Min plan inför Sthlm Marathon

Imorgon är det Sthlm Marathon. Alla är laddade, utom jag. Jag är inte laddad. Jag har inget adrenalinpåslag alls. Jag är ungefär lika laddad som inför ett långpass över 32 kilometer med fartökning en regnig dag när det är 3 grader varmt.

Jag är inte laddad, men en plan har jag. Min plan är att börja springa i 4:30-fart, och sen fortsätta med det i 3 timmar och 10 minuter till.

Min plan är att springa i 4:30-fart med keps och solglasögon, äta en gel varje mil, dricka vid varje vätskekontroll och försöka tänka positivt.

Min plan är att växa med loppet, och de där positiva tankarna ska göra mig starkare och starkare ju längre in i loppet jag kommer.

Min målbild är att jag imorgon kväll ska sitta i trädgården med min nya finishertröja, och med ett nytt personligt rekord, och bara njuta av tillvaron.

Mar(a)drömmar

Att springa en mara, eller inte springa mara, det är en fråga som ger mig lite huvudbry, eller marabry. Det är i alla fall en marig fråga. En fråga som får mig att drömma mar(a)drömmar.

Foten känns stum när jag springer. När jag inte springer kryper det i den, på utsidan, och under fotbladet. Springer jag maran är mardrömscenariot att jag förvärrar det hela, och att jag inte kan satsa på kommande målsättningar.

Vad är viktigast? Springa en mara, eller satsa på framtida målsättningar?

För mig är framtiden viktigast. Jag satsar på framtiden. Jag satsar på framtida målsättningar. Det finns en dag i morgon också, och dessa tankar gjorde mig väldigt tveksam inför maran.

Jag var väldigt tveksam inför maran. Ända tills jag besökte expot i anslutning till nummerlappsutdelningen. Där hade Massage Institutet Axelssons en monter, och där undersökte Jörgen mig.

Jörgen kände ingen inflammation i Plantar Fascia, och Jörgen lovade att tejpa foten på lördag morgon. Tejp skulle tydligen fungerar jättebra, och nu känner jag mig inte lika tveksam inför maran längre.

Nu kanske jag kommer till start. Nu har jag i alla fall hämtat ut nummerlappen.

Finishertröjor

På söndag kommer många visa upp sina nya finishertröjor från Sthlm Marathon, det är bra, dock finns det ett par saker att tänka på när man bär och äger en finishertröja.

Bland annat behöver ingen ora sig för att det är skrytsamt att visa upp en finishertröja. Det är inte skrytsamt och en finishertröja kan alltid bäras i alla sammanhang.

Två personer som möter varandra med en finishertröja från samma lopp hälsar på varandra. Det bara är så. Det hör till. Allt annat är otrevligt.

En finishertröja skall vårdas. De första fyra månaderna används finishertröjan som en vanlig tröja, och efter ca 4 månader kan man börja träna i den.

En finishertröja från New York Marathon har högre status än en finishertröja från Sthlm Marathon. Tyvärr, det bara är så. Det spelar ingen roll när loppen är genomförda. En finishertröja från New York Marathon har alltid högre status.

För övrigt tränade jag på att springa i marafart idag. Det blev 6 kilometer i distansfart (4:40min/km) plus 4 kilometer i marafart (4:26 min/km) och sist 2 kilometer i distansfart (4:35 min/km).

Spårcentralen

Alla terrängspår har en början och ett slut. Där terrängspåret börjar och slutar ligger i allmänhet en spårcentral. Ett område med en karta, anslagstavla, utegym, markeringar för de olika spårens längd, etc, etc.

Jag trivs vid spårcentralen. Jag förknippar spårcentralen med förväntan och fokusering. En förväntan och fokusering på ett kommande träningspass.

Spårcentralen vid Täby IP. Utegymet syns till vänster och
till höger försvinner spåren upp mellan träden

Jag förknippar också spårcentralen med trötthet, och en skön jag-är-klar-känsla. Efter ett träningspass har jag ofta satt mig ner vid spårcentralen.

Jag har satt mig ner på en sten, eller på en stubbe. Där har jag suttit och tagit igen mig lite, trött och med en skön jag-är-klar-känsla i kroppen.

Spårcentralen vid Skavlöten. Spåren börjar till vänster i bild
och slutar till höger. Bakom kameran finns en badplats
och en OK-Stuga 

Spårcentralen ligger ofta inbäddad i grönska. Kring spårcentralen finns det också ofta en liten stuga, en stuga som kanske den lokala orienteringsklubben använder.

Spårcentralen vid Vallentuna IP. Spåren börjar till vänster
i bild och till höger syns delar av utegymet
 och anslagstavlan.

Det luktar gott vid spårcentralen, en lukt som kan beskrivas som skog blandad med sågspån. När det har regnat luktar det också så där gott som regntunga sågspån kan göra.

Jag gillar spårcentraler. Jag gillar det icke komersiella. Jag gillar lugnet. Jag gillar det gamla, det slitna och det naturnära.

Spårcentralerna har funnits i många år, och förhoppningsvis finns de i många år till.

Bäst på allt

På mitt ödmjukaste sätt försökte jag bli bäst på allt. Jag ville få bästa löptid och bästa sluttid (sluttid=en tid baserad på ett hcp-system anpassat efter ålder). Jag ville vinna allt, men det ville inte mina kollegor.

Majpokalen är en terrängtävling över 3.2 kilometer vi har på jobbet och som vi genomför varje måndag under maj månad. Idag var det sista deltävlingen. Idag skulle det avgöras. Idag satsade jag allt.

Jag blev inte bäst på allt. Jag blev inte heller bäst på en sak. Jag blev inte bäst på någonting. Jag fick nöja mig med att min insats lyfte upp vårt lag till en tredjeplats.

Nästa år. Då ska jag bli bäst på allt. På mitt ödmjukaste sätt ska jag bli bäst på allt.

Dagens pass blev 3.2 kilometer terränglöpning i 3:56-fart kompletterat med fyra tusingar på 3:57 - 3:51 - 3:51 - 3:46.

Att börja gå

Jag fick inget svar. Kroppen svarade inte. Jag provade, men det fanns ingenting där.

De första 3 kilometrarna till terrängspåren vid Täby IP gick bra. 4:25-fart. Första tre kilometrarna i milspåret gick också bra. 4:30-fart. Men sen. Sen gick det inte så bra.

Benen stumnade. De ville inte vara med längre. Funderade på att börja gå, men den skammen ville jag inte bära. Att börja gå är ett misslyckande. Det bara är så. Börja gå ville jag absolut inte göra. Jag forsatte springa.

Funderade lite på varför jag inte ville börja gå. Varför är det förenat med en känsla av ett misslyckande? Vem försöker jag bevisa något för? Jag vet att jag kan bättre. 6-7 kilometer i 4:30-fart är ingenting för mig. Det vet jag, och det vet andra också.

Det kommer kännas bättre imorgon. Det vet jag, men jag ville inte börja gå, jag vägrade. Jag ville inte konfronteras med känslan av ett misslyckande, så jag forsatte att streta på i värmen.

Jag stretade på, och när jag kom hem visade klockan 16.6 kilometer i 4:43-fart.

Kriget med mig själv

Det pågår en kamp inom mig. En kamp som kan beskrivas som ett inre krig. Ett krig med mig själv. Det är huvudet och benen som krigar med varandra.

Huvudet tycker att benen ska bromsa. Huvudet tycker att benen ska ta det lite lugnt, men det tycker inte benen. Benen tycker att de ska springa fort.

Huvudet tänkte springa ett lugnt distanspass idag, men det tänkte inte benen. Benen tänkte springa fort, och då sprang benen fort. Huvudet följde bara med. Det blev ett tröskelpass över 12 kilometer i 4:07-fart.

Efter passet slöt huvudet och benen fred med varandra. Efter passet tyckte huvudet att benen gjorde det här ganska bra. Huvudet berömde benen.

Nu tycker huvudet att benen ska springa ett lugnt pass imorgon istället. Återstår dock att se vad benen tycker om det.

Är målfokusering begränsande?

Träningen tappar lätt fokus. Utan ett tydligt mål tappar träningen lätt fokus. Den senaste tiden har jag haft ett tydligt mål, och med ett tydligt mål var det lätt att pussla ihop träningen. Det var ett enkelt pussel att lägga. Det gav sig själv.

Att planera sin träning utan ett tydlig mål är inte lika lätt. Långa intervaller? Korta intervaller? Stege? Vilan, hur lång skall den vara? Långpass, ska jag springa det? Hur långt ska långpasset vara? Frågor som är svåra att svara på utan att kunna relatera till ett mål.

Målfokusering ger tydlighet och enkelhet. Fokuserar man på ett mål vet man vart man ska, åt vilket håll, och åt vilken riktning. Målfokusering är bra.

Målfokusering kan också vara begränsande. Med fokus enbart på ett mål kan man lätt missa andra saker. Andra bra saker som befinner sig lite vid sidan av målet. Saker som finns där, men som man inte ser eftersom all fokus ligger på målet.

Det kan vara befriande att inte behöva planera sin träning mot ett specifikt mål. Att inte fokusera på ett mål kan öppna för nya idéer, nya infallsvinklar och en bättre variation.

Idag lät jag mig inspireras av Runday som i måndags körde ett pass 1400 m intervaller där man först sprang 1000 m i tröskelfart för att sedan öka farten de sista 400 m. Efter genomfört pass måste jag säga att det var ett grymt bra pass. Det var så bra att det skall ingå som en naturlig del i min träning framöver.

Hade jag fortfarande fokuserat på ett mål hade jag säkert missat det här passet. Jag är glad över att jag inte missade det. Tack Runday (och Peter) för inspirationen.

Summerat blev mitt pass 5*1400 m, med 2 min gåvila, där farten på intervallerna blev 4:05/3:43 - 4:05/3:32 - 3:55/3:25 - 3:50/3:35 - 3:50/3:37.

Ett långpass i skugga

Jag söker skugga. Klockan är strax efter 09.00, och det är varmt. En tryckande värme. Jag funderar på hur jag ska springa dagens långpass.

Springa långpass i solen vill jag inte. Helst vill jag springa i skugga, och skugga finns i skogen. Jag bestämmer mig för att springa långpass i skogen, i terrängspår, i så mycket skugga som möjligt.

Jag springer till Täby IP, och vidare in på 10 km spåret. Efter 5 km fortsätter jag ner mot Skavlötens motionsgård där jag fyller på vattenflaskorna. Jag springer tillbaka till Täby IP, och sedan ett varv i 5 km spåret. På vägen hem springer jag en extra slinga över 5 km vilket gör att långpasset hamnar på 32.5 km i 5:25-fart.

Det blev ett långt långpass. Det blev ett kuperat långpass. Det blev ett långpass i värme, och det blev ett långpass i skugga.

Jag tittar på

Jag tittar på. Jag tittar på andra löpare som springer. Jag sitter på en parkbänk vid Djurgårdskanalen och tittar på andra löpare som springer förbi.

Det är många som springer förbi. Var femte sekund är det någon som springer förbi. Det är en aldrig sinande ström av löpare.

Sitter och tittar på. Sitter och funderar på framtiden.

Jag sitter där på parkbänken och tar igen mig efter onsdagens urladdning. Jag sitter och känner mig nöjd. Jag sitter och funderar på framtiden.

En plan håller på att ta form. En plan som jag får ta itu med efter Sthlm Marathon och Runrundan. En plan som också är en utmaning.

Det ska bli kul med en utmaning, men för tillfället nöjer jag mig med att titta på, med att titta på andra som springer.

Minnen från Arenamilen

Ett starkt minne från gårdagen är alla mina klubbkamrater som hejade på mig vid varvning. Mina klubbkamrater måste vara världens bästa klubbkamrater. I 25 varv peppade de mig. Jag blev nästan generad. En hjälp som betydde jättemycket. Tack Mattias, Helena, Caroline, Göran, Dace, Håkan, Ola, Tobias, Per, Josefine, Micke, Tomas, Stefan, Torbjörn och alla ni andra. Ni är världens bästa klubbkamrater.

Ett starkt minne från gårdagen är tiden innan start. Jag minns att jag satt på läktaren och förberedde mig. Jag minns att jag växlade några ord med Fredrik Uhrbom. Jag minns att jag såg Per Gysing värma upp. Jag minns att jag undrade om Pers brorsa skulle vara med, men det var han inte.

Ett starkt minne från gårdagen är hela andra halvan av loppet. Jag var trött efter 5 km som jag sprang på 19:35. Hade negativa tankar, och sprang några varv långsammare än plan. Det blev varvtider på 1:35, och det hade jag inte råd med. Bet ihop och sprang några varv lite fortare än plan, de varven hamnade på 1:32, och då, då började jag växa. Jag blev starkare och starkare, och det gick fortare och fortare. Mäktig känsla att springa förbi andra löpare i ett betydlig högre tempo än vad de själva höll. Sista 5 kilometrarna sprang jag på tiden 19:15, 3:51-fart, och det är fort för mig. Det är så fort att det är ett personligt rekord över fem kilometer.

Ett starkt minne från gårdagen är helheten. Jag minns den fina vårkvällen, jag minns solen, jag minns alla trevliga människor, jag minns loppet, jag minns alla som kom fram till mig efter loppet och gratulerade mig, jag minns alla funktionärer, jag minns glädjen, och framförallt minns jag min plan. En plan som kan skrivas 93*25. En plan som gav en sluttid på 38:50.

Gårdagen kan jag summera genom att säga att jag nu springer milen på 38 minuter, och att jag förbättrade min miltid med 3 minuter och 16 sekunder på sju veckor och tre dagar. Det känns tungt att kunna säga så. Det känns riktigt tungt.

Resultatet på Arenamilen

Bloggar från Ai-fånen. Loppet är precis slut. Sitter på löparbanorna och tar igen mig. Sluttiden blev 38:50.

Vill också hälsa till min bloggläsare Gabriel som sprang sub40. Starkt! Tack för fin draghjälp första fem kilometrarna!!

Mer kommer sen.......

Som en elefant

Jag laddar upp inför Arenamilen imorgon. Därför varvar jag ner. I tre dagar har jag laddat upp genom att varva ner. Endast lätt träning är tillåtet. Idag blev det 5 kilometer i 4:49-fart inklusive fyra stegringslopp.

Känslan? Jag kände mig ungefär som en elefant. Långsam, tung och osmidig. Hoppas verkligen det känns bättre imorgon.

Har jag någon chans att springa Arenamilen på 38 minuter? Jag tror det. Jag borde i alla fall klara av att springa fem kilometer i 3:54-fart, och håller jag i fem kilometer kan jag också hålla i sju kilometer, och håller jag i sju kilometer kan vad som helst hända.

Någon i klubben verkar dock kallt räkna med att jag springer på 38:55 imorgon. Den tiden finns nämligen angiven i startlistan som min bästa tid. Här har någon gått händelserna i förväg, och det är inte jag.

Oavsett vad som händer kommer det bli väldigt roligt att springa imorgon.

Rätt spänning i musklerna

Fyra dygn och sju timmar, så mycket återhämtning blir det mellan lördagens 5 km lopp och Arenamilen. Somliga kan tycka att det är lite, men teoretiskt sett är det tillräckligt. Själv hoppas jag att det ger rätt spänning i musklerna.

Rätt spänning i musklerna. De uttrycket myntade Janne Holmen i RW för något år sedan. Med det menade han att musklerna inte ska vara slitna, men inte heller för avslappnade inför ett lopp.

Att vila en hel vecka inför ett millopp har jag provat förut. Det kändes lite för mycket. Nu provar jag fyra dygn och sju timmar. Det hoppas jag ger rätt spänning i musklerna.

Dagen pass blev en lättare distanslöpning över 8.5 kilometer i 4:53-fart.

Killar från Flen

Vet inte vad jag tycker om killar från Flen. Behövs de till någonting? Gör killar från Flen någon glad?

Idag sprang jag Strömmingsloppet, 5 ganska kuperade kilometrar i Vaxholm, på tiden 19:45. Det gav mig en retlig fjärdeplats, 38 sekunder från tredjeplatsen.

Andraplatsen gick till en kille från Flen. Undra varför han var här och sprang vårt lopp. Jag menar, bor man i Flen så ska man väl springa lopp där, inte här.

Om inte den där killen från Flen hade varit med idag så hade jag kommit trea och fått gå upp på pallen, men det satte den där killen från Flen stopp för.

Killar från Flen verkar lite fräcka. I framtiden tycker jag att vi ska vara försiktiga med killar från Flen. Fast det är ju klart, vid närmare eftertanke är vi killar från Vallentuna likadana.

3:54-fart är fort

3:54-fart är fort. Oroande fort. Med en vecka kvar till Arenamilen har jag inte riktigt fått till ett sub39 pass. Det är också oroande.

Idag sprang jag tvåtusingar. Fyra stycken tvåtusingar som jag sprang i 3:59-fart, 3:54-fart, 3:51-fart och 3:54-fart. Det kanske ser bra ut, men det var tungt. Det var alldeles för tungt för att det skall kännas bra inför Arenamilen på onsdag.

Efter dagens pass på 4*2000 meter

Min bortförklaring är att jag inte är fullt återhämtad från Kungsholmen Runt, och att jag är lite nertränad. Jag hoppas det är så, för då behöver jag bara vila lite för att komma i form till på onsdag.

Möten

Jag möter löpare, hundägare och andra. När jag är ute och springer möter jag nästan alltid löpare, hundägare och andra som är ute och går.

Varje träningspass innehåller möten. En mängd möten som faller i glömska, men vissa möten, vissa möten skiljer sig från mängden.

Idag mötte jag en modell och en fotograf som arrangerade en bild. De tittade på bakgrunden, och skärmade av med ett vitt skynke. De mötet skiljde sig från mängden.

Idag mötte jag också ett par ridande poliser som red på stora fina hästar. Lite senare mötte jag Malin Ewerlöf som cyklade bredvid en grupp löpare som var i full färd med någon form av intervallträning. Dessa möte skiljde sig också från mängden.

Det händer mycket runt Djurgårdskanalen och Djurgårdsbrunnsviken. Där möter jag nästan alltid något som skiljer sig från mängden. Dagens pass runt Djurgårdskanalen och Djurgårdsbrunnsviken blev 12 kilometer i 4:49-fart.

Ljuden förstärker tystnaden

Det är skönt att springa i terrängspår. Jag gillar kuperingen, och att underlaget är mjukt. Ett underlag som blir ännu mjukare när det regnar.

Idag regnade det inte. Idag var det en väldigt solig och fin kväll. Även fast det inte regnade var det skönt att springa i terrängspår. Det var första gången i år.

I terrängspår förstärker tystnaden ljuden, eller om det är ljuden som förstärker tystnaden. Jag vet inte, men i ett terrängspår låter stegen mer, precis som andningen låter mer, och fågelsången låter mer.

Dagens lätta distanslöpning över 12 kilometer i 5:02-fart sprang jag i terrängspåren vid Täby IP.

Dagen efter "The four minute mile"

Det är dagen efter. Det hade nästan kunna vara dagen efter vad som helst. Dagen efter ett lopp. Dagen efter en semesterresa. Dagen efter en större tillställning. Känslan är ungefär densamma.

En känsla som jag kan beskriva som lite tom, lite nöjd och lite trött. Jag kan också beskriva känslan som "skönt att det är över", och att jag känner mig motiverad och förväntansfull inför framtiden. Det är en ganska skön känsla.

Ett inspirationsklipp så här dagen efter ett lopp.

Undra om Roger Bannister kände som jag dagen efter han hade sprungit sin berömda "drömmil"? Undra om han hade problem med motivationen? Jag tror inte det. Jag tror han var väldigt sugen på att slå nya rekord, precis som jag är idag.

Jag har inget problem med motivationen. Psykiskt skulle jag kunna springa en halvmara till imorgon. Känner mig fräsch. Nu ser jag fram mot den sista finslipningen inför Arenamilen. Den milen ska jag springa på 38 minuter.

A walk in the park

Att springa Kungsholmen runt, med start och mål i Rolandshovsparken, på 1:29 trodde jag skulle bli "a walk in the park". Jag trodde inte det skulle bli jobbigt. Lätt som en plätt, tänkte jag innan loppet.

Att springa en halvmara på 1:29 är inte "a walk in the park". Inte för mig i alla fall. Jag fick kämpa för det.

Det gick bra i början. Första 5 kilometrarna gick bra. Tror de hamnade på ca 20:45. Växlade här några ord med ett par medlöpare och noterade att andningen inte var speciellt ansträng. Så långt allt väl.

Efter 10 kilometer på 41:32 drack jag lite extra vid vätskekontrollen. Här gick det inte lika bra. Andningen var väldigt ansträngd, och mellan 10-15 kilometer fick jag kämpa mot negativa tankar, lite magknip och begynnande håll.

Vid 15 kilometer kändes det bättre. Här gick det ganska bra igen. Klockan visade att jag hade lyckats hålla en ganska bra fart. Det slutade också ganska bra. Jag sprang i mål på tiden 1:29:05 vilket var helt enligt plan.

Att springa en halvmara på 1:29 är inte "a walk in the park". Jag fick kämpa ordentligt för det, men det var nog inte en maximal urladdning heller. Om det inte hade funnits en dag imorgon hade jag nog kunnat springa någon minut snabbare.

I övrigt var det en väldigt fin dag ute på Kungsholmen, och Studenterna hade lyckats ordna ett helt perfekt arrangemang. Superbra!

Rätt och fel

Det är viktigt att göra rätt, för annars blir det fel, och fel vill vi inte ha, för då blir det inte bra.

Det viktiga är inte att ha rätt. Det viktiga är att få rätt. Att ha rätt, och få rätt, är inte samma sak. Den som har rätt kan få fel, och den som har fel, kan få rätt. Det kan kännas lite fel, framförallt om man har rätt.

Imorgon måste jag ta rätt startbevis. På rätt startbevis står det Kungsholmen Runt. På fel startbevis står det Stockholm Marathon. Utan rätt startbevis blir det fel, och den är gången blir det svårt att få rätt, när jag har gjort fel.

Dagens träningspass blev en lätt distanslöpning över 5 kilometer i 4:58-fart. De träningspasset kändes helt rätt.

Löparont

Jag har ont. Ont lite varstans. Ont i foten. På samma ställe som i vintras. Ont i höftböjaren. På samma ställe som i höstas.

Ett ont som varken blir bättre, eller sämre. Jag är inte skadad. Jag har bara ont på ett sätt som gör lite ont.

Jag har ont på ett sätt som inte hindrar mig från att träna, men ändå ont på ett sätt som inte är bra. Idag är det vilodag. Välbehövlig.

Tusingar i överfart

Jag fokuserar på långa intervaller. Intervaller jag gärna springer på bana. Som idag. Idag blev det tusingar i överfart på Vallentuna IP.

Det blev 8*1000 meter på tiderna 3:45 - 3:41 - 3:44 - 3:41 - 3:44 - 3:45 - 3:43 - 3:43. Snittvila på 1:40.

Ett sub39 pass? Jag vet inte. Tävlingsfarten på Arenamilen är 3:54 min/km, dvs 10 sekunder långsammare per kilometer, och då utan vila. Det blir spännande.

Nu blir det lugnt fram till på lördag. Då ska jag springa Kungsholmen Runt. En halvmara. Tar det som en träning. Ingen maxinsats. Planen är 4:15-fart.