måndag 16 oktober 2017

Flickan från lotusfälten

”Mina klasskompisar blev ihop och gjorde slut, stod och hånglade i korridorerna och smygrökte bakom skolan. Jag ägnade varje rast åt att repetera det jag redan kunde utantill och hade pluggat in under flera veckor”.  Stycket är ett citat från Linn Heeds självbiografi "Flickan från lotusfälten", och det var jag som smygrökte bakom skolan (och de som hånglade i korridorerna var Pernilla och Göran).

Flickan från lotusfälten heter en nysläppt bok som handlar om adoption, om att söka efter sina biologiska föräldrar, om att utvecklas som människa, och är skriven av Linn Heed som mest är känd som Aftonbladets sex-och relationsrådgivare.

Boken är en mycket personlig skildring av Linns barndom, uppväxt och sökandet efter sina biologiska föräldrar i Sydkorea och berör mig mycket då Linn och jag gick i samma klass i högstadiet.

Linn Heeds självbiografi "Flickan från lotusfälten"
Jag blir berörd när Linn beskriver hur hon tänkte som högstadieelev. Hur hon pluggade. Hur hon upplevde sin barndom, sina klasskamrater, och hur hon såg på tillvaron. Hur hennes självkänsla byggde på prestation och goda studieresultat. Jag minns Linn och hennes personlighet men jag hade ingen aning om vilka tankar hon bar på, och det är dessa tankar som berör mig när jag läser hennes bok.

Jag köpte boken och läste ut den samma dag. Boken är lättläst och jag rekommenderar er alla att läsa den. Jag rekommenderar er alla, inte bara adopterade, att läsa boken då den ökar empatin och möjligheten att förstå olikheter. När jag gick i högstadiet hade jag till exempel ingen aning om hur olik oss andra hon kände sig som adopterad. Jag förstod aldrig det. Jag reflekterade aldrig över det, och därför tror jag det är jättenyttigt för mig som förälder att läsa boken och samtidigt reflektera över de skillnader som finns mellan mina barn och deras kompisar.

Jag har läst boken. Jag har reflekterat. Nu tycker jag att du ska läsa boken. Nu tycker jag att du ska reflektera.

lördag 14 oktober 2017

Höstlöpning och skilsmässor

Sommaren är slut, och nu är det höst. Det blir mörkare, kallare och ruggigare. Depressionerna och skilsmässorna ökar. Allt är tungt och trist. Men inte för mig. Inte för mig som löpare.

För mig som löpare är hösten grym. Löpningen är grym. Grym då man kan ligga på och köra i fullt ös hur länge som helst utan att bli trött (detta sagt med en liten överdrift). Kilometer efter kilometer i sval och krispig luft. Löpning som helst genomförs när det fortfarande är ljust.

Jag gillar också när det duggregnar. Det brukar vara lite kallt i början men jag blir alltid fort varm i kroppen, och sen är det bara att bomba på.

Om skilsmässorna ökar under hösten för icke löpare så tror jag att vi löpare gifter oss oftare på hösten. "Jäklar vad bra det gick att träna löpning idag", tänker vi och sen friar vi till vår partner och i nästa sekund så är vi gifta. Så gör nog alla (detta också sagt med en liten överdrift).

Annars så gillar jag också fredagslöpning. Höstlöpning och fredagslöpning i duggregn som det blev igår är nästan oslagbart och om jag inte redan hade varit gift så hade jag friat direkt. Fast då jag och min fru varit gifta i 13 år, och tillsammans i 20 år (det är ingen överdrift), kanske jag kan fria en gång till. Jag menar, min vigselring har jag ju ändå tappat. Den ligger på havets botten.

Vigselringen försvann när jag lekte med barnen och kastade dem i vattnet från en brygga. Plopp sa det när ringen råkade åka av och sen var den borta. Jag tappade ringen eftersom jag tvärt emot alla andra män har blivit smalare och gått ner i vikt sen jag gifte mig (även detta sagt med en liten överdrift).

tisdag 10 oktober 2017

3 bloggtips till träningsbloggare och influencers

Nackdelen med alla nya träningsbloggar och influencers som poppar upp som svampar ur jorden är att de bara är bleka kopior av originalen. De nya kopiorna saknar liksom egna idéer, tankar, strukturer, planer och visioner. Ingenting har de tänkt, och ingenting fungerar därför heller riktigt bra.

De känns som många av de nya bloggarna och influencers har suttit och läst bloggar ett tag och tänker, "Det där kan jag också göra", och så försöker de börja blogga och redan efter ett par inlägg så upptäcker de att det var lite svårare än vad det såg ut att vara. Snabbt inses här att inläggen är dåliga, idéerna är dåliga och texterna är dåliga. Resultatet blir då så klar under all kritik.

För att få lite ordning på problemet så ger jag alla nya bloggare och Influencers (och gammelbloggare och gammelinfluencers) lite tips ni bör ta till er om ni vill lyckas i branschen. Så, här kommer mina tips till er:
  1. Det är inte din träning dina följare följer. Dina följare följer dig som person. Dina följare följer hur du sover, äter och tänker. Dina följare följer hur du inreder ditt hem och vilka semesterresor du gör. Dina följare följer din man och dina barn. Dina följare följer med andra ord primärt DIG, inte din träning, och det betyder att du kan skriva om precis vad som helst. Bara det angränsar till löpning och att du gör det snygg, fräscht, personligt och genomtänkt samtidigt som du uppfyller nedanstående två punkter.
  2. Inspiratörsrollen är en ledarroll och du måste ta rollen i besittning. Du äger den och du går först. Det är du som hittar nya vägar genom ditt sätt att vara och agera i din omgivning. Det är du som är huvudpersonen och det är du som är trendsättaren. Det är dig alla försöker efterlikna och kopiera så du kan alltså inte utstråla svaghet och be dina följare om råd. Då blir det fel.
  3. Be aldrig om ursäkt för dina framgångar (eller för andra saker heller) för som inspiratör är det självklart att du är framgångsrik. Äter, tränar och lever man som du så blir man framgångsrik. Man får det också roligt och vinner respekt och beundran samtidigt som man mår väldigt bra. Lever man som du blir man en framgångsrik person som alla vill vara och som alla vill kopiera.
Sist så finns det ytterligare ett tips som jag tänkte dela med mig av, men jag ändrade mig i sista stund. Insåg att det tipset är min hemlighet. En hemlighet som du inte får veta. En hemlighet som du får lista ut själv.

måndag 9 oktober 2017

Löpning, fasta och ätstörningar

Jag har börjat fasta. 2 dagar per vecka fastar jag 24 timmar i sträck utan att äta någonting. Jag dricker då bara vatten och kaffe. Sen jag började fasta har jag också börjat förstå anorektiker eller andra med ätstörningar. Jag förstår dessa människor då jag efter 24 timmars fasta ska börja äta igen. Det är svårt. Det är ofta svårare att börja äta igen än att fortsätta svälta sig själv. Svårare då det både finns fysiska och psykiska barriärer att ta itu med.

Efter 24-timmars fasta känns kroppen ”renad” från diverse skräpmat och slaggprodukter. Kroppen känns ungefär som efter ett långpass löpning över 30 kilometer i stegrande fart. Kroppen känns fräsch. En fräsch känsla som jag vill bevara. En känsla som jag förstår att anorektiker också kanske vill bevara. Allt för att vi inte har ätit.

Mitt under en fasteperiod är det också skönt att träna löpning. De träningspassen känns ofta lätta. Det går fort. Kroppen flyger fram och det spär på den positiva känslan av att inte äta. Inser att en anorektiker också kanske kan uppleva det så.

Nu är inte jag anorektiker och jag vet att jag efter en fasteperiod måste äta för att orka, för att kunna tänka och för att fungera som människa, men jag är inte redo att börja äta vad som helst, utan jag är redo för att ladda upp med nyttig mat. Efter fastan brukar den första matbiten bli en frukt. En banan eller ett äpple. Någonting lätt och fräscht, och även här inser jag att mitt beteende påminner om en anorektikers. Det är här jag förstår att det efter 24-timmarsfasta inte går att äta skräpmat som till exempel hamburgare eller pizza. Kroppen vill inte ha det, vare sig psykiskt eller fysiskt. Det är här jag förstår att det finns barriärer mot att äta som jag aldrig tidigare har fått konfronteras med.

Förutom att min 24-timmarsfasta är bra för vikten och löpformen så har fastan gett mig insikter som jag inte trodde att jag skulle få när jag började fasta. Insikter som på ett oväntat sätt har vidgat mina vyer. Vyer som i framtiden kan vara nyttiga att ha sett. Sett för att förstå. Sett för att växa som människa och öka empatin.

söndag 24 september 2017

Vinklad och förljugen media, eller inte?

Media ljuger. Sveriges Television ljuger och har en vänsteragenda. Jävla PK-media. Ord och gnäll som vi ständigt överöses med via sociala forum, men är det så? Är det så att media ljuger bara för att en reporter inte alltid rapporterar hela bilden? Låt mig förklara.

Jag har under många år skrivit en löparblogg och när jag gjorde det lärde jag mig en hel del om att skriva texter. Jag lärde mig bland annat att det i princip är omöjligt att ge hela bilden av ett träningspass varje gång jag skrev om ett träningspass. Jag lärde mig här att jag var tvungen att välja vad jag skulle fokusera min text på, annars blev det för rörigt, komplext och långt. Vad jag sedan valde att fokusera på kunde bli lite vad som helst.

Det här med att välja vad man ska fokusera på kanske blir enklare att förstå om vi jämför med att rapportera om en bilolycka för även här finns det många möjliga infallsvinklar att rapportera om. Till Exempel:

  • Vinkel 1: Blixthalkan under hösten är förrädisk och man måste ta det försiktigt. Framöverallt vid broar och viadukter, bla, bla, bla…… och sen fortsätter artikeln i samma stil och informerar om halka.
  • Vinkel 2: Det är alltid män som krockar med sina bilar. I 9 fall av 10 så är det en ung man som kör över sin förmåga. Unga män är en trafikfara för enligt statistiken, bla, bla, bla...... och sen fortsätter artikeln i samma stil och informerar om att unga män är involverade i olyckor mer än genomsnittet.
  • Vinkel 3: Föraren i den lilla Ford Fiestan skadade sig ordentligt men den andra föraren som körde den stora fina Volvobilen klarade sig utan skador tack vara Volvos fina säkerhetsarbete. Volvo har en tradition av att arbeta med säkerhetsarbete, bla, bla, bla....... och sen fortsätter artikeln i samma stil och informerar om säkra bilar.
Som ni märker finns det olika saker (vinklar) att skriva om vid en bilolycka och det är omöjligt att skriva om allt. Det är omöjligt att ge en fullständig bild av olyckan, och därför väljer reportern en vinkel som är gångbar eller stödjer någonting större, och det betyder så klart inte att reportern ljuger bara för att vinkeln inte stödjer eller ger exakt den bild av händelsen som varje läsare vill.

Vilken vinkel reportern väljer bygger mycket på var och i vilket sammanhang artikeln publiceras. På min gamla löparblogg kanske jag hade valt att skriva en text om att vi löpare kör mycket bättre än andra. OK, det sista sagt som ett skämt, men ni förstår säkert.

Ni förstår säkert också att alla "invandrarkritiska debattörer" hade varit snabba med att berätta att bilolyckan minsann beror på invandringen och att migrationen inte fungerar (och detta inte sagt som ett skämt).

En sista vinkel kan vara att bilolyckan beror på att många bilförare är stolliga, för idag är alla stollar. Presidenter är stollar. Politiker har blivit stollar, sakkunniga och experter är stollar. Det är bara stollar överallt just nu. Så även i trafiken (fritt tolkat från en kollega).

Ja, det här inlägget drev väl iväg åt ett håll som jag inte hade räknat med men om jag får avsluta med ett någorlunda seriös anförande så måste man så klart ifrågasätta media om media alltid utelämnar en viss vinkel eller en viss aspekt. Jag förstår att man kan bli lite misstänksam på det. Men, att media ljuger. Det anser inte jag. Jag tycker tvärt om.

Jag tycker att många kommer till tals i Sverige och att media som helhet lyckas täcka alla möjliga vinklar en händelse kan ha. Vid enskilda tillfällen kan man så klart undra om alla får vara med och tycka, men som helhet så tycker jag att det fungerar bra.

söndag 3 september 2017

Krisen i Nordkorea, vår tids Kubakris

Efter dagens kärnvapenprov i Nordkorea har krisen i Nordkorea eskalerat till en nivå som påminner om Kubakrisen på 60-talet, och det betyder att samtliga involverade parter nu måste börja tänka på om de verkligen är beredda att göra allvar av sina tidigare hot om militära anfall, som till exempel USA:s ”Fire and furior”.

Det är enkelt att hota och säga att om du inte gör som jag vill så får det konsekvenser. Det är enkelt så länge det fungerar, men om det inte fungerar så står man lätt där som en ”Pellejöns” om man inte är beredd att löpa linan ut.

I fallet Nordkorea är det svårt för USA att löpa linan ut. Det är svårt då konsekvenserna av ett militärt ingripande är svåra att överblicka. Det handlar inte bara om att Nordkorea eventuellt kan svara med kärnvapen utan det handlar också om att tiomiljonersstaden Seoul ligger inom räckhåll för Nordkoreas 15 000 artilleripjäser (delvis föråldrade) som är uppradat längs med gränsen mellan Syd- och Nordkorea. Här pratar vi ett artilleri (inklusive raketer) som inom 30 minuter kan avfyra 100 000-tals projektiler mot Seoul vilket så klart ger förödande konsekvenser, och så länge den ekvationen inte är löst så kommer vi nog inte se ett fullskaligt amerikanskt militärt ingripande. Det råder alltså lite av en terrorbalans.

Utöver att Nordkorea eventuellt kan svara med kärnvapenmissiler mot USA och Japan (vilket jag egentligen inte tror att de ännu kan) så kan en fullt utvecklad militär konflikt på Koreahalvön också trigga igång andra konflikter i andra delar av världen. Detta då USA:s fiender som tex Iran och delvis Ryssland förstår att USA inte har råd att driva flera stora militära konflikter och då kan både Iran och Ryssland passa på att dra fördel av den uppkomna situationen.

Till exempel kan Ryssland passa på att ta tillbaka delar av Baltikum, vilket finns att läsa i strategiska planer att de efter intrånget i Georgien och Ukraina avser att göra när tid är lämpligt, och en militär konflikt på Koreahalvön kanske skapar just den tidpunkt som Ryssland väntar på.

Alternativet att inte attackera Nordkorea tycker jag i det här läget känns som att ge upp försöken att förhindra Nordkorea från att utveckla kärnvapen för de har verkligen visat att de tänker göra det och att de inte låter någon stoppa dem. Tiden talar här för Nordkorea och en utebliven attack kan sett över en 20-årsperiod ge Nordkorea möjlighet att normalisera relationerna med omvärlden och då har Nordkorea lyckats med sitt kärnvapenprogram.

Vad som händer nu vet vi inte men samtidigt som jag skrev den här texten kommer rapporter om att Sydkorea och USA är överens om ett militärt svara på kärnvapenprovet, och med tanke på vad jag precis skrivit så låter det väldigt oroande men under Kubakrisen på 60-talet så löste underrättelsetjänsten situationen, och det kanske inte är bättre än att vi måste förlita oss till det den här gången också då det verkar som att USA inte kan backa nu utan att visa svaghet. Det kanske är så att hoppet nu står till underrättelsetjänsten som på någotvis kan hitta en lösning.

tisdag 7 mars 2017

Varje generation måste försvara sin frihet

För min generation låter det nästan lite konstigt att jag eller mina barn måste försvara min frihet. Det har ju inte jag behövt ta ansvar för de senaste 20 åren. Det var något som mina föräldrar tog ansvar för och behövde göra under det kalla kriget. Mina föräldrar gjorde det fram till 1990-talets början, men sen dess har vi inte behövt ta ansvar för det. Sen dess har det liksom inte funnits något hot att försvara sig mot, men så är det inte längre.

Det är inte så eftersom det i öst nu finns ett Ryssland som vill annorlunda. Ett Ryssland lett av Putin som anser att världen måste ha minst två maktcentrum, för annars blir det fel. Ja, Putin sa faktiskt så i en intervju för ett antal år sedan och jag kan idag inte säga att han hade fel.

Jag förstår precis vad Putin menar. Med ett maktcentrum (tidigare USA) blir den dominerande kraften så stark samtidigt som den starka makten etablerar en struktur som de svagare inte kan rå på. Det blir alltså en obalans som den starkare makten vinner på samtidigt som de svagare får nöja sig med vad de får, eller med vad den starkare makten väljer att fördela till dem. Ryssland bedömer nog här att "det är bättre att vara stark och respekterad än att vara snäll och göra som man blir tillsagd", och jag kan inte klandra dem för det. 

Men, men. Nu finns det alltså inte bara ett maktcentrum längre utan nu finns det två. USA och Ryssland. Eller egentligen finns det nog fem maktcentrum. Dvs USA, EU, Ryssland, Kina och Mellanöstern, där USA och Ryssland är de maktcentrum som visat sig ha störst ambitioner att med militär makt utöka sin politiska makt och sitt inflytande. Här måste alltså Sverige, EU och alla andra länder i varje enskild situation möte upp och försvara sin frihet mot andra, och då främst mot Ryssland i sin ambition att bli en stormakt.

Vid varje enskild möte, militär incident eller vid annan kontakt med Ryssland måste Sverige stå stabilt och möta upp Ryssland utan att vika en tum. Vi måste står starkt, och som ett led i att stå starkt och försvara oss från Ryssland återupptar vi nu mönstringen och militärtjänstgöringen för de som är födda 1999 och senare. Jag tycker det är helt naturligt eftersom jag också anser att världen behöver flera maktcentrum, och med det kommer en viss naturlig anspänning mellan de olika maktcentrumen. En naturlig anspänning som pågått i generationer där varje generation fått försvara sina intressen, och sin egen frihet mot andra.

Sist vill jag också nämna att utöver andra nationer så finns det också religiösa element som vill ta våra fria demokratiska rättigheter ifrån oss. Hur många de är, hur stort de hotet är, och vilka resurser de har vet jag inte. Men vi bör nog vara vaksamma och inte slappna av för de hotet upplever jag kommer smygande på ett annat sätt. Vi är nog också den första generationen som konfronteras med detta. Viktigt här att vi inte etablerar hat och motsättningar, men en större närvaro i till exempel moskeer skulle jag tycka kännas tryggt då jag upplever de religiösa elementen väldigt obehagliga, och för tillfället bekämpas nog de hotet bäst med polis och underrättelseverksamhet.