Älskling, jag vill skiljas!

"Älskling, jag vill skiljas!" Så heter Lars Södergårds senaste krönika i tidningen Runner’s World. En krönika som inte bara handlar om att byta klubb utan som också handlar om några av de eldsjälar som bär våra svenska småklubbar på sina axlar. Människor som föreningslivet inte hade överlevt utan. Eldsjälar och människor som nästan alla elitidrottsmän är skyldiga ett enormt tack.

När Lars i sin krönika på ett så fint sätt lyfte fram och tackade de individer i Vallentuna Friidrott som har betytt extra mycket för honom blev jag oerhört glad då det är människor som väldigt många har väldigt mycket att tacka för. Det är människor som bär Vallentuna Friidrott på sina axlar, och som mångårig medlem i Vallentuna Friidrott så delar jag Lars vänliga ord till fullo.

Mitt bidrag till den lilla klubbens familjära stämning är förutom mitt deltagande på träningar och tävlingar också en film. En film som spelades in hösten 2014 under ett av Vallentuna Friidrotts öppna klubbmästerskap i terränglöpning. Ett klubbmästerskap som Lars också nämnde i sin krönika.

Jag lägger ut filmen nedan då jag nu (efter flera år) väljer att dela filmen med er, och när ni tittar på filmen så vill jag att ni framförallt lägger märke till glädjen alla visar. Alla skrattar, och då menar jag alla! Det är faktiskt ganska fascinerande och se glädjen i allas ansikten.

Lägg märke till glädjen alla visar. Alla skrattar,

och då menar jag alla!

Nu är det så att det inte bara är Lars Södergård som har sagt ”Älskling, jag vill skiljas”, utan det har jag också gjort då jag har valt att inte förnya mitt medlemskap i klubben detta år, men vem vet. Jag kanske kommer tillbaka. Kanske redan nästa år. Jag måste bara hitta motivationen att träna löpning först.