Springa i Tyskland

När det här inlägget publiceras är jag ute och reser. Jag är i Tyskland. Mina träningskläder är också ute och reser. Mina träningskläder är i Tyskland. De är på samma ställe som jag.

Sista passet innan Stockholm Marathon får jag förlägga i Tyskland. Det blir så, men det gör inte så mycket. En lätt jogg över 6-9 kilometer kan jag springa var som helst. Förhoppningsvis hittar jag en fin runda ute i naturen, eller i klassisk Tysk miljö. Vi får se vad det blir. I värsta fall får jag hålla till godo med en vanlig park. En fin bild hoppas jag dock på att kunna visa när jag kommer hem.

Kommer hem, ja. Kommer hem gör jag på fredag, och då åker jag raka vägen till Östermalms IP och hämtar min nummerlapp.

Tankar inför Stockholm Marathon

På lördag ska jag springa Stockholm Marathon som farthållare. Fyra dagar innan en mara brukar jag vara fokuserad, peppad och nervös. Det är jag inte nu. Jag tar det hela med ro. Jag ser årets mara som ett långpass i anslutning till den stora löparfest som Stockholm Marathon är. Ett långpass som passar ganska bra inför sommarens Icebug24.

Det ska bli kul att springa på lördag. Det ska bli kul att träffa alla andra farthållare. Det ska bli kul att hjälpa andra löpare att nå sina målsättningar. Det ska bli kul att springa inför den fantastiska publik som alltid kantar Stockholms gator.

Jag går och tänker på allt kul som kan hända, inte så mycket på kilometertider, eller om det kommer att bli trångt, vilken gel jag ska ta med mig, vilka skor jag ska använda, etc, etc. Nä, jag går mer och funderar på vilka andra löpare jag kommer att träffa, bekanta eller obekanta? Kommer andra löpare att ställa frågor till mig under loppet? Kommer andra löpare att söka stöd av mig? Kommer andra löpare att vilja småprata lite?

Jag är förväntansfull inför årets Stockholm Marathon. Dock är jag inte förväntansfull på de sättet jag brukar vara. Jag är förväntansfull när jag ser till de sociala aspekterna, mötena, och människorna jag hoppas på att få träffa.

Det ska bli kul att springa som farthållare, och jag hoppas att jag träffar många andra roliga löpare på min väg genom Stockholms gator.

Majpokalen

Idag sprang jag en liten tävling på jobbet som heter Majpokalen. Vi sprang i terrängspåret vid kaknästornet, plus lite till, vilket betyder att sträckan blev strax över 3 km. Vissa sa att det var exakt 3200 meter, min klocka sa att det var 3040 meter. Vem som har rätt vet jag inte, men jag tror att det gick ganska bra idag.

Alla löpare startade individuellt med 30 sekunders mellanrum. Det var ingen som sprang om mig, men jag sprang om flera. Vädret var blåsigt, och terrängen var backig. Det var full fart hela tiden, och det var ingen idé att hålla igen i början för att spara sig lite. Jag sprang Majpokalen på tiden 12.45, och i morgon när resultatet kommer ska det bli kul att se hur det har gått för mig.

Efter Majpokalen sprang jag en lugn distanslöpning på 10 kilometer i 5:09-fart runt Djurgårdskanalen, och det var en riktigt fin löpning. Den sträckan rekommenderas starkt.

Fartträning

Mitt i marauppladdningen har jag börjar fokusera lite mer på fartträning. Det kan verka lite fel eftersom jag ska springa Stockholm Marathon nästa vecka. Dock känns det inte så utmanande att springa Stockholm Marathon på bruttotiden 4:15 som jag i egenskap av farthållare ska göra.

Jag måste ladda upp och förbereda mig inför årets mara, men jag tror inte att jag behöver ladda upp och förbereda mig lika mycket som vanligt. Att springa maran på 4:15 känns som ett lite längre långpass i lugn fart. Efter maran planerar jag att ta det lugnt i några dagar, men jag hoppas kunna träna för fullt redan efter någon vecka. Någon som har synpunkter på det?

Det är till och med så att jag funderar på att springa Itrimloppet (5 km) i Åkersberga helgen efter maran. Vi får se, men det skulle vara väldigt kul att springa ett 5 km lopp för att se om jag kan slå mitt pers, 19:34 från Roslagsnatta 2010. Vad tror ni, låter det rimligt att tävla en vecka efter ett maratonlopp i lugn fart?

Fartträningen började i tisdags med ett pass tusingar, och idag följde jag upp med ett pass på 12*400 meter. Snitttiden per 400-ing blev 1:24 (3:30-fart), och det kändes väldigt bra idag.

Orden räcker inte till

Ibland räcker inte orden till. När jag till exempel försöker beskriva en miljö eller ett träningspass kan jag ibland få väldigt svårt med formuleringarna, det tar stopp.

Onsdagens distanspass på Utö i Stockholms skärgård har jag väldigt svårt att beskriva med ord. Det känns som att de rätta orden inte riktigt vill komma fram. De kanske finns där, men de fastnar.

Solnedgång över Utö gästhamn

Om jag verkligen försökte skulle jag kanske kunna beskriva mitt distanspass med ord, men då behöver jag troligtvis flera tusen ord bara för att beskriva den vackra miljön, och riktigt så många ord har jag inte lust att skriva.

Distanser och tider går lätt att beskriva. Det blev ett distanspass i stegrande fart där jag först sprang 4 kilometer i 4:45-fart, för att sedan springa 3 kilometer i 4:15-fart. Avslutningsvis sprang jag 1 kilometer i lugn 5-fart. Passet kan summeras till 8 kilometer i 4:30-fart. Det var lätt att skriva. Miljön är dock svårare att beskriva. Orden "skriva" och "beskriva" är så snarlika, men ändå så olika.

Det är lite lättare att skriva om, och beskriva, dagens distanspass över 11.7 kilometer i 4:49-fart. Det var ett helt vanligt distanspass i jämn fart här i Vallentuna/Täby.

Stockholm Marathon på 4:15

I måndags fick jag en hel del med information från Stockholm Marathon om hur jag ska agera som farthållare. I informationsbladet står det att vi farthållare (57 st) skall samlas klockan 11.00, och få vår utrustning (linne, flagga, ryggsäck, etc).

Det står att vi farthållare ska springa på bruttotid vilket betyder att vi måste springa ifatt tiden vi förlorar mellan startskottet och när vi passerar startlinjen. Det står att vi ska hålla en jämn fart, men vi ska ge alla som följer oss möjlighet att dricka vid vätskekontrollerna.

Det står hur vi gör om vi vill bryta loppet, och hur vi gör om vi inte orkar hålla vårt tempo, men ändå vill springa i mål. Jag hoppas att det sista inte händer mig eftersom jag ska springa Stockholm Marathon på bruttotiden 4:15, och det borde jag klara.

För övrigt är det här inlägget schemalagt eftersom jag är på tjänsteresa. På fredag är jag tillbaka, och då hoppas jag på att kunna visa inspirerande löparbilder från Stockholms Skärgård.

Jag har saknat intervallträningen

Det var länge sen jag sprang intervaller. OK, jag sprang ett pass tvåtusingar (2*2000 i 3:58-fart), för någon vecka sedan, men det kändes inte som ett "riktigt intervallpass". Det var mer en test, och jag har saknat att springa ett "riktigt intervallpass".

Jag har saknat löparbanorna, och jag har saknat adrenalinet. Jag har saknat den där absoluta tröttheten, och jag har saknat den där "nöjda känslan" jag kan känna precis efter ett avslutat intervallpass.

Innan dagens intervallpass hade jag svårt att bestämma mig för vilket pass jag skulle springa. Skulle jag springa lång eller korta intervaller? Om det blev långa intervaller, hur långa skulle de vara då? Om det blev korta intervaller, hur korta skulle de då vara? Svåra frågor. Jag gjorde det enkelt för mig. Det fick bli klassiska tusingar med en minut ståvila.

Intervallpasset gick bra, och när jag var klar hade jag sprungit tusingarna på 3.55 - 3.50 - 3.49 - 3.49 - 3.49 - 3.46, och jag känner mig väldigt nöjd med att jag snittade tusingarna under 3:50!

Att "vägga"

"Fy vad jobbigt det är", tänker jag 24 kilometer in på dagens långpass. Solen värmer, och som skydd mot solen har jag keps och solglasögon. Kepsen sitter bak-och-fram och är plaskvåt, svetten droppar från hakan, öron och näsa, det hänger också svettdroppar på solglasögonen.

"Nej, det här går inte längre", tänker jag ett par hundra meter senare. Jag befinner mig i en uppförsbacke som leder upp på en bro som går över en större väg. Jag stannar. Jag går. Jag känner nederlaget. Jag försöker tänka positivt. Jag tänker att det snart är nedförsbacke, och då ska jag börja springa igen.

På backkrönet börjar jag springa, men det finns ingenting kvar. Jag börjar gå redan i nästa uppförsbacke. 25:e kilometern landar på 7:05, vilket så klart är riktigt dåligt, men jag har "väggat". Jag är slut. Det bara är så.

Jag lutar mig mot en vägg, men det var inte den väggen jag sprang in i....

Jag vet inte riktigt varför jag sprang in i "väggen" just idag, men efter 24 kilometer var det stop. Det kan bero på att det är pollen i luften, solen, värmen, eller det faktum att jag sprang de första 7 kilometrarna i 4:50-fart, för att sedan springa 13 kilometer i 4:30-fart.

De första två milen sprang jag med andra ord ganska fort. Det kanske var så att farten och värmen tog ut sin rätt. Vet inte, men summerat blev dagens pass 27 kilometer i 4:59-fart, trots att jag "väggade".

Favoritkläder

Jag har ett par tröjor som jag väldigt ofta använder. En av tröjorna köpte jag på mässan i anslutning till nummerlappsutdelningen på London Marathon.

Tröjan är av Fleecematerial, och som bilden nedan visar är tröjan svart med oranga adidas stripes på sidorna. Det finns även oranga inslag under ärmarna.

En tröja som jag ofta har på mig....

På vardera sida om den oranga dragkedjan som går från halsen, och en bit ner på bröstet, sitter logotyperna för Adidas och London Marathon. 

Närbild på London Marathons logotype...

London Marathons logotype är utformat som ett hjärta, och anledningen till det är att London Marathon stödjer British Heart Foundation.

Den andra tröjan som jag ofta använder fick jag när jag hämtade ut nummerlappen på New York City Marathon. Tröjan låg i goodiebagen tillsammans med en hel del annat smått och gott.

Tröjan är av funtionsmaterial och kan vid en första anblick upplevas ganska grå och tråkig, men det är inte tröjans färg eller design som gör den till en av mina favorittröjor, utan det är detaljerna i trycket som finns på framsidan och på baksidan av tröjan.

Långärmad tröja i funktionsmaterial från NYCM 2010

Trycket på framsidan visar människor som springer tillsammans, och texten i anslutning till trycket lyder "The ING New York City Marathon November 7, 2010". Bilden nedan visar en närbild på trycket.

Texten på framsidan av tröjan

På baksidan av tröjan, nästan ända uppe vid nacken, sitter den klassiska logotypen för Ing New York City Marathon. Texten tillsammans med det liggande lejonet känns som ett oerhört starkt varumärke som ligger i nivå med Asics och Adidas.

Texten på tröjans baksida, nästan ända uppe vid nacken.

På baksidan finns också logotypen för New York Road Runners, Asics och organisationen (?) World Marathon Majors.

Tröjan från London Marathon är för tillfället min absoluta favorit. Den är snygg (riktigt snygg!!) och väcker uppmärksamhet. Tröjan från New York City Marathon är inte lika snygg i färg och design, men den väcker också uppmärksamhet, och det har jag ingenting emot....

10 000 meter på bana

10 000 meter på bana är lite speciellt att springa. Det är 25 varv på en 400-metersbana, och variationen är obefintlig. Den enda skillnaden mellan varven är att man blir tröttare och tröttare. Enformigheten och tröttheten gör loppet till ett psykiskt jobbigt lopp.

När tröttheten kommer, när mjölksyran ansamlas i musklerna, när man blir varvad av bättre löpare, när man inte orkar hålla framförvarande rygg, när det är 8-10 varv kvar, och när allt det inträffar på samma gång, det är då det gäller att vara psykiskt stark, det är då loppet börjar, och det är nu du springer 10 000 meter på bana.

Om det är så enformigt, fysiskt och psykiskt jobbigt att springa 10 000 meter på bana, varför ska man då göra det? Svaret på frågan är enkelt. För att persa på milen! Ska man persa på milen finns det inga bättre lopp att springa än 10 000 meter på bana. Det är bara att gå ut på banan, springa, och "kriga".

10 000 meter på bana är ett väldigt "exakt" lopp. Som löpare vet du hela tiden exakt hur långt du har sprungit, hur fort du har sprungit, och hur du ligger till i förhållande till din "målbild". Det bästa av allt är att du som löpare inte behöver hålla reda på alla tider själv, utan det gör en funktionär. Vid varje varvning ropar "din funktionär" mellantider, totaltid och antal varv. Som löpare behöver du bara fokusera på att springa fort.

10 000 meter på bana är kul, och det kommer jag att springa igen.

Blandade känslor

Jag sitter här med blandade känslor. Jag sitter här och känner mig lite ambivalent, för jag vet inte om jag känner mig nöjd, eller missnöjd.

Jag har precis sprungit Arenamilen på tiden 39:48. Det är ett personligt rekord med två sekunder. Jag borde vara glad, jag borde känna mig nöjd, för så brukar det vara, när man ha slagit sitt rekord.

Jag känner mig inte nöjd och glad, för jag trodde att jag skulle prestera lite bättre, kanske 30-40 sekunder bättre. Det är inte mycket bättre, men det är 3-4 sekunder snabbare per kilometer, och det ligger lite träning bakom det. Nu kanske det låter som att jag är missnöjd, men det är jag inte. Jag är ganska nöjd, för det är tidigt på säsongen, och jag sprang sub40.

Det sista stycket kanske låter lite motsägelsefullt. Det är det nog också, för jag sitter här med blandade känslor, och jag känner mig lite ambivalent. Så här är det att träna löpning, och ha tydliga målsättningar. Det är inte alltid så lätt att förstå hur man känner, om man är nöjd, eller om man är missnöjd.

Jag är nöjd med dagens lopp. Jag är mer nöjd än missnöjd, men nu ska jag se framåt, nu ska jag inte älta det här, nu har jag en bra tid att basera sommarens träning på, för till hösten, då ska jag springa ännu snabbare.

Stora kontraster

Jag har varit i England de senaste dagarna. För tre veckor sedan var jag också i England. Då var jag i London, och då sprang jag över Tower Bridge, jag sprang framför Big Ben, Parlamentet, London Eye och Buckingham Palace.

Jag framför Big Ben (bild från Marathon Photo)

Den här gången var jag i södra Wales, och den här gången sprang jag ute på den Engelska landsbygden. Jag sprang i samma land, men kontrasterna var stora.

Underbara vyer i det böljande landskapet

Landskapet i södra Wales var så där härligt böljande, utsikten var hänförande, det var grönt och fint, fåren betade, korna betade, rapsen blommade, och det var helt underbart att springa på de små vägarna som kantades av höga häckar.

Löpning i klassiskt Engelskt landskap där vägarna kantas av höga häckar.

Det kändes nästan som att befinna sig i en gammal Agatha Christie film.

Här sprang jag en tusing på 3:57 min/km

Det var också stora kontraster mellan löpningen i Wales och lördagens backpass i Väsjöbacken.

På backpasset i Väsjöbacken jobbade jag hårt, jag kämpade, blev blöt, geggig och trött. I Wales sprang jag mest och smålog, och tyckte allting var helt underbart.

Backträning plus 8 km distanslöpning

Idag skulle jag prova ett helt nytt träningspass. Jag skulle springa ett backpass i en slalombacke som heter Väsjöbacken, och direkt efter genomfört backpass skulle jag springa ett distanspass över 8 kilometer. Innan passet tyckte jag att det lät lite jobbigt, och det var det också.

Väsjöbacken i Sollentuna

När jag började den första klättringen upp för backen visste jag inte riktigt hur kroppen skulle reagera, men jag hittade ganska snabbt ett bra tempo, och efter ca 1 timme och 40 minuter hade jag sprungit upp och ner för Väsjöbacken 12 gånger, vilket totalt blir ca 700 höjdmeter.

Innan passet misstänkte jag att jag skulle vara ganska trött vid det här laget, och det var jag också, men jag var inte tröttare än att jag fortfarande stod upp....


Efter 700 höjdmeter var jag trött, men jag stod fortfarande.

När jag sprang den efterföljande distanslöpningen upptäckte jag att benen kändes förvånandsvärt bra. Jag vet inte riktigt varför benen kändes så bra, men eftersom det kändes så bra bestämde mig för att springa lite fortare den sista biten.

Distanslöpningen blev alltså en distanslöpning i stegrande fart, där jag sprang de första 4 kilometrarna i ca 5:00-fart, och de avslutande 4 kilometrarna i ca 4:30-fart.

Nu var jag trött, nu var jag så klart ännu tröttare än efter backbasset, nu stod jag inte längre.....

Efter passet var det skönt att få sitta en liten stund.

När jag sitter där, trött och alldeles genomblöt, kommer jag och tänka på mitt inlägg "Det är härligt att leva". Tänker att livet inte är så dumt nu heller.

Det här var ett riktigt bra träningspass som innehöll allt. Totalt blev det 20.33 kilometer på 2:23:14, och det kan också klassas som ett långpass. Det här passet ska jag springa igen, men då ska jag satsa på att ta 1000 höjdmeter.

På dagens pass hade jag också med mig Markus som är en av mina lagkamrater på Icebug24. Efter ett par såna här pass tror jag att det kommer att gå riktigt bra uppe i Hemavan i slutet på Juli.

Det är härligt att leva

Det är varmt ute. Det regnar. Jag blir blöt. Luften är frisk. Det luktar sommar. En tanke slår mig. Det är härligt att leva.

Som uppvärmning joggar jag några varv på Vallentuna IP. Jag ska springa 2*2000 meter. Jag ska testa kroppen. Håller vaden för 4:00-fart? Hur länge orkar jag hålla 4:00-fart? Idag ska jag få ett svar på frågorna.

Jag springer den första intervallen i 3:57-fart. Allt känns bra. Under vilan står jag oskyddad i regnet och flåsar. Vatten blandat med svett droppar från näsa och haka. En tanke slår mig. Det är härligt att leva.

Den andra intervallen springer jag i 3:56-fart. Allt känns bra, men idag nöjer jag mig med två intervaller. Jag vill inte överbelasta kroppen. Jag lämnar Vallentuna IP väldigt blöt, men jag lämnar också Vallentuna IP väldigt nöjd. En tanke slår mig. Det är härligt att leva.

Jag är i alla fall nöjd

När jag läser insändare i Metro och i lokaltidningen får jag uppfattningen att många människor verkar irritera sig på cyklister.

Bilister verkar irritera sig på cyklister som cyklar på vägen, framförallt på cyklister som cyklar i bredd. Fotgängare verkar irritera sig på cyklister som cyklar på gångbanan, framförallt på cyklister som cyklar fort. Tufft läge för cyklisterna.

Idag cyklade jag ett lättare distanspass över 25 kilometer. Halva rundan cyklade jag på en bilväg i stark motvind. Då cyklade jag inte fort, och det kanske irriterade bilisterna. Efter halva rundan blev motvinden en medvind, och då var det lätt att cykla. I medvinden cyklade jag fort, strax över 30 kilometer per timme, men det var på en gångbana, och det irriterade nog fotgängarna.

Ovanligt hungrig

Vissa dagar är jag hungrigare än andra. Idag var en sån dag. Idag åt jag en rejäl frukost, och en normal lunch. Jag åt flera frukter till mellanmål, och jag åt ett rejält lass med spagetti och köttbullar till middag.

Nu på kvällen har jag ätit tre smörgåsar tillsammans med två frukter. Jag är fortfarande hungrig. Jag är sugen på godis, och jag skulle kunna äta en hel pizza, men nu får det räcka.

Det är vilodag idag. Det är alltså inte dagens träningspass som gör mig hungrig. Det kanske är gårdagens 25 kilometerspass som gör mig hungrig. Jag vet inte, men vissa dagar är jag hungrigare än andra.

Vad är Vad

Jag har i flera inlägg skrivit om mina vader. Innan maran gjorde det ont i en muskeln, och nu efter maran gör det ont i en annan muskel. Det flyttar runt.

I ett försök att stärka mina vader har jag gjort excentriska tåhävningar. Det har gett mig träningsvärk. Det gör också lite ont. Det är med andra ord lite svårt att veta "vad som är vad" (där fick jag till det.....).

På dagens långpass började det kännas i vaden redan efter en kilometer. Jag kunde inte riktigt tolka det onda så jag fortsatte. Jag märkte ganska snart att det onda flyttade runt, men efter ca 15 kilometer i 5:15-fart kändes det helt plötsligt ganska bra. Jag bestämde mig för att öka lite den sista biten, och när jag stängde av klockan efter 25 kilometer hade jag snittat rundan på 5:05 min/km.

Nu efter passet gör det fortfarande ont i vaden. Nu gör det ont på ett ställe som inte gjorde ont när jag sprang, eller som har gjort ont tidigare. Dock har jag en känsla av att det inte är så farligt. Det gör nämligen ont i båda vaderna, men mest i den högra, och jag tror nämligen att det har med träningsvärken att göra.

Irrationella tankar

Ibland drabbas alla av irrationella tankar och beteenden. Tankar som att 13 är ett otursnummer, att tre gånger kontrollera att spisen är avstängd innan man går till jobbet, ta på sig höger sko först, tävla i speciella "turkläder" etc, etc. Listan kan göras lång.

Idag när jag cyklade ett pass på 4.5 mil tänkte jag på irrationella tankar. Det började med att jag cyklade förbi Vada kyrka och såg numret på bussen som stannar precis utanför.


Här har SL tänkt till.......

Funderade på hur SL tänker. Funderade på att företag kanske inte vill låta sig styras av irrationella tankar, och därav struntade SL i att bussnumret för många kanske är lite uppseendeväckande.

Funderade på att många är flygrädda, och därav har vissa flygbolag inte "rad 13" i sina flygplan. Det finns också hus som inte har "våning 13". Är det konstigt? Jag vet inte, men även om jag har lite distans till den typen av tankar kan det ibland se lite roligt ut.

Vader som krampar

När det var 1.5 kilometer kvar av dagens träningspass krampade vaden på exakt samma sätt som den gjorde på London Marathon. Jag upplever det här oerhört irriterande och nu måste jag göra någonting åt det.

En extra tablett magnesium har jag redan ätit, och i morgon ska jag boka en tid för massage. Det positiva är att jag hann springa exakt 10 kilometer på exakt 46 minuter innan vaden krampade.

Nedanstående klipp är något år gamalt, och många har nog sett det, men efter ca 1 minut pratar dom om "ben som krampar", och jag tänkte på det här klippet när vaden krampade. Det är ett ganska roligt klipp.

Nu när Stockholm Marathon närmar sig tror jag att det kan finnas många läsare som känner igen sig.....

Att söka svar

Jag har mer och mer börjat fundera på Arenamilen. Vilken målsättning har jag? Hur ska jag lägga upp loppet? Kan jag fortfarande springa milen sub40? Det är många frågor, och jag har inga svar.

Det var flera månader sedan jag tränade fart, och jag vet inte om kroppen minns hur det känns att springa fort.

Minns kroppen hur det känns att ligga och pressa i sub 4-fart i nästan 40 minuter? Ytterligare en fråga jag inte kan besvara.

I ett försök att söka svar på alla frågor skulle jag vilja genomföra ett pass tvåtusingar med kort vila, men det går inte den här veckan. Det är fortfarande lite för nära inpå London Marathon för att springa ett pass tvåtusingar. Det får bli nästa vecka.

För långt? För fort?

Igår sprang jag 9 kilometer i 4:39-fart. Om det var för långt, eller om det var för fort, eller om det både var för långt och för fort vet jag inte, men jag vet att det bara var nio dagar sen jag sprang en mara, och det betyder att träningen för tillfälle borde vara lugn och/eller alternativ.

Även fast kroppen känns bra så kan jag så här nära inpå en mara lätt råka ut för någon tråkig skada som till exempel hälsporre, besvär med behinnorna eller en stressfraktur, och det vill jag inte. Därför blev det alternativ träning idag. Det blev 2.4 mil cykling i ca 27 km/tim.