Idag önskar jag att jag kunde skriva om ett träningspass där löpningen kändes lätt och fin hela vägen. Jag önskar att jag kunde skriva att jag kände mig stark genom hela passet. Jag önskar att jag kunde skriva om ett 30.5 kilometerspass där jag kände glädje och stor tillförsikt inför kommande utmaningar, men jag kan inte skriva så idag.
Dagens långpass sprang jag på rena isbanan de första 13.55 kilometrarna. Jag sprang på Gävsjövägen och jag trodde att isen skulle ha smält mer än vad den hade gjort. Fortsatte dock att springa för jag tänkte att det kanske blir bättre längre fram, men det blev inte det. I 13.55 kilometer trippade jag fram i 5:16-fart och jag fick jobba för det.
När jag efter 13.55 kilometer lämnade isbanan på Gävsjövägen bakom mig och kom ut på asfalten hamnade farten på ca 4:55 min/km. Här kändes det ganska hyfsat förutom att det var lite tungt i några uppförsbackar mellan 18-21 kilometer.
Efter 22 kilometer åt jag en gel vilket jag tror ledde till att jag kom in i en svacka två kilometer senare. Jag fick håll, och kände mig lätt illamående. Det slutade med att jag fick stanna ett tag innan det släppte. De sista 8 kilometrarna sprang jag lite långsammare och då hamnade tempot på 5:15 min/km, inklusive mitt korta stopp.
Jag fick jobba ordentligt på dagens långpass. Jag trodde att det skulle gå som jag önskade. Jag trodde att det skulle gå lättare än vad det gjorde, och det stör mig lite.
Summerat blev dagens pass 30.5 kilometer i 5:11-fart.
10 kommentarer:
Men du, trots att det var kämpigt så 1: Du genomförde det. 2; Du kunde springa alls, det är ingen självklarhet, och 3; du sprang ändå superbra!
Och 4; Svackor kommer men det vänder ALLTID!
Så kan det vara ibland. Känslan är säkert helt omvänd på nästa långpass.
Och 30 km är ju faktiskt inte helt fy skam.
Kämpa på.
Ingmarie - Nu känner jag mig mycket bättre! Det är bara det att när det inte riktigt går som man vill blir man lite........
Olov - Jag har också funderat på det. Löpning kan vara lite av en "varannangångssport".
30 km är som sagt 30 km... och du kan vara ganska säker på att slippa 13,5 km isbana som inledning i London :)
Som de andra redan skrivit, det var väl inte så illa, 30km är alltid ett bra marthonpass oavsett fart. Men jag vet hur det är, ibland vill man mera. Du kommer grundligt väl förberedd till London och nu blir väglaget bara bättre!
Hokke - Ja, jag hoppas att jag slipper isbana resten av hela året. Jag ska bli bättre på att välja min rundor.
Staffan - Ja, men jag tycker ändå att långpassen går trögt. men, men, det är bara att träna på och jag hoppas verkligen att det släpper....
Kände av det efter långpasset i lördags. Inte i omedelbar anslutning utan efter ett par timmar när jag kommit hem.
Trodde först att var lite trötthetssymtom eftersom jag även var lite stel i senorna på utsida knä.
Försökte ge mig på löpning hem från jobbet men gav upp efter 2 km.
Tog mitt förnuft till fånga och tog spårvagnen hem istället
Det låter inte som att något är sönder utan mer som en inflammation/utmattning. Om det inte går över så låt någon titta på det.
Jodå, jag vet och förstår. Men just då är det bra med lite perspektiv utifrån. :-)
Ingmarie - Precis :-). Alltid bra med någon som står vid sidan om och har lite perspektiv. Tack!
Skicka en kommentar