onsdag 6 december 2017

Löpare vs joggare (nörderiet)

En stor skillnad mellan att vara joggare och att vara löpare är nörderiet kring löpningen då en löpare i 9 fall av 10 är en riktig nörd. Ofta utan att veta om det själv, vilket också kanske definierar en nörd. Löparen märker liksom inte av sitt eget nörderi då löpare oftast bara omger sig med andra löpare vilket bekräftar och förstärker det nördiga beteendet. I gruppen löpare är alltså nörderiet helt normalt.

Exempel på nörderi är så klart fokus på tider, puls, distanser, tempo, olika pass samt att allt i livet kretsar kring löpningen. En löpare vaknar, och tänker på dagens löpning. Jobbar, och planerar löpning. Sitter på en stol, och smygstretchar höftböjaren. Åker rulltrappa, och stretchar vad. Väntar på bussen, och stretchar vad på trottoarkant. Tittar på TV, och kör lite foamroller. Läser bok, och läser boken Born to run.  Äter mat, och tänker på glykogenhalten i levern. Pratar, och pratar endast om löpning. Osv. Osv.

Listan kan göras lång, och nörderiet är så klart helt galet och lite rubbat. Det vet jag. Det vet jag för jag har själv varit där. Jag har varit lika dan. Jag var lika dan för några år sedan och det är helt galet. Tro mig. Det går bara runt, runt och runt.

Ett annat exempel på nörderiet är nomenklaturen och vad man kallar saker och ting för. Till skillnad från mig som joggare så är nomenklaturen extremt viktigt för en löpare. En löpare skulle aldrig säga ”benvärmare” utan en löpare säger ”Calf sleeves”. Detta även fast calf sleeves och benvärmare är ungefär samma sak med den skillnaden att calf sleeves marknadsförs som det lite mer hight tech alternativet, oftast med så kallad kompression. Dock diskuteras det hejvilt bland löpare om det här med kompression verkligen fungerar eller om det är lite av en placeboeffekt, men benvärmare. Så säger man inte.

Det här med nomenklatur påminner mig också om en klasskompis till min dotter och hennes pappa. Den familjen är också nördar fast där handlar det om slalom. Jag brukar reta pappan i familjen lite genom att kalla ”portarna” de rundar i slalomåkningen för ”stickor”. Självklart korrigerar han mig varje gång och säger att det heter ”portar”. Detta påpekande sker också i ett irriterat tonläge. Han är bara galen.

Men, tillbaka till löparnas nörderier där jag som joggare upplever att löparna är ganska neurotiska då jag som joggare inte har något som helst problem med nomenklaturen. Tvärt om som så tycker jag att det är lite kul att använda ord som till exempel benvärmare bara för att balansera upp löparnas neurotiska nörderier (ungefär som slalomens portar och stickor).

Summerat kan jag säga att jag som joggare har en lite mer hälsosammare syn på min träning då jag som joggare kan betrakta löparnas nörderier lite på distans. Fast det är ju klart, nörderiet är ju lite kul också.

lördag 2 december 2017

Joggare vs löpare (synen på mat)

I min serie inlägg där jag jämför mitt nuvarande liv som joggare med mitt tidigare liv som löpare har nu kommit till skillnaden i synen på mat. Det är en ganska intressant aspekt då maten var det minst viktiga för mig när jag var löpare.

Som löpare var allting kring maten så enkelt eftersom jag säkert brände av med 3000-4000 kcal/dag, och då var det bara att äta på. Det var bara att äta det jag ville när jag ville. Kolhydrater, kött eller godis, det spelade ingen roll. Skulle jag missa att äta en dag så gjorde inte det heller så mycket eftersom jag visste att energin fanns i kroppen i alla fall.

Dagen innan långpass på typ 30 kilometer rekommenderar jag dock alla att äta ordentligt men inför ett intervallpass så upplevde jag aldrig att jag behövde äta. Snarare tvärt om. Jag upplevde ofta att intervallpass på tom mage kändes riktigt bra då tom mage gav en känsla av att kroppen kändes lätt.

Som joggare tänker jag mer på vad jag äter. Som joggare känner jag att metabolismen är lägre vilket påverkar mitt matintag. Jag kanske inte räknar kalorier men jag är noga med vad jag stoppar i mig eftersom jag vill hålla vikten. Jag hoppar till exempel ofta över en lunch eller en middag då jag känner att energin inte behövs. Jag har också provat att 24-timmarsfasta två dagar/vecka, men det har jag slutat med då det blev för krångligt.

Maten har alltså anpassats till ett liv som joggare, och det på ett sätt där jag är mer medveten om vad jag äter idag än vad jag var tidigare när jag var löpare. Eller medveten kanske är fel ord för jag var medveten om vad jag åt förut också. Dock bryr jag mig mer om maten idag. Relationen till mat är alltså lite mer komplicerad som joggare än vad den var när jag var löpare. Det kanske är lite överraskande då det inte är ovanligt att löpare, framförallt elitlöpare, drabbas av ätstörningar som anorexi och bulimi.

Tidigare inlägg i serien kring skillnaden mellan att vara joggare och löpare har handlat om synen på träningsskorna som ni kan läsa här och träningssidan Jogg.se som ni kan läsa här.

onsdag 29 november 2017

Joggare vs löpare (trängssidan Jogg.se)

Att genom livet utvecklas som människa är intressant. Jag tycker det är intressant då jag reflekterar och tittar tillbaka på mitt tidigare liv som jag levde för flera år sedan och jämför med vad jag gör idag. Jag inser då att jag utvecklats som människa. Bland annat så har jag utvecklats från att vara en löpare till att bli en joggare. Skillnaden kanske inte är så stor, men den finns där.

Som den tidigare löparen jag var så hade jag till exempel ett stort utbyte av träningssidan Jogg.se. En sida där man kunde föra träningsdagbok, blogga och diskutera löpning på ett diskussionsforum. Som löpare var det en fantastisk träningssida där jag ofta läste, diskuterade och kommenterade så kallade ”joggkompisars” träning. En jättebra träningssida och jag var nog en ganska känd figur där.

Som joggare så har jag inte alls lika mycket utbyte av den träningssidan, trots namnet Jogg.se. Som joggare så för jag till exempel ingen träningsdagbok där och jag är aldrig involverad i några diskussioner på deras diskussionsforum. Deras bloggfunktion använder jag dock fortfarande och ibland läser jag blogginlägg som ramlar över mig när jag besöker träningssidan. Det är lite kul.

Som joggare kan jag också uppleva att träningssidan, och då framförallt diskussionsforumet, har kapats av ett 10-tal löpare som verkar vilja ge sina synpunkter och förklaringar på precis allt. Det hela är faktiskt ganska märkligt eftersom det är ungefär samma individer som har hållit på att diskutera och förklarat ungefär samma sak i snart 10 år. Eftersom det har pågått så länge så får det mig att fundera på om dessa individer har fastnat i någon tankemässig loop som bara går runt, runt och runt. Typ som en tvångstanke.

Träningssidan Jogg.se fyller ett jättebra syfte, men att samma individer har diskuterat och förklarat samma sak i snart 10 år är inte bara märkligt utan jag betraktar det också som en begränsande faktor i deras liv för när jag ser det så tänker jag "Att de orkar" eller "Gå vidare med era liv". Jag undrar om de själva inte känner att de fastnat i sin utveckling, eller att de står och trampar på samma ställe. Fast det är ju klart, det är jag som joggare som tänker så. En löpare tänker nog annorlunda.

Nu ska jag ut och jogga 12 km. Tillbaka om ganska exakt 1 timme.

tisdag 28 november 2017

Joggare vs löpare (träningsskorna)

Som ni vet så var jag tidigare en löpare. En löpare med ett stort hjärta, och med en seriös framtoning. Idag är det inte så. Idag har jag fortfarande ett stort hjärta, men idag är jag ingen löpare, utan idag är jag en joggare. Skillnaden mellan att vara en löpare och en joggare diskuteras ofta och en stor skillnad mellan mitt nuvarande jag som joggare, och mitt tidigare jag som löpare, är min syn på träningsskorna. Låt mig förklara.

När mitt tidigare jag, mitt jag som identifierade sig som löpare, köpte ett par nya träningsskor så tränade jag ofta i de nya skorna direkt efter inköp. Jag kunde knappt bärga mig. Minns att jag knappt kunde vänta tills jag kom hem. Skorna jag köpt använde jag sedan på många träningspass. Skorna vårdades ömt och efter en sträcka på totalt ca 100 mil löpning så vad det återigen dags att köpa nya skor samtidigt som de uttjänta skorna tvättades och användes till promenader i vardagslivet. De uttjänta skorna förpassades till livet utanför löpningen.

När mitt nuvarande jag, mitt jag som identifierar sig som joggare, köper ett par nya träningsskor så har det visat sig att mina nya fina träningsskor först används till promenader i vardagslivet. Gärna färgmatchat med till exempel ett spänne på skärpet, servett i bröstfickan på kavajen eller annat attribut. Skosnörena kan också färgmatchas med andra delar på mina fritidskläder eller arbetskläder. Det viktigaste är att det är snyggt, och lite coolt. Precis så har jag gjort med de skorna jag köpte i somras. Skor som nu har blivit lite utslitna och inte riktigt platsar i min snygga dresscode, så nu blir det joggingskor av dem.

Joggingskor som jag idag använde när jag joggade ett varv runt Djurgårdskanalen och Djurgårdsbrunnsviken i ett mycket gråmulet Stockholm. Ett gråmulet väder som på slutet av rundan blev lite ljusare när jag joggade om ett par löpare som var ute och tränade löpning.

torsdag 9 november 2017

Vi vet att Putin vet att vi vet att Putin ljuger

Putin ljög. Tänker på konflikten i Ukraina och när ryska trupper gick in i de östra delarna samtidigt som Putin hävdade att rysk trupp inte alls befann sig där. Uttalandet gjordes inför världens media trots överväldigande bevis för att rysk trupp befann sig i Ukraina. Putin ljög alltså.

Putin vet att Putin ljög när han förnekade att rysk trupp var i Ukraina. Vi vet också att Putin ljög. Putin vet att vi vet att Putin ljög, men ändå så fortgår det och det är ingen som kan göra någonting åt det. Det är helt enkelt så det går till idag. Politiska ledare uttalar lögner som regimtrogen media exponerar samtidigt som en påverkningskampanj med lögnen som grund etableras i sociala forum. Ja, så är det med den saken och det hela blir såklart obehagligt när sedan desperata svenska debattörer använder ljust påverkningskampanjerna för att stärka sin egen argumentation.

Det känns väldigt obehagligt när svenska politiker sprider, hänvisar till, och använder tex Sputnik eller Egor Potolov som källa för sina diskussioner. Det är så uppenbart att de driver en agenda, en rysk agenda som går ut på att splittra, sprida osäkerhet och förvirra så mycket som möjligt. Bland annat genom att bekräfta debattörer som ständigt hävdar att Sverige faller sönder (trots att det finns en mängd rapporter om motsatsen).

Det hela är så konstigt för om vi vänder på det så finns det inga svenskar i Ryssland som gör samma sak. Det finns inga svenskar i Ryssland som sitter och eldar på splittring i deras inrikesdebatt. Det finns ingen som gör det, men i Sverige är det helt normal att Egor Putilov och Sputnik eldar på splittringen. Det är till och med så accepterat att debattörer i sin desperation efter argument använder det som källa för att stärka sin egen åsikt.

Snart är det 2018 och valår, och då ska det bli väldigt intressant hur det här fenomenet tar fart. För det kommer det göra. Mer än någonsin, men vi måste också tänka på att vi vet att Putin ljuger. Vi måste tänka på att vi också vet att Putin vet att vi vet att Putin ljuger.

fredag 3 november 2017

Det viktigaste är att ha roligt

Just nu pågår Europamästerskapet i discodans för fullt nere i Minsk i Vitryssland. Idag klockan 13:45 tävlar min yngsta dotter för Sverige. Hon tävlar i klassen ”Small Group Children”, och hon är 11 år.

"- Det viktigaste är att du har roligt", säger vi till henne. Vi säger det nästan varje dag. Vi säger det för att vi verkligen vill att hon ska ha roligt, och inte känna någon press från omgivningen. Att hålla dottern borta från för mycket press och fokus samtidigt som det genomförs en EM-satsning är faktiskt inte så lätt. På något vis så bagatelliserar vi något som är väldigt stort. Allt för att det viktigaste är att hon ska ha roligt.

Jag tänker ofta på hur hon som 11-åring upplever det hela, och uppriktigt sagt så tror jag inte hon förstår vad hon gör. Hon förstår inte hur stort det är. Hon bara kör. Hon bara kör utan vetskap om hur EM-satsningen påverkar våra liv. Hon bara kör utan vetskap om hur vi har anpassat vårt arbete och vår fritid efter hennes träning. Det är lika bra att hon inte vet det, och så länge hon har roligt så kommer vi fortsätta med det.

En gång frågade min 11-åriga dotter hur mycket dansen kostade. Hon berättade att hon hade hört av en danskompis att dansen kostade 10 000 kr per år. Jag smålog och sa att hon inte skulle tänka på det. Jag sa att så länge vi har roligt så ska vi dansa. Att den egentliga kostnaden är ca 100 000 – 150 000 kr per år håller vi för oss själva. Det är ju inte viktigt. Det viktigaste är ju att hon har roligt.

Igår kom ett antal bilder på Facebook från deras sista träning nere i Minsk i Vitryssland som de gjorde på tävlingsarenan, på tävlingsgolvet, framför läktarna och i den rätta miljön. Senare kom också fina bilder och liveinspelningar från invigningen när de gick i en ”flaggparad”. Det hela påminde lite om OS-invigningen och dess inmarsch med all pompa och ståt. Det såg ut som de hade roligt, och det är i alla fall det som är det viktigaste.

Sveriges Television spelar också in en dokumentär om min dotter och hennes discogrupp. Ni kommer alltså under våren att få se lite av hur hon och hennes danskompisar tränar, tävlar och tänker. Ni kommer få se det på TV, men det kan jag återkomma till senare, för det är ju inte viktigt. Det viktigaste är ju att hon har roligt. Det viktigaste är att min 11-åriga dotter har roligt när hon idag representerar Sverige i Europamästerskapet i discodans.

måndag 16 oktober 2017

Flickan från lotusfälten

”Mina klasskompisar blev ihop och gjorde slut, stod och hånglade i korridorerna och smygrökte bakom skolan. Jag ägnade varje rast åt att repetera det jag redan kunde utantill och hade pluggat in under flera veckor”.  Stycket är ett citat från Linn Heeds självbiografi "Flickan från lotusfälten", och det var jag som smygrökte bakom skolan (och de som hånglade i korridorerna var Pernilla och Göran).

Flickan från lotusfälten heter en nysläppt bok som handlar om adoption, om att söka efter sina biologiska föräldrar, om att utvecklas som människa, och är skriven av Linn Heed som mest är känd som Aftonbladets sex-och relationsrådgivare.

Boken är en mycket personlig skildring av Linns barndom, uppväxt och sökandet efter sina biologiska föräldrar i Sydkorea och berör mig mycket då Linn och jag gick i samma klass i högstadiet.

Linn Heeds självbiografi "Flickan från lotusfälten"
Jag blir berörd när Linn beskriver hur hon tänkte som högstadieelev. Hur hon pluggade. Hur hon upplevde sin barndom, sina klasskamrater, och hur hon såg på tillvaron. Hur hennes självkänsla byggde på prestation och goda studieresultat. Jag minns Linn och hennes personlighet men jag hade ingen aning om vilka tankar hon bar på, och det är dessa tankar som berör mig när jag läser hennes bok.

Jag köpte boken och läste ut den samma dag. Boken är lättläst och jag rekommenderar er alla att läsa den. Jag rekommenderar er alla, inte bara adopterade, att läsa boken då den ökar empatin och möjligheten att förstå olikheter. När jag gick i högstadiet hade jag till exempel ingen aning om hur olik oss andra hon kände sig som adopterad. Jag förstod aldrig det. Jag reflekterade aldrig över det, och därför tror jag det är jättenyttigt för mig som förälder att läsa boken och samtidigt reflektera över de skillnader som finns mellan mina barn och deras kompisar.

Jag har läst boken. Jag har reflekterat. Nu tycker jag att du ska läsa boken. Nu tycker jag att du ska reflektera.