lördag 30 juli 2016

Bra OS-uttagning av SOK

Som helhet tycker jag att SOK har gjort en bra uttagning till OS. Dessvärre så har det kommit i skym undan lite då ett antal personer promt anser att de själva är mycket bättre på att ta ut en OS-trupp än vad SOK är. Detta inte sällan understött med förvirrade resonemang där man blandar ihop sommar-OS, och vinter-OS, och olika idrotter med varandra. Alltså en total avsaknad av rationellt tänkande vilket då så klart innebär att man bara sprider tråkigheter.

Själv tycker jag att SOK verkar ha resonerat rationellt och logiskt. Klart det finns några frågetecken som med fallet Ekvall men då det är deras topp-8 kriterium som är grundkriteriet så är det så. Klart man kan tycka att Ekvall borde få åka med sina 2:12:07, men nu är det som det är.

Det mest positiva tycker jag är att Sanna Kallur får en OS-biljett då hon är så pass folklig och utstrålar en glädje som smittar av sig på en hel nation. Jättekul. Tänk om hon tar sig till final. Vilken grej det vore efter 8 år av skador. En sak är i alla fall säkert. Jag kommer att sitta som klistrad framför TV:n när hon tävlar.

En annan som inte fick åka till OS (precis som Ekvall) var Abeba Aregawi som blev av med sin OS-biljett efter att hon blivit oskyldigt anklagad för dopning. Ja, jag skriver ”oskyldigt anklagad” då hon faktiskt inte har brutit mot några regler. Dock är det väldigt synd att hon ändå straffas i media och på bloggar som om hon har brutit mot reglerna. Den debatten som uppstått i spåren av Aregawi saknar fullständigt perspektiv vilket är väldigt synd då det i grund och botten handlar om tydlighet, och vilka regler som gäller för elitidrottare. Jag menar, har man följt reglerna så har man. Det går inte att i efterhand straffas för att man inte följt några andra regler som någon bara har hittat på. Det blir lite som i Erdogans Turkiet då.

Som jag ser det är det enda reglerna Aregawi brutit mot diverse ”hittepåregler”. ”Hittepåregler” påhittade av samma människor som har blandat ihop idrotter, sommar-OS, och vinter-OS till en salig röra i ett manipulativt syfte att försöka hitta en anledning att skicka Ekvall till OS trots att han inte har klarat SOK:s topp-8 krav, men i fallet Aregawi handlade det om ”hittepåregler” med syfte att inte skicka henne till OS. Ja, ni hör. Hur obehagligt är inte det?

Jag anser att SOK har varit hårda, konsekventa och professionella genom att inte skicka varken sig Ekvall eller Aregawi till OS (detta då topp-8 kravet inte uppfylldes för Ekvall samt att Aregawi tävlingsstatus är väldigt osäker), och detta kan jag inte säga om de personer som har hittat på lite egna uttagningsregler för att skicka Ekvall till OS, och som har hittat på lite andra uttagningsregler för att inte skicka Aregawi till OS.

lördag 2 juli 2016

Att se löpningen från sidan om

Det finns olika perspektiv. Det märker jag ofta då jag skriver mina inlägg eftersom mina inlägg brukar gå på tvärs mot andras perspektiv, och då kan det också bli lite tjafs.

Som exempel på perspektiv kan vi ta den där namninsamlingen som startade för att användas mot SOK för att de ska skicka Ekvall till OS. Det är många som har skrivit på samtidigt som namninsamlingen har fått stöd av Jogg, Spring, Runners World, Maratonpetra och diverse småbloggare som bloggar om löpning. Mer stöd och hjälp med att sprida sitt budskap kan alltså en namninsamling i löparvärlden inte få. Alla är också positiva och skriver på. Alla, och ska man tro på det som skrivs så pågår just nu en folkstorm mot SOK.

Men vad har hänt då? Hur många har skrivit på? Jo, det är 2 343 personer som har skrivit på. Ja, ni läste rätt. 2 343 personer. Mer än så är det alltså inte. Tror ni SOK kommer ändra sig när de ser den listan? Nä, tror nog inte det för det skulle samtidigt försätta SOK i en väldigt konstig situation där SOK av andra kan anklagas för att ge efter för påtryckningar, vilket SOK så klart inte får göra. Här finns det alltså lite olika perspektiv att ta hänsyn till som 2 343 namn inte kommer kunna ändra på.

Perspektiv
Bild lånad från @hallonsa på twitter
Andra perspektiv på löpningen som jag har upplevt är att det för några år sedan hade det varit otänkbart för mig att inte registrera ett träningspass på Jogg då registreringen av passet var en del av, och ingick i min träningsrutin. Träningspasset var så att säga inte klart om det inte var registrerat och redovisat in i minsta detalj. Tider och distanser kompletterat med diverse egna kommentarer om tex väder och vind. Allt skulle med.

Vid den tiden var jag också lite imponerad av till exempel Anders Szalkai som visste exakt hur långt han hade sprungit genom livet då han hade registrerat all sin träning i typ 30 år. Vid den tiden ångrade jag också att jag inte hade registrerat alla mina egna träningspass genom livet för det hade ju varit kul att veta totaldistans och jämföra. Det tyckte jag i alla fall då.

Nu förtiden känner jag inte alls så då jag har ett helt annat perspektiv och fokus på löpningen. Nu för tiden anser jag nästan att det är helt galet att kunna redovisa exakt vad man har tränat för flera år sedan, och det inte sällan kompletterad med kommentarer om väder och vind. Här inser jag också hur galen jag själv var vid den tiden för några år sedan.

För några år sedan diskuterade jag också löpning på olika träningssidor. Jag var involverad i och ledde många diskussioner, men det har jag slutat med. När jag idag ser individer aktiva på träningssidor som är involverade i varenda diskussion, vartenda ämne och varenda fråga upplever jag det hela återigen lite galet. Från mitt perspektiv där jag har lite distans till löpningen kan jag inte förstå hur upprörda och arga vissa individer kan blir bara för att jag har skrivit att Spring är en dålig tidning eller att OS-kvaltiderna är bra.

För några år sedan var jag alltså så inne i löpningen att jag inte kunde se på min löpning från sidan. Jag kunde alltså inte gå ut och betrakta mig själv från sidan vilket betyder att jag saknade perspektiv. Perspektiv som jag ser idag, och det är faktiskt rätt kul att kunna se tillbaka på sig själv och inse hur tvångsmässiga de tankarna som styrde min löpning faktiskt var.

Jag som har perspektiv till löpningen
Nu kanske man kan tro att jag ångrar någonting, men det gör jag inte. Tvärt om. Löpningen har gett mig jättemycket och jag har otroligt många positiva minnen och upplevelser, och jag tror också att det är ganska nyttigt att fokusera och bli duktig på något. Sådant har hänt förr i mitt liv. För 20 år sedan var det till exempel segling. Då lärde jag mig allt om segling, köpte båtar, tävlade, semestrade, etc, etc, och jag har helt fantastiska minnen från skärgården och seglingsturer över Östersjön. Under en annan period fokuserade jag på skolan, framförallt matematik och fysik.

När jag gör något fokuserar jag ofta ganska hårt på det. Jag fungerar så, och det är jag ganska glad över. Men det är också ganska skönt att bryta den där fokusen då den också begränsar tillvaron ganska mycket. Tänk på det. Tänk på det om ni ofta finner att ni är själva är ute i skogen och springer och det viktigaste här i livet är ett träningspass och att registrera träningspasset för att sedan börja tänka på nästa träningspass. Det är ganska begränsat. Det finns annat också, men för att se det behöver ni perspektiv. Perspektiv som 2 343 namn inte kan ändra på.

lördag 28 maj 2016

Bra med SOK´s tuffa OS-kvaltider

Det tuffa OS-kvaltiderna som den Svenska Olympiska Kommittén, SOK, har definierat för att svenska löpare ska kvalificera sig till OS är bra. Detta trotts massiv kritik från svenska elitlöpare, motionärer, tränare och journalister. Kan här passa på att nämna att senast ut i raden av kritiker är Ulf Friberg i en intervju av Claes Åkeson i senaste numret av Runners World.

I Claes Åkesons intervju delar jag i mångt och mycket Ulf Fribergs synpunkter, men jag tror inte att de tuffa OS-kvaltiderna medför att de svenska löparna förlorar tron på sin dröm, eller att publiken skulle tappa intresset för löpning. I alla fall inte i det långa perspektivet.

Claes Åkeson intervjuvar Ulf Friberg i
senaste numret av Runners World
Kortsiktigt kan det säkert finnas en 2:19 löpare på maraton som hoppades på en OS-plats som nu måste stanna hemma då OS-kvaltiden för maraton är satt till 2:12. I det korta perspektivet förstår jag det, men jag tror att alla svenska maratonlöpare som springer på just 2:19 (och det är ett antal) har haft fel målsättning från början. Målsättningen var alltså från början att springa på just 2:19 och då blir det så. 2:19 är så klart roligt att ha på meritlistan men det är inte värt en OS-plats. För att springa OS måste man alltså springa lite snabbare, och jag tycker inte att det finns så många maratonlöpare i Sverige som har rätt målsättning för att springa OS-maran. Det är nog bara Ekvall och Musse som har det.

Ser vi det i det långa perspektivet fram till nästa OS så tvingar alltså SOK´s tuffare kvaltider framtida löpare att höja sin målsättning och sätta rätt målsättning, en målsättning som alltså är lite högre, och det tror jag är bra för svensk löpning.

Lite samma resonemang kan användas för övriga löpgrenar som till exempel 5000 meter och 10 000 meter där SOK´s kvaltider är satta till 13:20 respektive 27:40. Dessa kvaltider matchar så klart inte många svenska elitlöpares målsättningar att springa 5000 meter under 14 minuter och 10 000 meter under 30 minuter. Här måste alltså svenska elitlöpare höja sin målsättning om de vill springa OS. Det är tydligt.

Tuffa OS-kvaltider tillsammans med rejäla prispengar på stora lopp tror jag kan lyfta svensk löpning. Som exempel kan vi ta Stockholm Marathon nästa helg. Om en svensk löpare slår svensk rekord på maraton nästa helg och samtidigt kvalificerar sig till OS så är inte jag främmande för att arrangörerna ska betala ut prispengar i storleksordningen 1 000 000 kronor, men jag tycker inte att arrangörerna ska betala ut det till den löparen som kvalificerar sig till OS och som springer på 2:19.

onsdag 18 maj 2016

Spring 2:0 utan riktig koll

Jaha, då var det dags. Tidningen Spring ska återuppstå i ny skepnad och den här gången ska tidningen bli en medlemstidning, och för medlemsavgiften på 349 kr/år ska 6 nummer av tidningen Spring delas ut till medlemmarna sett över ett år.

Ja, och ska jag vara ärlig (vilket man ska) så har jag inte sett den ekonomiska kalkylen ännu men jag tvivlar ändå starkt på hur det här ska gå ihop då jag redan i det här tidiga skedet tycker mig se flera misstag begås.

För att ta min kritik från början så kan vi titta på nedanstående tre punkter som är kopierade från tidningen Springs hemsida och som beskriver lite av den nya tidningen och idéerna bakom. Den nya tidningen ska alltså ha:

  • Helt nytt mindre format, fler sidor och mer läsvänlig
  • Mer läsning, fler långa reportage, mer initierad.
  • Bara medlemstidning, kommer inte att säljas i butik.

Om vi tittar på den översta punkten så tror jag inte att de säljer så mycket fler tidningar bara för att de stuvar om i formatet då det inte var formatet som stjälpte tidningen från början, och ”mer initierad” i punkt nummer två innebär nog att tidning ska bli ännu lite mer ”nördig” vilket då ska ses i relation till att tidningen redan från början inriktar sig till de lite mer inbitna löparna.

De två första punkterna begränsar alltså tidningen till de redan nu nördiga löparna och det tillsammans med den sista punkten som på ett snyggt sätt eliminerar alla försäljning i butik vilket tillsammans med de övriga två punkterna lämnar tidningen med en marknadsandel på gissningsvis ett par tusen personer, och det tror jag inte är hållbart.

Det ska bli kul att följa den här historien då den onekligen kryddar tillvaron, men det känns lite som den där motionärslöparen som sprang 5 km på 25 minuter och trodde att hon kunde träna upp sig och springa 5 km på 18 minuter på ett års tid. Det är ett beundransvärt initiativ, men känns liksom inte som att de har riktig koll.

söndag 15 maj 2016

Första SM-Guldet till familjen

Jag vill bara passa på att skryta lite genom att säga att förra helgen vann min 10-åriga dotter sitt första SM-Guld. Ja, hon vann ett riktigt SM-Guld, och det skedde inte på Kungsholmen runt som man kanske kan tro då jag är löpare, utan det skedde i Norrköping under Disco-SM där hon tävlade med sin discogrupp Dynamite. Om ni är nyfikna på hur det såg ut när min dotter och Dynamite vann SM-Guld så lägger jag nedan ut klippet på finaldansen.

Discogruppen Dynamite vinner här
SM-Guld 2016 i B-klass, Barn
(tryck storskärm så syns det bäst).
Annars tränar jag på i maklig fart med min löpning. För ett par veckor sedan lyckades jag skrapa ihop ca 60 kilometer, men sedan följde tre dagar i Norrköping på Disco-SM förra helgen, och denna helg har jag varit uppe i vår stuga i Dalarna och vårstädat samt fiskat Harr och Öring med fluga i älven. De här aktiviteterna har så klart påverkat träningen så de två senaste veckorna har inte gett mer än ca 30 kilometer löpning, men vadå. Aldrig att jag hade bytt ut mina upplevelser de två senaste veckorna mot tex 6 mils löpning.

onsdag 20 april 2016

Premiärmilen borde skämmas

Premiärmilen borde skämmas då de inte delar ut prispengar till de bäst placerade löparna i huvudklasserna. Det är snålt och taffligt.

5000 kr till ettan, 3000 kr till tvåan och 2000 kr till trean hade räckt, och självklart ska män och kvinnor dela på lika mycket. Det hade gett totalt 20 000 kr i prispengar och det borde ett lopp, med flera tusen löpare som betalar flera hundra kronor var för att springa, ha råd med.

Ta Kungsholmen Runt, de delar ut prispengar. Österåkersmilen delar kanske inte ut prispengar, men de delar ut 5000 kr i bonus för den som slår banrekordet. Så ska det se ut. Det är generöst. Det är klass det. Fast egentligen tycker jag att arrangörerna borde stå med både prispengar och bonus för banrekord. Ibland även med startpremier till kända löpare.

Jag har faktiskt skrivit om den här saken förr, och i anslutning till de inlägget tyckte någon att det vara bra att inte dela ut prispengar för då fick arrangörsklubben behålla pengarna så att barn och ungdomsverksamheten i klubben kunde få det bättre. Ett annat argument mot prispengar var att det skulle komma utländska löpare och springa hem alla prispengar, och då skulle det alltså vara bättre att inte dela ut prispengar så att pengarna föll arrangörsklubben till godo.

Tycker båda argumenten är tveksamma. Jag menar, hockeyspelare, golfspelare och andra idrottare tjänar massvis av pengar på sin idrott utan att de får höra att "de tar barnens pengar”. Visst, jag förstår patos här, men logos borde säga att det är ett ganska billigt resonemang. Logos borde säga att man inte kan ställa två ekonomiska poster mot varandra utan att se helheten. Tycker det är basic budgetarbete. Det är faktiskt ganska synd att elitlöpare ska behöva höra att ”de tar barnens pengar” och den typen av respektlösa resonemang då de får lite uppskattning för bra prestationer.

Det är faktiskt pinsamt att se segraren på tex Sicklaloppet vinna en matkasse från den lokala ICA-butiken, eller som på Kvantumloppet vinna en takbox som det står ”Kexchoklad” på. Som 45-årig man kan jag inte tycka annat än att de bara delar ut skräp som priser, och det är väldigt synd.

Eller som min fru utbrast när jag kom hem med ytterligare en vattenflaska som jag hade fått på något lopp. Hon utbrast; ”- Inte en till!”.

måndag 11 april 2016

Ett helvetesår

Löpmässigt har det varit ett helvetesår för mig. Inte för att jag på någotvis har varit skadad eller så, utan det har varit ett helvetesår då allt kring löpningen har varit så fruktansvärt oinspirerat.

På Jogg ser jag enkelt att jag det senaste året har sprungit ca 2000 kilometer, och jag kan lova er att varje kilometer har varit ångestfylld, motig och jobbig. Ett helvete har det varit och jag har så många gånger tänkt att jag ska lägga av med löpningen och börja träna något annat, men det har aldrig blivit så då jag inte kan hitta någon annan träningsform som lockar.

Jag har tänkt på allt. Styrketräning. Simning. Cykel. Ja, allt då jag till och med har tänkt på att börja dansa, dock utan att komma till skott. I alla fall inte mer än att Thobbe från Let´s dance lärde mig lite Pasodoble när han besökte barnens dansskola. Det var kul så jag har inte helt avskrivit den idéen ännu.
En mycket snygg 45-åring, men oinspirerad löpare, som
 tar igen sig efter ett långpass över 21.1 km i 5:30-fart.
Annars är det faktiskt inte bara varje kilometer som känns jobbig utan det är varje löpsteg. Det är till och med jobbigt att tänka på löpning då det bara framkallar ångest inför nästa pass. I ett år har de ångestfyllda tankarna funnits i mitt huvud. Ja, det krävs ju inte ett geni för att inse att jag borde göra något annat än att träna löpning.

Jag har sprungit maror över hela världen. Jag har sprungit i olika världsdelar och i alla större städer. Jag har orienterat i fjällen och upplevt soluppgångar från fjälltoppar och allt annat man kan tänka sig att uppleva som löpare, men det räcker inte som inspirationskälla då jag känner att jag redan gjort och upplevt det mesta. Det jag gör är bara en repris på något gammalt, och det duger inte som inspiration.

Det enda som får mig att fortsätta är att jag som nybliven 45-åring fortfarande är förhållandevis ung och vital i kroppen, och det tror jag är löpningen förtjänst. Jag är frisk och kry. Jag är stark och har en god psykisk hälsa och det är det bästa min familj kan få av mig. Därför fortsätter jag. Den goda fysiska hälsan är det enda som driver min träning framåt. Det finns inga tidsmål, mängdmål eller andra utmaningar. Mitt enda mål är att bibehålla en god fysisk hälsa.