Jag har lite svårt att förhålla mig till TV-programmet ”medaljens pris” som sändes på SVT dagarna innan OS.
Självklart är det inte bra att barn, juniorer och seniorer tränar så hårt att de skadar sig. Självklart är det inte bra att tränare/föräldrar pressar sina adepter/barn till att träna så hårt att de skadar sig. Det finns ingen som kan säga mot det.
Dock kan jag tycka att det känns lite populistiskt att bara stämma in i olika fördömanden eftersom jag inte vet hur dom ska träna i stället. Jag kan inte bara säga att ”de tränar fel” utan att tala om hur ”de ska göra för att träna rätt”. Vi måste kritiskt granska, den kritiska granskningen.
Jag vet inte hur man ska bli bäst på sin idrott utan att träna så hårt att man ibland drabbas av skador. Självklart skall skador undvikas, men ingen blir bäst utan att träna på gränsen av vad kroppen klarar av, och då kommer skadorna.
Som det ser ut idag finns det ganska obehagliga ”sanningar” om till exempel löpning. Med dagens träningsmetoder måste en tränare/förälder/utövare fundera på, och förhålla sig till, de konsekvenser en satsning på löpning kan ge.
Utöver risken för alla skador kan konsekvenserna också vara att utövaren får ett begränsat socialt liv, konstigt förhållande till sin egen kropp och vikt, konstigt förhållande till mat med eventuellt anorexi och/eller bulimi som följd, eventuellt komma senare in i puberteten, oregelbundna menstruationer, osv, osv…
Så ser det ut. Det kan kännas lite obehagligt. Om till exempel ett barn vill satsa på löpning måste föräldrarna ta ovanstående i beaktning, och fundera på om det är värt riskerna, för det är inte säkert att idrottaren drabbas av konsekvenserna, men risken är ganska stor.
Det som gör mig lite rädd, orolig och fundersam är att det inte verkar finnas någon som vet hur man ska träna med målsättningen att bli bäst, utan att drabbas av konsekvenserna. Vet ni?
7 kommentarer:
Har inte sett "Medaljens pris" så jag vet inte exakt vad den ger för bild av elitidrott, men det hindrar inte mig från att ha en åsikt, vilket det kanske borde ;o)
Jag tror inte att det finns något alternativ om man vill bli bäst. Då är det full fokus på träning som gäller. Och sådana mängder träning att man antagligen far illa av det i längden.
Jag tycker dock att den allmänna uppfattningen verkar vara att det är hälsofrämjande att vara elitidrottare. Något som lär vara rätt långt från sanningen.
Därför tycker jag, som alltså inte ens har sett tv-programmet =), att det är lite bra att man visar upp sanningen bakom en elitsatsning.
Einar - Kul att du gav din åsikt.
Jag tycker också att det är bra att de visar och diskuterar även de negativa sidorna. Dock tycker jag att de missade vissa aspekter som tex ätstörningar
Jo, det är en svår balansgång det där. I fallet Klüft och Kallur så har ju deras träning gett resultat, men till ett högt pris. Hade det varit bättre om Kallur tränats med ett långsiktigt mål istället för den intensiva träning hon gjorde som resulterade i ett världsrekord och även ett (för livet?) kroniskt skadat underben? Ingen vet, men det var ett intressant program i alla fall, som visar hur brutal konkurrensen är och vad man måste vara redo att ge upp. För en del kanske det kommer som en smärre chock dock, för sent, och det är väl olyckligt i så fall.
Magnus - Bra kommentar och precis, vem vet om resultaten hade blivit samma om hon hade tränat mer långsiktigt......
Jag har inte heller sett den omtalade dokumentären, så den kan jag inte uttala mig om.
Men vi människor tror att någon (oftast forskare, företag eller myndigheter) vet vad som är bra. Tyvärr är så ofta inte fallet. Inte så att de nödvändigtvis är elaka, men de gissar och håller fast vid gamla "sanningar". Detta gäller både träning och kost.
Men generellt så bör nog man nog lyssna mer på sin kropp än de flesta människor gör. Har man ont i ett knä så bör man hoppa över passet, trots att man riskerar hamna efter i planeringen. Jag gör det numera och mår bättre än jag någonsin gjort i vuxen ålder.
Men det är såklart lättare sagt än gjort om man är 14 år och känner press från föräldrar och tränare.
När det gäller barn och ungdomar så tycker jag det är förskräckligt att de pressas så hårt. De har ju liksom inget val.
Men som vuxen har du valmöjligheter och då tycker jag på något vis man får ta sitt eget ansvar också. Ingen ( i Sverige i alla fall) "måste" väl pressa sig stenhårt för sin överlevnad.(?)
I många fall tror jag helt enkelt det är är enklare att skylla på alla andra i stället för att inse att man valt själv.
Undra förresten om dessa problem finns bland t.ex de Kenyanska löparna? De tränar stenhårt och dessutom "tvingas" de springa långa vägar som barn för att komma till skolan...
Tror det vore bra om barn fick vara barn och att både ledare och föräldrar utbildades.
Men som vuxen får och kan man som sagt var välja och bör då även själv stå för (ev.) konsekvenser.
Henrik - Det där med att lyssna på sin kropp var bra. Det är så självklart men så svårt att göra....
Ingmarie - Bra kommentar. Ja, undra om de Kenyanska löparna har samma problem. Jag vet faktiskt inte om de har skadeproblem i samma utsträckning som vi.
Skicka en kommentar