Det var en månad sedan jag sprang ett hårt träningspass. Känslan börjar tyna bort. Känslan börjar förpassas ner till minnets mörka och avlägsna regioner.
Var det verkligen kul att springa? Vad var meningen med det? Begränsade löpningen mitt liv? Var jag en fånge i olika träningspass, intervalltider och målsättningar? Kunde mitt beteende jämföras med ett missbrukarbeteende? Hemska frågor, men frågor man kan fundera på.
Ja, jag tror att löpningen begränsade mig. Jag tror också att mitt beteende kunde jämföras med ett missbrukarbeteende. Men var det nödvändigtvis dåligt? Jag tror inte det. Löpningen gav väldigt mycket tillbaka, och jag hade väldigt roligt. Jag har också fått en god hälsa, och väldigt många goda minnen.
Skadeperioder ger perspektiv på tillvaron. En tillvaro man i normala fall inte ser. Perspektivet att stå vid sidan av, och titta på sig själv, och sitt egna missbruk. Det kanske är samma perspektiv en nykter alkoholist ser när han ser tillbaka på sitt missbruk, och ställer sig frågan. Hur kunde jag göra så? Varför? Vad var meningen med det? Vilka andra saker har jag missat?
Skillnaden mellan en alkoholists missbruk, och en löpares missbruk, kanske ligger i att alkoholistens missbruk bryter ner människan, när en löpares missbruk bygger upp människan.
3 kommentarer:
Jag tror du har rätt i att många som tränar fastnar i ett missbruksbeteende där träningen får ett egetvärde oavsett vad de får offra. De tappar kontrollen över sitt beteende och drivs bara av att fullfölja sin träning oavsett pris.
Det kan nog för en del vara lika skadligt som andra missbruk men många klarar det också utan bestående men.
Jag vet inte om du Lennart varit en missbrukare och jag tycker inte det verkar så men det är nog alltid nyttigt att få perspektiv på det man sysslar med.
Jag tycker man drabbas av samma tunnelseende i det dagliga arbetet med rutiner (ekorrhjulet) och att det är först på semestern man får perspektiv på sitt liv och får idéer om en annan tillvaro.
Kanske behöver människan detta missbruksbeteende för att kunna åstadkomma det vi som art har åstadkommit.
Men alla myror i stacken måste någon gång få tillåta sig att tänka fritt och göra vad de vill, det klarar nog samhället av :-)
Hoppas du hittar tillbaka till en lustfylld träning snart.
Ibland är det bra att ta ett steg utanför och fundera. Varför gör jag det här? Fast jag kan nog tycka att jag hellre knarkar träningsendorfiner än annat. Bättre än matmissbruk, spelmissbruk och annat värre :)
Peter - Jag tror inte heller att jag kan klassa mig som missbrukare, men det är intrressant att se tillbaka och reflektera.
Tycker också att du har helt rätt när du säger att det vanlig ekorrhjulet nästan kan jämföras med missbruk. Det finns många som borde få lite distans till det också.
Tyvärr så visar sig både träning och mat ge ett tvångsmässigt beteende för många. Hoppas bara att jag inte upplevs så :-)!
Rosa - Absolut. Jag håller med dig till 100%. Man brukar säga att löpningen är ett "positivt beroende", och om man ska vara beroende av något (eller missbruka något) så är det väl bra om det är positivt :-)!
Skicka en kommentar