Möten på Hälsoloppet

På dagens lugna distanspass över 9 km i 4:56-fart tänkte jag tillbaka på Hälsoloppet. Jag tänkte på alla människor jag träffade. Jag tänkte på Running Sweden gänget med Sten, Anna, Putte (?), Magnus och några till. Några hade jag träffat tidigare, och några hade jag inte träffat tidigare, men det var jättekul att träffa dom alla.

Jag tänkte på 4:30-Staffan som de flesta av er känner till. Jag tänkte på Staffan W och Jakob som jag träffade för första gången på Telge Stadslopp. Staffan W och Jakob är två riktigt duktiga löpare, och inte nog med det, de är två oerhört glada och positiva personer som sprider glädje omkring sig. På Hälsoloppet sprang Staffan W 10 km på 36:43, och Jakob vann helt överaskande 5 km på 16:57. Två riktigt roliga bekantskaper.

Jag tänkte på ett par Huddinge AIS löpare som jag träffade och pratade med. Under augusti har jag träffat dom på Enhörna Challenge, Telge Stadslopp och Hälsoloppet. Tyvärr har jag ännu inte lärt mig vad dom heter, men det är alltid lika kul att träffa dom.

Utan alla dessa möten hade Hälsoloppet inte varit lika roligt.

Snabba kilometrar

Första kilometern går på 2:25. Det känns lätt. Benen känns starka och andningen är lätt ansträngd. Jag har full kontroll på farten.

Andra kilometern passerar jag på 2:32 och det känns fortfarande lätt. Andningen är rytmisk . Benen rör sig snabbt och smidigt.

Tredje kilometern går på 2:17. Luften är frisk och syrerik. Det blåser lite, och det känns som att det kan komma regn snart.

Kilometrarna passerar, och när jag är klart har jag cyklat ett återhämtningspass över 14 kilometer.

Hälsoloppet, tid 40:16

Det höll inte riktigt ända fram idag. Det höll i 9 kilometer, och sen orkade jag inte riktigt hålla farten i den sista backen och in i mål. Jag insåg redan efter 7-8 kilometer att det skulle bli svårt att springa sub40, men jag fortsatte att kriga, jag försökte verkligen, och det känner jag mig nöjd med.

Jag känner mig nöjd med att jag sprang ett väldigt jämnt och fin lopp. Jag känner mig nöjd med att jag disponerade krafterna bra genom hela loppet. Jag vet inte riktig om jag kunde ha gjort något annorlunda. Möjligtvis sprang jag lite för hårt i backarna på den 8:e och 9:e kilometern.

Jag känner mig nöjd med tiden 40:16. Tiden känns som ett fall framåt jämfört med tidigare tävlingar i augusti. Tiden visar att jag är väldigt nära sub40, och jag känner att jag har goda chanser att klara sub39 senare i höst.

Jag känner mig nöjd med att jag hade väldigt trevligt idag. Det var länge sen jag hade så trevligt innan och efter ett lopp. Jag träffade väldigt många som jag kände sen tidigare, eller som jag på ett eller annat sätt har haft kontakt med tidigare. Jag hade jättetrevligt.

Jag återkommer med mer från Hälsoloppet i senare inlägg när det finns tider och resultatlista publicerad.

Förberedd inför Hälsoloppet

Nu tror jag alla förberedelser är klara inför morgondagens Hälsolopp.

Idag sprang jag ett tävlingsförberedande pass som bestod av en lättare distanslöpning över 4 km i 4:58-fart. Jag sprang också några stegringslopp med syfte att behålla fartkänslan. Kroppen svarade bra, och det känns som att kroppen är förberedd inför Hälsoloppet.

Min familj är också förberedd inför Hälsoloppet. Min fru hämtar på skolan. Farmor hjälper till med barnpassning när min fru är på föräldrarmöte. Gymnastikpåsarna för onsdag och torsdag är packade.

Min ryggsäck är packad med tävlingslinne, skor, strumpor, tights, ombyte, handduk, pengar, tejp, gel, sportdryck, klocka, etc, etc. Jag har också lagt fram jobbdatorn, busskort och passerkort så att jag inte glömmer det i morgon.

Ja, nu är allt förberett inför Hälsoloppet.

Sitta still

Det är svårt att sitta still. Framförallt på vilodagar. På vilodagar tar jag ofta en längre promenad. Ibland går jag också en extra lång väg när jag ska till affären eller till tåget.

Idag är det vilodag. Idag blir det ingen löpning alls, men imorgon blir det en lättare träning, och på onsdag ska jag springa Hälsoloppet 10 km. Tre lätta dagar mellan Bellmanstafetten och Hälsoloppet gör mig bara gott. Även fast det är svårt att sitta still.

Jag vet inte om jag är för optimistisk, men jag tror på fullaste allvar att jag kan springa sub40 på onsdag. Även fast mina tider på 5 km inte indikerar det. Å andra sidan var det väldigt länge sen jag hade tre dagar med lättare träning innan jag sprang ett lopp.

Hur som helst ökar mina chanser att springa sub40 om jag sitter still.

Det är blött nu

Idag planerade jag och Mathias att cykla ett varv runt Vallentunasjön, men det regnade för mycket. Vi hade ingen lust att cykla i regnet. Man blir så blöt då.

På sena eftermiddagen lättade regnet. Då bestämde vi oss för springa en lättare terrängrunda i skogen. I skogen var det vått, och då blev vi blöta. När vi sprang genom högt gräs blev vi ännu blötare.

Det var kul att för en gång skull ha någon och prata med under ett träningspass. Mathias berättade att han simmade första streckan för sitt lag i dagens Triathlonstafett. Då blev han också blöt.

Bellmanstafetten 2012

Jag börjar med det jag är nöjd med. Jag är nöjd med att jag sprang 16 sekunder snabbare än förra året. Jag är nöjd med att jag inte tappade några placeringar, dvs jag fick stafettpinnen från Micke som 15:e man, och jag växlade till Olof som 15:e man. Jag är nöjd med att mitt lag kom 8:a av 196 lag i herrklassen, vilket helt är mina lagkamraters förtjänst.

Jag känner mig missnöjd med är att tiden blev 20:17, vilket är ca 20 sekunder långsammare än vad jag hade hoppats på. Jag känner inte att jag nådde upp till min normala nivå, och så här i efterhand vet jag inte riktigt vad som hände. Jag började dock bra och sprang den första kilometern helt planenligt på 3:51.

Jag höll bra fart, och jag hade en kontrollerad andning mellan den andra och den fjärde kilometern. Dock börjar jag misstänka att jag lurade mig själv på den sträckan. Jag tror att jag "fegsprang". Jag borde ha attackerat mer. Det var så sent som på den femte kilometern jag började pressa, och den kilometern sprang jag på 3:52. Så här efter loppet ekar ordet "fegsprang" i mitt huvud.

Sist vill jag också säga att jag skulle ha sprungit i Vallentuna Friidrotts andra lag, men på grund av sjukdom fick jag på kort varsel byta lag och springa för Vallentuna Friidrotts första lag. Det var riktigt kul att få springa med dom, men jag har lite svårt att smälta en sak.

I Vallentuna Friidrotts andra lag fanns det en kille som sprang på 19:24. Hade han sprungit för förstalaget istället för mig så hade laget kommit 7:a. Det känns lite sådär.

Kan också säga att han som sprang 5 kilometer på 19:24 är 13 år, och det imponerar stort....

Förklaringar

Av kommentarerna att döma till det förra inlägget verkar det som att många anser att gårdagens pass på 10*1000 meter var för mycket. Det tycker jag också, men jag sprang det ändå, och jag tänkte använda det här inlägget till att förklara hur jag tänker.

Jag har hamnat på en platå. Det händer ingenting. Jag står still. Jag måste bryta mönstret, och ett av mina sätt att bryta mönstret var gårdagens intervallpass. Jag vet, det kanske hade räckt med sex intervaller i hög fart, eller åtta, men nu blev det tio, och det var ett helt nytt pass, och jag känner mig nöjd.

Senare i höst vill jag springa milen på 38 minuter, och jag tror att vägen dit är hårdträning. Jag tror inte att jag tar mig ur det här 4-fart-träsket genom att vila mig i form. Med gårdagens intervallpass försökte jag alltså bryta mönstret. Jag provade något nytt.

Ett annat sätt att bryta mönstret är att tävla lite mer än vad jag brukar. Tävlingar över fem och tio kilometer är bra snabbdistanser. Jag har redan genomfört två tävlingar i augusti, och min tredje tävling i augusti blir på lördag när jag springer Bellmanstafetten för Vallentuna Friidrotts andralag.

Här kanske man kan diskutera och ha åsikter om hurvida det var bra att springa intervaller på torsdagen, och springa Bellmanstafetten på lördagen. Det är nog lika bra att jag förklarar mitt beteende på en gång.

Min förklaring är att jag inte var helt säker på om jag hade en plats i laget när jag sprang gårdagens intervallpass. Jag hade ingen lust att "offra" ett intervallpass, och sen inte springa Bellmanstafetten heller. Det var lika bra att springa intervallpasset.

Sist så bestod dagens träningspass av en lugn återhämtningsjogg över fyra kilometer och några stegringslopp.

Långa intervaller i hög fart

Idag gick det alldeles utmärkt att springa intervaller nere på IP. Det regnade inte, det var vindstilla, det var en lagom temperatur, det var tidig kväll, och det var nästan helt perfekt.

Planen för kvällen var att springa 10*1000 meter med 2--2.5 min gåvila. Farten på intervallerna var planerad till 3:45--3:50.

Innan passet trodde jag av någon anledning att det här inte skulle bli så farligt. Hur svårt kan det vara med en vila på 2--2.5 min mellan varje intervall. Det är en hel evighet i de här sammanhangen.

Jag mjukstartade med en första intervall på 3:52 följt av två minuters gåvila. Sedan följde en serie av sju intervaller på tiderna 3:46 - 3:46 - 3:47 - 3:48 - 3:49 - 3:48 - 3:50. Som ni ser tappade jag någon sekund på nästan varje intervall, och det var riktigt tung på slutet.

Det var lite jobbigare än vad jag hade tänkt, och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Skulle jag vila ännu längre, eller skulle jag behålla samma vila, men dra av lite på farten? Inför de två sista intervallerna valde jag att dra av lite på farten, och jag rullade mest igenom de två sista intervallerna på tiderna 3:57 och 3:56.

Så här i efterhand tror jag att det kanske hade varit bättre att vila lite längre, men att försöka hålla farten under 3:50 genom hela passet, men det blev ett bra pass ändå.

Idag försökte "någon" säga mig något

Idag försökte "någon" säga mig något, och jag gjorde som "någon" sa.

Idag tänkte jag springa tusingar på IP. Nere på IP regnade det. Det regnade något fruktansvärt. Det regnade så mycket att jag inte kom ur bilen. Jag åkte hem igen, och här hemma regnade det lite mindre.

Tänkte att jag kunde springa intervallpasset hemma i området istället. Det går också. Jag har mätt upp en bra sträcka för att springa tusingar på.

Under uppvärmningen kände jag mig väldigt seg och trög. Jag kände av mina tidigare besvär med höftböjaren och sätesmuskeln. Jag kände också av lårens baksidor. Jag började oroa mig för att alla små krämpor skulle bli värre av att springa intervaller på asfalt.

Det blev ännu mörkare. Det var varmt och kvavt. Jag hade löparjacka på mig som skydd mot regnet, och det var för varmt. Allt kändes fel.

Tänkte att "någon" försöker säga mig något. Tänkte att jag kanske inte ska springa det här träningspasset. Jag ställde in dagen träningspass. Det var för mycket som kändes fel, och nu i efterhand inser jag att jag gjorde rätt. Ute har regnet tilltagit, och kroppen är fortfarande hel.

Jag har svårt att se meningen med att springa intervaller i det här vädret med en kropp som inte vill springa intervaller.

Förhoppningsvis känns kroppen lite piggare imorgon. Imorgon kommer kroppen i alla fall att vara hel, och då tänker jag springa tusingar på IP.

Täby-IP milen

Jag springer ofta milspåret vid Täby-IP. Jag gillar Täby-IP milen. Det är ett kuperat spår fullt med både långa och korta backar. Backarna är ganska jämt fördelade, och mellan backarna finns det lättare partier som är utmärkta för återhämtning. Om man kan säga att ett terrängspår är bra disponerat tycker jag att Täby-IP milen är bra disponerat.

Milspårets totala stigning är ca 300 meter (enligt min klocka). Det blir alltså ca 30 meter per km, vilket kan jämföras med stigningen upp på Västerbron som är 34 meter. Det är med andra ord ett ganska tufft spår där man måste kämpa för att hålla fart.

Jag förstår att man kan ha synpunkter på att spåret börjar med en ca 300 meter lång och brant uppförsbacke. Dock gör det inte mig så mycket eftersom jag brukar springa dit som uppvärmning, och då brukar det gå ganska bra att springa upp för den första backen.

Idag sprang jag Täby-IP milen på tiden 44:55. Med transportlöpningen till och från Täby-IP blev dagens pass 16.6 kilometer i 4:45-fart.

4-fart-träsket

Jag upplever att jag inte har utvecklats så mycket det senaste halvåret. Det bekräftas också av mina testlopp över 5 km. Det händer ingenting. I vintras sprang jag mina långa intervaller i ett tempo av 3:55-4:00 min/km, och det gör jag fortfarande. Vid det här laget borde jag vara bättre.

Jag tänker inte springa omkring och harva i det här "4-fart-träsket" längre. I ett försök att ta mig ur "4-fart-träsket" tänkte jag ändra lite i mitt träningsupplägg. Jag tänker prova något nytt. Jag tänker prova att springa mina intervaller fortare, men med längre vila mellan varje intervall.

Nästa gång jag springer tusingar ska jag försöka springa dom i 3:45-fart med 2-3 minuters gåvila, mot tidigare 3:55-fart med 1 min gåvila.

Rent logiskt borde jag bli snabbare. Jag menar, om man tränar på att springa fort, blir man bra på att springa fort. Löpningen är en så enkel sport.

Igår sprang jag dock ett pass på 4*2000 meter på mitt gamla sätt. Tempot på intervallerna blev 4:00 - 3:59 - 4:00 - 4:12. Ja, ni ser. Det där "4-fart-träsket". Jag är så less på det.

En fantastisk upplevelse i terrängspåret

Framför mig står det en kille i spåret som säger, - Ööhhaaaeööhha, det är allt jag uppfattar. Killen viftar också med armarna.

Jag har sprungit ungefär 10 km terränglöpning i Hackstaspåret i Åkersberga. Jag befinner mig mitt i den brantaste och tyngsta uppförsbacken. Jag förstår att killen framför mig försöker säga något, men jag hör inte vad han säger. Jag är trött, och i de tillståndet kan man vara lite trög.

Jag fortsätter och springer upp för backen. Mitt i backen gör spåret en tvär vänstersväng. Jag tittar upp, och fryser till. Jag stannar i princip mitt i steget. Mindre än 5 meter framför mig står en stor älg mitt i spåret och blänger på mig. Nu förstår jag vad killen, som nu står alldeles bredvid mig, försökte säga.

I det här läget hinner jag tänka tusen tankar på mindre än 1 sekund. Ok, där överdrev jag lite, men många tankar tänkte jag. Det är också i det här läget ställningskriget börjar.

Vi är tre individer. Två människor, och en älg. Alla tre anser sig ha rätt till spåret. Vem ska flytta på sig? Jag och killen ansåg att älgen skulle flytta på sig. Vi försökte göra oss stora och läskiga genom att vifta på armarna, klappa händer och ropa "Ööhh". Det har vi sett på TV att man kan göra, men det fungerade inte. Älgen var tuff. Han stod kvar. Han verkade inte tycka att vi var stora och läskiga. Han verkade inte tycka att det fanns någon anledning att flytta på sig.

Om älgen i det här läget hade gett ifrån sig ett "bröl", som älgar kan göra, hade jag och den andra killen sprungit där ifrån. Jag lovar. Läget kändes ganska spänt. Om älgen hade "brölat" hade älgen fått spåret för sig själv, men älgen "brölade" inte. Älgen gjorde ingenting.

Själv började jag inse att älgen inte tänkte flytta på sig. Jag började inse mina begränsningar. Jag började fundera på alternativen. Tänkte att jag kanske skulle springa runt älgen genom skogen, men det var för mycket berg och staket för det. Det var inget bra alternativ. Tillslut kom jag och den andra killen överens om att vi skulle försöka smyga förbi älgen.

Vi började gå sakta mot älgen samtidigt som vi pratade, och då började älgen sakta lämna terrängspåret. Jag och killen kunde sakta gå förbi älgen på ett avstånd av mindre än tre meter, ja så nära var vi. Det var en riktigt häftig upplevelse!

Så här i efterhand känner jag mig väldigt privilegiad som har fått uppleva det här. Älgar är fruktansvärt stora och fina djur. Helt fantastiskt att få vara så nära.

Sist kan jag tillägga att dagens pass blev 15 km terränglöpning i 5:15-fart.

Intervaller på gränsen

Dagens intervallpass blev totalt 15 st tvåhundringar på 41 sekunder i snitt.

Jag sprang intervallerna på gränsen mellan anaerob och aerob förbränning. Jag sprang intervallerna på gränsen mellan sommar och höst. Jag sprang intervallerna på gränsen mellan dag och natt.

Det blev ett intervallpass på gränsen.

Tjejflygmyror

På dagens distanspass över 16.5 km i 4:51-fart sprang jag in i en svärm av flygmyror. De flög in i munnen, ögonen och näsan. De fastnade i håret och på kläderna.

Jag vet inte riktigt varför det finns så mycket flygmyror just nu. Deras larver/ägg kanske har kläckts. Av någon anledning kanske "tjejmyrorna" har fått vingar, eller det kanske är "killmyrorna" som har fått vingar. Jag vet inte.

Jag tänker att det är "tjejmyggorna" som sticks och ger oss myggbett. "Killmyggorna" gör ingen illa. Jag tänker att det finns "tjejgräshoppor" som biter huvudet av "killgräshoppor". "Killgräshoppor" biter inte huvudet av någon.

"Tjejinsekter" verkar vara lite besvärligare än "killinsekter". Det var nog "tjejflygmyror" jag träffade på idag.

Nu kanske ni tror att jag är expert på Entomologi (läran om insekter), men det är jag inte, det bara låter så.

Att bli omsprungen

Idag sprang jag en 7.5 km lätt distanslöpning i spåren vid Täby IP. Först ett varv i 2.5 km spåret, och sen ett varv i 5 km spåret. Ett väldigt enkelt pass där snittfarten blev 5:15 min/km.

Nu vill jag inte på något sätt vara "snorkig", men idag var det en kille som sprang om mig. Det händer inte ofta. Jag tyckte det kändes lite jobbigt. Jag hade lite svårt att släppa det, och på sista kilometern funderade jag på om jag skulle springa om honom, men jag höll mig till min plan. Jag sprang inte om honom.

På onsdag hoppas jag att kunna springa ett intervallpass tillsammans med Vallentuna FK. Då kommer troligtvis flera löpare att springa om mig. Tur att jag fick lite träning idag......

Finns den Olympiska själen kvar?

Finns den Olympiska själen kvar? Uppfyller dagens Olympiska Spel de grundläggande värderingar som en gång i tiden utgjorde fundamentet till de Olympiska Spelen?

På slutet av 1800-talet fanns det många fattiga och utslagna människor som tränade och tävlade i olika idrottsgrenar. Vadslagning på det egna idrottandet var ofta deras enda inkomstkälla. För att säkra sin inkomst blev tanken på att fuska ofta allt för stor. Det var inte ovanligt att en eller flera individer drog omkring från stad till stad och arrangerade olika tävlingar och vadslagningar som dom själva deltog i, och påverkade utgången med olika typer av fusk.

Fusket kunde handla om att killar tävlade utklädda till tjejer, eller att en tävlande utgav sig för att vara sämre än vad personen i fråga var genom att förlora några enkla matcher, så att oddsen på en egen seger blev bättre, och när oddsen var bättre vann personen helt plötsligt.

De idrottare som tog emot pengar och priser kallades "idrottsutövare", men i slutet av 1800-talet var det inte fint att vara en ”idrottsutövare”, utan det betraktades mer som att vara halvt kriminell. Senare kallades "idrottsutövarna" för "professionella".

Det fanns också, vid den tiden, personer som tillhörde de övre samhällsklasserna, och som också ville tävla i olika typer av idrotter, men de ville inte förknippas med idrottarna från de lägre samhällsklasserna där fusket var väldigt utbrett.

Deltagarna från de finare samhällsklasserna kallade sig för "amatörer". Amatörerna fick absolut inte ta emot pengar för att tävla, och de ville absolut inte att det skulle finnas priser i form av ägodelar eller pengar. Det såg inte bra ut, och det uppfattades väldigt förolämpande och ofint om en arrangör ville dela ut en segerpremie. Amatörerna behövde minsann inga allmosor.

Nu är det så att "amatörerna" från de övre samhällsklasserna hade väldigt mycket att säga till om när de Olympiska Spelen återupprättades i slutet av 1800-talet. Det blev helt enkelt så att det blev de grenar och de regler som amatörerna ville ha som fick ingå och gälla i de moderna Olympiska Spelen.

Nu förstår ni kanske varför professionella inte fick delta i de Olympiska Spelen i en sisådär 100 år. Amatörerna grundade de Olympiska Spelen för att de inte vill ha med fusket som de professionella förknippades med.

Under sommarens Olympiska Spel tycker jag mig ha sett en hel del konstigheter. Jag vet inte om man kan kalla det för fusk, och det kanske inte har med idrottsutövaren själv att göra, utan mer med olika idrottsförbund som verkar bakom idrottarna.

Jag tänker framförallt på de konstiga reglerna inom brottningen där det verkar finnas några mäktiga idrottsförbund (nationer) som sätter agendan. Jag tänker på boxningen som inte heller verkar vara helt fri från mäktiga element som ligger och styr i bakgrunden.

Jag tänker på dopingen, och alla de dopingfall som kommer att radas upp efter de Olympiska Spelen (ja, jag tror att det kommer att bli så). Jag tänker på alla medaljer och resultatlistor som kommer att skrivas om till följd av kommande dopingresultat.

Har den ursprungliga tanken med rent spel som de Olympiska Spelen alltid förknippats med försvunnit?

Telge Stadslopp

Det gick inte riktigt som planerat på Telge Stadslopp. Förhoppningen innan loppet var låga 19-minuter, eller under 19:30. Det blev inte låga 19-minuter. Det blev höga 19-minuter. Det blev väldigt höga 19-minuter. Det blev 19:53.

Mina funderingar kretsar nu kring resultatet på mina tre senaste 5 km lopp. Itrimloppet i början av juni på 19:34, Enhörna Challenge för 10-dagar sedan på 19:44, och idag Telge Stadslopp på 19:53.

Utvecklingen går åt fel håll. Nu ska jag fokusera på kvalitetsträningen.

Mot Telge Stadslopp

Det fixade sig. Nu åker jag till Södertälje och springer Telge Stadslopp. Det här ska bli kul. Det här blir ytterligare ett testlopp. Det här blir ett roligt träningspass.

Min start var lite osäker eftersom området har kräftskiva i kväll. Jag kommer att komma lite sent till käftskivan, men jag har lovat att komma hem så fort jag kan, och då säger den enkla logiken att jag också måste springa så fort jag kan. Enkelt.

Jag tycker att 19:44 på Enhörna Challenge, för en och en halv vecka sedan, var lite av en besvikelse, och idag hoppas jag på att springa lite fortare. Planen är att inte öppna för hårt utan att springa i en jämn 3:50-3:55 fart genom hela loppet, och avsluta med en stark slutspurt.

Det betyder att jag hoppas på att springa under 19:30.

Medaljens pris

Jag har lite svårt att förhålla mig till TV-programmet ”medaljens pris” som sändes på SVT dagarna innan OS.

Självklart är det inte bra att barn, juniorer och seniorer tränar så hårt att de skadar sig. Självklart är det inte bra att tränare/föräldrar pressar sina adepter/barn till att träna så hårt att de skadar sig. Det finns ingen som kan säga mot det.

Dock kan jag tycka att det känns lite populistiskt att bara stämma in i olika fördömanden eftersom jag inte vet hur dom ska träna i stället. Jag kan inte bara säga att ”de tränar fel” utan att tala om hur ”de ska göra för att träna rätt”. Vi måste kritiskt granska, den kritiska granskningen.

Jag vet inte hur man ska bli bäst på sin idrott utan att träna så hårt att man ibland drabbas av skador. Självklart skall skador undvikas, men ingen blir bäst utan att träna på gränsen av vad kroppen klarar av, och då kommer skadorna.

Som det ser ut idag finns det ganska obehagliga ”sanningar” om till exempel löpning. Med dagens träningsmetoder måste en tränare/förälder/utövare fundera på, och förhålla sig till, de konsekvenser en satsning på löpning kan ge.

Utöver risken för alla skador kan konsekvenserna också vara att utövaren får ett begränsat socialt liv, konstigt förhållande till sin egen kropp och vikt, konstigt förhållande till mat med eventuellt anorexi och/eller bulimi som följd, eventuellt komma senare in i puberteten, oregelbundna menstruationer, osv, osv…

Så ser det ut. Det kan kännas lite obehagligt. Om till exempel ett barn vill satsa på löpning måste föräldrarna ta ovanstående i beaktning, och fundera på om det är värt riskerna, för det är inte säkert att idrottaren drabbas av konsekvenserna, men risken är ganska stor.

Det som gör mig lite rädd, orolig och fundersam är att det inte verkar finnas någon som vet hur man ska träna med målsättningen att bli bäst, utan att drabbas av konsekvenserna. Vet ni?

Regntunga fyrahundringar

Idag var planen att springa ett intervallpass tillsammans med de andra löparna i Vallentuna FK. När jag hade bytt om och skulle åka ner till Vallentuna IP började det åska och spöregna. Tänkte att jag avvaktar några minuter. Att springa intervaller i åska och spöregn lockade inte.

Efter några minuter såg det ut som att regnet skulle lätta lite så jag bestämde mig för att åka ner till IP. Där visade det sig att regnet inte tänkte lätta lite. Det slutade åska, men det lättade inte. Det regnade.

Nere på IP träffade jag Micke och Mattias. Det regnade när jag träffade dom, och det blev bara vi tre från Vallentuna FK som skulle springa intervaller i regnet. Troligtvis löste alla andra sin träning på egen hand. Några kanske tränade hemma. Några kanske tränade alternativt. Några kanske hoppade över träningen. Jag, Micke och Mattias gjorde ingetdera. Vi sprang som planerat intervaller på IP. Att det regnade spelade ingen roll.

Micke och Mattias sprang tvåhundringar med 200 m joggvila. Dom såg starka ut. Själv sprang jag fyrahundringar med 1 min gåvila. Jag hoppas att jag såg lika stark ut.

Jag försökte springa mina fyrahundringar lite snabbare än 5 km fart. Det blev 3:40-fart, vilket är 1:28 per fyrahundring. Trots regnet kändes dagens pass ganska bra, och nu ser jag fram mot Telge Stadslopp på lördag, där jag fortfarande hoppas på att kunna starta.

Distanslöpning med halvmarabelastning

- Ta det lugnt nu, tänker jag på väg mot Täby IP. Det känns lite konstigt i höftböjaren och sätesmuskeln. Det har känts så här i flera veckor nu, och det blir varken bättre eller sämre.

- Jag ska provtrycka lite i spåret för att se hur det känns, tänker jag när jag närmar mig Täby IP. När jag kommer fram till Täby IP visar klockan att transportlöpningen till Täby IP (3.3 km) snittades i 4:50-fart.

- Jag vill inte att det ska gå för fort, halvmarafart blir nog bra, tänker jag när jag springer in på Täby IP´s 5 km spår.

Löpningen i terrängspåret känns bra, och farten på de följande 5 kilometrarna hamnar på 4:48 (ca 400 m uppförsbacke) - 4:29 - 4:48 (ca 400 m uppförsbacke) - 4:20 - 4:22.

- Jag vill inte skada mig, det är bäst att transportlöpningen hem (3.3 km) blir lugn, tänker jag när jag närmar mig slutet på 5 km spåret.

När jag kommer hem har jag återigen snittat transportlöpningen i 4:50-fart. Jag känner mig nöjd med passet. Höftböjaren och sätesmuskeln har inte blivit värre. Det känns ungefär som innan.

Jag ser fram mot morgondagen då jag planerar att springa ett pass fyrahundringar. Planen är ett lugnare intervallpass med syfte att försöka hitta en bra känsla i en fart som är lite snabbare än tävlingsfart på 5 km.

Morgondagens pass ser jag som ett tävlingsförberedande pass inför Telge Stadslopp på lördag. Dock är det inte säkert att jag kan springa på lördag, men jag hoppas på det, och då vill jag vara förberedd.

Vad kan det bero på?

Varför är det så tungt? Vad kan de bero på? Idag sprang jag ett pass klassiska tusingar med 1 min gåvila. Sist jag sprang det här passet var i mitten på maj, och då snittade jag intervallerna i 3:50-fart. Idag blev tiderna 3:57 - 3:57 - 3:58 - 4:04 - 4:06 - 4:02.

Ja, det blev inte sub 4-fart på de tre sista intervallerna. Jag orkade inte. Svetten dröp, och allt var väldigt ansträngt. Mellan de sista intervallerna blev vilan dessutom så lång som 1:15. Det tog så lång tid innan andningen hade lugnat ner sig.

För en månad sedan sprang jag flera kilometrar i 4:06-fart på Runrundan, och de var ändå en halvmara. Idag fick jag slita för 4:06-fart på den näst sista intervallen. Det måste vara värmen och/eller luftfuktigheten. Jag hoppas verkligen på det.

Saker jag inte gillar

När jag skulle åka till Södertälje och springa Enhörna Challenge var jag tvungen att tanka bilen. Jag gillar inte att tanka bilen. Det är dyrt, det luktar illa, och det tar tid. Det är bara väldigt tråkigt.

Igår när jag skulle cykla ett återhämtningspass var jag tvungen att byta slang på bakhjulet. Jag gillar inte att byta slang, däck eller laga punkteringar på cyklar. Det är bara väldigt tråkigt.

Idag när jag sprang ett distanspass över 12 km i 4:45-fart var det väldigt varmt och kvavt. 4:45-fart kändes väldigt tungt. Jag gillar inte när det är varmt och kvavt när jag tränar. Allting blir så mycket tyngre då. Det är bara väldigt tråkigt.

Som tur är ger löpningen så mycket tillbaka, och allt det tråkiga vägs upp av allt det roliga. Jag tankar gärna bilen för att kunna åka till Södertälje och springa Enhörna Challenge. Jag byter gärna däck på min cykel för att kunna cykla ett återhämtningspass. Jag tränar gärna när det är varmt och kvavt bara för att bli en bättre löpare.

På söndag ska jag springa ett intervallpass. Det spelar ingen roll om det är sol, regn, varmt, kallt, kvavt, om jag måste laga en punktering, eller om jag måste tanka bilen innan passet. Jag kommer att springa intervallpasset i alla fall. Det bara är så.

Enhörna Challenge, inte riktigt som planerat

Dagens testlopp över 5000 meter på bana gick inte riktigt som planerat. Jag satsade friskt, och tänkte att jag ska försöka springa loppet under 19 minuter.

Planen var att springa i 3:50-fart i 4 kilometer, för att sedan öka och ta de sista sekunderna på de två sista varven. Den planen höll i två kilometer som jag sprang på tiden 7:40. Den tredje kilometern höll jag också ihop ganska bra, men jag lyckades inte ta ytterligare sekunder.

Efter tre kilometer hade jag samlat på mig så mycket mjölksyra så att det kändes som att benen rörde sig i slow motion. Tänkte på uttrycket "det känns som att springa i sirap", och jag förstår verkligen vad de menar med det.

Sluttiden blev 19:44 och det var lite sämre än vad jag hade hoppas på. Trots det känner jag mig nöjd för idag försökte jag överträffa mig själv, men det höll inte, och jag fick betala för det.

Nu ska det bli kul att satsa på fartträning. Basen i min träning kommer att bestå av två kvalitetspass per vecka, och två distanspass per vecka. Med dessa fyra träningspass som grund kommer jag att variera mig fram till en bra löparmix.

Enhörna Challenge, 5000 meter på bana

Jag är less på alla långlopp och sega långpass. Jag har tröttnat på det. Nu tänker jag fokusera på fart. Nu blir det intervaller och andra snabba träningspass. Nu blir det fokus på 5 och 10 kilometer.

Målsättningen är att springa 5 km på 18 minuter, och 10 km på 38 minuter.

Bild från Arenamilen 2012.
Fotograf: Jonas Stenmark

Det var länge sen jag sprang fort, det var på Itrimloppet i början av juni, och det betyder att jag är i behov att att springa ett testpass. Testpasset kommer jag att springa senare idag på Södertälje IP där Enhörna Challenge avgörs. Enhörna Challenge är ett banlopp över 5000 meter.

Några 18 minuter blir det nog inte idag. Jag känner mig inte i form för det, men dagens resultat ska jag använda för att lägga upp kommande träning.