Det var en skön känsla på dagens långpass. Kroppen ville springa fort, men det var långpass, och på långpass ska man inte springa fort. På långpass ska man springa i lugn långpassfart.
Efter någon mil började jag ge upp. Efter 17 kilometer gav jag upp. Jag kunde inte hålla mot längre. Jag lät kroppen springa så fort den ville.
Det blev en fartökning. Det blev en fartökning där jag ökade tempot till 4:37-fart, där jag forcerade backarna i högt tempo, och där jag sprang om andra löpare i betydligt högre tempo än vad de höll.
Det blev en fartökning där jag lyssnade på ljudet av lätta fotsteg som trampade i gruset, och där jag fortfarande kände mig stark när jag lugnade ner tempot efter 24 kilometer.
Det var en skön känsla på dagens pass. Det var också en skön känsla att stänga av klockan efter 30 kilometer, och snittat 5:05-fart, utan att vare sig ätit eller druckit någonting under hela passet.
5 kommentarer:
Härligt! :-)
Trevligt när de känslorna uppstår. Får se när jag springer så långt någon gång, har ännu inte gjort det! (:
Elin - Tackar :-)!
Andreas - Nä, jag förstår det. Om det inte finns något intresse för mara eller ultra så finns det ingen riktig anledning :-). I framtiden kanske :-)!
Häftigt när den känslan infinner sig!
Men varför ingen vätska? Över 20km så brukar jag vilja ha något att dricka
Håkan - Det bara blev så.... Planen var att springa förbi vårt hus efter 24 km för att dricka lite Oboy som jag hade i kylen, men allt kändes så bra så jag hoppade över det :-).
Skicka en kommentar