Återhämtning

Dagens återhämtningsjogg över 5 km i 5:09-fart kändes otroligt bra. Jag hade nästan lust att dra iväg i tröskelfart, men jag hejdade mig. I sista backen tänkte jag göra en backrusch, men jag hejdade mig. Jag tänkte att jag får springa fort imorgon istället, idag är det återhämtningsjogg som gäller.

Det glädjer mig att det kändes bra idag. Det behövde jag efter gårdagens långpass. Jag inbillar mig att det är min återhämtningsdryck som fungerar bra.

Efter ett långpass brukar jag dricka ett stort glas Oboy. Det kommer säkert någon ha synpunkter på. Oboy innehåller en väldig massa onyttigt socker, men det är väldigt gott och kroppen känns snabbt väldigt fräsch igen.

Mjölk innehåller 18 av de 22 viktigaste näringsämnena, och efter ett långpass kanske kroppen behöver de där näringsämnena. Kroppen kanske också behöver sockret, och använder sockret till att fylla på de tomma energidepåerna. Jag tycker det låter logiskt.

Det finns dyr "recovery drink" att köpa. Det är förmodligen samma sak. Det är bara smaksatt lite annorlunda.

Jag önskar

Idag önskar jag att jag kunde skriva om ett träningspass där löpningen kändes lätt och fin hela vägen. Jag önskar att jag kunde skriva att jag kände mig stark genom hela passet. Jag önskar att jag kunde skriva om ett 30.5 kilometerspass där jag kände glädje och stor tillförsikt inför kommande utmaningar, men jag kan inte skriva så idag.

Dagens långpass sprang jag på rena isbanan de första 13.55 kilometrarna. Jag sprang på Gävsjövägen och jag trodde att isen skulle ha smält mer än vad den hade gjort. Fortsatte dock att springa för jag tänkte att det kanske blir bättre längre fram, men det blev inte det. I 13.55 kilometer trippade jag fram i 5:16-fart och jag fick jobba för det.

När jag efter 13.55 kilometer lämnade isbanan på Gävsjövägen bakom mig och kom ut på asfalten hamnade farten på ca 4:55 min/km. Här kändes det ganska hyfsat förutom att det var lite tungt i några uppförsbackar mellan 18-21 kilometer.

Efter 22 kilometer åt jag en gel vilket jag tror ledde till att jag kom in i en svacka två kilometer senare. Jag fick håll, och kände mig lätt illamående. Det slutade med att jag fick stanna ett tag innan det släppte. De sista 8 kilometrarna sprang jag lite långsammare och då hamnade tempot på 5:15 min/km, inklusive mitt korta stopp.

Jag fick jobba ordentligt på dagens långpass. Jag trodde att det skulle gå som jag önskade. Jag trodde att det skulle gå lättare än vad det gjorde, och det stör mig lite.

Summerat blev dagens pass 30.5 kilometer i 5:11-fart.

Enligt min uppskattning tränar jag lugnt...

Det är ganska lugnt på träningsfronten nu. Den här veckan är en återhämtningsvecka. Jag håller träningsrutinen, men de träningspass jag genomför är ganska lätta. Som idag till exempel. Idag sprang jag en tur ute på Gärdet och ute på Djurgården. Totalt 6 kilometer i 5-fart. Eller, var det verkligen så? Är jag helt ärlig nu?

I normala fall är jag ganska fokuserad på tid och distans när jag är ute och springer. I normala fall brukar jag inte bara "springa runt lite planlöst" som jag gjorde idag. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag sprang 6 kilometer som jag skrev ovan. Jag vet faktiskt inte om jag sprang i 5-fart heller.

Det enda jag vet med säkerhet om dagens pass är att jag var ute och sprang i 32 minuter och 15 sekunder. Resten är uppskattningar. Jag uppskattar att jag sprang i ungefär 5-fart. Om jag sprang i ungefär 5-fart, och om jag var ute och sprang i strax över 30 minuter, så betyder det att jag borde sprungit ungefär 6 kilometer.

Enligt min uppskattning har jag alltså tränat lugnt idag. Nu är det så att jag känner mig ganska trygg i den uppskattningen. Det var i alla fall inget tröskelpass. På söndag blir det riktig träning igen. Då blir det långpass med fartökning, och då kommer jag vara noga med distans och tid.

XL-galan

Idag hann jag med en lätt återhämtningsjogg över 5.8 km i 5:30-fart. Det kändes bra att jag hann med ett litet kortare och lättare pass idag för imorgon ska jag åka till Globen och titta på XL-galan, och då blir det ingen träning.

Der här direktivet gäller nog inte i Globen i morgon....

Det finns flera intressanta namn i startlistan i morgon. Bland annat Emma Green och Anna Chicherova (höjdhopp), Dayron Robbles och Liu Xiang (60 m häck), Jalena Isinbajeva (stav), Moa Hjelmer (400 m), Michel Torneus (längd) med flera, med flera.

Tusingar på Bosön

Som förälder måste jag planera min tid. Som förälder måste jag också ha lite framförhållning. Onsdag, torsdag och fredag kommer jag inte kunna träna för då är jag upptagen med annat. Ett lugnt pass kanske jag hinner med, men inte mer. Vill jag träna måste jag passa på när jag kan och har tid. Idag kunde jag, och idag hade jag tid.

Eftersom jag kunde träna och hade tid att träna bestämde jag mig för att avsluta den här lite tuffare träningsperioden som jag befinner mig i med ett pass tusingar på Bosön.

Innan passet var jag orolig och nervös. Tankarna kretsade kring om kroppen skulle klara av belastningen. Jag funderade mycket på om ett pass tusingar två dagar efter ett långpss på 35 km verkligen är smart.

När jag värmde upp kände jag att kroppen svarade bra. Det oroade mig ännu mer. Det är när det känns så här bra två dagar efter ett långpass på 35 km som kroppen brukar gå sönder.

Under passet kände jag mig stark hela tiden. På varje intervall kunde jag trycka på lite extra de sista 400 metrarna. Det var en härlig känsla. När jag var klar hade jag sprungit tusingarna på 4:00 - 3:52 - 3:47 - 3:48 - 3:48 - 3:49 med 60-90 sek ståvila.

Ett riktigt bra pass, men nu blir det lugnt i några dagar. Nästa "riktiga" träningspass blir på söndag då jag planerar att springa ett långpass.

Hyppokondri

Jag ser på andra löparbloggar att de är flera som har dragit på sig någon form av skada. Anneli har ont i hålfoten, Ingmarie kan ha drabbats av en överansträngning, Erik har drabbats av någonting i knät och Mathias har ont i sina vrister/vader/fötter. Deras skavanker påverkar mig. Jag tycker synd om dem och jag blir orolig för att jag också ska skada mig, då drabbas jag lätt av en släng hyppokondri.

I lördags kände jag av något på smalbenen. Jag drog slutsatsen att det var en begynnande benhinneinflamation, men det var det inte. Jag har i alla fall inte känt någonting de senaste dagarna.

Under gårdagens långpass kände jag av någonting i foten. Inbillade mig att det var en stressfraktur. När jag kom hem såg jag att jag hade fått en blåsa. Det var ingen stressfraktur.

Igår kväll kände jag mig lite trött under hålfoten. Drog slutsatsen att det var Plantar fasciit. Idag känner jag ingenting. Jag kanske bara var lite trött i fötterna efter gårdagens 35 kilometerspass.

Idag är det vilodag. Det mår kroppen bra av. Det skadar mig i alla fall inte.

Fast mark under fötterna

Jag saknar fast mark under fötterna. Det är inte så att mitt liv saknar riktning och att jag bara glider runt i tillvaron. Nej då, det är bara det att jag sprang ett långpass idag på 35 kilometer där jag saknade fast mark under fötterna. De var slask, och det var snömodd, och det var hemskt.

Nu ska jag i ärlighetens namn erkänna att det ibland var fast mark under mina fötter, men då var det is. Det är också hemsk. Slask, snömodd och is är jobbigt att springa 30 kilometer på. Ja, det blev 30 kilometer i slask, snömodd och is för efter 30 kilometer sprang jag ut på en väg där snön hade smält, och där var det asfalt. Det utnyttjade jag. De sista 5 kilometrarna sprang jag på asfalt!

Det verkar inte bara vara jag (eller löpare) som saknar fast mark under fötterna. På dagens långpass mötte jag en cyklist som jag känner lite. Han cyklade bredvid mig ett tag och berättade att han också saknade fast mark under fötterna, eller rättare sagt fast mark under hjulen. Underlaget var lite jobbigt för honom också. Han hade fått planera om sin cykeltur, men oj vad vi måste beundra honom för att han är ute och tränar cykling under de här omständigheterna.

Summerat blev mitt långpass 35 kilometer i 5:27-fart. Jag hoppas verkligen att underlaget påverkade snittfarten för om lite drygt två månader ska jag springa en hel mara 1-minut snabbare per kilometer.