torsdag 31 december 2015

Mitt 1000:e blogginlägg

Då var vi framme. 1000 inlägg! Tror inte det finns många löparbloggar som kan jämföra sig med det, och det gör mig lite stolt. Det ger mig också lite tankar och funderingar. Lite funderingar och reflektioner på vad kommande 1000 inlägg ska handla om. 1000 inlägg känns trots allt som en bra brytpunkt om jag skulle vilja styra om och skriva om något annat. Jag menar, ni vet att jag har två barn, men ni vet inte att jag har levt ett väldigt aktivt liv tillsammans med dem. Det vet inte ni, för det har jag inte berättat för er. Det har varit min privatsak, men nu kanske det är dags att berätta det.

Jag tror nämligen att jag sitter på en enorm erfarenhet när det gäller att hitta på, planera och genomföra äventyr tillsammans med barn. Det är inte lätt att ge sig ut i obygden i flera dagar tillsammans med barn och det krävs en del erfarenhet och barnledaregenskaper för att göra det, och det hävdar att jag har.

Mina barn är 9 och 11 år och trots deras ringa ålder har vi bland annat seglat åtskilliga gånger. Vi har tillbringat veckor i båt och hanterat alla eventualiteter som dyker upp då man lämnar hemmets trygga vrå. Utöver segling har vi fjällvandrat vid Storulvån och Sylarna, vi har fjällvandrat och varit på Kebnekaise samt besökt Sveriges högsta vattenfall Njupeskär i Dalarna. Fjällvandringar där vi stundtals varit miltals från civilisationen, vadat över bäckar och tagit säkert 1000 höjdmeter på en och samma dag. Vi har flugit helikopter, ätit frystorkat och bott i tält.

Bild från en helikoptertur mellan Kebnekaises Fjällstation och Nikkaluokta
Jag och min familj åker också slalom i de svenska fjällen flera gånger per år. Jag har lärt barnen åka skidor så att de nu befinner sig på en hyfsad nivå och nu handlar det mer om att hålla tillbaka barnen så att de inte ger sig ut på egna äventyr och åker över sin förmåga. Tro mig, det är inte kul att tappa bort en 8-åring på toppen av Åreskutan samtidigt som jag vet att hon gillar åka i slalombanor utanför den preparerade pisten. Den krypande oron man kan känna som förälder i de situationerna har jag känt, för just det har hänt.

Bild från Åreskutan
Alla våra äventyr vi har gjort har vi genomfört med en målsättning, och det är att barnen ska ha roligt och att de ska "vilja göra det igen", och det har vi lyckats med. Trots sin ringa ålder hanterar mina barn båtar själva. De älskar att åka slalom och jag har mer eller mindre varit tvungen att lova att vi ska bestiga Kebnekaise tillsammans när de blir äldre, detta då vi aldrig var på toppen sist vi var där, men "de vill göra det igen".

Bild från Sveriges högsta vattenfall Njupeskär
Vi har haft väldigt roligt tillsammans. Minnena är lyckliga och många. Minnen som formar mina barns värderingar, intressen och deras framtida liv. Men, tyvärr har andra föräldrar inte fattat vad som krävs för ett lyckat äventyr tillsammans med barn.

Tyvärr finns det föräldrar som ger sig ut på den här typen av äventyr utan att ha en aning om hur saker och ting fungerar. Det är skitföräldrar, och senast i måndags såg jag en familj stå och skrika med gråtande barn när de skulle sätta sig i en sittlift i Tandådalen. De klarade uppenbarligen inte av stressmomentet.

När jag ser den där typen av dysfunktionella föräldrar blir jag nästan alltid en betraktare som står och tittar på spektaklet samtidigt som jag ställer mig frågorna. "Förstår inte de där dysfunktionella föräldrarna att barnen mår dåligt när dom gör så?" "Hur kan föräldrarna tro att barnen vill till exempel åka skidor igen om de skriker och bråkar som de gör när de ska sätta sig i en sittlift?"

På grund av vissa saker och åtgärder så har vi i min familj haft väldigt roligt när vi har gjort våra äventyr och vi har lyckats med målsättningen att barnen ska "vilja göra det igen". Det känns också som att vi är på god väg att lyckas med våra långsiktiga förhoppningar som är att barnen ska få en livslång relation till fysiska aktiviteter och att vilja leva ett aktivt liv.

En äldre bild från en av våra seglatser
Det faktum att jag är på god väg att lyckas gör att jag gärna delar med mig av mina erfarenheter, tips och råd över hur man hittar på, planerar och genomför äventyr och aktiviteter tillsammans med barn. Jag kan lova er att det krävs en hel del, det krävs visa saker och åtgärder för att det ska bli bra, både av dig och din partner.

En familjeselfie från i somras när vi badar
Utöver att vara en enkel löparblogg kanske den här bloggen också ska fokusera på spännande aktiviteter som föräldrar kan göra tillsammans med sina barn. Utöver löpning så kanske det är det som de kommande 1000 inläggen ska handla om.

Jag får se, men det är en idé. Nu vill jag tacka er för de här 1000 inläggen och önska er ett mycket Gott Nytt År!

onsdag 30 december 2015

Mitt 999:e blogginlägg

I det här blogginlägget vill jag tacka en person som genom åren har betytt mycket för mitt bloggande, och det är Staffan Dahlgren som skriver bloggen 4:30-fart genom tillvaron.

Jag tror att de flesta av er känner till Staffan Dahlgren, men jag tror inte att ni känner till att Staffan var en av de första som kommenterade den här bloggen, i det här inlägget, när jag startade bloggen den 1 maj 2010. Att få en kommentar på en text som jag hade skrivit betydde mycket för mig. Det var kul, och det var beviset för att "jag inte skrev för kråkorna" utan att det faktiskt fanns någon som läste det jag skrev.

Staffans och min "bloggrelation" utvecklades med tiden och tillsammans med några andra bloggare ordnade vi bloggträffar med gemensamma träningspass. Det var en ganska ytlig relation men ändå en produktiv och rolig relation.

Genom åren har vi båda skrivit mycket och haft åsikter om olika saker. Vi har inte alltid tyckt lika vilket jag är oerhört glad över. Dock har jag någon gång skickat SMS till Staffan bara för att kontrollera att han inte har tagit illa upp för vad jag har skrivit.

Staffan och min blogg har sedan de första trevande kommentarerna och efterföljande inlägg gått lite olika vägar där jag kan uppleva att Staffan har bundit upp sig med olika företag, utnyttjat bilder, nätverkat med andra personer, och etablerat sitt varumärke lite mer än vad jag har gjort då jag har valt att ge mig som person en lite mer tillbakadragen profil.

Ingenting är rätt eller fel utan jag tycker Staffan har gjort ett bra, målmedvetet och förtjänstfullt jobb med sin blogg. Staffan har alltid funnits där som stöd för mig, och jag har alltid försökt finnas där som stöd för Staffan, och oavsett vad som händer i framtiden så vill jag rikta ett stort tack till Staffan Dahlgren.

I och med att jag hittills valt att ge mig som person en lite mer tillbakadragen roll så vet ni läsare inte heller så mycket om mig. Ni vet inte vem jag är, vad jag gör, osv, förutom att jag skriver texter om löpning på en löparblogg. Jag är medveten om det, och jag har också spelat lite på det när jag publicerar djupare poetiska texter om löpning. Jag är medveten om att det kan väcka en nyfikenhet på mig som person vilket kan vara nyttigt om jag vill fånga läsare.

Imorgon publicerar jag mitt 1000:e inlägg, och de inlägget kommer visa en sida av mig som ni inte känner till. I mitt 1000:e inlägg kommer jag berätta om andra saker jag har gjort parallellt med att jag har skrivit om löpning på den här löparbloggen. Det är saker som i sin mängd och regelbundenhet har gett mig en enorm erfarenhet som jag tror att andra har svårt att mäta sig med. Det är saker som jag funderar på att försöka utveckla till någonting större då jag tror att många har frågor om det, och ett behov av att prata om det.

Hur som helst. Staffan! Du har varit viktig för den här bloggen, och tack för allt du har bjudit på.

Mitt 998:e blogginlägg

Då fortsätter nedräkningen inför mitt 1000:e blogginlägg med mitt 998:e blogginlägg, och som jag i tidigare blogginlägg (mitt 997:e) redan lovat så ska det här blogginlägget lista de 4 mest lästa blogginläggen på min blogg.

Det mest lästa inlägget heter "Inte bra SvD" och är skrivet ur ett löparperspektiv med Petra Månströms Maratonblogg som utgångspunkt, men hanterar samhällsfrågan "journalistik och dess trovärdighet" när en journalist anställd på en tidning marknadsför sin egen bok på tidningen hemsida. Personligen tycker jag att det är ett intressant inlägg och efterföljande kommentarer höjer inläggets kvalitet.

Jag är mycket stolt över att ha skrivit detta inlägg och inlägget är högaktuellt även idag, men det är ett känsligt inlägg, och jag vill påpeka att inlägget är skrivet i en tid som inte längre finns. Den tiden var då, och var för flera år sedan och mycket har hänt sedan dess, men det är dock kul att läsa idag.

Efter ett 12 km pass i vinterskrud
Mitt näst mest lästa inlägg heter "Småfuskarna" och hanterar småfusket på våra lopp där löpare genar lite för mycket i kurvorna. Detta inlägg genererade en hel del kommentarer som är väldigt roliga att läsa. Inlägget är också högaktuellt då problemet med småfusket kvarstår samt att inlägget är inspirerat av Nyårsloppet i Vallentuna. Ett lopp som går av stapeln om bara någon dag så här kan man lätt känna igen sig om man ska eller avser att springa Nyårsloppet.

Det tredje mest lästa inlägg heter "Fjanten på löpbandet" och är ett mycket läsvärt inlägg som får ett oväntat slut. Inlägget börjar lite provokativt för att fånga läsaren, och avslutas med en tvist som avväpnar den som kanske har blivit lite upprörd under inledningen.

Det fjärde mest lästa inlägget heter "Löpartöntar" och är ett inlägg som även det får ett oväntat slut. Inlägget påminner i sin struktur om "Fjanten på löpbandet" och börjar provokativt för att sedan få en avväpnande tvist inför den sista meningen som ger inlägget en rolig avslutning.

tisdag 29 december 2015

Mitt 997:e blogginlägg

LG Skoog på Runners World numrerar sina blogginlägg. Han har kommit till blogginlägg 173. Jag numrerar inte mina blogginlägg, men jag har kommit till blogginlägg 997. Det här är alltså mitt 997:e blogginlägg och som Johan på bloggen Hjärnfysik (också den på Runners World) påpekade för ett tag sedan så närmar jag mig nu 1000 blogginlägg.

1000 blogginlägg är faktiskt lite skrämmande. Vad har jag skrivit om? Hur har jag lyckats hålla variationen? Ja, säg det, jag vet inte. Jag har faktiskt inte reflekterat så mycket över det. Dock har bloggen genomgått mindre förändringar hela tiden genom att jag har utvecklats både som människa och som skribent, vilket i sin tur betyder att bloggens fokus och språk också har skiftat med tiden.

Med 6-års bloggerfarenhet och det faktum att mina blogginlägg ofta hamnar högt upp på Sveriges största löparforums (Jogg.se) topplista av de mest lästa blogginläggen så vågar jag påstå att min blogg är en av Sveriges mest etablerade löparbloggar, och det är så klart både hedrande och kul.

Vad det 1000:e inlägget ska handla om vet jag ännu inte, dock vet jag att mitt 998:e inlägg, som ett led i nedräkningen mot det 1000:e blogginlägget, ska spinna vidare på samma tema som det här inlägget. Mitt 998:e inlägg ska lista de 4 mest lästa blogginläggen, och vilka dessa inlägg är avslöjar jag så klart inte nu. Dock kan jag avslöja att dessa inlägg handlar om Maratonpetra, Småfuskarna på våra lopp, och andra löpartöntar och löparfantar som springer på löpband.

Nog om detta, och eftersom jag inte är någon löpartönt eller löparfjant som springer på löpband så ska jag nu byta om för att springa ett pass utomhus i det fantastiska vintervädret.

fredag 18 december 2015

Löparens fängelse

Jag är inte fri. Jag kan göra vad jag vill, men jag är inte fri. Jag är instängd. Instängd mellan de fyra väggarna löpträning, hälsosamt levende, rädsla och tvångstankar. Fyra tjocka väggar som tillsammans bildar en fängelsemur.

Jag springer runt i en ond cirkel innanför fängelsemuren. Jag försöker hitta ut. Hitta alternativ, men det enda jag hittar är de fyra tjocka väggarna av löpträning, hälsosamt levande, rädsla och tvångstankar. Väggar som stänger mig inne.

Jag kan göra vad jag vill, men jag är ändå instängd i löpningens fängelse. Instängd av rädsla för det kroppsliga förfallet om jag slutar träna löpning och äta ordentligt. Tankarna går runt. Tvångstankar.

Markus Torgeby skriver om Löparens hjärta. Jag skriver om Löparens fängelse. Två sidor av samma mynt. Två sidor av ett mynt som jag själv äger och har erfarenhet av. Jag har myntet i min ficka. Myntet ligger där, och jag bär det alltid med mig. Jag är myntet.

Jag sprang 15 km i 5:10-fart i onsdags. Det var löpning, men det var inte löpning med hjärta. Inte med Löparens hjärta, utan det var ett pass i ett fängelse. I Löparens fängelse.

onsdag 16 december 2015

Jag späker mig!

Det är enkelt att säga till någon annan att "jag är som jag är, och det får du respektera". Det är väldigt enkelt (och kul) att säga så till någon annan, men det är inte lika lätt att säga så till sig själv. Det är inte lika lätt att säga att "jag är som jag är, och det får jag respektera". Nä, det är inte lika lätt.

Jag väger fyra kilo för mycket och de fyra kilona vill jag bli av med. "Jag är alltså inte bara som jag är, och det får jag respektera". Nä, jag vill bli lite lättare, och det har jag försökt med i ett par månader nu utan resultat, och då måste jag späka mig.

Jag har försökt att gå ner i vikt genom att äta lite mindre och träna lite mer, men det har inte gett något resultat. Efter två månader väger jag fortfarande fyra kilo för mycket.

En bild jag hittat på internet,
 och som bottnar i så många saker.....
Jag vet inte riktigt hur jag ska späka mig då alla olika dieter stretar mot varandra och lovar ömsom det ena och ömsom det andra. Tyvärr drivs det hela också av ett antal hälsofreakar som jag inte har något förtroende för över huvud taget så jag får väl hitta på min egen diet.

Jag kanske kan börja med att ta ett glas mjölk som jag smaksätter med lite ketchup och soja, och som jag sist smular ner en vitamintablett i. Eller också äter jag bara ännu lite klokare än vad jag har gjort tidigare. Jag tror jag väljer det sistnämnda. Jag måste i alla fall späka mig lite mer.

tisdag 15 december 2015

Min antilöparblogg

Inser att min löparblogg har gått från att vara en inspirerande löparblogg med fokus på seriös löpträning och tydliga målsättningar till att bli en flummig löparblogg som mer försöker övertyga er om att ni ska sluta springa och göra någonting annat istället.

Nu för tiden kanske min löparblogg kan beskrivas som en antilöparblogg. Sveriges största och enda antilöparblogg. Fast det är ju klart, då jag har sprungit ca 210 mil i år så är det inte vilken antilöparblogg som helst, utan det är en antilöparblogg skriven av en antilöpare som tränar löpning. Jag vet alltså vad jag pratar om.

Som löpare tycker jag att det är viktigt att ibland släppa fram den där antilöparen som finns inom mig. Det är viktigt för att skapa lite balans i tillvaron. Annars kanske det går helt över styr som det har gjort med alla prylnördar och Caballo Blanco typer som är ute och springer i ödemarken helt ensamma hela tiden.

Men nog dividerat om det nu, och som Sveriges enda antilöpare sprang jag i söndags ett kuperat långpass över 21.1 km i 5:30-fart.

söndag 13 december 2015

Är löpningen en felsatsning?

Är löpningen en felsatsning? Varför lägger jag tid på att springa själv ute i skogen när jag hade kunnat lägga min tid på annat? Som att lära mig dansa till exempel.

Som jag var inte på i tidigare inlägg så dansar mina barn, och när jag jämför deras dans med min löpning så har löpningen ingenting att komma med. Ingenting.

Jag menar, dansen är konditionskrävande. Dansen är jobbig. Så jobbig att mina barn aldrig har varit så svettiga som efter en danslektion i disco där de pumpar på i 128 bpm. Utöver dansträningen finns också tävlingsmoment och uppträdanden.

video
Här uppträder ett av mina barn med en showdans,
Numret heter "Zombie".

Bara i år har mina barn tävlat i disco både i det Svenska Mästerskapet och i det Nordiska Mästerskapet. Utöver det har barnen genomfört ett par andra tävlingar. De har också uppträtt och stått på scen tillsammans med Jill Johnson, Molly Sanden, Dogge Doggelito, Miriam Bryant och Mark Levengood. Om ni undrar hur gamla mina barn är så är de 9 och 11 år gamla.

Att byta bort allt de mina barn upplever och gör inom dansen mot att träna löpning i ett terrängspår ensam en mörk kväll i november känns rätt värdelöst. Måste här säga att mina barns dansträning har öppnat en helt ny värld för mig.

Det kanske är dags för mig att ta nästa steg. Det kanske är dags för mig att prova på något nytt. Kanske jag borde börja dansa. Det ser onekligen rätt roligt ut.

måndag 23 november 2015

Barn och löpning

Jag tycker inte att vuxna som gillar löpning ska uppmuntra sina barn att träna löpning. Jag tycker det känns konstigt. Det känns fel.

Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag har träffat ett enda barn någon gång som vill träna löpning. I alla fall inte när man sätter löpningen i relation till andra aktiviteter. Här ser barnet löpningen lite som ett ont måste, eller som ett straff.

Dock har jag sett mammor och pappor som gärna vill att deras barn ska träna löpning och springa lopp. Gärna samma lopp som mamma och pappa själva springer, och i dessa fall tror jag att mamma och pappa har blandat ihop målsättningarna lite. Jag menar, vems målsättning är det egentligen som styr när ett barn ska springa ett lopp? Är det barnets egna målsättning, eller är det mammas och pappas målsättning?

Än värre. Det kanske är mammas och pappas målsättning att barnets målsättning ska vara att springa ett lopp. Klart det finns barn som gillar löpning, men intresset måste komma från barnen själva. Löpning är också en väldigt enkel idrott och jag är helt säker på att ett barn kommer börja springa om barnet själv vill springa. Det behövs ingen uppmuntran från vuxna.

Mina barn hatar löpning. De skulle aldrig falla dem in och träna löpning, och när jag ser vad mina barn gör inom dansen, som de har valt helt själva, så kan jag inte heller klandra dem. Skulle aldrig vilja att mina barn bytte från dans till löpning då dansen ger dem så otroligt mycket mer.

tisdag 17 november 2015

Min belöning

Min belöning kan komma i olika former. Min belöning kan komma som pengar, som välbefinnande, eller som bekräftelse. En belöning som sporrar och engagerar mig genom livets olika skeden. Både i nutid, och i framtid. I det stora, och i det lilla. I det viktiga, och i det oviktiga.

Jag söker efter belöningen. Jag vill fånga belöningen. Belöningen som ofta finns vid målet. Allt jag behöver göra är att ta mig till målet. Där kommer belöningen. Jag belönar mig efter en arbetsdag, eller efter en lång lyckad dag med familjen. Jag kan också belöna mig när jag känner att jag bara är värd en belöning.

Jag belönar mig med träning. Ett träningspass är ofta min belöning. Då känner jag ett välbefinnande, och idag belönade jag mig med 15 km i 5:08-fart.

onsdag 11 november 2015

Dags att göra en "Pudel"?

Det är dags att göra en pudel. Att ångra sig, eller att ändra sig lite. Att erkänna lite fel. Det är dags att visa att man har lärt sig något.

Fast vissa verkar tycka att man inte får ändra sig. Sagt är sagt liksom. För all framtid. Det tycker jag är fel. Fel eftersom världen ändrar sig. Hela tiden ändrar sig världen från nu till då, eller från då till nu. Välj själv. Hur som helst, det jag tyckte var rätt då kanske var rätt då, men inte nu, och då kanske dåtidens åsikt också måste ändra sig till nutidens åsikt. Det är inget konstigt med det.

Det är också svårt att ändra sig. Speciellt när andra försöker utnyttja allt som tidigare är sagt till sin fördel, men det gör inte jag. Jag printar till exempel inte ut ett gammalt inlägg från en blogg på ett papper och trycker ner pappret i halsen på skribenten samtidigt som jag säger ”Titta här! Du har sagt bla, bla, bla…” bara för att skribenten försöker ändra sig lite. Nä, jag är klokare än så. Jag har skrivit saker på den här bloggen till och från i över 5 år nu, och under den tiden har världen ändrat sig, och så även jag.

Jag kan erkänna att jag har haft fel. Jag kan erkänna att jag till exempel har gett träningstips som jag aldrig skulle ge idag. Jag kan också erkänna att jag haft lite förutfattade meningar om andra. Men vilka de är behåller jag för mig själv. I alla fall så länge.

Jag kan också erkänna att jag inte har någon lust att gå ut och träna. Tanken på träning lockar inte, men jag vet att det kommer kännas bättre efteråt, och därför kommer jag ta mig ut. Den typen av tips har jag också gett förut, och det står jag för. Här "pudlar" jag inte.

lördag 7 november 2015

Träna individuellt i grupp

Vi har samlats. Vår löpargrupp. Vi Vallentunalöpare. Vi har samlats i omklädningsrummet på Vallentuna IP där vår coach går igenom dagens pass. Det visar sig bli tvåhundringar.

Vi kan också välja. Välja mellan att springa tvåhundringarna i grupp på gångvägar med GPS-klocka, eller springa själva utan coach på den nedsläckta 400-metersbanan på Vallentuna IP. Ett enkelt val. Enkelt då jag inser att poängen med att samlas och springa i grupp är just att springa i grupp så jag väljer att springa i grupp på gångvägar tillsammans med alla andra i gruppen.

Vallentuna IP en dag i november
Jag valde rätt. Ingen valde ensamheten. Ingen valde en mörk 400-metersbana. Alla valde gruppen, och alla valde också att springa sina tvåhundringar individuellt efter egen förmåga. Men vi samlades. Hela tiden. Efter varje intervall samlades vi, och min individuella förmåga blev 20*200 meter med 1 minut gåvila i ca 3:40-fart.

tisdag 3 november 2015

Som att vinna New York City Marathon

Det verkar inte vara någon större skillnad på att springa i mål som segrare på New York City Marathon än att avsluta ett distanspass i Vallentuna en helt vanlig tisdagskväll i början av november. Det händer inte mycket. Man stänger av klockan. Noterar distans och fart, och sen går man och duschar.

När jag passerar 40-kilometersmarkeringen i ett maraton brukar jag få ny energi. Tröttheten släpper och de sista krafterna samlas ihop för att under de sista 200 metrarna ladda ur fullständigt. Jag gör det, andra gör det, och vinnaren av New York City Marathon gör det. Vi laddar ur och springer i mål fullständigt utmattade. Det förenar oss motionärer med eliten.

Jag springer New York City Marathon 2010
En annan sak som förenar oss motionärer med eliten är att det efter målgång på ett lopp inte händer särskilt mycket. Mindre stadslopp, Stockholm Marathon eller New York City Marathon. Det spelar ingen roll. När segraren har sprungit i mål så står segraren bara där. Möjligtvis att segraren får en blomma, men annars händer det ingenting.

Ingen som kommer fram och pratar. Ingen som kramar. Ingen som dunkar i ryggen. Ingen som hissar segraren upp i luften. Nä, segraren lämnas ganska snabbt åt sitt öde, och där brukar segraren få stå och frysa lite och titta sig om kring. Helt ensam och undrande: ”Vad ska jag göra nu?”.

När jag var klar med dagens distanspass stängde jag av klockan. Noterade 15 km i 5:12-fart, och sen gick jag och duscha. Det var ungefär som att vinna New York City Marathon.

söndag 1 november 2015

Jag har blivit tjock

Jag har blivit tjock. Jag har ätit för mycket godsaker. Även fast jag i tidigare inlägg har skrivit att man kan äta lite godsaker då och då så betyder inte det att man kan äta hur mycket som helst.

Lite godsaker då och då betyder inte att man kan äta sig mätt på godis och sen hoppa över middagen som jag gjorde igår. Nä, då blir man både tjock och trött, och det går inte om man ska springa långpass dagen efter.

Med lite lätt illamående och med en kropp som kändes helt ur balans gav jag mig i alla fall ut på ett långpass imorse. Ett långpass där energin snabbt tog slut, och där jag redan efter 15 kilometer började gå i uppförsbackarna. Löpningen fungerade inte längre. Hankade mig i alla fall framåt i ytterlige några kilometer för att sedan summera långpasset till 21 km i 5:39-fart.

Jag har blivit tjock. Plus 4 kilo sen i somras och jag inser att det beror på min egen glömska. Jag har glömt att äta med måtta. Jag har frossat istället för att äta med måtta, och då blir det så här.

fredag 30 oktober 2015

Att lysa med sin frånvaro

Det lyser. Om stjärnorna. Om idrottsstjärnorna, storbloggarna och förebilderna. Det finns ett lyster kring dem. De lyser upp sin omgivning. Bara genom att synas bidrar de med sitt ljus. Som solen. Den lyser.

Som den lysande stjärnan Peter Wolodarski är så skrev Peter en artikel i DN för några dagar sedan. Peter skrev om mörkret. Ett mörker som mer och mer tar sitt grepp över samhället. Peter försöker genom sin artikel göra någonting åt det. Peter försöker sprida ett ljus. Jag tycker det var beundransvärt av Peter. Peter lyser.

För att lysa upp mörkret behövs stjärnor. De behövs för att sprida ett ljus. Dessvärre kan stjärnorna också lysa med sin frånvaro. De kan välja att inte skriva om det mörka och tråkiga. De kan välja att inte trycka på ”gilla-knappen” när någon försöker lysa upp samhället genom att lägger upp Peter Wolodarski inlägg om det mörka samhället på sin Facebooksida.

Det behövs inte mycket för att lysa upp mycket
Att lysa med sin frånvaro bli än tydligare då stjärnorna i normala fall vill synas överallt, de trycker på gilla-knappar och kommentar nästan allt som alla i branschen gör, men inte här. Inte när det handlar att lysa upp ett mörker. Att som stjärna inte lysa upp ett mörker är att lysa med sin frånvaro. Det är också ett ställningstagande.

Att vara idrottsstjärna, storbloggare eller förebild handlar om att lysa. Det handlar om att lysa med sin närvaro och sprida glädje, hopp och engagemang. Inte att lysa med sin frånvaro. Att inte ta ställning och lysa med sin närvaro är att lysa med sin frånvaro, och det är också ett ställningstagande.

tisdag 27 oktober 2015

Som att springa i en tavla

Den dominerande färgen är gult, men det finns också inslag av rött där den röda färgen bryter av mot omgivningen på ett fint sätt. Det är höst, och i flera veckor har jag sprungit igenom ett höstskrud. Det är fint. Jag gillar det.

Det känns som att jag springer i en tavla, eller ett fotografi. Det känns knappt verkligt. Färgerna. Vinden. Solen. Temperaturen. Allt gör höstlöpningen till en löpning som känns lite overklig. Kan allt verkligen vara så här fint? Upplever jag verkligen det här?

Den dominerande färgen är gult
Det är fint att leva. Att uppleva hösten. Att uppleva fjällen. Att uppleva löpning. Jag gillar att leva och att uppleva. Det är det som är meningen. Det ger löpningen en mening, och det är ofta det som får mig att gå ut och springa, även om det känns lite motigt innan.

Att bli riktigt trött under ett intervallpass är också att leva. Det är också att uppleva. Som idag. 12*400 meter i sub 4-fart i höstskrud på Djurgården. Den dominerande färgen var gult, men det fanns också inslag av rött. Det var som att springa i en tavla.

fredag 16 oktober 2015

Ett träningspass på den oändliga tidslinjen

Jaha, nu sitter jag här igen. Det är fredag, och framför mig ligger helgen. Jag funderar på livet och livets öden samtidigt som jag är tacksam för vad livet har gett mig.

Jag funderar på mitt liv i relation till det oändligt stora. Jag funderar på mitt träningspass. Ett träningspass som kan beskrivas som en punkt på en oändlig tidslinje. En punkt som skiljer mellan nu och då.

Inser att hela mitt liv består av punkter på en oändlig tidslinje, punkter där nu blir till då. Alla mina handlingar, allt jag säger, gör och uträttar. Allt blir till imperfekt. En tid före ögonblicket.

När jag springer skriver jag historia samma sekund som den passerar. I torsdags skrevs historien som 16*200 meter i 3:30-fart plus upp/nerjogg.

söndag 4 oktober 2015

Ett år av grundträning

Ett år av grundträning. För mig har det snart blivit ett år av grundträning. Ett mellanår där jag inte har haft motivationen att träna specifikt för 5 km, 10 km, halvmaran eller helmaran. Jag har inte orkat, inte haft psyke.

Ett år av grundträning där jag har sprungit ca 20 mil per månad (med juli som undantag). Ett år av grundträning där jag flera gånger har tänkt att ”nu ska jag skärpa mig”. "Nu ska jag börja satsa på lopp”. Men det har inte blivit så.

Dock har jag sprungit ett antal kvalitetspass. Dock har jag sprungit ett 5 km lopp. Dock har jag sprungit en fjällmara. Kvalitetspass och lopp som jag mer eller mindre har sprungit som spontana infall. Spontana och roliga infall som har stärkt mig. Spontana infall som har gett min träning någon form av mening.

Ett år av grundträning har faktiskt känts ganska bra. Jag har behövt det. Jag har behövt släppa på den fokuserade träningen som jag har ägnat mig åt, och bloggat om, i flera år.

Att släppa fokus och fokusera på annat funderade jag på under den gångna helgen när jag pratade med den legendariske skidåkaren Vladimir Smirnov. Att släppa fokus och fokusera på annat funderade jag på när Vladimir Smirnov berättade att han inte åker så mycket skidor längre, för det hade han gjort tillräckligt när han vann 1 OS-guld, 4 OS-silver, 2 OS-brons, 4 VM-guld, 4 VM-silver och 3 VM-brons i skidåkning. Nu ville han fokusera på annat.

OK, inte för att jag har vunnit allt det där, men jag har ändå behövt fokusera på annat.

tisdag 29 september 2015

Men ack så illa

Tänkte springa 400-ingar. I fredags. Det lät lockande. En lockande avslutning på en lång arbetsvecka. Djurgården lät lockande. Sol och svag vind lät lockande.

Men ack så illa! Klockan. När jag bytte om visade det sig att jag hade glömt klockan. 400-ingar utan klocka är inte lockande. Inte utan GPS-avstånd och tidtagning.

Planerade om. Istället för till Djurgården sprang jag bort till Stockholm Stadion för att åtminstone springa på 400-metersbana. Det lät lockande, men ack så illa. Det gick inte. Det var fullt med skolbarn där som hade friluftsdag.

Sprang vidare längs med terrängspåret bort till KTH-hallen där jag hittade en backe. Tänkte direkt, ”backintervaller”! Backintervaller lät lockande.

Det visade sig att det var helt normalt att tänka "backintervaller" vid åsynen av den backen då det var flera som redan höll på att träna just backintervaller. Hur de andra körde vet jag inte, men när jag var klar hade det blivit 12 backintervaller över 9 lyckstolpar vardera i ganska hög fart.

Men ack så illa. Hur lång uppjoggen, nerjoggen och backintervallerna var i meter och kilometer vet jag inte. Jag vet inte heller vilket tempo det blev, men jag får vara nöjd med det jag fick. Jag blev i alla fall väldigt trött.

torsdag 24 september 2015

Smygläser du bloggar?

Smygläser du bloggar? Läser du bloggar som du inte erkänner för anda att du läser? Som den här bloggen. Du som läser den här bloggen kanske är för etablerad för att läsa den här bloggen, du kanske är en chefredaktör som bara läser riktiga bloggar skrivna av riktiga löpare. De som kan och vet. Trendsättarna.

Eller du kanske är en stor bloggare. Stor bloggare med många anhängare. Så stor att om någon frågar så känner du minsann inte till den här lilla bloggen. En lite struntblogg som är alldeles för liten för dig, men när ingen ser. Då smygläser du.

Jag läser till exempel aaaldrig Petra Månströms Maratonblogg
Du kanske är en frilansjournalist, eller en skribent. Du smygläser, och hämtar inspiration. Som inlägget "28 000 löpsteg" jag skrev för ett par år sedan. Ett bra inlägg, och några månader senare fanns det en artikel i en löpartidning som hette "37 000 löpsteg". En tillfällighet? Knappast.

Du smygläser, hämtar idéer, och om någon kommer på dig så säger du att du hamnade här av misstag, eller att du omvärldsbevakar, eller att du bra tryckte på en länk.

tisdag 22 september 2015

Mina internationella läsare

I den bloggplattform jag använder finns det en statistikfunktion som bland annat visar vilka länder ni läsare kommer ifrån. Den funktionen tycker jag är roligt, och den väcker min nyfikenhet. Jag blir nyfiken på vilka ni utländska läsare är.

Läsarstatistik fördelat över länder.
(Ber om ursäkt för den dåliga skärpan)
Bilden ovan visar hur statistiken ser ut den senaste månaden. Inte helt oväntat toppar Sverige statistiken med ca 3000 läsare. Som god tvåa finner vi USA för att sedan hitta några av de största europeiska länderna. Ukraina sticker dock ut, men det kanske bara är någon "piratserver" som står där. Jag vet inte, men kul är det.

För er utländska läsare vill jag också säga att jag har börjat springa fort. Ni förstår, här hemma i Sverige har Mårten Klingberg återigen börjat skriva i Runners World, och den mannen ska inte tro att han är något så nu måste jag skärpa till mig.

I torsdags sprang jag en fartlek tillsammans med Vallentuna Friidrott och deras motionärer. Det blev totalt 19 kilometer med farthöjningar från 200 meter i 3:30-fart till 700 meter i 4:10-fart. Ett mycket bra pass då det tog nästan 3 dagar för mig att återhämta mig.

Idag sprang jag också fort. Det blev 3 km uppjogg följt av 5 kilometer i 4:22-fart och 4 kilometer nerjogg. Också ett skönt pass. Nu kör vi. Tills det svartnar.

söndag 20 september 2015

Det rullar på

Det rullar på. Långpassen på söndagar rullar på. Långpass där löpningen rullar på i maklig fart från början till slut.

Idag. Första 6 kilometrarna i maklig 5:20-fart. Springer på asfalt som övergår till grusväg vid Molnby hästgård. Oavsett underlag så rullar det på i maklig 5:20-fart.

Grusvägen svänger fram och tillbaka. Den böljar upp och ner. Passerar en järnvägsövergång och en bondgård. Skogen övergår till öppna fält med åkermark och betesmark. Landskapet varierar samtidigt som löpningen rullar på i maklig 5:20-fart.

Bild tagen efter att det rullade på.
Det var inte så besvärande med 21.2 km i 5:20-fart.
Efter några kilometer ta grusvägen slut och övergår återigen till asfalt. Då har jag sprungit ungefär 8 kilometer och jag har minst 12 kilometer kvar, men det bekymrar mig inte, för det rullar på i maklig 5:20-fart, och så kan jag springa nästan hur länge som helst.

När jag senare kommer hem visar klockan inte helt överraskande 21.2 kilometer i 5:20-fart.


fredag 18 september 2015

Jag är i chock

Efter inlägget ”Mer pengar till elitlöparna” har jag hamnat i ett chocktillstånd. Vad är det med folk egentligen? Jag tyckte inlägget var populistiskt och jag trodde att inlägget skulle generera positiv respons som till exempel; Bra Lennart!!! Jag håller med, mer pengar till eliten!!! Men så blev det inte. Tvärt om. Det blev mest gnäll (som vanligt…..).

Enligt kommentarerna (på Jogg och här på bloggen) så verkar folk inte vilja ha prispengar på tävlingar. Istället verkar de vill ha någon form av förfarande där arrangörsklubben tar allt överskott från tävlingarna och sedan portionera ut pengarna till klubbens egen verksamhet (och egna elitlöpare) som det passar.
Inga prispengar till de här grabbarna
Är det verkligen så alla tycker att det ska vara? Är svenska klubbar så rädda för att det ska komma utländska löpare och springa hem prispotten. Så rädda att de inte delar ut några prispengar alls? Egna elitlöpare får ju ändå lite från klubben och överskottet från tävlingen.

Själv är jag helt i chock. Klart det ska finnas prispengar till de som vinner. Precis lika självklart som att överskott från olika tävlingar ska gå till arrangörsklubben och dess verksamhet, både till ungdomsverksamhet och till elitsatsning. Det ena utesluter så att säga inte det andra.

onsdag 16 september 2015

Stå för vem du är!

När jag en sen septembereftermiddag springer mitt distanspass passerar landskapet sakta förbi. Skog, åkrar och ängar. Jag springer genom ett landskap som börjar präglas av hösten. Ett landskap där vägen böljar fram samtidigt som den passerar över kullarna.

Precis som mitt distanspass varierar med landskapet varierar också mitt liv över tiden. Ibland känns det bra, ibland mindre bra. Ibland blir jag överraskad av något oväntat, ibland blir det precis som förväntat.

Dagens distanspass över 13 kilometer i 5:28-fart blev som förväntat. Ingenting oväntat inträffade utan allt kändes invant och tryggt, en känsla som försvann direkt när jag kom hem. Då blev det farligt.

Det blev farligt då jag gav mig ut på okänd mark när jag skulle ta en bild på min biceps och publicera den på internet. Någonting som för vissa kanske känns helt naturligt, men som för mig kändes helt onaturligt.

Det hela kändes surrealistiskt, och jag frågade mig själv. Är det jag? Vill jag det här? Insåg att det inte kändes som jag. Insåg att jag inte ville det där, men jag bestämde mig för att köra. Knäppte en bild. Knäppte två. Bestämde mig för en av dem, men jag laddar aldrig upp bilden.

Jag laddade aldrig upp bilden för jag anser att man inte ska urvattna ett skämt. Den första bilden på min biceps (som ifrågasattes i kommentarsfältet) i anslutning till inlägget ”Mer pengar till elitlöparna” var ett skämt, och jag låter det stanna där. Det är bra så. Vi ska inte dra det i leda. Det var kul i början, men inte längre.

Med den här historien vill jag säga att du ska göra som du vill. Stå för vem du är och låt inte andra påverka dig att göra saker som du inte vill, och om det känns fel så gör något annat. Något som känns rätt. Var dig själv.

tisdag 15 september 2015

Minns ni första gången ni hade löpartights?

Minns ni första gången ni hade löpartights? Jag minns det. Med fasa. Det var innan det blev accepterat för den stora massan. Det var i mitten på 90-talet, och det hela kändes väldigt obehagligt. Naket. Varenda muskel var synlig. Allt.

Minns att det kändes som att alla tittade på mig, som att alla skrattade åt mig; – Titta, en pellejöns, han springer i strumpbyxor.

Minns att jag tyckte det kändes fel med tights. Minns att jag kände mig som en balettdansör, och så ville jag inte känna mig. Inget ont om balettdansörer men jag ville inte känna mig som en. Inte när jag var ute och sprang.

Jag minns att jag skämdes och att jag tog på mig kortbyxor över tightsen. Bara för att dölja. Med kortbyxor över tightsen kändes det bättre. Det kändes normalt. Som att jag bara hade kortbyxor.

Idag är det annorlunda. Idag är tights accepterat. Accepterat av alla, och idag kan jag inte tänka mig ett löparliv utan tights.

söndag 13 september 2015

Mer pengar till elitlöparna

Elitlöpare lever inte fett idag. Jag har många gånger funderat på vad som motiverar elitlöpare att dag efter dag gå ut och träna och försöka bli så bra som möjligt. Vad driver dem? Startpremier, prispengar och feta sponsorkontrakt kan det i alla fall inte vara. För det finns inte.

Det finns inga pengar alls att hämta i löpningen. Att som första pris i ett lopp dela ut en matkasse från ICA eller lite Rågfras duger inte. Det är för snålt. Att istället låta ettan, tvåan och trean i dam respektive herrklassen dela på tex 30 000 kr är fullt rimligt. Det har vilket lopp som helst råd med.

Det hela är ganska enkelt. Om 1000 personer betalar 500 kr för att springa ett lopp blir intäkten ca 500 000 kr samtidigt som kostnaderna är låga. Visst, chiptidtagning kostar några tusen. Lite bananer och annat likaså, men kostnaderna för ett normalt lopp ligger under 150 000 kr. Det vet jag för jag har själv sett efterkalkylerna då jag själv har varit med och arrangerat lopp.

Bild tagen efter dagens långpass över 21 km i 5:20-fart
med syfte att visa färgmatchningen mellan skor och tröja.
Bicepsen "råkade" bara komma med.
Med 350 000 kronor i vinst så finns det utrymme att dela ut lite prispengar. Det finns även utrymme för att dela ut startpremier till några speciellt inbjudna löpare. Det höjer värdet på löpningen som idrott och kanske motiverar till mer träning och bättre tider.

Uppriktigt sagt förstår jag inte varför det är så tyst om det här. Ingen verkar vilja ta upp frågan, och från de stora tidningarna som Spring och Runners World är det knäpptyst. Mest besviken är jag på tidningen Spring som hävdar att de är en tidning för, och gjord av, de lite bättre löparna. De som skriver i den tidningen har alla möjligheter i världen att röra om lite, och starta debatt, men det gör de inte.

De kanske är rädda för att bli av med det lilla det får. En startplats i ett lopp, ett par tights från ASICS, eller en vintermössa från Craft. Själv är jag inte rädd för att bli av med någonting då jag inte får någonting från någon. Jag köper själv.

lördag 12 september 2015

Silverryggar

Silverryggar. Det är män. Över 40, och lite gråhåriga. Lite gråa hårstrån som inte besvärar. Det gråa håret tillsammans med snygga kläder, och en ganska snygg och vältränad kropp, gör silverryggar tilltalande.

Att vara en silverrygg är ingenting att skämmas över. Som silverrygg åldras du med värdighet. Du äter och dricker med måtta, och du spottar inte i glaset. Det är snyggt och fräsch omkring dig, och bara genom din närvaro inger du lugn och harmoni i gruppen. Du är också en stöttepelare som familjen lutar sig mot.
Det lite gråa inslaget i håret som definierar en silverrygg.
Som silverrygg kan du en helt vanlig lördagsmorgon ge dig ut och springa en fartlek över 12 kilometer. Det är inget problem. Själv sprang jag nu på lördagsmorgonen en fartlek över 12 kilometer.

Det blev 2 kilometer uppjogg följt av 5 tusingar i ca 4:20-fart med tusen meter joggvila i ca 4:50-fart. Totalt med upp och ner jogg blev det 12 km i 4:54-fart.

tisdag 8 september 2015

Gnälliga Motionärslöpare

Tycker motionärslöpare gnäller väldigt mycket. De bara gnäller och gnäller. Framförallt efter stora motionärslopp som Göteborgsvarvet och Midnattsloppet, men det gnälls även på prylar och utrustning. Elitlöpare däremot. De gnäller aldrig.

Det finns ingenting som en motionärslöpare inte gnäller på. Det är fel på ditten och datten. Det var trångt. Km-markeringen stod fel. Snäva kurvor. Dåliga omklädningsrum. Servicen efter loppet var dålig. Dålig goodiebag. Skorna gick sönder efter 40 mil. Regnjackan är dålig. Kompressionsstrumporna är inte bra, osv, osv.

Det tar aldrig slut. Motionärslöpare kommer alltid på nya saker att gnälla på. Från elitlöpare har jag aldrig hört att en km-markering stod fel eller att det var snäva kurvor. Ännu mindre att goodiebagen eller att regnjackan var dålig. Aldrig hört något gnäll alls.

Eliten kanske fokuserar på andra saker än på att gnälla. De kanske fokuserar på att springa fort, och det gjorde jag också idag när jag under dagens distanspass sprang en fartökning över 2.5 kilometer i 4:15-fart i terrängspår.

Men det är klart, 4:15-fart tycker inte eliten är så fort. Fast och andra sidan så blåste det på mig en gång. Ja, se där. Bara en sån sak. Att det alltid ska hända mig……

söndag 6 september 2015

Löpning i regn

Det regnar. Ett svalt strilande regn faller ner på gräsmattan i min trädgård. Det är ingen vind. Alldeles lugnt. Strilande regn som faller i en trädgård inger ett lugn. Det är skönt att titta på. Lite hypnotiserande. Tid för reflektion.

När jag sitter och tittar på regnet blir jag mer och mer sugen på att gå ut i regnet. Känna regndropparna i ansiktet. Bli blöt. Springa.

Återhämtning efter ett regnigt pass.
Tänker på alla de gånger jag har sprungit i regn. Regn som inte besvärar. Regn som bara känns skönt. Regn som får mig att känna mig levande. Regn som får mig att känna mig lycklig. Byter om. Går ut. När jag kommer hem visar klockan på 12 km i 5:15-fart. Är blöt.

Ställer mig återigen och tittar på regnet som faller ner på gräsmattan i min trädgård. Det är ingen vind. Alldeles lugnt. Känner mig lycklig. Levande.

torsdag 3 september 2015

Idoler och förebilder

Idoler. Förebilder. Road models. Kärt barn har många namn. Många vill vara ett kärt barn. Bloggare. Skribenter. Mediapersonligheter. Alla vill vara idoler. Alla vill vara någon som andra tar efter.

Själv har jag ingen idol. Det finns ingen som jag ser upp till eller beundrar. Det skulle möjligtvis vara mig själv. Narcissistiskt. Ja, kanske, men om jag får säga det själv så tycker jag att jag är ganska bra. Får jag tycka att jag själv är bra? Hur uppfattas det?

Jag har ordnat det för mig. Jag har en fin familj, god hälsa, goda vänner, ett intressant jobb, en meningsfull fritid, och jag förverkligar hela tiden olika saker jag vill göra. Jag känner att jag har gjort det mesta jag vill göra, och när andra berättar vad de vill göra eller har gjort så känner jag ”been there, done that, but I just did it a little bit better”.

Bild från i somras när vi vandrade kring Sveriges högsta vattenfall Njupeskär
När jag tänker på det inser jag också att jag värderar helheten väldigt högt när jag bedömer människor. Att vara bra på en sak räcker inte. Jag värderar det inte högt om andra bitar i livspusslet saknas. Det räcker inte att bara vara duktig på löpning.

Dock finns det personer som jag tycker är lite coola. Som Peter. I somras spontansprang han Swiss Alpine Marathon, 78 km med 2500 höjdmeter. Han bestämde sig för att springa någon vecka innan loppet. Det i kombination med bra utbildning, jobb, familj och andra delar i livspusslet så tycker jag att Peter gjorde någonting väldigt bra.

Inte för att Peter är min idol, men ändå. Jag tycker det var lite coolt. Peter är ungefär som mig, fast här kan jag inte säga ”been there, done that, but I just did it a little bit better”. Inte ännu i alla fall.

Jag hoppas att ni andra också tycker att ni är lite bättre än andra. Det är ni värda.

söndag 30 augusti 2015

Race report Sälen Fjällmaraton

Inte en chans, tänker jag när jag märker att killen i blå tröja bakom mig försöker springa ifatt mig. Noterar också att kring honom finns ytterligare 5-6 löpare som jag sprang om ute på fjället för någon kilometer sedan.

Det är tre kilometer kvar när den sista utförslöpan ner för fjället börjar. Låren är tunga, och brant nerförslöpning kostar. Det vi springer på är egentligen en slalombacke, och halvvägs ner känner jag hur blodet värmer i låren.

Jag springer om en kille som har fått kramp, och ökar farten så mycket jag vågar. Jag gör vad jag kan för att knäcka killarna bakom mig, och när jag kommer ner på slätmark ser jag att alla har släppt utom killen i blå tröja. Sista kilometern går fort. Närmare 4-fart och jag vänder mig inte längre om. Tänker bara på att springa fort.

Start och mål banderollen med Experium i bakgrunden
Ingen av killarna bakom mig har en chans. På upploppsrakan är jag ensam. Så ensam att speakern väljer att ropar upp mitt namn samtidigt som han säger att jag har vunnit en helårsprenumeration på Runner´s World. Jag ler, gör ett segertecken, och springer över mållinjen på en 110-plats med tiden 4:40:45.

Jag borde skriva att Sälen Fjällmaraton var ett riktigt dåligt lopp. Jag borde skriva att allt var fel då det kanske ger mig en möjlighet att behålla loppet för mig själv även i framtiden, men jag kan inte skriva så. Jag kan bara skriva att Sälen Fjällmaraton var mycket bättre och mycket roligare än vad jag förväntade mig. Ett riktigt professionellt arrangemang. Jag hade jättekul!

Dagen innan och morgonen innan loppet hade jag en stor respekt för vad som väntade. Jag hade respekt för stigningarna upp på kalfjällen. Jag hade respekt för det steniga underlaget. Jag hade respekt för geggan och sumpmarken. Jag hade respekt för nerförsbackarna som kan vara nog så jobbiga med trötta lår. En respekt som definierade strategin ”Börja lugnt och se vad som kommer. Känns det bra kan jag alltid öka på slutet”.

Sälen Fjällmaraton börjar direkt med en stigning över 8 kilometer och ca 400 höjdmeter upp till toppen av Östfjället. En stigning som jag sprang tillsammans med de andra löparna i maklig 6-fart. Kände mig pigg och fräsch när vi senare sprang ner i dalen (15 km) och vidare upp på nästa fjäll till Snögubben (20 km), som ligger där liftarna slutar på Lindvallens skidanläggning.

Efter 8 km och ca 400 höjdmeter passerar vi toppen av Östfjället på ca 850 möh
Fram till Snögubben hade jag tagit det lugnt. Flera löpare sprang om mig, och jag tappade placeringar, men det gjorde ingenting. Sälen Fjällmaraton var för mig bare en spontangrej så jag stressade inte över det.
På väg upp mot Snögubben och dagens andra fjäll
Efter två fjäll och en dal så var det dags för högfjällslöpning på vandringsled. Klassisk vandringsled som består av sten, sten, sten med gegga vid sidan om. Mycket svår och teknisk löpning, men rolig löpning. Precis som en fjällmara ska vara, och här hände det också något. Här började jag ta placeringar.
Mycket teknisk krävande terräng mellan 20-25 kilometer
Löpare som låg flera hundra meter framför mig sprang jag snabbt ifatt och förbi. Det verkade som att stigningarna hade tagit ut sin rätt på många löpare och att de inte orkade hålla koncentrationen under den oerhört tekniska och krävande löpningen.

Jag trippade på. Korta och höga steg. Vinnande steg. Blicken fokuserad endast en till två steg framför mig, och efter 25 kilometer började underlaget bli lättare. Inte lika tekniskt krävande. Svag nerför. Bra underlag, och här började det gå fort. Säkert 4:30-fart och jag tog ytterligare placeringar.
Lättare löpning mellan 25-30 kilometer där mycket spänger var utlagda
Jag har i efterhand räknat ut att jag från 25 kilometer och in i mål sprang om ca 20 % av det manliga startfältet. Merparten under den sista stigningen och den långa slakmotan tillbaka till Snögubben där den sista utförslöpan började. En utförslöpa där jag tog de sista placeringarna.

Bild från 35 km. Över berget i bildens nedre högra hörn, bakom ledkorset,
sprang vi. Efter de berget var det bara nerförslöpning till Experion kvar. 
Årets upplaga av Sälen Fjällmaraton avgjordes med de bästa förutsättningarna. Strålande sol. Lagom varmt. Lagom vind och relativt torrt i terrängen. Visst var det lite blött här och var, men tro mig, Det kan vara mycket, mycket värre.

Ett perfekt arrangemang som tillsammans med de fina vädret gjorde att Sälen Fjällmaraton var ett av de bättre lopp jag har sprungit. Det är mycket troligt att jag springer nästa år igen.

onsdag 26 augusti 2015

Förberedelser inför Sälen Fjällmaraton

Jag vet att förberedelserna är viktiga. Jag vet att förberedelserna är skillnaden. Skillnaden mellan succés och fiasko. Skillnaden mellan vinst och förlust.

Själv håller jag på att förbereda mig inför Sälen Fjällmaraton på lördag. Förberedelser där jag tränar specifikt inför loppet. Förberedelser där jag läser och söker information på tävlingens hemsida. Läser på Jogg. Läser och samlar råd och erfarenheter.

Östfjälltjärn med Östfjällstugan i bakgrunden som vi passerar efter ca 12 km
Bild från i somras då jag och barnen gick runt Östfjället
Råd och erfarenheter som säger att mina förberedelser inte duger. Att som förberedelse springa ett långpass över 21 km med 500 höjdmeter veckan innan tävling som jag har gjort duger inte. Nä, det duger absolut inte. De samlade råden och erfarenheterna säger att man ska träna mer. Mycket mer.

Som deltagare bör man också ha rätt utrustning där rätt skor, ryggsäck och extra jacka är mycket viktigt. Det har jag inte heller. Jag tänkte springa i mina vanlig löparskor och vad jag vet ska vädret bli fint så jag tänkte hoppa över extra jacka också. Ryggsäck kommer inte på tal utan jag nöjer mig med en liten flaska i handen. Om ens det, det finns ju vätskekontroller och tjärnar på vägen.
 
Jag vet att man ska vara väl förberedd, men jag tänker inte överdriva heller. Springa har jag gjort så mycket genom åren, bland annat 11 maraton i 5 olika länder, och jag är inte obekant med området. Jag vet att Sälenfjällen inte är ödemark då det är otroligt mycket folk som ränner runt där uppe. Det är möjligt att jag får äta upp det här och dör, men då gör jag det.

Leden ner mot Högfjällshotellet
Bild från i somras då jag och barnen gick runt Östfjället
Om väderleken säger fint väder, vilket det gör nu (sol och 15 grader varmt på fjället) så tänker jag hantera det här som ett vanligt träningspass. Jag tänker inte överdriva. Jag tar med mig en telefon, och möjligvis en extra flaska med vatten. OK, förväntas det lite mer vind kanske jag tar med mig en jacka också, men det får vi se. Allt hänger på vädret.

Just det, jag läser på hemsidan att man ska anmäla sig också. Det har jag inte heller gjort. Det tar jag tag i på lördag morgon.

söndag 23 augusti 2015

Göran Hägglund, löpare

Det finns människor som vill förändra. Människor som vill påverka och göra avtryck i världen. I historien. Människor som genom sin övertygelse brinner och arbetar för vad de tror på. En av dessa människor är Göran Hägglund.

Jag tror vi alla känner till Göran Hägglund. Vi känner alla till hans tidigare engagemang som partiledare för Kristdemokraterna. Vi känner alla till att han var Socialminister i den tidigare Alliansregeringen. Att han är en rolig person med mycket humor känner de flesta av oss också till, men finns det något annat? Något som vi inte känner till?

Göran Hägglund, bild lånad från Göran Hägglunds twitter
Är Göran löpare? Vad har han för miltid? Döljer han formen? Naturliga frågor för oss löpare att ställa. Är frågorna ställda förut? Jag vet inte. Jag bestämde mig för att fråga, via twitter. Korta frågor och korta svar, men ändå svar.

Fråga: Hur ofta och långt springer du?
Göran: Mitt mål är 100 motionstillfällen i år. Vad gäller löpning så är det minst 6 km för att räknas. Hittills 76 ggr under 2015.

Fråga: Vad ger löpningen dig?
Göran: Bättre ork och hälsa. Bättre psykisk prestanda. Avkoppling och sunt perspektiv på andra frågor.

Fråga: Om du vill svara så är sista frågan personlig. Vilken är din nuvarande miltid?
Göran: Den svarar jag inte på. Men jag är bättre idag än vad jag varit under de senaste fem åren.

Om jag får summera lite (och det får jag för det är min blogg) så tycker jag det är kul att Göran springer så mycket som han gör. Minst 6 km/pass är bra. 76 träningspass hittills i år är imponerande bra. Så bra att målsättningen med 100 pass i år känns lite enkel. Den målsättningen kanske kan revideras till 125 pass. Vi får se. Göran bestämmer själv.

Notera också hur frågan kring Görans miltid undviks. Min bedömning är att han döljer formen. Ja, så måste det vara. Känns professionellt, men nu vet vi. Göran Hägglund är löpare. En duktig sådan, och han döljer formen. Så passa er. Jag tror att han tänker springer om er.

Med dessa ord vill jag tacka Göran Hägglund för att han var vänlig och ställde upp och svarade på mina frågor 22.30 en fredagskväll, och vill ni följa Göran Hägglund på twitter kan ni göra det här: @goranhagglund.

Sist. Vill ni följa mig på twitter kan ni göra det här: @MilenSub40.

lördag 22 augusti 2015

Specialisering eller kombopass

Löpning. En idrott som i grunden är väldigt enkel. Så enkel att varken kunskap eller utrustning krävs. Trots sin enkelhet väljer vi löpare att göra löpningen lite komplexare, lite roligare, och då också förhoppningsvis lite bättre.

Träningspass kan vara specialiserade på fart, backe eller längd. 3 olika typer av löpning. 3 olika typer av träningspass. När specialiseringen ökar så ökar också komplexiteten på träningen. ”Springer du fort ska du springa fort med en viss puls. Inga mellanmjölkspass”, är ett vanligt uttalande inom löpning.

Vet inte om jag tycker att den här specialiseringen alltid är så bra. Själv sprang jag ett kombopass häromdagen. Ett pass som innehöll både distans, backe och fart. Ett jättebra pass som jag känner mig väldigt nöjd med. Skulle aldrig byta ut det mot en snabbdistans, ett backpass eller ett distanspass.

Mitt kombopass började med 2.2 km uppvärmning i terrängspår för att sedan följas upp med att springa upp och ner för Väsjöbacken (en slalombacke i Sollentuna) för att sedan direkt följas av ytterligare ett varv terrängspår. Dock med den skillnaden jag sprang de varvet i hög fart.

Bild från förra sommaren, men samma backe
Och sådär höll jag på. Ett varv i terrängspår. En gång upp och ner för Väsjöbacken. Ett varv i terrängspår. Upp och ner för Väsjöbacken…….

När jag till slut kände mig klar så hade det totalt blivit 4*2.2 km i terrängspår plus 4 vändor upp och ner för Väsjöbacken. Summerat ca 12 kilometer och ca 500 vertikala höjdmeter. Ett kanonpass som dessutom innehöll lite fart. Oavsett om trenden är specialisering eller inte så är den här typen av kombopass väldigt utvecklande. Prova. Det är kul. Hitta en slalombacke och kör.

För övrigt så har Göran Hägglund (KD) varit vänlig och svarat på 3 korta frågor om löpning som jag ställde via Twitter. 3 korta frågor. 3 korta svar. Precis som det fungerar på Twitter. Jag är väldigt tacksam att Göran Hägglund tog sig tid att svara, och svaren på frågorna publicerar jag imorgon.

lördag 15 augusti 2015

Över 40 men snygg som 20, del 3

Tipset att du ska "bejaka din ätstörning, och om du inte har en ätstörning så är det bäst att du skaffar dig en" är det tredje tipset i serien "Över 40 men snygg som 20". Det tredje tipset som jag ger till män som vill hålla sig snygga och fräscha även när de passerat 40-års strecket.

Ja, det är ett tips som kanske låter tragiskt, men det säljs så mycket dålig mat i våra butiker och restauranger så det är lika bra att lära sig vad som är nyttigt och vad som är onyttigt. Det man tror är nyttigt behöver inte heller vara nyttigt, till exempel när det "osötade brödet" ni precis har köpt smakar som en bulle. Då bör ni nog köpa ett annat "osötat bröd".

Trots att ni ska bejaka er ätstörning så kan ni i princip äta nästan vad som helst så länge maten är gjord av bra råvaror, men med restriktionen att det ska vara med måtta. Du ska inte lägga upp ett matberg eller ett jättelass på tallriken. Inga stora portioner där maten flyter ihop till en sörja. Metabolismen avtar med ålder och då behöver dina matportioner också bli mindre.

Min lunch. Kanske lite för lite grönsaker och för mycket potatismos,
men det fungerar för oss som håller igång metabolismen.
Du ska inte ta en extra tallrik för salladen utan salladen ska ligga på samma tallrik som proteinerna och kolhydraterna. All mat du äter ska få plats på en tallrik och det är viktigt att det finns lite luft mellan det som ligger på tallriken. Maten som ligger på tallriken får gärna också vara lite färgglad. Det är bra för om maten ser snygg och fräsch ut så är det nog ganska bra mat också. Till maten bör ni dricka mjölk eller vatten.

När det gäller alkohol så ska ni dricka med måtta. Ett par glas vin eller ett par öl per veckan går bra, men akta er för att dricka för mycket eftersom alkoholen bara ger äcklig hy och ofräscha tänder. Ni har säkert sett den skröpliga hyn, bruna tänder, och de rödflammiga kinderna på lådvinsalkisar och pilsnerkorvar. Usch, så vill vi inte bli.
Ligger och latar mig i hängmattan
Sist så ska ni äta på regelbundna tider (men med måtta) och ni ska lära er att skilja på känslorna för lågt blodsocker och hunger. Lågt blodsocker är en känsla som kommer snabbt och åtgärdas med en frukt eller liknande (mellanmål) och hunger är en känsla som kommer gradvis och åtgärdas med nyttig mat i lagom mängd (vid lunch och middag).

Så. Det var det. Det tredje tipset i serien "Över 40 men snygg som 20" är alltså att "bejaka din ätstörning, och om du inte har en ätstörning så är det bäst att du skaffar dig en", och de två tidigare tipsen var "Träna 3-4 gånger per vecka" och "Gör det du inte orkar göra".