torsdag 15 februari 2018

Vad händer i Syrien?

IS verkar vara på väg att besegras. De har knappt något territorium kvar i Irak och i Syrien, och de är väldigt hårt ansatta i de områden som de fortfarande existerar.

I och med det kanske man kan tro att kriget i Syrien snart är över, men så är det inte. Nu börjar nästa krig. Nu börjar Turkiets krig mot de USA-stödda kurderna. Samma USA-stödda kurder som regeringstrogen Assad-milis tidigare attackerat. Och det är här det börjar bli komplicerat då Ryssland också stödjer den regeringstrogna Assad-milisen.

Det komplicerade läget urartade för någon vecka sedan och exakt vad som hände är fortfarande oklart samtidigt som det hela är väldigt känsligt. Men klart är dock att det bröt ut stridigheter mellan USA-ledda styrkor och styrkor ledda av Ryssland. Vem som attackerade vem är inte klart, men när stridigheterna efter ett par dagar lagt sig så hade många ryssar dött i ett antal USA-ledda bombanfall.

Uppgifterna kring antalet döda ryska medborgare varier mellan 5 och 100. Inga exakta siffror finns då ryska myndigheter också förnekar att det var ryska soldater som dödats i stridigheterna, trots att det var ryska medborgare. Detta då de ryska soldaterna var så kallade ”privata soldater” som arbetade på kontrakt i regionen. Jämför med amerikanska Blackwater i Irak.

Dock finns det omständigheter kring stridigheterna som enligt många bedömare innebär att de ryska ”privata soldaterna” agerade på order från Moskva. Det har hänt förr. Det hände då samma företag tidigare agerat åt ryska intressen både på Krim och i Östra Ukraina.

Incidenten mellan Ryssland och USA oroar så klart samtidigt det uppstått hotfulla situationen mellan Iranska och Israeliska styrkor i regionen. Situationer där Iranska styrkor bland annat skjutit ner Israeliska drönare.

Sen gammalt vet vi också att USA och Israel har starka band med varandra samtidigt som Ryssland och Iran är allierade. Det här betyder att vi kanske kan börja urskilja två block i regionen som på ena sidan består av USA och Israel och som på andra sidan består av Ryssland, Iran och regimtrogna styrkor till Assad i Syrien.

Som en annan stor spelare har vi också Turkiet som å ena sidan är med i NATO samtidigt som Turkiet har etablerat en offensiv mot just de kurder som USA stödjer militärt. Med tanke på hur Erdogan agerar och hur han har skapar ett mer islamistiskt samhälle i Turkiet så är det naturliga för honom att ställa sig på Ryssland och Irans sida.

I och med den komplexa situationen så tror inte jag att kriget i Syrien är slut. Långt ifrån, och vill det sig illa så kan det eskalera från dagens situation. Dock verkar det bli som vanlig, alltså USA och Israel mot resten.

fredag 19 januari 2018

Elitlöpare som hånar motionärslöpare

För ett par dagar sedan hånade en elitlöpare en motionär på twitter. Det måste jag säga var lite överraskande. Lite obegripligt då vi alla vet att elitlöparen som här är starkare part inte kommer vinna den matchen utan motionären kommer få alla sympatier samtidigt som elitlöparen kommer målas upp som en väldigt osympatisk person och få ta rollen som bad-guy. Alltihopa livligt påhejat av andra personer på sociala forum som Twitter och Instagram. Det är så det går till.

Själv tycker jag hela incidenten är väldigt tråkig då jag upplever elitlöparen som en oerhört sympatisk person. OK, vi känner inte varandra men han har ändå vid något tillfälle varit med på våra klubbträningar när jag tränade med Vallentuna Friidrott och jag har fått ett oerhört sympatiskt intryck av just denna elitlöpare. Jättebra verkligen. Men varför hånade en så sympatisk och fin elitlöpare en motionär på twitter?

För att få svar på den frågan tror jag att man måste titta tillbaka i historien. En historia som kanske började med det faktum att motionären för ett antal år sedan skrev ett inlägg på sin blogg där motionären utryckte åsikter om ett par andra elitlöpare. Elitlöpare som tog illa vid sig, blev ledsna, kände sig kränkta och uthängda. Själv upplevde jag blogginlägget som väldigt onödigt och jag förstår om de elitlöpare som kände sig utpekade också kände sig illa till mods. Jag tror att såren aldrig riktigt har läkt efter detta och utifrån detta så har saker eskalerat på ett osunt sätt som kulminerade med elitlöparens olyckliga hån på twitter nu i veckan.

Jag tycker inte att man ska döma elitlöparen i det här fallet. Det han gjorde var dumt och väldigt ogenomtänkt men det finns säkert orsaker bakom. Bland annat blogginlägget jag nämnde ovan, men det kan finnas mer. Utöver det så har motionären själv inte så rent mjöl i påsen då motionären själv är en ganska duktig löpare som i sin tur hånat sämre löpare genom att på twitter kalla dem för det nedvärderande epitetet ”bloggjoggare” och använt hastaggen #BestOfJogg (en hastagg som används när bättre motionärslöpare hånar sämre motionärslöpare). Jag har tidigare skrivit ett inlägg i ärendet som heter "Best Of Jogg" och går att läsa genom att trycka på länken, och efter inlägget dog hastaggen ut och twitterkontot @BestOfJogg raderades.


Om ni tror att jag ändrat uppfattning om elitlöparen så har jag inte gjort det. Inte ett smack. Han är grym. Jag tror bara att han har blivit utsatt och lockats ner till en nivå som han inte bör befinna sig på, och det är just det som är lite synd. Det kan hända alla, och tydligen även den bästa. Det hände ju honom.

Sist hoppas jag att konflikten nu ebbar ut då jag inte tror att någon av de inblandade tjänar på detta utan de enda som vinner på fortsatt konflikt är de som ligger runt omkring och försöker få lite ryggdunk genom att agera populistiskt.

Uppdaterar inlägget fredag kväll klockan 23:00 med att elitlöparen nu har bett om ursäkt. En mycket genuin och sympatisk ursäkt. Starkt och stort gjort. En fantastisk förebild.

fredag 15 december 2017

Tjejer inspirerar mer än killar

Tjejerna dominerar fullständigt inom löpningen och till er killar som inte gillar att förlora mot tjejer så kan jag bara säga att det har ni redan gjort, och ni har inte bara förlorat. Ni är utklassade. Ni syns inte ens.

Inom löpningen så finns det inte ett enda område där killar är bättre än tjejer, och det är så märkligt att se killar sitta på ett internetforum och outtröttligen diskutera tjejernas prestationer. Ett beteende som påminner om den där fulla killen på krogen som bara tränger sig på och ska prata. Det är så synd och se att det är det enda killar klarar av att göra. Att inspirerar och leverera resultat, det verkar uppenbarligen vara för svårt för en kille. Det är bara tjejer som klarar av det.

Tjejer är till exempel bättre inspiratörer än killar, se bara i bloggvärlden där tjejerna dominerar fullständigt i antal löparbloggar och i storlek på löparbloggarna. Tjejernas idéer och sätt att formulera sig tilltalar uppenbarligen både de manliga och kvinnliga läsarna på ett helt annat sätt än de stolpiga formuleringarna som killarna klarar av att leverera i sina löparbloggar.

Tjejer inspirerar också mer än killar då de flesta löparcoacherna är just tjejer. Snälla, varma, omtänksamma och trevliga tjejer som lyssnar, motiverar och peppar sina adepter på ett föredömligt sätt. Ledarfigurer som andra samlar sig kring. Det är fantastiskt roligt att se, och om man jämför med killar så är killar mer ensamstöringar som lallar runt i sin ensamhet.

Marknaden har också sedan länge insett att tjejerna inspirerar och levererar i större utsträckning än killarna. Det syns tydligt då företag och leverantörer av löparrelaterade produkter anlitar tjejer i sina reklamkampanjer och markansföringsmaterial. Det är tjejerna som har nätverken och kontakterna. Det är snyggt och fräscht samtidigt som killarna här enbart känns som statister.

Tjejer inspirerar också då många tjejer ofta springer fortare än normaltränade killar i motionärsklasserna. Då de fysiska förutsättningarna skiljer sig lite mellan killar och tjejer så vill jag här säga att killar återigen är helt utklassade, och det inte bara på korta distanser utan ju längre distanserna blir desto mer utklassar tjejerna alla killar. Tjejerna visar här en oerhört positiv fokus och målmedvetenhet samtidigt som de hanterar det sociala spelet på ett föredömligt sätt.

Det finns bara så mycket mer kreativitet och GO i tjejer som tränar löpning än vad det finns i killar, och jag hoppas att ni tjejer fortsätter och gör det ni gör för ni gör det bra.

onsdag 13 december 2017

Medicinen mot att känna sig fet, trött, kletig och äcklig

Kom hem efter jobbet och kände mig fet, trött, kletig, äcklig och sunkig. Kände mig som skit, och medicinen mot det heter löpning. Det vet vi sen gammalt. Det vet vi av erfarenhet. Den gammal erfarenheten säger att det är när man känner sig som skit man ska ut och träna löpning. Det är då man ska stänga av känslorna och byta om till träningskläder och ta det svåra steget över tröskeln, och ut i kylan och frysa.

Här i Stockholmsområdet är det inte bara kallt utan det är också snöslask. Så där slafsigt och halt så att skorna släpper lite vid frånskjutet på varje steg. Jag tror ni vet. Jag tror också att ni vet att allt blir lite extra jobbigt då.

I början av ett sånt där grispass känner man sig alltså fet, trött, kletig och äcklig samtidigt som man springer och fryser i slafsigt snöslask. Men, nu är det så att även fast det känns så där dåligt innan och i början av passet så är medicinen mot att känna sig så där grisig och dålig just löpning. Det är liksom bara att ta sig igenom det för det känns ju så mycket bättre efteråt, och det är ju just det vi vet sen gammalt.

Det verkar också som psykvården nu rekommenderar träning och löpning till de som lider av lättare depressioner. Det är bra. Det gjorde man tidigare också. Typ på 40, 50 och 60-talet. Alltså innan antidepressiva medel gjorde intåg i dagens samhälle, för när de kom så slutade man att rekommendera motion och träning till de som led av lättare depressioner. Det fanns ju lite mer pengar att hämta i antidepressiva medel så då tog de över, men nu verkar det som att man ha hittat en medelväg med både mediciner och motion. I alla fall för de lite svårare fallen, och det är bra.

Mitt grispass blev 12 km löpning i snöslask och efter det mådde jag som en prins. Här behövs inga mediciner. Behövs bara träning. Bara löpning. Löpning.

onsdag 6 december 2017

Löpare vs joggare (nörderiet)

En stor skillnad mellan att vara joggare och att vara löpare är nörderiet kring löpningen då en löpare i 9 fall av 10 är en riktig nörd. Ofta utan att veta om det själv, vilket också kanske definierar en nörd. Löparen märker liksom inte av sitt eget nörderi då löpare oftast bara omger sig med andra löpare vilket bekräftar och förstärker det nördiga beteendet. I gruppen löpare är alltså nörderiet helt normalt.

Exempel på nörderi är så klart fokus på tider, puls, distanser, tempo, olika pass samt att allt i livet kretsar kring löpningen. En löpare vaknar, och tänker på dagens löpning. Jobbar, och planerar löpning. Sitter på en stol, och smygstretchar höftböjaren. Åker rulltrappa, och stretchar vad. Väntar på bussen, och stretchar vad på trottoarkant. Tittar på TV, och kör lite foamroller. Läser bok, och läser boken Born to run.  Äter mat, och tänker på glykogenhalten i levern. Pratar, och pratar endast om löpning. Osv. Osv.

Listan kan göras lång, och nörderiet är så klart helt galet och lite rubbat. Det vet jag. Det vet jag för jag har själv varit där. Jag har varit lika dan. Jag var lika dan för några år sedan och det är helt galet. Tro mig. Det går bara runt, runt och runt.

Ett annat exempel på nörderiet är nomenklaturen och vad man kallar saker och ting för. Till skillnad från mig som joggare så är nomenklaturen extremt viktigt för en löpare. En löpare skulle aldrig säga ”benvärmare” utan en löpare säger ”Calf sleeves”. Detta även fast calf sleeves och benvärmare är ungefär samma sak med den skillnaden att calf sleeves marknadsförs som det lite mer hight tech alternativet, oftast med så kallad kompression. Dock diskuteras det hejvilt bland löpare om det här med kompression verkligen fungerar eller om det är lite av en placeboeffekt, men benvärmare. Så säger man inte.

Det här med nomenklatur påminner mig också om en klasskompis till min dotter och hennes pappa. Den familjen är också nördar fast där handlar det om slalom. Jag brukar reta pappan i familjen lite genom att kalla ”portarna” de rundar i slalomåkningen för ”stickor”. Självklart korrigerar han mig varje gång och säger att det heter ”portar”. Detta påpekande sker också i ett irriterat tonläge. Han är bara galen.

Men, tillbaka till löparnas nörderier där jag som joggare upplever att löparna är ganska neurotiska då jag som joggare inte har något som helst problem med nomenklaturen. Tvärt om som så tycker jag att det är lite kul att använda ord som till exempel benvärmare bara för att balansera upp löparnas neurotiska nörderier (ungefär som slalomens portar och stickor).

Summerat kan jag säga att jag som joggare har en lite mer hälsosammare syn på min träning då jag som joggare kan betrakta löparnas nörderier lite på distans. Fast det är ju klart, nörderiet är ju lite kul också.

lördag 2 december 2017

Joggare vs löpare (synen på mat)

I min serie inlägg där jag jämför mitt nuvarande liv som joggare med mitt tidigare liv som löpare har nu kommit till skillnaden i synen på mat. Det är en ganska intressant aspekt då maten var det minst viktiga för mig när jag var löpare.

Som löpare var allting kring maten så enkelt eftersom jag säkert brände av med 3000-4000 kcal/dag, och då var det bara att äta på. Det var bara att äta det jag ville när jag ville. Kolhydrater, kött eller godis, det spelade ingen roll. Skulle jag missa att äta en dag så gjorde inte det heller så mycket eftersom jag visste att energin fanns i kroppen i alla fall.

Dagen innan långpass på typ 30 kilometer rekommenderar jag dock alla att äta ordentligt men inför ett intervallpass så upplevde jag aldrig att jag behövde äta. Snarare tvärt om. Jag upplevde ofta att intervallpass på tom mage kändes riktigt bra då tom mage gav en känsla av att kroppen kändes lätt.

Som joggare tänker jag mer på vad jag äter. Som joggare känner jag att metabolismen är lägre vilket påverkar mitt matintag. Jag kanske inte räknar kalorier men jag är noga med vad jag stoppar i mig eftersom jag vill hålla vikten. Jag hoppar till exempel ofta över en lunch eller en middag då jag känner att energin inte behövs. Jag har också provat att 24-timmarsfasta två dagar/vecka, men det har jag slutat med då det blev för krångligt.

Maten har alltså anpassats till ett liv som joggare, och det på ett sätt där jag är mer medveten om vad jag äter idag än vad jag var tidigare när jag var löpare. Eller medveten kanske är fel ord för jag var medveten om vad jag åt förut också. Dock bryr jag mig mer om maten idag. Relationen till mat är alltså lite mer komplicerad som joggare än vad den var när jag var löpare. Det kanske är lite överraskande då det inte är ovanligt att löpare, framförallt elitlöpare, drabbas av ätstörningar som anorexi och bulimi.

Tidigare inlägg i serien kring skillnaden mellan att vara joggare och löpare har handlat om synen på träningsskorna som ni kan läsa här och träningssidan Jogg.se som ni kan läsa här.

onsdag 29 november 2017

Joggare vs löpare (trängssidan Jogg.se)

Att genom livet utvecklas som människa är intressant. Jag tycker det är intressant då jag reflekterar och tittar tillbaka på mitt tidigare liv som jag levde för flera år sedan och jämför med vad jag gör idag. Jag inser då att jag utvecklats som människa. Bland annat så har jag utvecklats från att vara en löpare till att bli en joggare. Skillnaden kanske inte är så stor, men den finns där.

Som den tidigare löparen jag var så hade jag till exempel ett stort utbyte av träningssidan Jogg.se. En sida där man kunde föra träningsdagbok, blogga och diskutera löpning på ett diskussionsforum. Som löpare var det en fantastisk träningssida där jag ofta läste, diskuterade och kommenterade så kallade ”joggkompisars” träning. En jättebra träningssida och jag var nog en ganska känd figur där.

Som joggare så har jag inte alls lika mycket utbyte av den träningssidan, trots namnet Jogg.se. Som joggare så för jag till exempel ingen träningsdagbok där och jag är aldrig involverad i några diskussioner på deras diskussionsforum. Deras bloggfunktion använder jag dock fortfarande och ibland läser jag blogginlägg som ramlar över mig när jag besöker träningssidan. Det är lite kul.

Som joggare kan jag också uppleva att träningssidan, och då framförallt diskussionsforumet, har kapats av ett 10-tal löpare som verkar vilja ge sina synpunkter och förklaringar på precis allt. Det hela är faktiskt ganska märkligt eftersom det är ungefär samma individer som har hållit på att diskutera och förklarat ungefär samma sak i snart 10 år. Eftersom det har pågått så länge så får det mig att fundera på om dessa individer har fastnat i någon tankemässig loop som bara går runt, runt och runt. Typ som en tvångstanke.

Träningssidan Jogg.se fyller ett jättebra syfte, men att samma individer har diskuterat och förklarat samma sak i snart 10 år är inte bara märkligt utan jag betraktar det också som en begränsande faktor i deras liv för när jag ser det så tänker jag "Att de orkar" eller "Gå vidare med era liv". Jag undrar om de själva inte känner att de fastnat i sin utveckling, eller att de står och trampar på samma ställe. Fast det är ju klart, det är jag som joggare som tänker så. En löpare tänker nog annorlunda.

Nu ska jag ut och jogga 12 km. Tillbaka om ganska exakt 1 timme.