Jag ligger på soffan. Det är bekvämt. Min bekvämlighetszon är soffan. De säger att man ska ta sig ur sin bekvämlighetszon. Jag reser mig upp, och tar på mig träningskläder.
Ute ser det ut att vara kallt. Det blåser och snöar. Det ser inte bekvämt ut. Soffan ser bekväm ut, men den har jag lämnat, och med det min bekvämlighetszon. Räcker det så? Nä, så lätt ska det inte gå, tänker jag, och går utanför dörren.
Utanför dörren väntar jag på att klockan ska hitta satelliterna. Jag fryser, och det känns riktigt obekvämt. Tänker att nu har jag verkligen gått utanför min bekvämlighetszon.
Jag börjar springa. Det känns stelt och obekvämt, och det tar det ett tag innan jag får upp värmen i kroppen, men efter några kilometer börjar det kännas ganska bekvämt. Det är inte bra. Jag skulle ju ta mig ur min bekvämlighetszon.
Jag ökar tempot, och i uppförsbackarna gör jag ett par ruscher. Det känns obekvämt. Det är bra. När jag kommer hem visar klockan att jag sprungit 12.5 kilometer i 4:51-fart.
Jag tog mig ur min bekvämlighetszon, men så här efteråt känns allt väldigt bekvämt, och nu tänker jag stanna i min bekvämlighetszon.
4 kommentarer:
Ja du, den här viljan att ta sig ur bekvämlighetszonen - att hela tiden försöka undvika att vara där - det måste ju vara någon form av självspäkning?! Sökandet efter saligheten när man efter utfört pass får glida ner i soffan med gott samvete. :-)
Andreas - Ja, att få vila när man har gjort sig förtjänt av vilan är den bästa vilan :-).
Fast om man tycker om att pina sig så hamnar man ju i bekvämlighetszonen då man pressar sig. Då är det mer att lämna bekvämlighetszonen att helt sluta träna och ligga kvar i soffan :-)
Då blir det riktigt obekvämt till slut!
Peter - Ha, ha. Ja, så kan man också tänka :-).
Skicka en kommentar