Idoler och förebilder

Idoler. Förebilder. Road models. Kärt barn har många namn. Många vill vara ett kärt barn. Bloggare. Skribenter. Mediapersonligheter. Alla vill vara idoler. Alla vill vara någon som andra tar efter.

Själv har jag ingen idol. Det finns ingen som jag ser upp till eller beundrar. Det skulle möjligtvis vara mig själv. Narcissistiskt. Ja, kanske, men om jag får säga det själv så tycker jag att jag är ganska bra. Får jag tycka att jag själv är bra? Hur uppfattas det?

Jag har ordnat det för mig. Jag har en fin familj, god hälsa, goda vänner, ett intressant jobb, en meningsfull fritid, och jag förverkligar hela tiden olika saker jag vill göra. Jag känner att jag har gjort det mesta jag vill göra, och när andra berättar vad de vill göra eller har gjort så känner jag ”been there, done that, but I just did it a little bit better”.

Bild från i somras när vi vandrade kring Sveriges högsta vattenfall Njupeskär

När jag tänker på det inser jag också att jag värderar helheten väldigt högt när jag bedömer människor. Att vara bra på en sak räcker inte. Jag värderar det inte högt om andra bitar i livspusslet saknas. Det räcker inte att bara vara duktig på löpning.

Dock finns det personer som jag tycker är lite coola. Som Peter. I somras spontansprang han Swiss Alpine Marathon, 78 km med 2500 höjdmeter. Han bestämde sig för att springa någon vecka innan loppet. Det i kombination med bra utbildning, jobb, familj och andra delar i livspusslet så tycker jag att Peter gjorde någonting väldigt bra.

Inte för att Peter är min idol, men ändå. Jag tycker det var lite coolt. Peter är ungefär som mig, fast här kan jag inte säga ”been there, done that, but I just did it a little bit better”. Inte ännu i alla fall.

Jag hoppas att ni andra också tycker att ni är lite bättre än andra. Det är ni värda.