Distanspassen kanske kan verka lite tråkiga. Jag har hört benämningen "mellanmjölkpass", och det tycker jag låter lite negativt. Jag associerar i alla fall inte ordet "mellanmjölkpass" till någonting positivt. Det låter mer som en beskrivning av någonting vanligt och tråkigt.
Jag förstår att distanspassen kan upplevas lite tråkiga. Jag menar, intervallpassen är korta och snabba, samtidigt som långpassen är långa och långsamma. Båda passen har sin tydliga prägel. Distanspassen därmot, de är lite mer lagom. Distanspassen är varken långa eller korta, snabba eller långsamma. Distanspassen bara är.
Man bara springer distanspassen, och det kanske är just det jag gillar med distanspassen, man bara springer dem. Jag upplever distanspassen ganska kravlösa. Om kroppen känns pigg springer jag lite fortare, annars springer jag lite långsammare. Det spelar ingen större roll. Det blir bra i alla fall. Det går liksom inte att misslyckas.
Idag sprang jag ett distanspass över 12 km i 4:25-fart. Jag hade lite ont i huvudet i början, men det gjorde inte så mycket. Då sprang jag bara lite långsammare. Det blev bra i alla fall, för det går liksom inte att misslyckas med distanspassen.
4 kommentarer:
Jag körde också distans igår. Lite lättare att köra eftersom jag hade löparkompis med mig.
Mathias - Ja, jag såg det. Det verkar släppa lite för dig nu. Bra!
Håller med dig helt, jag gillar det kravlösa springandet när tankarna får vandra fritt och det får gå som det går. Man behöver dem av en annan anledning än att bli bättre sas
RosaMilton - Så sant, så sant. Vi föräldrar kanske behöver dom kanske för att komma ut i friska luften, få tänka på annat ett tag, lite egen tid, "ladda batterierna", avkoppling, eller vad det nu kan vara :-).
Skicka en kommentar