torsdag 4 oktober 2018

Jämställdhet och genus inom försvaret

På twitter har jag vid ett par tillfällen skrivit tweets som fått över 500 gilla, och över 400 re-tweets. Tweets som visats över 100 000 gånger. Det har också hänt att jag inte fått några reaktioner alls, och det kan så klart bero på lite vad som helst, men ibland får det mig att fundera. Som nu.

Som när jag för någon dag sedan skrev om hur positivt jag upplevde det att Försvarsmakten anordnade ett seminarium med internationella deltagare som handlade om jämställdhet och genus i internationella militära insatser. Då reaktionerna på tweeten blev dålig tänkte jag att jag lägger upp en till tweet med ungefär samma budskap. Denna gång blev det en tweet som handlade om FMV:s deltagande, jämställdhet och inkludering i samband med Pridefestivalen i Stockholm. Inte heller denna gång blev det några reaktioner.

Vad betyder denna avsaknad av reaktioner? Är det en tillfällighet?, eller kan det hänga ihop med att andra som tweetat om ungefär samma sak har fått mycket negativa svar från anonyma skribenter som anser att jämställdhet och genus är fjollerier, och att myndigheter inte ska syssla med sånt.

Själv tycker jag att det är självklart med jämställdhet och genus. Tyvärr har dock genus fått en väldigt negativ klang då ordet kapats av ”tokvänstern” och ”tokhögern” som verkar tro att genus betyder att killar ska leka med dockor och tjejer med bilar, vilket det så klart inte gör. Jag inser här att avsaknaden av reaktioner kanske beror på de aggressiva kommentarerna som ofta syns i anslutning till texter och inlägg kring ämnet. Det kanske beror på att förnuftiga och balanserade mänskor inte längre vågar eller vill träda fram. Det kanske beror på att folk har blivit bortskrämda av det aggressiva beteendet, och det är illa.

För er som undrar vad genus har med internationella militära operationer att göra så kan jag upplysa om att det INTE handlar om att ”killar ska leka med dockor och tjejer med vapen”, utan det handlar till exempel om hur tjejer och killar upplevt bemötande från lokalbefolkning eller andra länders militära personal. Det kan handla om utrustningen var tillfredsställande, tex om skyddsvästar var anpassade efter manliga och kvinnliga kroppsformer. Det kan handla om det fanns separerade duschar, etc, etc. Jag tycker det är helt självklart att vi ska lära oss av erfarenheten och sådant måste diskuteras och självklart ska Försvarsmakten, angränsade myndigheter och försvarsindustrin hantera frågan. Jag tycker det var bra att Försvarsmakten tog tag i denna fråga.

Då så, då var det här inlägget skrivet och om reaktionerna följer trenden från twitter så kommer det bli aggressiva reaktioner, eller inga reaktioner alls J.

söndag 16 september 2018

Regeringsbildningen, seger eller dö

För det svenska försvaret är nuvarande regeringsbildning den viktigaste någonsin. Valet står mellan höger och vänster. Mellan hökar och duvor. Mellan ökad förmåga och minska förmåga. Mellan seger eller dö. Saker står nu på sin spets, och som vanligt så är det ingen som pratar om det.

En regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet (och eventuellt med Centern och Liberalerna) med stöd av Vänsterpartiet kommer inte ge något till det svenska försvaret, det sätter Vänsterpartiet och Miljöpartiet stopp för. En regeringsbudget med ett välbehövligt ökat försvarsanslag med 18-24 miljarder i ett första skede, och sedan ytterligare ökningar till 2 % av BNP kommer Vänsterpartiet och Miljöpartiet aldrig att släppa igenom. Glöm det.

Med en högerregering (alliansregering med M, C, L och KD) med eventuellt stöd av S och/eller SD så ökar sannolikheten markant till en ökad försvarsbudget, och med det en ökad försvarsförmåga och ökad nationell säkerhet som resultat. Med en högerregering är det inte orimligt med ökat försvarsanslag med 18-24 miljarder i ett första skede, och sedan ytterligare ökningar till 2 % av BNP.

För det svenska försvaret är regeringsbildningen så viktig att de som verkar inom branschen kan sätta ideologi och värderingar i andra hand, och ökat försvarsanslag i första hand. Den är så viktig att man kanske hellre ser en högerregering med ökat försvarsanslag än en vänsterregering med minskat försvarsanslag, och detta trots att man i andra frågor rent ideologiskt ligger mer mot vänsterkanten.

För det svenska försvaret är regeringsbildningen en ödesfråga. Det är en fråga om seger eller dö, och som vanligt så är det ingen som pratar om det.

lördag 8 september 2018

Tankar i vallokalen bakom det gröna skynket

Jag står i vallokalen bakom den gröna skärmen med 6 valsedlar. 3 för socialdemokraterna och 3 för moderaterna. En valsedel för varje val, dvs kommunalval, landstingsval och riksdagsval. Jag är osäker. Osäker in i det sista. Även fast jag står bakom det gröna skynket med valsedlar och valkuvert så är jag fortfarande osäker på hur jag ska rösta.

Jag börjar med landstingsvalet. Det är enklast. En kompis till mig arbetar på Danderydsakuten och han säger att alliansen som styr landstinget i Stockholm inte klarar av att hålla ihop sjukvården. Allt är eländigt, och enligt min kompis så är socialdemokraterna det enda man kan rösta på i landstingsvalet, och jag litar på honom. Jag lägger ner min röstsedel som det står ”Socialdemokraterna” på i kuvertet och klistrar igen det.

Nästa röst blir kommunalvalet här i Vallentuna. Det är också ganska enkelt. Det blir moderaterna. Mest av gammal vana och ska jag vara helt ärlig så är jag inte heller så insatt i kommunpolitiken. Dock vet jag att de styrande i kommunen samarbetar ganska bra över partigränserna. Det verkar gå rätt lugnt till så det känns helt rätt att lägga en röstsedel som det står moderaterna på i valkuvertet och klistra igen det.

Det sista valet är svårast. Riksdagsvalet. Här väljer jag också mellan socialdemokraterna och moderaterna. Det kan tyckas vara två partier som står ganska långt ifrån varandra ideologiskt, vilket de också kanske gör, men när jag tittar på de olika sakpolitiska frågorna som är viktiga för mig så blir valet svårt. Ta skolan till exempel. Mina barn går på Engelska skolan som vi upplever är en helt fantastisk skola. Dock gör de övervinster på skattepengar och jag är lite osäker på hur socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet vill hantera det. Själv är jag emot övervinster i välfärden men lite vinst måste välfärdsföretag ändå få göra, annars försvinner incitamentet att driva tex en skola i privat regi. I den här frågan står jag nog närmare moderaterna.

När det gäller andra samhällsstrukturella funktioner som tex sjukvård, föräldraförsäkring, familjevecka, osv så känns socialdemokraterna mycket starkare än moderaterna. Här utklassar socialdemokraterna sina motståndare i moderaterna. Jag tycker också att socialdemokraterna är starkare inom klimat och miljöfrågor än vad moderaterna är.

Ni som följer mig vet också att säkerhetspolitiken och försvarsfrågorna är viktiga för mig, och här tycker jag att moderaterna har presenterat den i särklass bästa och mest genomtänkta långsiktiga försvarsambitionen där försvarsanslaget först ska öka med 18 miljarder per år fram till 2021, och sedan inom 10 år öka försvarsanslaget ytterligare till 2% av BNP. Det känns som en ambition där de faktiskt läst det underlag som finns, och lyssnat på de som kan de här frågorna.

Socialdemokraterna har också Annika Strandhäll som under valrörelsen vuxit fram och tagit ett väldigt stort moraliskt ansvar och som i många fall på egen hand stått upp mot hat och tråkigheter på tex sociala forum. Hon har tagit debatten på ett värdigt, snyggt och fräscht sätt. Hon har stått för vem hon är och sina värderingar på ett sätt som jag beundrar och som är väldigt anständigt. För mig har det också väldigt stor betydelse.

Moderaterna har och sin sida Carl Bildt som i slutet av valrörelsen också trädde fram med ”Jag är en stolt hallänning, stolt svensk och stolt europé. Jag förbehåller mig rätten att du respekterar mig som hallänning, svensk och europé”. Ett uttalande som jag tror kommer bli legendariskt.

Men nu är det dags. Nu kan jag inte stå här bakom det gröna skynket och tveka längre. Jag måste bestämma mig. Med lite glädje, lite sorg och med lite vemod tar jag min röst. Jag lägger ned den i kuvertet och klistrar igen det samtidigt som jag inser hur ett demokratiskt val lockar fram mina komplexa och unika känslor och värderingar (som jag delat med mig av här).

När jag går mot valurnan inser jag också att demokratin är det enda statsskicket vi kan ha. Jag inser det då jag tittar in i mig själv och mina egna komplexa känslor och värderingar som blir en röst i ett demokratiskt val. Ett demokratiskt val där alla de andra miljontals människor som röstar i samma val går igenom samma process. Demokratin har sina brister, men det är ändå det bästa vi har.

Nu är valet över för min del. Nu kan jag bara avvakta morgondagen och se vad alla andra har röstat på.

torsdag 23 augusti 2018

Ni tar pengar från sjukvården, och så köper ni vapen för dem

I valrörelsen skulle det vara intressant och se hur de olika partierna vill hantera det försämrade säkerhetsläget i vår omvärld. Är medlemskap i NATO ett alternativ? Kan vi lita på USA med Trump vid rodret? Ska vi verka för ett gemensamt EU-försvar? Vad händer? Vad gör vi? Vad vill Sverige?

Ja, vad vill Sverige? Det är en bra fråga, och så länge de olika politiska partierna inte pratar om det, och berättar vad de vill med säkerhetspolitiken och försvarsfrågan så är det svårt för oss väljare att veta. Oavsett hur vi väljer att göra i den här frågan så vet vi dock att ett försämrat säkerhetsläge kostar pengar. Det vet vi, för det kan vi räkna ut själva. Vi kan också själva räkna ut att pengar som försvaret behöver och som senare ska redovisas i en statsbudget också ställer "grupp mot grupp".

- Ni tar pengar från sjukvården, och så köper ni vapen för dem.......

De uttalandet hörde jag 2010 och har sen dess funnits i mitt medvetande. Hur bemöter jag det? Det är i alla fall ett uttalande där man ställer just "grupp mot grupp", och där man samtidigt i god retorisk stil ställer sjukvård mot vapen. Jag vet inte, men jag tyckte att uttalandet kändes lite smutsigt då man ställer "grupp mot grupp" på ett sätt som är svårt att hantera på ett övertagande retoriskt sätt då resonemangen kräver en djupare insikt.

Själv anser jag att försvarsfrågan och en ökningen av försvarsbudgeten INTE ställer "grupp mot grupp". Det är inte rätt att säga så eftersom försvarsmakten försvarar oss alla. Försvarsmakten försvarar alla grupper i samhället vilket försvarsmakten beskrev i anslutning till Pridefestivalen i Stockholm på det här sättet:

"Vi försvarar Sverige och landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer. Det handlar både om vår rätt att som nation fatta självständiga beslut, men lika mycket om att varje individ har rätt att bestämma hur han eller hon lever sina liv"

Försvarsmakten försvarar alltså alla grupper i samhället och kostnaderna för detta kan därför inte heller ställas mot någon grupp eftersom alla grupper måste vara med och hjälpa till. Det är det som förenar oss. Det är det som förenar oss som nation. Vi måste hålla ihop och hjälpa till.

Vi håller ihop, vi hjälper till, och vi ställer budgetpost mot budgetpost. Det gör vi. Vi ställer kostnaderna för det svenska försvaret mot kostnaderna för sjukvård, skolan, och invandring/migration. Det är på lika villkor. Hur mycket får de olika budgetposterna kosta? Ett extra anslag till försvaret på 18 miljarder per år som Moderaterna föreslår tycker jag låter bra, och jag skäms inte för att ställa den budgetposten mot någon annan budgetpost som andra människor tycker är viktigare. Jag skäms inte för det då det är dessa människor vi försvarar, och då får de faktiskt vara med och betala lite också. Alla måste hjälpa till.

Sjukvård, skolan, invandring, migration, bistånd, investeringar i infrastruktur, A-kassa, sjuk-kassa, försörjningsstöd, rot/rut-avdrag, skatteutjämningssystem, kulturstöd, etc. Alla måste vara med och betala, och om ingen vill vara med och betala så är den sista utvägen att höja skatten, eller att låna pengar.

Men för att avsluta där jag började. Så länge våra politiska partier inte pratar om den här frågan i valrörelsen så kommer vi aldrig få veta hur det vill hantera det försämrade säkerhetsläget. Är alla politiska partier ens överens om att säkerhetsläget har försämrats? Undra om jag någonsin kommer få uppleva den diskussionen, eller också blir det som med brandplanen. För ett par månader sedan var ingen som pratade om brandplan eller ville betala för ett brandplan. Det heller ingen som saknade ett brandplan. Inte innan dom behövde ett brandplan, och då var det för sent.

Då var det för sent, för då brann det redan.

söndag 19 augusti 2018

Vi måste debattera försvarspolitiken mer inför valet 2018

Nu är semestrarna slut vilket märks ordentligt i valrörelsen då de olika partiernas valmaskineri börjat arbeta på allvar. Ett valmaskineri som uppenbarligen inte tycker att försvarsfrågorna är viktiga vilket jag också skrev om i mitt förra inlägg: ”Är försvaret ett särintresse”.

Dock har jag under de senaste dagarna börjat ana en viss förändring då ett par försvarsvänliga ledarskribenter också uppmärksammat att försvarsfrågan inte diskuteras i valrörelsen. Ett exempel är gårdagens ledare, i tidningen Hela Hälsingland, skriven av Patrik Oksanen med rubriken: "Att bara två procent anser att försvaret är viktigast säger något om vår oförmåga att förstå risk”. En väldig bra ledartext som handlar om den hotbild det svenska försvaret har att bemöta och att detta givetvis måste diskuteras inför valet den 9:e september så att vi väljare vet hur partierna vill hantera det. En oerhört kompetent text. Klicka gärna på länken och läs den.

En annan ledare som också publicerades igår, lördag, skrevs av Lars Näslund i Borås Tidning och hade rubriken: ”Märkligt så tysta kanonerna är i valrörelsen”, och även den är en mycket bra och insiktsfull ledartext som handlar om den tystnad som omger försvarsfrågorna i valrörelsen.

Utöver nämnda ledartexter så har också Carl Bildt gått ut på Twitter där även han påpekade tystnaden kring försvarsfrågorna i valrörelsen.


Jag ser mycket positivt på att respektabla ledarskribenter och politiker nu börjat diskutera frågan och jag hoppas att de fortsätter att belysa detta så att försvarsfrågan kan få en möjlighet att lyfta under kommande veckor. Själv försöker jag påverka genom att väcka debatt på twitter och distribuera mitt blogginlägg "Är försvaret ett särintresse" på olika forum, bla twitter där ni kan följa mig på @milensub40.

Personligen hoppas jag på att Nya Moderaterna tar tag i försvarsfrågan och gör den till ”sin fråga” i valrörelsen. Jag tror att det kan vara bra för partiet då de behöver lite mer positiv vind i opinionen, och här finns det möjlighet att göra någonting bra av försvarsfrågan. Det finns också väljare att vinna i den här frågan och väljare behöver Nya Moderaterna. De måste i alla fall hitta på något konstruktivt och positivt för att bryta den negativa trend de har hamnat i.

Utöver mina insatser så skulle det kännas väldigt naturligt om de två försvarsbloggarna Skipper och Wiseman's Wisedoms också kunde ta tag i försvarsfråga och försöka påverka och driva opinion så att försvarsfrågan inte glöms bort inför valet den 9:e september.

söndag 12 augusti 2018

Är försvaret ett särintresse?

”- För att budgeten ska gå ihop kan man alltid ta den sista miljarden från försvaret”, sa Göran Persson under sin tid som statsminister när han hade problem att få ihop statsbudgeten. Fredrik Reinfeldt tyckte att ”försvaret är ett särintresse” under sin tid som statsminister. Det är så man behandlar försvaret här i Sverige, och det är faktiskt förnedrande för alla killar och tjejer som utbildas och arbetar med att värna om Sveriges säkerhet med sina egna liv som insats.

Igår presenterade Svenska Dagbladet en undersökning kring vilka frågor svenskarna tyckte var viktigast inför valet 2018. Som vanligt var det sjukvård, invandring och integration, miljö och skolan som toppade den listan, och som vanligt var försvaret inte ens med på listan. Inte ens 3 procent tyckte att försvaret var viktigt.

Jag tycker att Svenska Dagbladets undersökning visar att vi svenskar tar vår egen säkerhet för given. Det kan inte vara på något annat sätt. Vi känner oss så trygga och vi har levt med fred så länge så vi kan inte ens sätta oss in i tanken att bli attackerade av främmande makt. Det finns inte i normala människors medvetande. De tänker på annat. De tänker på skola, vård, invandring och miljö.

Själv är jag besviken. Jag är inte besviken på svenska folket, för de förstår inte bättre i den här frågan, utan jag är besviken på politikerna som inte tar försvarsfrågan på allvar. Politikerna är mycket väl insatta i vår säkerhetspolitiska situation och det känns som att politikerna spelar ett väldigt högt spel med vår egen säkerhet och frihet som insats, och vår egen säkerhet och frihet är inget ”särintresse”.

Under våren kom flera statliga utredningar som visade att försvaret behöver kraftiga ekonomiska tillskott för att vidmakthålla det försvar vi har idag, och med tanke på att dagens politik är en popularitetstävling där man lovar resurser till det som svenska folket tycker är viktigast så har jag svårt att tro att det blir några pengar till försvaret. Reinfeldt hade kanske delvis rätt. Delvis rätt då, hur oansvarigt det än låter, politikerna kan behandla försvaret som ett särintresse, trots att det inte är det, och vi i branschen tillåter det.

Det här kan vi sitta och tycka vad vi vill om, men för att ändra på det så måste vi i branschen bli bättre på att tala om vad vi gör och varför vi finns, och det är egentligen också lite konstigt för så fort det händer något så ropar alla på försvaret. Det är som försvarsdebattören Niklas Wiklund skriver då han skrev något i stil med: Skogsbrand – Kalla in försvaret, Sanera olja – Kalla in försvaret. Översvämning – Kalla in försvaret. Oroligheter i förorter – Kalla in försvaret. Människor i sjönöd – Kalla in försvaret. Territoriella kränkningar av bombplan, ubåtar och ytfartyg – Kalla in försvaret. Etc, etc.

Annars så ska jag ut och träna löpning nu. 15-17 km är planen, men det kan vi behandla som ett särintresse. I alla fall inför det här valet 2018.

måndag 6 augusti 2018

Mina gamla hoods

Har tagit mig ut till Åkersberga för ett träningspass löpning över 12 km med efterföljande bad i Sätterfjärden. Åkersberga är alltså mina gamla hoods där jag växte upp. Det är där jag hittar i sömnen. Där jag kan alla vägar och stigar. Jag kan varenda sten. Både över vattnet och under vattnet. Jag vet vilka gatstenar som är trasiga och bakom vilka stenar under vattnet gäddan står. Tidigt i träningspasset springer jag förbi en av mina gamla badplatser där det inte bara finns stenar under vattnet utan även gömda trästockar som gäddan ibland står bakom. Det är bara att kasta några kast så hugger den. Bara man vet var man ska kasta, och det vet jag. För det är mina gamla hoods.

Efter ett par kilometer springer jag förbi Söraskolan. Det är min gamla skola. Jag gick där från lekis till nian. Det är 30 år sedan jag gick ut nian och jag tänker att det är något visst med gamla skolor. Det är något visst med klassrummen och skolgården där generationer av elever har lekt. Så mycket historia. Så många elever, och så många livsöden som passerat. Det är nästan så att man kan höra barnens skratt och gråt, trots att det är helt tyst.

Jag springer över skolgården och passerar den vita linjen som skiljer lågstadiets skolgård från mellanstadiets skolgård. Den linjen fick man inte passera. Så var reglerna. Barnens regler, och jag tror inte att lärarna visste om den regeln och jag undrar om det fortfarande är så.

Jag fortsätter springa genom radhusområdena där mina kompisar bodde. Kompisar som inte finns kvar. Kompisar som precis som jag har flyttat, utbildat sig, bildat familj och gjort karriär inom det som passade bäst. Eller så var det bara slumpen som avgjorde hur det blev. Jag vet inte.

När jag springer vidare så är det lite svårt att släppa tankarna på mina gamla kompisar. Hur mår de? Kommer de ihåg hur kul vi hade? Kommer de ihåg när vi nattbadade? Hur minns de barndomen? Många minnen, men ingen att dela dem med. Minns att livet bara var en oändlig följd av bekymmerslösa dagar.

Jag saknar mina gamla kompisar. Tänker att jag borde kontakta dem, men tvekar. Inser också att om jag väntar tills jag känner mig redo så kommer jag få vänta hela livet för redo blir man inte. Man blir inte redo för att skaffa barn, eller redo för den nya tjänsten på jobbet. Glöm det. Det är bara att kasta sig in i saker.

Jag reflekterar också över att allt omkring mig är större än vad det var när jag lekte där, men samtidigt är allt mindre. Träd och buskar är större och mer vildvuxna idag än vad det var då, men avstånden och husen är mindre. Eller så är det jag som har blivit större, precis som träden och buskarna.

Det är varmt också. Väldigt varmt så 12 kilometer löpning får räcka. Tillbaka vid bilen som är parkerad vid min badplats byter jag om och går ner till bryggan. Bryggan är hög. Säkert en och en halv meter och jag vet att man inte ska dyka med huvudet före. Det är lite för grunt för det men man kan ta sats, springa och göra ett stort längdhopp ut i vattnet. Det går bra. Det vet jag. Jag vet det för det är mina gamla hoods där jag växte upp.

Utan att känna mig redo så tar jag sats och kastar mig i. Det är så jag har lärt mig, och när jag simmar funderar jag på om jag ska komma tillbaka och dra upp gäddan som jag vet står bakom stocken som ligger under vattnet, bredvid badplatsen bakom en liten udde, men jag låter den vara. Det kommer stå gädda där många år till. Jag vet det, för det är mina gamla hoods.