Känslor är inte alltid logiska

Idag cyklade jag 2.4 mil. Det kändes jättelångt. Flera gånger tänkte jag "brukar jag verkligen springa så här långt". Tänkte också att "2.4 mil på cykel känns mycket längre än vad det gör att springa 2.4 mil".

Känslor är inte alltid logiska och rationella. Idag kanske känslan berodde på att jag är van att springa, eller att jag inte tycker det är lika roligt att cykla som att springa. Det kan också beror på att jag sprang en mara förra helgen, och att kroppen fortfarande är lite trött.

Känslor kan bero på många saker. Att förstå sina känslor är bra, men jag kanske inte ska försöka förstå alla mina känslor. Det kan bli lite svårt, eftersom känslor inte alltid är logiska och rationella.

Blickar lite framåt

Här händer det inte så mycket. Efter London Marathon blev jag sjuk igen. Den här gången är jag väldigt snuvig, och jag har lite feber. Undra om det hänger ihop med maran? Någon löpning blir det i alla fall inte, och inte någon alternativ träning heller. Jag måste bli helt frisk först.

De sista två veckorna innan London Marathon sprang jag inte heller så mycket. Jag börjar bli ganska sugen på att springa igen. Motivationen är verkligen på väg tillbaka.

Den närmaste tiden finns det flera saker att se fram emot. I tävlingskalenderna står det Arenamilen (10 000 m bana) den 16 maj. Arenamilen går här i Vallentuna, och den tävlingen avser jag att springa. Den 2:a juni är det Stockholm Marathon, och där ska jag vara med som farthållare. Det blir en ny upplevelse.

Som sagt, det finns lite att se fram emot, men först måste jag bli hel och frisk.

Jag är helt nöjd!

Nu har jag kommit hem igen, och jag känner mig faktiskt väldigt nöjd med resan och med mitt lopp. Jag är nöjd för det känns inte som att det var meningen att det skulle gå bra. Det känns inte som att det var meningen att jag skulle slå personligt rekord.

Det känns inte heller som att det var meningen att jag skulle komma till start, eller ännu mindre att skulle komma i mål, men det gjorde jag, och jag sprang på tiden 3:37.

Jag framför Lord Nelson på Trafalgar Square

Jag känner mig nöjd med att jag kunde springa en mara på 3:37 under dessa förutsättningar. Jag menar, mycket sämre kunde det inte bli, och tiden blev ändå 3:37. Faktum är att jag hade varit helt nöjd med den tiden så sent som för något år sedan.

I kommentarerna till det förra inlägget var det många som påpekade att det bara är att ta nya tag, och det kommer jag att göra. Ni tänker precis som mig!

Jag har också börjat uppdatera fliken London Marathon 2012 ovan med lite bilder och text. Gå gärna in och titta. Sidan är långt ifrån klar, men den börjar ta form. Jag hoppas att det kan ge lite inspiration.

London Marathon 2012

Har kommer en mycket kort version av London Marathon. Forsta 10 kilometrarna gick helt enligt plan i 4:30-fart, men strax innan 12 kilometer "krampade" vaden (den drog ihop sig) vilket gjorde att jag var tvungen att dra av pa farten resten av loppet.

Storre delen av loppet lyckades jag halla ca 5-fart, men efter 35 kilometer gick det valdigt trogt, och dar hamnade tempot pa ca 5:30 min\km. Jag kom i mal pa tiden 3:37:07, och efter omstandigheterna med feber sa sent som i fredags, och krampen jag fick idag, sa maste jag vara nojd med tiden. Jag forsokte verkligen. Jag gav det en match.

Jag ar ocksa oerhort glad for att jag har fatt uppleva London Marathon, och det var en enorm upplevelsen att springa loppet. Jag kan jamfora London Marathon med New York Marathon. Det var ett oerhort bra arrangemang, och det var fantastiskt mycket publik som hejade pa oss lopare. Vid 30 kilometer var publikstodet bland det varsta jag har upplevt, och jag har sprungit pa First Avenue i New York.

Kan ocksa saga att jag ar oerhort irriterad pa min vad. Det kandes sa bra vid 10 km, jag var knappt andfadd!..... Jag far springa sub 3:10 nagon annan gang.

Startar, men 50\50 pa att jag kommer i mal

Jag har en infektion i kroppen, men det har kants avsevart mycket battre idag an vad det gjorde igar. Febern har lagt sig, och jag har nu inte lika ont i halsen. Jag vet fortfarande inte om jag klarar hela loppet i morgon, men jag kommer att aka ut till Greenwitch och 0-meridianen dar starten ligger och starta.

I varsta fall far jag bryta. I radande situation forsoker jag faktiskt stalla in mig mentalt pa det, och se det som en bonus om jag fortsatter hela vagen in i mal. Det skulle vara valdigt trakigt att bryta, men hur trakigt det an ar, sa ar det som det ar, och jag tror att chansen ar 50\50 pa att kommer i mal. Det ar bara att acceptera situationen.

Jag tycker ocksa att det ar lite roligt att starten ligger i Greenwich dar "tiden borjar", i alla fall dar "tiden pa dygnet\tidszonerna borjar". Undra om det finns ett maratonlopp pa andra sidan jorden, dvs pa datumlinjen. Tidtagningen kan latt bli lite rolig dar...

Ja, ja, nu hoppas jag att allt blir bra i morgon.....

37.9

Det fanns en dator pa hotellet. Dock har tangentbordet bara 25 bokstaver sa vi far klara oss utan de tre sista bokstaverna.

Igar gjorde vi sportmassan och installerade oss pa hotellet. Massan var riktigt bra. Den var stor och det fanns mycket att titta pa. Jag forkopte mig inte utan jag nojde mig med en fin troja.

Annars har jag fatt reda pa att det ar 116 st Svenskar som springer i morgon, och att en av dom ar Isabella Andersson. Isabella har en god chans att gora ett bra resultat, och jag hoppas verkligen att det gar bra for henne.

Det trakiga ar att jag hade 37.9 graders feber igar. Japp, jag har gatt och fatt feber och ont i halsen sa har tva dagar innan. Det ar inte bra. Det kanns absolut inte bra sa idag fokuserar jag pa att forsoka bli frisk tills i morgon. Nar jag skriver det har ar de andra ute och springer en morgonjogg i Hyde Park. Den morgonjoggen stallde jag in.....

Vill ocksa tacka for alla lyckonskningar i forra inlagget. Tack, jag behover dessa lyckonskningar nu!

London Calling

Då så, det här blir sista inlägget innan avresan till London. "Sista inlägget" låter nästan lite dramatiskt. Lite som Vilhelm Mobergs "sista brevet till Sverige". Det känns vemodigt, men vemodiga ska vi inte vara.

Nä, jag tycker det ska vara lite mer fart. "London Calling" kanske låter bättre, eller gör det? Låten som The Clash skrev handlar mycket om krig och elände, eller är det bara jag som misstolkat den? Vet inte, men jag har lite svårt att se vad den låten har med London Marathon att göra? Ingenting tro jag.

Hur som helst har jag packat och fixat det sista och i morgon klockan 07.55 lyfter planet. Det blir nog en lång dag i morgon för innan vi kommer fram till hotellet ska vi hinna med både sportmässan och hämta nummerlapp.

Idag har det också varit en lång dag. Två huvudvärkstabletter har jag tagit, och jag har också fått den obligatoriska maratonkrämpan "ont i halsen". Att det alltid ska vara så här innan en mara.......

Hittar jag en dator i London så uppdaterar jag här, om inte, så blir det tyst i några dagar.

4:30 min/km är 7:14 min/mile

Som ett led i de sista förberedelserna inför London Marathon har jag räknat ut att 4:30 min/km är 7:14 min/mile. Det är viktigt att veta för det finns bara kilometermarkeringar vid 5 km, 10 km, 15 km, 20 km, osv. Känner man inte till sin planerade tävlingsfart i min/mile blir det väldigt svårt att kontinuerligt stämma av hur man ligger till.

När jag ändå höll på att konvertera min/km till min/miles passade jag på att räkna ut att 4:15 min/km är 6:50 min/mile. Det kanske inte är riktigt lika viktigt att veta, men det kan vara bra att känna till för jag tror att det kommer att gå fort de första 5 kilometrarna.

Starten

Startfältet på söndag är indelat i tre startgrupper som benämns med färgerna röd, blå och grön. De tre stargrupperna startar på olika ställen, och vi löpare springer till en början på olika banor.

Jag startar i den blåa startgruppen, och efter ca 1.5 kilometer förenas vi löpare i den blåa startgruppen med löparna i den gröna stargruppen. Efter ytterligare ca 3 kilometer förenas även den röda startgruppen med oss andra löpare. Efter ca 5 kilometer springer alltså alla löpare (ca 45 000 st) på en gemensam bana.

Idag när jag sprang ett distanspass över 5 km i 4:33-fart, varav 2 km i ca 4:20-fart, funderade jag på hur jag ska öppna de 5 första kilometrarna. Jag vill ha en bra start, och jag vill inte fastna bakom andra löpare. Jag tror att det kan bli trångt efter 5 kilometer, och jag måste troligtvis ligga på lite i början för att inte tappa placeringar.

Gysings bok

Köpte Gysings bok idag. Det blir en bra inspiration inför söndagens London marathon. Jag har bläddrat lite i boken, och småläst lite. Boken verkar vara bra. Jag har redan skrattat flera gånger.

"Ett år av magiskt löpande" av Kenneth Gysing

Har jag en riktig otur hinner jag läsa ut den innan jag åker till London.

En sak jag aldrig ångrat

Jag har tidigare i mitt liv ångrat att jag har gjort olika saker. Det kanske inte är några större och katastrofala saker, utan det är saker som jag kan kalla för småsaker. Jag har till exempel vid något tillfälle ångrat att jag har ätit godis. Jag har någon gång ångrat att jag har sovit. Jag har ofta ångrat att jag har suttit uppe halva natten och tittat på idiotiska TV-program. Jag har ångrat att jag har köpt saker. Jag kan ha ångrat något som jag har sagt, men.........

Jag har aldrig ångrat att jag har genomfört ett träningspass (förutsatt att jag inte skadade mig). Det har aldrig någonsin hänt att jag efter ett träningspass har tänkt "varför tränade jag idag?". Det spelar ingen roll om jag genomförde mitt träningspass på sena kvällen, om det regnade eller snöade, eller om jag valde att träna istället för att titta på ett bra TV-program.

Att jag aldrig ångrat ett genomfört träningspass måste ändå säga någonting om kraften i löpningen och om löpningens positiva effekter på vår psykiska och fysiska hälsa.

Jag har, som alla andra löpare, fått frågan "varför springer du?". Jag har svårt att ge ett bra svara på den frågan, men jag kan bara säga att jag aldrig har ångrat ett genomfört träningspass, och vad jag vet är det många som ångrar att de inte tränar, eller att de har ätit godis, sovit, tittat på TV, etc, etc.

Dagens pass över 5 km i 4:56-fart, inklusive 1 km i marafart, ångrar jag inte heller.

Ny stretchövning

Det har varit lite svårt att beskriva precis var det känns stelt och ömmar i min vad. Jag har tidigare sagt att det är "på utsidan av vaden" och det känns lite diffust.

Jag brukar vara noga med att stretcha vaderna, och jag har några stretchövningar som jag genomför nästan varje dag. Igår försökte jag hitta en ny stretchövning som tar på den ömma och stela muskeln, och när jag gjorde som bilden nedan visar träffade jag helt rätt.

Stretch, utsidan av vaden

Ovanstående stretchövning tar exakt på rätt ställe, och när jag känner skillnaden mellan höger ben och vänster ben förstår jag hur stel muskeln är. Det känns nästan som kramp i muskeln.

För att mjuka upp muskeln fortsätter jag med massage, stretch och kompressionsstrumpor. Eventuellt genomför jag ett lättare träningspass senare idag.

Det kunde ha varit värre

Idag var jag återigen hos naprapat Jörgen för en behandling av mina vader. Musklerna som vi behandlade sist känns bra. De gör inte ont. Nu är det andra muskler som gör ont. Dessa muskler sitter fortfarande i vaden, det är bara det att de sitter lite bakom, och under andra muskler.

På grund av dagens behandling sprang jag inte ett 16 km pass som planerat, utan dagens pass blev endast ett kortare pass över 5 kilometer i 5-fart, med en snabbare kilometer i 4:15-fart.

När jag sprang dagens pass kände jag av stelheten i vaderna genom att vaderna kändes kraftlösa, det gjorde också lite ont runt vristen, och det gjorde lite ont strax under och på utsidan av knät. Troligtvis är det så att de muskler som är stela fäster uppe vid knät och nere vid vristen, och det är vid dessa fästen som det gör lite ont.

Det viktgaste nu är att mjuka upp musklerna så att de känns bra igen, och inte stressa igenom träningspass. Planen nu är att träna ett lättare pass på lördag, bara så att behandlingen tar ordentligt, för att på söndag försöka springa ett 12 kilometerspass i tänkt marafart.

Jag känner mig hoppfull, jag är inte skadad, musklerna är bara lite stela, och det är som Jörgen sa strax innan jag gick. - Det kunde ha varit värre.

11 dagar kvar

Idag kom biljetter och resehandlingar från Springtime. Det var en hel del med kartor och tider att förhålla sig till. Det var gemensam morgonjogg i Hyde Park, och det var samling för att åka till sportmässan och hämta nummerlapp. Vi åker egen buss till start, och samlas på kvällen efter loppet och äter en gemensam middag.

Mitt startnummer är 56 813 och jag startar i den blåa startgruppen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, eller om det är någon skillnad att starta i den blåa startgruppen mot att starta i den röda, eller i den gröna startgruppen. Vi får se.

Paketet med resehandlingarna innehöll också en Sverigetröja och en Sverigekeps. Jag har alltid tyckt att det är lite töntigt och springa i Sverigekläder. Tidigare har jag alltid haft kläder i senaste färg och snitt. Nu börjar jag tänka om.

Tröja och keps att springa i för den som vill

Det sägs att London är Sveriges fjärde största stad. Det betyder att det bor mer svenskar i London än vad det gör i Uppsala. Det betyder att det kan finnas många svenskar som tittar på oss löpare. Jag kan behöva deras hejarop. Jag kommer nog att springa i Sverigetröjan. Kepsen kommer dock att få stanna hemma.

27 kilometer och tretton dagar kvar

Idag behövde jag springa nio kilometer innan det kändes normalt i vaden. Innan dess hade det känts lite "konstigt, och gjort lite ont". Hur som helst var det inte värre än att det blev 27 kilometer i 5:02-fart innan jag var klar med dagens pass.

Så här efteråt känns det också hur bra som helst i vaden, dock betyder inte det att allt är bra utan jag tror att det är endorfinerna som bedövar lite..... Vi får se imorgon.....

Fokus nu blir att försöka hitta ett träningsupplägg de sista två veckorna så att det slutar kännas "konstigt, och göra lite ont" i vaderna. När jag om tretton dagar står på startlinjen i London har jag som mål att känna mig helt skadefri. Det betyder att det i min träningsplan för de sista två veckorna inte bara finns löpning i tänkt marafart, utan det finns också lite alternativ träning.

För att komma till start, så väl förberedd som möjligt, har jag de sista två veckorna tre pass som jag känner är nyckelpass. Det är ett 16 km pass i tänkt marafart på torsdag denna vecka, och ett 12 km pass i tänkt marafart på söndag denna vecka. Det sista nyckelpasset är ett 10-12 km pass med 5-6 kilometer i tänkt marafart på tisdag nästa vecka. Mellan dessa nyckelpass tänkte jag lägga in ett par simpass eller lättare cykelpass. Vad tror ni om det? Är det dumt? Är det bättre att helvila?

Om tretton dagar är det alltså dags, och jag hittade ett inspirationsklipp från London Marathon som visar vad som väntar oss löpare den 22:a april. Jag lägger in det här nedan.

Jag tycker arrangörerna för de stora maratonloppen gör de här inspiraionsklippen så bra. Jag menar, vem vill inte stå på startlinjen som visas i början av det här klippet? Vem vill sitta hemma och titta på TV när man kan vara med?

Inte som planerat

Jag tycker det är trist när saker inte blir som planerat. Idag hade jag planerat ett långpass på 27 kilometer. Det blev inget långpass, och det tycker jag känns lite trist. Det blev inget långpass för det kändes stelt och konstigt i vaden, och det gjorde lite ont under knät.

Jag kunde springa, men jag kompenserade för mycket. Sånt brukar bara leda till andra skador, så jag avbröt. Tänkte att det är dumt att chansa. Vad är meningen med att chansa?

När jag inte springer känns allt jättebra. Det känns ingenting i vare sig knät, fotleden, eller i vaden. Därför är jag hoppfull. Hoppfull för att det kanske kan bli ett långpass redan imorgon, eller på tisdag.

Träningsvärk

Jag gillar träningsvärk. Jag tolkar träningsvärk som att träningen har tagit bra. Under dagens träningspass, 12 km i 4:30-fart, kände jag av lite träningsvärk i vänster lårmuskel. Förmodligen är det torsdagspasset på 20 km i 4:34-fart som tog bra.

Det kanske inte var längden och farten på torsdagens träningspass som gav mig träningsvärk, utan troligtvis är det så att rundan jag sprang var lite mer kuperad än vanligt, och det aktiverade troligtvis lite andra muskler än normalt. Rundan innehöll inte mindre än åtta backar med en stigning på ca 30 meter, jmf med Västerbron som är 32 meter.

Som ni säkert förstår kändes dagens pass över 12 km i 4:30-fart tungt, men samtidigt kan det inte kännas bättre. Jag har ju fått träningsvärk, och det betyder att jag kommer ännu mer förberedd till London Marathon.

Det som har hänt, har inte hänt

Det här kan verka lite flummigt, men det som har hänt, har inte hänt. Nu kan det låta som att jag lever i total förnekelse, men det gör jag inte, och jag känner att det är bäst att jag förklarar det där.

Jo, så här tänker jag. I flera dagar gick jag omkring och trodde att nedtrappningen inför London Marathon hade börjat. Jag tränade och agerade därefter. Mentalt ställde jag också in mig på det, och jag trodde verkligen att så var fallet, men jag hade fel.

I och med att jag verkligen gick omkring och trodde att nedtrappningen hade börjat så har jag faktiskt genomlevt det rent mentalt. Det i kombination med dagens träningspass, som blev 20 km i 4:32-fart, innebär att nedtrappningen inte har börjat. Här kan man alltså säga att det som har hänt, har inte hänt.

Positivt är dock att jag, i några dagar, har fått träna på att trappa ner. Jag menar, nu vet jag hur det kommer att kännas på söndag........

Att ha fel

Jag kan ha fel, det erkänner jag, och jag har tänkt fel. Att ha fel "ett litet tag", för att sedan komma på bättre tankar känns inte så hemskt. Att missförstå någonting som sedan snabbt korrigeras känns inte heller så farligt, men att ha fel i flera dagar känns inte riktigt bra.

Att ha fel om oviktiga saker känns inte så hemskt. Att ha fel om vardagliga saker känns inte heller så farligt, men att ha fel om viktiga saker känns inte riktigt bra. Att dessutom, under flera dagar, skriva flera blogginlägg, utan att märka att man har fel, känns riktigt pinsamt.

Att ta fel på dagar kan hända vem som helst. Att ta fel på veckor kan också hända, men om man har en viktig tävling, typ London Marathon, så tror jag att det skulle kännas lite pinsamt om man skulle ta fel på en vecka, och börja nedtrappningen en vecka för tidigt. Det skulle nog kännas väldigt pinsamt. Eller, vad tror ni?

Nu är det så att jag vet hur pinsamt det är för det är precis vad jag har gjort. Sen någon vecka har jag varit helt tvärsäker på att det i söndags var två veckor kvar till London Marathon och...... häum... ja, det var tre veckor kvar............ Det är därför jag har skrivit om att söndagens långpass var det sista, och att nedtrappningen har börjat....

Hur korkat och pinsamt kan det bli? Jag menar, det är ju inte så att London Marathon är helt betydelselöst för mig, och att London Marathon är någonting som jag gör en helt vanlig torsdag, vilken som helst. Nä, jag har faktiskt fokuserat på det här...... Det här känns otroligt korkat och pinsamt.

Ja, ja, bloggen hade "bara" ca 6000 besökare förra månaden. Det är "bara" halva Globen........... Hmm, här känns det som att jag måste börja tänka positivt. Det här var ingenting. Det här är glömt imorgon. Det finns värre saker. Jag är stark.....

Jag känner mig matt

Jag känner mig matt. Idag tänkte jag springa ett distanspass. Det blev inte det. Det var ingen idé. Det fanns ingen energi i kroppen. Istället blev det ett återhämtningspass över 5 kilometer i 5:01-fart. Första tanken efter passet. "Det här var katastrof!"

Andra tanken efter passet. "Det gör ingenting!" Jag måste våga vila. Det är uppladdning nu. Jag måste tänka om. Kommande veckor ska jag till största delen träna lugnt med endast ett par snabba pass mellan 12-16 kilometer. Jag ska konservera formen.

Tredje tanken efter passet. "Hoppas att det blir lite mer spring på torsdag. Hoppas att det blir lite mer snabbspring på torsdag!".

Sista långpasset inför London Marathon

Idag sprang jag det sista långpasset inför London Marathon. Det blev 32 kilometer på en snittfart av 4:58 min/km, och det kändes tungt. Vet inte riktigt vad det berodde på, men efter 25 kilometer hade jag lite magknip, kände mig lite lätt illamående, och hade en begynnande huvudvärk. Jag härdade ut, avslutade passet, och tänkte att jag hellre drabbas av det här nu än om två veckor.

På dagens pass invigde jag också min nya klocka som är en Garmin 910XT. Ganska snabbt upptäckte jag att jag inte hade ställt om enheterna till metersystemet så på dagens pass fick jag hålla till godo med miles. Det gjorde inte så mycket. Jag kunde hantera tempo och distans även när enheten var miles. När jag skulle springa New York Marathon på 3:30 (5 min/km) så hade jag räknat ut att 5 min/km är ganska exakt 8 min/mile. 32 kilometer är också ganska exakt 20 miles så det gick bra. När är man en löpare?

Dock har jag inte riktigt klurat ut hur jag gör när jag för över träningspass till datorn. Just nu jobbar jag på det, och när jag har fått till det hoppas jag på att kunna visa lite mer detaljerad träningsdata.

Känner mig dock väldigt nöjd med att långpassen är avklarade. Nu blir det lite mindre mängd.