På Stockholm Marathon var min uppgift att springa som farthållare på bruttotiden 4:15 (6:03-fart), och det lyckades jag med. Jag sprang maran på bruttotiden 4:14:44 (nettotiden blev 4:10:38) vilket alltså endast är 16 sekunder snabbare än 4:15, och det är mer än godkänt!! Jag kan också säga att jag inte var trött när jag kom i mål, men det var inte min tidsmässiga prestation som var det viktiga.
Idag var jag en del av arrangemanget, och idag var det viktiga att träffa människor, dela med mig av min erfarenhet, peppa och hjälpa andra att nå sina målsättningar. Idag pratade jag med, och träffade jag massor av människor. Springer man med en farthållarflagga (och till en början med en ballong) så kommer det fram jättemånga och ställer olika frågor om än det ena, och än det andra. Andra verkade tro att jag visste allt om precis allting. Jag fick svara på frågor om Stockholm Marathons historia, ge träningsråd, berätta om bansträckningen, etc, etc...
Inför dagen hade jag sett fram mot att träffa människor, och jag vill här lyfta fram ett par möten som jag minns lite extra. Det ena är mötet med Mats från Göteborg, och det andra är mötet med en tjej (jag har inte hennes namn) från Wales.
Mats från Göteborg såg min farthållarflagga redan innan start och höll sig i närheten av mig. Efter någon kilometer sprang Mats upp bredvid mig och undrade om vi inte sprang lite för fort när vi höll 5:50-fart. Jag svarade att jag var tvungen att springa så fort för att ta igen den tid jag förlorade innan jag sprang över startlinjen, och att vi måste springa igen den tid vi förlorar vid vätskekontrollerna. Mats verkade nöja sig med svaret, men jag noterade att Mats andning var lite ansträngd för att vara så här tidigt i loppet. Jag tänkte att han kanske borde dra av på farten, och kanske springa med 4:30-flaggan i stället, men jag tänkte också att Mats får göra som han vill. Han vet bäst själv så jag sa ingenting.
När vi passerade 20 kilometer tyckte Mats fortfarande att det gick lite för fort, och den här gången fick Mats mig att sakta ner lite eftersom jag inte ville tappa löpare som följde mig. Jag tror att det var bra för gruppen att vi tog det lite lugnare ute på Djurgården.
Mats verkade dock fortfarande vara lite trött och strax efter 30 km trodde jag att jag hade tappat honom, och uppför Västerbron släppte han en ganska stor lucka till mig. Men, det var nu det hände. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men Mats kom tillbaka på Norr Mälarstrand, och lyckades avsluta de sista 7 kilometrarna storstilat!
Det var till och med så att Mats inte ville springa ifrån gruppen som höll sig kring mig eftersom han ville att alla skulle avsluta det här tillsammans, men jag sa till honom att han skulle avsluta loppet på en så bra tid han kunde, och då sprang Mats iväg. Jag tror att Mats tillslut kom i mål någon minut före oss andra. Jag tycker det var mycket starkt gjort av Mats att komma tillbaka på det där sättet. Jättekul!
I min grupp sprang också en tjej från Wales. Första gången jag såg henne var efter någon kilometer, och efter ytterligare någon kilometer pratade jag med henne för första gången. Hon berättade att det här var hennes första mara, och hon ställde en hel del frågor om tempo, vätskekontroller, vädret, etc, etc. Jag upplevde henne lite orolig, och jag antog att hon ville prata för att "glömma bort" att vi sprang.
Hon hängde med bra, och såg väldigt stark ut ända fram till ca 30 kilometer, men där började hon se lite ansträngd ut (precis som alla andra), och när vi sprang upp för Västerbron började hon (precis som Mats) att tappa. Här blev jag lite orolig eftersom jag ville att hon skulle springa i mål tillsammans med oss andra. Jag ville inte tappa henne, jag ville att det skulle gå bra för henne.
Ner för Västerbron kämpade hon sig tillbaka till oss andra, och jag såg på hennes ansiktsuttryck att hon var lite plågad, men hon vägra ge sig. Hon sprang med oss hela vägen upp till St Eriksplan och där såg hon riktigt, riktigt trött ut. Hon tappade lite vid vätskekontrollen på Odengatan så jag stannade, sprang tillbaka, och "fånga upp henne".
Hon bet ihop, och utanför Stadion var hon fortfarande kvar i gruppen, hon var riktigt plågad och jag minns att hon frågade "hur långt är det kvar?". Jag svarade att det bara är två hundra meter kvar så "kom igen nu", och precis då sprang vi igenom portalen och in på löparbanorna. Inne på Stadion fick hon upp farten igen och lyckades avsluta i bra tempo.
När vi korsade mållinjen brast det för henne, och hon började gråta av glädje. Jag är så otroligt imponerad av hennes vilja. Det är så kul att se när människor överträffar sig själva, och det gjorde hon idag. Hennes glädjetårar efter målgång kommer jag att minnas länge.
Under loppet träffade jag också
Andreas som såg väldigt pigg ut. Det var väldigt roligt att träffa honom! Innan start träffade jag också den alltid lika glada
Ingmarie som stod och pratade med
LöparJanne. Ingmarie känner jag sen tidigare, men LöparJanne var första gången jag träffade.
Om jag ska summera mitt Stockholm Marathon så var det en annorlunda mara, men en otroligt rolig mara. Jag kommer säkerligen att springa som farthållare igen, men nästa gång jag springer en mara vill jag springa den så fort jag kan.......
Det positiva är att om jag klarar att springa Runrundan under 1:30, tror jag att jag har en god chans att klara 1:25 senare i höst på en lättare bana.
