Som att springa i en tavla

Den dominerande färgen är gult, men det finns också inslag av rött där den röda färgen bryter av mot omgivningen på ett fint sätt. Det är höst, och i flera veckor har jag sprungit igenom ett höstskrud. Det är fint. Jag gillar det.

Det känns som att jag springer i en tavla, eller ett fotografi. Det känns knappt verkligt. Färgerna. Vinden. Solen. Temperaturen. Allt gör höstlöpningen till en löpning som känns lite overklig. Kan allt verkligen vara så här fint? Upplever jag verkligen det här?

Den dominerande färgen är gult

Det är fint att leva. Att uppleva hösten. Att uppleva fjällen. Att uppleva löpning. Jag gillar att leva och att uppleva. Det är det som är meningen. Det ger löpningen en mening, och det är ofta det som får mig att gå ut och springa, även om det känns lite motigt innan.

Att bli riktigt trött under ett intervallpass är också att leva. Det är också att uppleva. Som idag. 12*400 meter i sub 4-fart i höstskrud på Djurgården. Den dominerande färgen var gult, men det fanns också inslag av rött. Det var som att springa i en tavla.