Ett år av grundträning

Ett år av grundträning. För mig har det snart blivit ett år av grundträning. Ett mellanår där jag inte har haft motivationen att träna specifikt för 5 km, 10 km, halvmaran eller helmaran. Jag har inte orkat, inte haft psyke.

Ett år av grundträning där jag har sprungit ca 20 mil per månad (med juli som undantag). Ett år av grundträning där jag flera gånger har tänkt att ”nu ska jag skärpa mig”. "Nu ska jag börja satsa på lopp”. Men det har inte blivit så.

Dock har jag sprungit ett antal kvalitetspass. Dock har jag sprungit ett 5 km lopp. Dock har jag sprungit en fjällmara. Kvalitetspass och lopp som jag mer eller mindre har sprungit som spontana infall. Spontana och roliga infall som har stärkt mig. Spontana infall som har gett min träning någon form av mening.

Ett år av grundträning har faktiskt känts ganska bra. Jag har behövt det. Jag har behövt släppa på den fokuserade träningen som jag har ägnat mig åt, och bloggat om, i flera år.

Att släppa fokus och fokusera på annat funderade jag på under den gångna helgen när jag pratade med den legendariske skidåkaren Vladimir Smirnov. Att släppa fokus och fokusera på annat funderade jag på när Vladimir Smirnov berättade att han inte åker så mycket skidor längre, för det hade han gjort tillräckligt när han vann 1 OS-guld, 4 OS-silver, 2 OS-brons, 4 VM-guld, 4 VM-silver och 3 VM-brons i skidåkning. Nu ville han fokusera på annat.

OK, inte för att jag har vunnit allt det där, men jag har ändå behövt fokusera på annat.