är att Sanna Kallur får en OS-biljett då hon är så pass folklig och utstrålar en glädje som smittar av sig på en hel nation. Jättekul. Tänk om hon tar sig till final. Vilken grej det vore efter 8 år av skador. En sak är i alla fall säkert. Jag kommer att sitta som klistrad framför TV:n när hon tävlar.

En annan som inte fick åka till OS (precis som Ekvall) var Abeba Aregawi som blev av med sin OS-biljett efter att hon blivit oskyldigt anklagad för dopning. Ja, jag skriver ”oskyldigt anklagad” då hon faktiskt inte har brutit mot några regler. Dock är det väldigt synd att hon ändå straffas i media och på bloggar som om hon har brutit mot reglerna. Den debatten som uppstått i spåren av Aregawi saknar fullständigt perspektiv vilket är väldigt synd då det i grund och botten handlar om tydlighet, och vilka regler som gäller för elitidrottare. Jag menar, har man följt reglerna så har man. Det går inte att i efterhand straffas för att man inte följt några andra regler som någon bara har hittat på. Det blir lite som i Erdogans Turkiet då.

Som jag ser det är det enda reglerna Aregawi brutit mot diverse ”hittepåregler”. ”Hittepåregler” påhittade av samma människor som har blandat ihop idrotter, sommar-OS, och vinter-OS till en salig röra i ett manipulativt syfte att försöka hitta en anledning att skicka Ekvall till OS trots att han inte har klarat SOK:s topp-8 krav, men i fallet Aregawi handlade det om ”hittepåregler” med syfte att inte skicka henne till OS. Ja, ni hör. Hur obehagligt är inte det?

Jag anser att SOK har varit hårda, konsekventa och professionella genom att inte skicka varken sig Ekvall eller Aregawi till OS (detta då topp-8 kravet inte uppfylldes för Ekvall samt att Aregawi tävlingsstatus är väldigt osäker), och detta kan jag inte säga om de personer som har hittat på lite egna uttagningsregler för att skicka Ekvall till OS, och som har hittat på lite andra uttagningsregler för att inte skicka Aregawi till OS.

lördag 2 juli 2016

Att se löpningen från sidan om

Det finns olika perspektiv. Det märker jag ofta då jag skriver mina inlägg eftersom mina inlägg brukar gå på tvärs mot andras perspektiv, och då kan det också bli lite tjafs.

Som exempel på perspektiv kan vi ta den där namninsamlingen som startade för att användas mot SOK för att de ska skicka Ekvall till OS. Det är många som har skrivit på samtidigt som namninsamlingen har fått stöd av Jogg, Spring, Runners World, Maratonpetra och diverse småbloggare som bloggar om löpning. Mer stöd och hjälp med att sprida sitt budskap kan alltså en namninsamling i löparvärlden inte få. Alla är också positiva och skriver på. Alla, och ska man tro på det som skrivs så pågår just nu en folkstorm mot SOK.

Men vad har hänt då? Hur många har skrivit på? Jo, det är 2 343 personer som har skrivit på. Ja, ni läste rätt. 2 343 personer. Mer än så är det alltså inte. Tror ni SOK kommer ändra sig när de ser den listan? Nä, tror nog inte det för det skulle samtidigt försätta SOK i en väldigt konstig situation där SOK av andra kan anklagas för att ge efter för påtryckningar, vilket SOK så klart inte får göra. Här finns det alltså lite olika perspektiv att ta hänsyn till som 2 343 namn inte kommer kunna ändra på.

Perspektiv
Bild lånad från @hallonsa på twitter
Andra perspektiv på löpningen som jag har upplevt är att det för några år sedan hade det varit otänkbart för mig att inte registrera ett träningspass på Jogg då registreringen av passet var en del av, och ingick i min träningsrutin. Träningspasset var så att säga inte klart om det inte var registrerat och redovisat in i minsta detalj. Tider och distanser kompletterat med diverse egna kommentarer om tex väder och vind. Allt skulle med.

Vid den tiden var jag också lite imponerad av till exempel Anders Szalkai som visste exakt hur långt han hade sprungit genom livet då han hade registrerat all sin träning i typ 30 år. Vid den tiden ångrade jag också att jag inte hade registrerat alla mina egna träningspass genom livet för det hade ju varit kul att veta totaldistans och jämföra. Det tyckte jag i alla fall då.

Nu förtiden känner jag inte alls så då jag har ett helt annat perspektiv och fokus på löpningen. Nu för tiden anser jag nästan att det är helt galet att kunna redovisa exakt vad man har tränat för flera år sedan, och det inte sällan kompletterad med kommentarer om väder och vind. Här inser jag också hur galen jag själv var vid den tiden för några år sedan.

För några år sedan diskuterade jag också löpning på olika träningssidor. Jag var involverad i och ledde många diskussioner, men det har jag slutat med. När jag idag ser individer aktiva på träningssidor som är involverade i varenda diskussion, vartenda ämne och varenda fråga upplever jag det hela återigen lite galet. Från mitt perspektiv där jag har lite distans till löpningen kan jag inte förstå hur upprörda och arga vissa individer kan blir bara för att jag har skrivit att Spring är en dålig tidning eller att OS-kvaltiderna är bra.

För några år sedan var jag alltså så inne i löpningen att jag inte kunde se på min löpning från sidan. Jag kunde alltså inte gå ut och betrakta mig själv från sidan vilket betyder att jag saknade perspektiv. Perspektiv som jag ser idag, och det är faktiskt rätt kul att kunna se tillbaka på sig själv och inse hur tvångsmässiga de tankarna som styrde min löpning faktiskt var.

Jag som har perspektiv till löpningen
Nu kanske man kan tro att jag ångrar någonting, men det gör jag inte. Tvärt om. Löpningen har gett mig jättemycket och jag har otroligt många positiva minnen och upplevelser, och jag tror också att det är ganska nyttigt att fokusera och bli duktig på något. Sådant har hänt förr i mitt liv. För 20 år sedan var det till exempel segling. Då lärde jag mig allt om segling, köpte båtar, tävlade, semestrade, etc, etc, och jag har helt fantastiska minnen från skärgården och seglingsturer över Östersjön. Under en annan period fokuserade jag på skolan, framförallt matematik och fysik.

När jag gör något fokuserar jag ofta ganska hårt på det. Jag fungerar så, och det är jag ganska glad över. Men det är också ganska skönt att bryta den där fokusen då den också begränsar tillvaron ganska mycket. Tänk på det. Tänk på det om ni ofta finner att ni är själva är ute i skogen och springer och det viktigaste här i livet är ett träningspass och att registrera träningspasset för att sedan börja tänka på nästa träningspass. Det är ganska begränsat. Det finns annat också, men för att se det behöver ni perspektiv. Perspektiv som 2 343 namn inte kan ändra på.

lördag 28 maj 2016

Bra med SOK´s tuffa OS-kvaltider

Det tuffa OS-kvaltiderna som den Svenska Olympiska Kommittén, SOK, har definierat för att svenska löpare ska kvalificera sig till OS är bra. Detta trotts massiv kritik från svenska elitlöpare, motionärer, tränare och journalister. Kan här passa på att nämna att senast ut i raden av kritiker är Ulf Friberg i en intervju av Claes Åkeson i senaste numret av Runners World.

I Claes Åkesons intervju delar jag i mångt och mycket Ulf Fribergs synpunkter, men jag tror inte att de tuffa OS-kvaltiderna medför att de svenska löparna förlorar tron på sin dröm, eller att publiken skulle tappa intresset för löpning. I alla fall inte i det långa perspektivet.

Claes Åkeson intervjuvar Ulf Friberg i
senaste numret av Runners World
Kortsiktigt kan det säkert finnas en 2:19 löpare på maraton som hoppades på en OS-plats som nu måste stanna hemma då OS-kvaltiden för maraton är satt till 2:12. I det korta perspektivet förstår jag det, men jag tror att alla svenska maratonlöpare som springer på just 2:19 (och det är ett antal) har haft fel målsättning från början. Målsättningen var alltså från början att springa på just 2:19 och då blir det så. 2:19 är så klart roligt att ha på meritlistan men det är inte värt en OS-plats. För att springa OS måste man alltså springa lite snabbare, och jag tycker inte att det finns så många maratonlöpare i Sverige som har rätt målsättning för att springa OS-maran. Det är nog bara Ekvall och Musse som har det.

Ser vi det i det långa perspektivet fram till nästa OS så tvingar alltså SOK´s tuffare kvaltider framtida löpare att höja sin målsättning och sätta rätt målsättning, en målsättning som alltså är lite högre, och det tror jag är bra för svensk löpning.

Lite samma resonemang kan användas för övriga löpgrenar som till exempel 5000 meter och 10 000 meter där SOK´s kvaltider är satta till 13:20 respektive 27:40. Dessa kvaltider matchar så klart inte många svenska elitlöpares målsättningar att springa 5000 meter under 14 minuter och 10 000 meter under 30 minuter. Här måste alltså svenska elitlöpare höja sin målsättning om de vill springa OS. Det är tydligt.

Tuffa OS-kvaltider tillsammans med rejäla prispengar på stora lopp tror jag kan lyfta svensk löpning. Som exempel kan vi ta Stockholm Marathon nästa helg. Om en svensk löpare slår svensk rekord på maraton nästa helg och samtidigt kvalificerar sig till OS så är inte jag främmande för att arrangörerna ska betala ut prispengar i storleksordningen 1 000 000 kronor, men jag tycker inte att arrangörerna ska betala ut det till den löparen som kvalificerar sig till OS och som springer på 2:19.

onsdag 18 maj 2016

Spring 2:0 utan riktig koll

Jaha, då var det dags. Tidningen Spring ska återuppstå i ny skepnad och den här gången ska tidningen bli en medlemstidning, och för medlemsavgiften på 349 kr/år ska 6 nummer av tidningen Spring delas ut till medlemmarna sett över ett år.

Ja, och ska jag vara ärlig (vilket man ska) så har jag inte sett den ekonomiska kalkylen ännu men jag tvivlar ändå starkt på hur det här ska gå ihop då jag redan i det här tidiga skedet tycker mig se flera misstag begås.

För att ta min kritik från början så kan vi titta på nedanstående tre punkter som är kopierade från tidningen Springs hemsida och som beskriver lite av den nya tidningen och idéerna bakom. Den nya tidningen ska alltså ha:

  • Helt nytt mindre format, fler sidor och mer läsvänlig
  • Mer läsning, fler långa reportage, mer initierad.
  • Bara medlemstidning, kommer inte att säljas i butik.

Om vi tittar på den översta punkten så tror jag inte att de säljer så mycket fler tidningar bara för att de stuvar om i formatet då det inte var formatet som stjälpte tidningen från början, och ”mer initierad” i punkt nummer två innebär nog att tidning ska bli ännu lite mer ”nördig” vilket då ska ses i relation till att tidningen redan från början inriktar sig till de lite mer inbitna löparna.

De två första punkterna begränsar alltså tidningen till de redan nu nördiga löparna och det tillsammans med den sista punkten som på ett snyggt sätt eliminerar alla försäljning i butik vilket tillsammans med de övriga två punkterna lämnar tidningen med en marknadsandel på gissningsvis ett par tusen personer, och det tror jag inte är hållbart.

Det ska bli kul att följa den här historien då den onekligen kryddar tillvaron, men det känns lite som den där motionärslöparen som sprang 5 km på 25 minuter och trodde att hon kunde träna upp sig och springa 5 km på 18 minuter på ett års tid. Det är ett beundransvärt initiativ, men känns liksom inte som att de har riktig koll.

söndag 15 maj 2016

Första SM-Guldet till familjen

Jag vill bara passa på att skryta lite genom att säga att förra helgen vann min 10-åriga dotter sitt första SM-Guld. Ja, hon vann ett riktigt SM-Guld, och det skedde inte på Kungsholmen runt som man kanske kan tro då jag är löpare, utan det skedde i Norrköping under Disco-SM där hon tävlade med sin discogrupp Dynamite. Om ni är nyfikna på hur det såg ut när min dotter och Dynamite vann SM-Guld så lägger jag nedan ut klippet på finaldansen.

Discogruppen Dynamite vinner här
SM-Guld 2016 i B-klass, Barn
(tryck storskärm så syns det bäst).
Annars tränar jag på i maklig fart med min löpning. För ett par veckor sedan lyckades jag skrapa ihop ca 60 kilometer, men sedan följde tre dagar i Norrköping på Disco-SM förra helgen, och denna helg har jag varit uppe i vår stuga i Dalarna och vårstädat samt fiskat Harr och Öring med fluga i älven. De här aktiviteterna har så klart påverkat träningen så de två senaste veckorna har inte gett mer än ca 30 kilometer löpning, men vadå. Aldrig att jag hade bytt ut mina upplevelser de två senaste veckorna mot tex 6 mils löpning.

onsdag 20 april 2016

Premiärmilen borde skämmas

Premiärmilen borde skämmas då de inte delar ut prispengar till de bäst placerade löparna i huvudklasserna. Det är snålt och taffligt.

5000 kr till ettan, 3000 kr till tvåan och 2000 kr till trean hade räckt, och självklart ska män och kvinnor dela på lika mycket. Det hade gett totalt 20 000 kr i prispengar och det borde ett lopp, med flera tusen löpare som betalar flera hundra kronor var för att springa, ha råd med.

Ta Kungsholmen Runt, de delar ut prispengar. Österåkersmilen delar kanske inte ut prispengar, men de delar ut 5000 kr i bonus för den som slår banrekordet. Så ska det se ut. Det är generöst. Det är klass det. Fast egentligen tycker jag att arrangörerna borde stå med både prispengar och bonus för banrekord. Ibland även med startpremier till kända löpare.

Jag har faktiskt skrivit om den här saken förr, och i anslutning till de inlägget tyckte någon att det vara bra att inte dela ut prispengar för då fick arrangörsklubben behålla pengarna så att barn och ungdomsverksamheten i klubben kunde få det bättre. Ett annat argument mot prispengar var att det skulle komma utländska löpare och springa hem alla prispengar, och då skulle det alltså vara bättre att inte dela ut prispengar så att pengarna föll arrangörsklubben till godo.

Tycker båda argumenten är tveksamma. Jag menar, hockeyspelare, golfspelare och andra idrottare tjänar massvis av pengar på sin idrott utan att de får höra att "de tar barnens pengar”. Visst, jag förstår patos här, men logos borde säga att det är ett ganska billigt resonemang. Logos borde säga att man inte kan ställa två ekonomiska poster mot varandra utan att se helheten. Tycker det är basic budgetarbete. Det är faktiskt ganska synd att elitlöpare ska behöva höra att ”de tar barnens pengar” och den typen av respektlösa resonemang då de får lite uppskattning för bra prestationer.

Det är faktiskt pinsamt att se segraren på tex Sicklaloppet vinna en matkasse från den lokala ICA-butiken, eller som på Kvantumloppet vinna en takbox som det står ”Kexchoklad” på. Som 45-årig man kan jag inte tycka annat än att de bara delar ut skräp som priser, och det är väldigt synd.

Eller som min fru utbrast när jag kom hem med ytterligare en vattenflaska som jag hade fått på något lopp. Hon utbrast; ”- Inte en till!”.

måndag 11 april 2016

Ett helvetesår

Löpmässigt har det varit ett helvetesår för mig. Inte för att jag på någotvis har varit skadad eller så, utan det har varit ett helvetesår då allt kring löpningen har varit så fruktansvärt oinspirerat.

På Jogg ser jag enkelt att jag det senaste året har sprungit ca 2000 kilometer, och jag kan lova er att varje kilometer har varit ångestfylld, motig och jobbig. Ett helvete har det varit och jag har så många gånger tänkt att jag ska lägga av med löpningen och börja träna något annat, men det har aldrig blivit så då jag inte kan hitta någon annan träningsform som lockar.

Jag har tänkt på allt. Styrketräning. Simning. Cykel. Ja, allt då jag till och med har tänkt på att börja dansa, dock utan att komma till skott. I alla fall inte mer än att Thobbe från Let´s dance lärde mig lite Pasodoble när han besökte barnens dansskola. Det var kul så jag har inte helt avskrivit den idéen ännu.
En mycket snygg 45-åring, men oinspirerad löpare, som
 tar igen sig efter ett långpass över 21.1 km i 5:30-fart.
Annars är det faktiskt inte bara varje kilometer som känns jobbig utan det är varje löpsteg. Det är till och med jobbigt att tänka på löpning då det bara framkallar ångest inför nästa pass. I ett år har de ångestfyllda tankarna funnits i mitt huvud. Ja, det krävs ju inte ett geni för att inse att jag borde göra något annat än att träna löpning.

Jag har sprungit maror över hela världen. Jag har sprungit i olika världsdelar och i alla större städer. Jag har orienterat i fjällen och upplevt soluppgångar från fjälltoppar och allt annat man kan tänka sig att uppleva som löpare, men det räcker inte som inspirationskälla då jag känner att jag redan gjort och upplevt det mesta. Det jag gör är bara en repris på något gammalt, och det duger inte som inspiration.

Det enda som får mig att fortsätta är att jag som nybliven 45-åring fortfarande är förhållandevis ung och vital i kroppen, och det tror jag är löpningen förtjänst. Jag är frisk och kry. Jag är stark och har en god psykisk hälsa och det är det bästa min familj kan få av mig. Därför fortsätter jag. Den goda fysiska hälsan är det enda som driver min träning framåt. Det finns inga tidsmål, mängdmål eller andra utmaningar. Mitt enda mål är att bibehålla en god fysisk hälsa.

tisdag 5 april 2016

Är innehållet i en blogg viktigt?

Bland alla frågor som ställdes till mig i anslutning till förra inlägget så har Gunnar Duréns fråga ”Är innehållet i en blogg viktigt?” tagit upp en del tid för mig.

Jag har funderat på den frågan och jag tror att alla skulle svara ”Självklart är innehållet viktigt” vilket jag också gör, men jag gör det med ett stort MEN, och detta ”men” handlar om att jag också tror att ämnet (här löpning) inte behöver vara viktigast utan jag tror att det ofta är viktigare hur bloggaren väljer att skriva om ämnet.

Här hamnar vi alltså i en fråga kring vad och hur, där vad du skriver om i många falla är mindre viktigt än hur du väljer att skriva om det. Som bloggare om löpning bör du så klart hålla inläggen till löpning även om det i längden blir ganska enformigt och smalt. För att undvika det enformiga och smala blir det alltså med tiden oftare viktigare hur du väljer att skriva om löpning. Annars överlever inte bloggen.

Att skriva ett inlägg i månaden på Spring/LFA som Gunnar Durén gör tycker jag är för sällan då besöksstatistiken på bloggen blir för dålig. Att väga upp ett inlägg per månad med ytterligare ett par inlägg per månad med andra ämnen och funderingar med fina och välformulerade texter (där hur bloggaren skriver är väldigt viktigt) är viktigare än att inte skriva alls. Det ökar också på besöksstatistiken och gör hemsidan mer attraktiv för annonsörer.

Annars tog mitt förra inlägg i ämnet skruv värre (om det är någon som har råkat missa det) då Gunnar Durén kände sig utpekat och gick i försvar. Det kan jag förstå då han med sitt inträde i kommentarsfältet fick stå med hundhuvudet för vad många andra bloggare också gör, men det var inte orätt. Gunnars kompisar kom också till undsättning då de bland annat tog mitt inlägg, omformulerade texten, och skrev en ny text på sin egen blogg som de sedan kritiserade. Sånt tycker jag är fel då de borde ha kritiserat mitt inlägg direkt istället för att omformulera inlägget först. Detta då jag inte kan stå till svars för vad Gunnars kompisar skriver. Jag står bara till svars för vad jag skriver. Fast det är klart. Det kanske blir lättare att kritisera om man omformulerar inlägget först, men de eländet orkar jag inte ens besvara.

Och du Gunnar. Om du är intresserad av det riktiga svaret på frågan om innehållet i en blogg är viktigt så tycker jag att du ska läsa mitt svar här. Inte ett svar som dina kompisar först omformulerar och sedan påstår att jag ha sagt.

lördag 2 april 2016

Bloggare som inte bloggar, och skor som inte är skor

I anslutning till mitt tidigare inlägg "Väntad konkurs av förlaget som ger ut tidningen Spring" kom kommentarerna på Jogg.se (där inlägget också publicerades i sin helhet) att handla om hur bra bloggarna på Spring och Runners World egentligen hanterar sina bloggar.

Kontentan av kommentarerna blev i slutändan att vissa bloggare hanterar sina bloggar bra, som tex ASICS-utmanarna på Runners World, men att andra bloggare inte hanterar sina bloggar lika bra, till exempel Gunnar Syrén som uppdaterar sin blogg på Spring typ en gång per månad.

Jag måste bara här säga att det är så fruktansvärt dåligt att skriva ett blogginlägg en gång per månad och att det är under all kritik. Frågan; "Vad är det för mening med att anlita en bloggare som inte bloggar?" måste här ställas, och att till exempel BG Nilensjö på tidningen Spring självklart måste ställa krav på prestation på sina bloggare. Annars bidrar bloggarna bara till att tidningen Spring går i konkurs, vilket också har skett. Det är så pinsamt dåligt!

Nu är det dock så att Runners World har anlitat nya bloggare som de kallar "Team New Balance bloggare", och här går allt igen. Två av bloggarna har mäktat med ett (1) inlägg, och det för tre veckor sedan. Inget mer. En av New Balance bloggarna har mäktat med två (2) inlägg. Det senaste skrevs för två veckor sedan. Det är bara så dåligt.

Vi får hoppas att New Balance skor är bättre än de där bloggarna för om skorna är lika dåliga som bloggarna så är skorna inget att ha. Att anlita bloggare som inte bloggar är så klart meningslöst, och kanske kan jämföras med att köpa skor som inte är skor. Man tappar här liksom poängen med bloggar och skor.

Fast vad då? Allt är väl egentligen som vanligt. Bloggarna lanseras med trummor och trumpeter, pompa och ståt, men efter ett eller ett par inlägg försvinner de. De mäktar inte med. De kan inte. De är bara helt värdelösa.

torsdag 31 mars 2016

Män som kissar

I och med Premiärmilen nu på lördag börjar loppsäsongen på allvar, och som alltid vid ett lopp kommer nervösa löpare stå och kissa överallt i anslutning till tävlingsområdet, och det är framförallt män som kommer att stå och kissa helt ogenerat då det är lite lättare för män att kissa offentligt.

Ni kommer se män stå och kissa i startfållan, i buskagen och bakom reklampelare. Ni kommer också se män stå och kissa bakom bajamajor som arrangörerna har ställt ut på olika platser.

Det är hög klass på män
Foto: Privat
När starten senare går kommer ni också under loppet kunna se män stå och kissa på lyktstolpar, träd och annat som kan tänkas finnas i omgivningen. Så fort det finns någonting som kan ge ett litet skydd mot omgivningen så kommer ni se en man stå där och kissa.

Män som kissar ser ni inte bara i anslutning till olika motionslopp utan ni kan även se kissande män ute på stan där de kissar lite här och var. De kissar i parker, i portar, i trappuppgångar, i tunnelbanan, i hissar. Överallt kissar de.

Efter att männen har kissat utomhus går det iväg med sina kissiga händer, och som löpare kanske mannen några minuter efter avslutat kissand tar sin hand upp i ansiktet och fräser ut lite snor ur sin näsa.
Foto: Privat
På sin väg ut kan snoret fastna i mannens skägg varav mannen då tar sin kisshand och torkar av snoret som han senare i sin tur kletar av på byxan eller tröjan.

Efter avslutat kissande och snorande tar mannen här inte sällan sin hand och highfivar alla barn längs banan, och vem som helst måste väl ändå förstå hur snuskigt det är, men uppenbarligen fortsätter män att kissa, snora och highfiva barn på våra motionslopp. Se efter själva. På lördag.

lördag 19 mars 2016

Parasit-Tränare

Vet inte riktigt vad som är så svårt att förstå, men om jag inte har bett om hjälp så vill jag nog inte ha någon hjälp heller, och om du hjälper någon som inte vill ha hjälp så är risken också oerhört stor att du bara blir en irriterande belastning som är i vägen istället för att vara till någon hjälp.

Vet inte hur det är hemma hos er, men här i Vallentuna har de på vårt lokala gym lagt sig till med ofoget där man måste förboka tid med en PT bara för att gå in och titta på lokalerna. Och inte nog med det, utan jag måste också träna tillsammans med en PT första gången jag tränar. Detta även fast jag uttryckligen inte vill ha en PT.

Personliga Tränare verkar leva på andra utan andras tillåtelse. Precis som en parasit. PT kanske står för Parasit-Tränare. De är som en sån där svamp som växer på ett träd. Eller som en sugfisk. Fast sugfisken gör ändå värddjuret en tjänst, och det gör inte en Parasit-Tränare.

Nä, jag har annat och göra än att lägga energi på parasiter som vill hjälpa mig med saker som jag inte vill ha hjälp med.

söndag 13 mars 2016

Gysing och Skoog är bäst

Gysing och Skoog är bäst. Ingen protest. I alla fall om man får tro mina läsare då Gysing och Skoog var de som fick flest positiva omdömen i inlägget där jag frågade vem som är den bästa Runner's World skribenten.

Fast ska jag vara helt ärlig så verkade de flesta föredra Spring framför Runner's World vilket jag anser är helt obegripligt då jag upplevde Spring som ett slarvigt hopkok av diverse amatörer. Inte konstigt att tidningen gick i konkurs för ett par dagar sedan. Titta bara på hemsidan LFA. Den går ju inte ens att läsa. Jag blir helt yr i huvudet av alla bloggar, reportage, poddar och reklam som ligger huller om buller.

Att det daltades så mycket med Spring (även efter konkursen så daltas det) tror jag mer har att göra med att branschen är liten och att alla känner alla vilket leder till att den sunda kritiken avtar, och det är lite synd att ingen vågar kritisera. Sist det var någon som kritiserade någonting var när Claes Åkeson kritiserade löpargymnasiet. Ja, och ni kan själva fundera på vilken tidning han skriver i.

Kritiken mot löpargymnasiet var typ 2009, och sen dess har det inte hänt någonting. Allt bara ältas på samma sätt hela tiden. Ska jag ha en keps på maran? Jag har lite ont på smalbenen ca 10 cm ovanför den inre fotknölen, vad kan det vara? Vad är det för skillnad på jogging och löpning? Barfotaskor, är det bra?

I den här gråtrista löparbranchen så sticker ändå Gysing och Skoog ut. Ja, var och en på sitt sätt. Gysing med sina fantastiska poetiska skildringar av diverse lopp, och Skoog med sin nästan lite barnsligt roliga attityd till livet och alla.

Gysing och Skoog är två skribenter på Runner's World som förnyar och inspirerar, och av alla som försöker skildra löpning i allmänhet och löpträning i synnerhet så är Gysing och Skoog de bästa skribenterna.

torsdag 10 mars 2016

Väntad konkurs av förlaget som ger ut tidningen Spring

Och så kom det då. Konkursbeskedet från förlaget Mediavänner som bland annat ger ut tidningen Spring. Det var väntat. I alla fall för mig då jag tycker att tidningen andades amatörmässighet lång väg.

Klart att det är synd med en konkurs då löparvärlden behöver två konkurrerande tidningar för ökad kvalitet, och vi kanske kan hoppas på att tidningen Spring överlever på annat sätt, men jag anser inte att tidningen Spring håller måttet i sin nuvarande form och ser en konkurs som helt naturlig då de få artiklar jag läst kändes gamla redan innan jag läst dem. Tidningen saknade också nyskapande, och hemsidan var bland det rörigaste jag sett vilket jag också tidigare har skrivit om. Bland annat i det här inlägget.

Det spelar ingen roll att en massa poppisbloggare runt om i landet tyckte att tidningen Spring var det bästa som hänt på länge. De där poppisbloggarna försökte nog bara fjäska till sig lite utrymme i tidningen.

Tror nog också att tidningen Springs popularitet mer handlade om att många hade tröttnat på Runner's World, än att tidningen Spring var bra, och vilket alternativ som helst dög som substitut. Hur dåligt alternativet än var.

Det ska bli intressant och se hur de där poppisbloggarna som har talat sig så varma om tidningen Spring, samtidigt som det har talat illa om Runner's World, nu hanterar den här situationen. Kommer de börja fjäska för Runner's World igen? Jag tror det. De har ju inget val för nu finns det inget annat alternativ då de vill få ut sina texter.

tisdag 8 mars 2016

Älskling, jag vill skiljas!

"Älskling, jag vill skiljas!" Så heter Lars Södergårds senaste krönika i tidningen Runner’s World. En krönika som inte bara handlar om att byta klubb utan som också handlar om några av de eldsjälar som bär våra svenska småklubbar på sina axlar. Människor som föreningslivet inte hade överlevt utan. Eldsjälar och människor som nästan alla elitidrottsmän är skyldiga ett enormt tack.

När Lars i sin krönika på ett så fint sätt lyfte fram och tackade de individer i Vallentuna Friidrott som har betytt extra mycket för honom blev jag oerhört glad då det är människor som väldigt många har väldigt mycket att tacka för. Det är människor som bär Vallentuna Friidrott på sina axlar, och som mångårig medlem i Vallentuna Friidrott så delar jag Lars vänliga ord till fullo.

Mitt bidrag till den lilla klubbens familjära stämning är förutom mitt deltagande på träningar och tävlingar också en film. En film som spelades in hösten 2014 under ett av Vallentuna Friidrotts öppna klubbmästerskap i terränglöpning. Ett klubbmästerskap som Lars också nämnde i sin krönika.

Jag lägger ut filmen nedan då jag nu (efter flera år) väljer att dela filmen med er, och när ni tittar på filmen så vill jag att ni framförallt lägger märke till glädjen alla visar. Alla skrattar, och då menar jag alla! Det är faktiskt ganska fascinerande och se glädjen i allas ansikten.

Lägg märke till glädjen alla visar. Alla skrattar,
och då menar jag alla!

Nu är det så att det inte bara är Lars Södergård som har sagt ”Älskling, jag vill skiljas”, utan det har jag också gjort då jag har valt att inte förnya mitt medlemskap i klubben detta år, men vem vet. Jag kanske kommer tillbaka. Kanske redan nästa år. Jag måste bara hitta motivationen att träna löpning först.

måndag 8 februari 2016

Vem är den bästa Runner´s World skribenten?

Kenneth Gysing, LG Skoog, Claes Åkeson och Lars Södergård skriver alla i tidningen Runner´s World. På ett eller annat sätt skriver de texter i Runner´s World. De skriver texter med lite olika fokus, men de skriver texter som vi läsare läser. Som vi läsare begrundar. Vi inspireras.

Texterna i Runner´s World hjälper oss läsare att nå våra målsättningar. Utöver det så hjälper texterna oss också med att vidga våra vyer och se bortom horisonten. Bortom vardagens gråtrista träningspass. I senaste numret fick vi läsare till exempel se ända ner till Israel och Eilat Desert Marathon.

Men, vem är egentligen den bästa Runner´s World skribenten? Kan man säga att någon är bäst eller är alla beroende av varandra? Går det att utse vem som är bäst samtidigt som det kanske är variationen och hur de kompletterar varandra som är det bästa?

Det kanske är lite som en tv-serie. Som Seinfeld. Det kanske är en dålig jämförelse, men vad vore Jerry utan Kramer eller George? Ganska tråkig tror jag. Det går liksom inte att ta bort någon, men om man ändå tar bort någon så måste personen ersättas med en annan färgstark figur. Det är så att säga summan av vad alla gör som gör det hela bra.

Utan att utse vem som är den bästa skribenten på Runner´s World så vill jag ändå lyfta fram en skribent som ligger lite bakom de stora skribenterna. En skribenten som inte står längst fram och tar allt strålkastarljus, men ändå en skribent som jag känner ett väldigt stort förtroende för.

Skribenten jag tänker på är Sten Björnum. Sten Björnum är den som hjälper Runner´s Worlds läsare med skador och rehabilitering, och jag måste säga att han ger ett väldigt kompetent intryck. Han är mycket tydlig och konkret, och förtjänar lite ljus.

fredag 5 februari 2016

Att köra vattenskoter med barn

Nu mitt i den smällkalla vintern 2016 tänkte jag ge er ett tips om en viktig detalj att tänka på när man kör vattenskoter med barn (ja, utöver att vi pappor har ett stort ansvar för att lugna alla oroliga mammor då förstås) och även om ni tycker att det inte riktigt passar in på en löparblogg, samtidigt som "timingen" känns lite dålig, så är det bara att gilla läget.

Och hur jag kom på ” att köra vattenskoter med barn” när alla andra tänker "löpning" och möjligtvis ”skidor” vet jag inte riktigt, men om ni ska åka vattenskoter med era barn så vill jag att ni ska tänka på att hemförsäkringen/reseförsäkringen troligtvis inte gäller om olyckan skulle vara framme.

Jag kör iväg med min äldsta dotter som sitter framför
mig i famnen. Min yngsta har precis åkt och sprudlar av glädje i slutet av klippet. 

Detta gäller inte bara vattenskoter utan även dykning, klättring och andra aktiviteter som innehåller inslag av "äventyr", och om det innehåller inslag av ”äventyr” kan det alltså krävas en egen försäkring.

Mitt tips är alltså att kolla upp vad försäkringen täcker, och om den överhuvudtaget gäller, om ni ska åka vattenskoter med era barn. Bara så att ni inte står där helt handfallna om olyckan skulle vara framme.

måndag 1 februari 2016

3 saker som gör mig irriterad

Jag har gått omkring och varit irriterad de senaste dagarna. Vet inte riktigt vad det beror på men jag har en teori om att jag kanske tränar för lite mängd, eller att jag springer för sakta. Jag vet inte. Förra veckan kunde jag i alla fall summera till 50 km löpning inklusive ett intervallpass och det borde jag vara nöjd med, inte irriterad som jag är nu.

Hur som helst så har jag satt ihop en lista på 3 saker som gör mig irriterad, och det är:
  1. Listor. Listor gör mig irriterad. Jag tycker det är en sån brist på fantasi när man skriver blogginlägg som listar olika saker.
  2. Ironi. Jag är så trött på att folk ska hålla på att göra sig lustiga över saker och ting hela tiden utan ibland tycker jag faktiskt att man kan vara lite allvarlig också.
  3. Fåniga blogginlägg. Ja, det finns inget mer irriterande än att sitta och läsa ett fånigt blogginlägg när man hade kunna lägga tiden på annat.
En sista sak som gör mig irriterad är när bloggskribenten avslutar sitt blogginlägg med en fråga. En fråga vars enda syfte är att locka fram kommentarer och på ett billigt sätt öka interaktionen med läsarna.

Eller, vad tycker du?

lördag 30 januari 2016

Vi är alla en karikatyr av oss själva

Vi är alla en karikatyr av oss själva. Ja, mer eller mindre är vi det. Framförallt vi bloggare. Detta då den bilden vi bloggare ger omvärlden av oss själva egentligen inte är mer sann än en karikatyrteckning gjord och köpt utanför Pompidou i Paris. En karikatyrteckning där konstnären har förstorat vissa egenskaper och förminskat andra.

Vi bloggare kan alltså jämföras med kreativa konstnärer som i textuell form målar upp och förstorar alla våra bra egenskaper och förminskar våra dåliga egenskaper. Vi förstorar och förminskar egenskaper precis som vi vill ha dem. Precis som konstnärerna utanför Pompidou i Paris förstorar och förminskar näsor, leverfläckar och öron i en karikatyrteckning.

En bloggare kan jämföras med Betty Boop
Bild lånad från: http://feelgrafix.com/925858-betty-boop.html
Mitt förra inlägg som var skrivet bara för killar var så klart en karikatyr av mig själv i textuell form. Det var en karikatyr där jag förstorade mina och andra killars stöttande, omhändertagande och hjälpande egenskaper samtidigt som jag förminskade avundsjuka och småsinthet. Till min hjälp förminskade jag också tjejer, och som den bloggande konstnären jag är så målade jag upp dem som småsinta och elaka. Ja, det var dumt gjort. Förlåt!

Att beundra eller bli arg på en person som skriver en blogg är egentligen samma sak som att beundra eller bli arg på en tecknad figur. Som att beundra eller bli arg på Betty Boop.

torsdag 28 januari 2016

Ett inlägg bara för oss killar

Det här inlägget är skrivet endast för oss killar så jag ber nu alla tjejer att sluta läsa här. Tack!

Så där ja! Nu när alla tjejer har slutat läsa så tänkte jag berätta att jag läste en tjejblogg häromdagen. Det var till och med en mammablogg. Ja, nu är det inte så att jag brukar läsa mammabloggar men det var Maratonpetras blogg jag läste, och den bloggen har sen hon fick barn blivit en mammablogg, och det var där jag läste i ett inlägg att tjejer brukar "hugga varandra i ryggen".

Va, har ni hört? Varför gör dom det? Vi killar gör ju inte det. Nä, tvärt om. Jag skulle aldrig hugga er i ryggen. Jag tycker ni är de bästa killarna som finns och sprider massa värme, vänskap och inspiration omkring er. Jag gillar er. Ni får mig att växa. Ni får mig att känna mig trygg och säker på mig själv samtidigt som jag blir full av tillförsikt inför framtiden. Det känns jättepositivt.

Under dagens träningspass över 15 km i 5:10-fart så tänkte jag på att ni killar är riktigt duktiga löpare. Ni tränar bra. Ni är ambitiösa och målmedvetna och de gånger jag har tävlat mot er så har jag gett precis allt. Ni ska också veta att om ni någon gång har vunnit över mig så var det välförtjänt. Ni var bättre, för jag kan lova er att om jag kunde springa en sekund fortare så hade jag gjort det. Vann ni över mig så var ni bättre, det bara är så. Ni var grymt bra!

Jag har aldrig hört någonting negativt från er killar. Ni är fantastiska. Detta till skillnad från vad jag läste på Petras blogg. När Petra skrev att tjejer ska sluta hugga varandra i ryggen så fick hon mothugg direkt. Någon tyckte till och med att Petra högg andra tjejer i ryggen genom att skriva så. En annan tyckte att det var helt fel för det händer aldrig. Den tredje höll med den första, och den fjärde blev förbannad på allihopa. Ja, ni hör. Vilken soppa!

Som tur är så är det ju inga tjejer som läser det här så vi killar kan lugnt träna vidare. Vi behöver ju inte bry oss om det där. Nä, vi killar vet också att arga mammor ska man hålla sig borta ifrån. Det är liksom ingen ide.

Nu tycker jag vi killar ska träna hårt så möts vi "man mot man" i ett lopp framöver. Det ska bli riktigt kul att tävla mot er, och vem vet. Vi kanske driver varandra till nya personliga rekord.

tisdag 26 januari 2016

Intervallkoncentration

Springer återigen enminutsintervaller på löpband. Det börjar bli ett favoritpass. 10 km/h i vilofart och 15 km/h i fartavsnitten. Det är svettigt. Jag är plaskvåt. Men jag ger mig inte. I 40 minuter ska jag hålla på.

Jag är trött. Hjärnan vill lägga av, men viljan vill fortsätta. Jag börjar fokusera. Fokuserar på att fortsätta. Fokuserar på att göra hjärnan 100 procent koncentrerad på löpningen. Allt annat lägger jag åt sidan.

Det är bara jag och löpningen. Jag och vilofart. Jag och fartavsnitt. Jag lägger märke till varje sekund, varje andetag och varje steg. Allt som har med löpningen att göra registreras av min hjärna.

Jag är fullt koncentrerad på löpningen. Omvärlden finns inte längre och jag har ingen aning om vad som händer runt omkring. Folk kanske kommer och går. Några kanske pratar. Musiken kanske strömmar ur högtalarna. Vad vet jag, jag registerar inte det. Jag är 100 procent koncentrerad på löpningen.

Det är tre sekunder kvar till löpbandet återigen ökar farten. Jag koncentrerar mig på andningen och tar några djupa andetag. Ögonen smalnar av. Ansiktsmusklerna är avslappnade.

När farten ökar märker jag direkt att jag ligger 10 cm för långt fram på bandet. Jag korrigerar automatiskt. Blicken är fäst på en punkt framför mig. Andingen är taktfast. Löpningen flyter på. Hjärnan registrerar varenda liten avvikelse i löpningen.

Plötsligt stannar bandet. Passet är över. Koncentrationen avtar. Jag börjar återigen registrera min omgivning. Det är som att vakna på morgonen. Nyvaken. Redo att ta in alla nya intryck.

lördag 16 januari 2016

Löpning som grund för ett gott föräldraskap

Jag springer på löpband samtidigt som jag ser mig själv i en spegeln som befinner sig framför löpbandet. Jag ser ansträngd ut och jag kan se hur svetten rinner i ansiktet. Jag har hållit på ett tag, och jag fortsätter att ösa på då jag är mitt uppe i ett intervallpass. Tänker att jag inte kan bryta nu utan jag måste stå på ett tag till då det är mindre än hälften kvar. När jag är klar har jag kört 1-minutsintervaller i totalt 40 minuter. 12 km/h i vilofart, och 14 km/h i fartavsnitten. Ett härligt pass.

Efter passet sitter jag i omklädningsrummet och eftersvettas samtidigt som jag sitter och tänker på att en god grundläggande kondition är en av förutsättningarna för att leva ett aktivt liv tillsammans med barn på de sättet jag gör, oavsett om det handlar om att fjällvandra, åka slalom eller segla.

Tar vi slalomåkning som exempel så har en god kondition varit väl tillhands då jag många gånger har fått gå långa sträckor upp för en brant slalombacke för att hjälpa barnen när de har ramlat flera hundra meter längre upp. Det har varit viktigt med en god kondition alla de gånger jag har fått åka med barnen i famnen, bogserat dem långa transportsträckor, eller släpat och hanterat all slalomutrustning.

Kort filmsekvens från Åreskutan då barnen är 7 och 9 år gamla,
 och vi kom därifrån med stora leende över läpparna.

Genom mitt föräldraskap har jag fått jobba och svettats när jag har varit ute på äventyr tillsammans med mina barn. Äventyr och upplevelser som hade blivit helt annorlunda om jag inte hade haft min goda kondition att falla tillbaka på.

Men jag inser också att det är än viktigare med en god kondition när jag inte vill bli arg och irriterad när omständigheterna går mig emot. En god kondition har gett mig möjlighet att behålla ett gott lynne och fortfarande kunna sprida glädje i det vi gör när alla andra är trötta. Detta då jag helt enkelt orkar minst 10 gånger mer än vad de andra gör.

måndag 4 januari 2016

Mitt 1000:e träningspass

Står på gatan utanför dörren och ska precis trycka igång klockan för mitt 1000:e träningspass sen bloggen startade. Tankarna är många. Stämningen känns lite mäktig. Nästan lite andaktsfull.

Resan mot det 1000:e träningspasset har varit lång. 1588.7 mil lång. Det är lika långt som sträckan Stockholm-Sidney. När jag står där på gatan funderar jag på om jag ska starta klockan eller dra ut på det lite till. Jag väljer att starta klockan.

Efter 20 meter har det gått några sekunder, och jag undrar om jag nu kan tillgodoräkna mig sträckan som ett träningspass? Undrar när gränsen för ett träningspass passeras? Finns det en mållinje? Jag löste aldrig den frågan. Jag fortsatte bara. Fortsatte utan att tänka. Fortsatte som vanligt. Som de flesta andra 999 träningspassen.

Skön känsla efter att ha avslutat mitt 1000:e träningspass
Det 1000:e träningspasset sen bloggen startade blev 12 km i 5:20-fart. 12 kilometrar i snö och kyla. 12 lätta kilometrar. 12 lätta kilometrar där den dominerande känslan var lycka. Lycka över att leva.

Nu efter passet känner jag mig nöjd. Ovanligt nöjd, men också lite tom. Tom då det är långt kvar till nästa 1000:e träningspass. Tom då det är långt kvar till nästa 1000:e blogginlägg. Tom då det är tomt i tävlingskalendern. Tom då årets träningsdagbok nästan är tom. Tom då det är tomt på utmaningar.

Det är tomt. Vad ska jag fylla tomheten med?