onsdag 31 augusti 2016

Ekvalls, Uhrboms och mina mentala barriärer

Efter att Mikael Ekvall missade OS-kvaltiden, och guldmedaljen på 10 000 meter på SM, samt Fredrik Uhrboms kollaps på Finnkampen för något år sedan, så har jag börjat fundera lite på olika mentala barriärer vi löpare lider av.

Som exempel på mentala barriärer kan vi titta på Ekvalls missade OS-kvalitid på maraton med 7 sekunder samt att Ekvall också skulle springa en halvmara på 65:00 min för att kvalificera sig till OS där tiden sedermera blev 65:01, alltså en miss med sju (7) respektive en miss med en (1) ynka sekund. Sist kan vi också hänvisa till att Ekvall missade SM-guldet på 10 000 meter med en (1) ynka hundradel.

Som alla förstår så är detta ett mönster som hänger ihop med psykologiska och mentala barriärer och om Ekvall vill lyckas inom löpningen så bör han ta tag i detta och se till att börja hamna på rätt sida om de olika tidsgränserna. Receptet brukar heta mental träning och om det inte blir någon ändring kommer inte Ekvall lyckas fullt ut, och det är väldigt synd då det är oerhört frustrerande att Ekvall inte vinner, trots att han i många fall har de bästa tiderna.

För att se på de mentala aspekterna inom löpningen från andra hållet så kan vi ta Fredrik Uhrbom som exempel, och även om Uhrbom inte är lika bra tränad och springer lika fort som Ekvall så tror jag ändå att Uhrbom har lite mindre mentala barriärer än vad Ekvall har. Detta då Uhrbom på Finnkampen för något år sedan sprängde den mentala barriären efter den andra vilket i slutändan ledde till den berömda kollapsen i slutet av loppet. Den mentala prestationen Uhrbom gjorde i detta lopp var alltså i världsklass. En oerhört hög mental prestation.

För att hänvisa till mig själv och när jag själv sprang mer seriöst så sprang jag ofta mot klockan vilket ledde till att jag ”visste” precis hur fort jag kunde springa. Den kunskapen tror jag också skapade mentala barriärer för mig. Detta för om en kilometer gick 10 sekunder fortare än vad jag ”visste” att jag kunde springa så började jag tänka att jag dragit på mig mjölksyra och fick andra negativa tankar.

Den där klockan kan alltså med sin exakta vetskap ställa till det lite för oss löpare och jag är tämligen säker på att den ställer till det för Ekvall också. Mitt tips till vanliga motionärer är att faktiskt lämna klockan hemma ibland och försöka springa så fort som möjligt på ren känsla utan kunskap om kilometertider och feedback. Min erfarenhet är att det ger bra effekt och kan vara väldigt utvecklande.

söndag 28 augusti 2016

Sveriges viktigaste löparblogg

”Sveriges viktigaste löparblogg”. Det är min nya byline och bygger på att min blogg är den enda löparbloggen i Sverige som ger perspektiv på det som händer och sker inom löpningen. Den enda bloggen i sitt slag.

Den enda bloggen som ifrågasätter konventionerna. Den enda bloggen som vågar gå mot strömmen, och om min blogg försvinner så finns det ingen annan löparblogg att falla tillbaka på och få perspektiv, och det är just därför min blogg är "Sveriges viktigaste löparblogg".

Jag blir glad när jag i kommentarfältet får positiv feedback från till exempel LG Skoog som innan han slutade blogga skrev i en kommentar att; ”Du gör det bra med din blogg. Och du vågar sticka ut och röra om i grytan”.

Jag blir glad när jag till det förra inlägget som heter ”Är AbebaAregawi ett offer” får kommentarer på twitter från Claes Åkeson som skriver; ”Agree till fullo. Gillar inte att dom som förut stod och solade sig i glansen nu sopat under mattan och vill glömma. Inte rätt”.

LG Skoog och Claes Åkeson håller troligtvis inte med mig i allt jag skriver. I fallet Ekvall och OS tycker de förmodligen tvärt om (fast det vet inte jag), men jag blir ändå glad när jag ser enskilda individer kommentera och diskutera min blogg i olika sammanhang. Det kan vara på twitter, diskussionsforum, blogginlägg eller i kommentarsfält. Jag blir glad när min blogg nämns, och det spelar ingen roll vad som skrivs. Positivt eller negativt. Jag blir glad oavsett.

Jag blir också glad när jag ser att mina inlägg gång på gång hamnar högst upp på Joggs topplista över mest lästa inlägg. Detta trots att jag aldrig någonsin fått hjälp att på något sätt marknadsföra min blogg. Med mycket små medel och resurser konkurrerar jag med de största. De största bloggarna med de största nätverken som de använder för att marknadsföra sig själva.

Jag blir glad när jag ser att min blogg inte drabbats av sviktande besöksstatistik som andra tidningar och löparbloggar. Tvärt om. Hos mig ökar besöksstatistiken och ”Sveriges viktigaste löparblogg” är här för att stanna. Så länge det finns perspektiv, så länge kommer "Sveriges viktigaste löparblogg" att stanna. Den positiva feedbacken och bekräftelse bloggen får visar att min blogg behövs. Den behövs mer än någon annan löparblogg.

torsdag 25 augusti 2016

Är Abeba Aregawi ett offer?

Jag tror aldrig på drev. Så fort det blir för mycket drev så slutar jag tror på drevet. Det kanske hänger ihop med att jag är mångårig vän och seglarkompis med Åsa Romsons pojkvän, som också är sambo och far till deras barn, och det drev Åsa utsattes för var något i hästväg. Om drevet var rätt eller fel kan inte jag avgöra, men jag tror i alla fall inte på allt som skrevs om henne.

Detsamma gäller Abeba Aregawi. Hon har definitivt utsatts för ett drev som tagit proportioner som varken hon eller någon annan kan försvara sig emot. Proportioner där artiklar och blogginlägg genererar nya artiklar och blogginlägg där lögner, sanningar och felaktigheter förstärks. Artiklar och blogginlägg som inte sällan heller är kryddade med kändisar som uttalar sig.

Ser vi till fallet Aregawi så var hon inte dopad. Detta då de personer och organisationer som har till uppgift att fälla och fria dopningsanklade faktiskt har friat henne, och då ska hon också frias. Av alla. Hon ska frias på alla punkter. Hon ska få tävla. Hon ska få respekt. Hon ska få erkännande. Hon ska bli behandlad som alla andra.

Att vissa fortfarande uttalar sig på ett oerhört dömande sätt, som till exempel ”Hon har ändå gjort fel, och jag hoppas att hon aldrig tävlar för Sverige igen” är faktiskt väldigt konstigt. Speciellt om Kajsa Bergqvist skulle säga så, och det kan vara så att om någon gjorde detta uttalande redan på ett tidigt stadium så kan det vara lite svårt att backa tillbaka från det.

I drevet mot Aregawi ingick också att hon mer eller mindre myglat sig till ett svenskt medborgarskap vilket så klart inte heller är korrekt. Jag kan inte hela ärendet i detalj, men när jag läser Claes Åkessons artikel i Runners World (som är den mest utförliga och genomarbetade artikeln jag läst i ärendet) får jag faktiskt intryck av att hon ville backa ur vid ett par tillfällen, men övertalades att fortsätta. Jag fick intrycket av att hon övertalades av krafter både inom den svenska friidrottsrörelsen och i kretsen närmast henne.

Historien kring medborgarskapet är inte fullt utrett (frågan är om det någonsin kommer bli det) men att Aregawi i expressfart och på rekordtid har ordnat medborgarskap på egen hand helt själv utan att några andra var involverade är helt fel. Det var många involverade.

Det var många och starka krafter som var involverade, annars skulle en sådan här sak aldrig kunna gå igenom. Frågan är om hon själv verkligen ville byta medborgarskap, eller om hon bara är ett offer av andra starka krafter som ville det. Krafter som hon själv inte kunde stå emot.

Jag hoppas att vi ser Abeba Aregawi i tävlingssammanhang snart igen. I landslaget. På Finnkampen. På de stora galorna. På mästerskapen.