När jag vaknade i morse kändes det lite bättre i benen. Bestämde mig för att åka till Universitetet och värma upp för att sedan ta beslut om jag skulle springa Premiärmilen eller inte. Väl ute vid Universitetet träffade jag Jonas S som också skulle springa. Jag och Jonas joggade bort till målet där det börjat kännas lite oroväckande i underbenet. Här bestämde jag mig för att stå över.
Beslutet känns helt OK, och när jag kom hem valde jag att jogga 5 kilometer i strax över 5-fart. Att jogga och springa långsamt går bra. Det är till och med så att jag tror att ett långpass skulle gå bra, men om jag springer fort känns det inte hälsosamt.
Idag kom Jörgen hem till mig också. Jörgen är naprapat från Backboneklinikerna, och han gav mina vader massage. Det uppskattade jag väldigt mycket. Visst var musklerna hårda, men nu känns de lite mjukare. Så här i efterhand känns det riktigt bra. Det är till och med så att jag planerar ett lite hårdare träningspass på tisdag eller onsdag. Det är otroligt vad en duktigt naprapat kan göra.
4 kommentarer:
Trist med Premiärmilen, men vad skönt att det känns bättre i vaderna nu!
Med tanke på laddningen inför London Marathon kanske det var det var lika bra att stå över den där milen ändå, eller?
Klokt beslut!
Vad trodde Jörgen att det var som var roten till det onda? Av någon anledning tycker jag idrottsskador/besvär är intressant. Kanske för att jag vill undvika så mycket som möjligt själv. Men inte bara. Spännande med kroppens mekanik liksom. Kanske borde jag skola om mig.
Andreas - ja, jag bryr mig inte ett smack om att jag missade Premiärmilen. I sammanhanget gör det absolut ingenting för det ända som räknas i tävlingsväg just nu är Londonmaran :-).
Mathias - Ja, det var det. Tänk om jag hade suttit här nu med jätteont. Vad trist det hade varit då!
Anneli - Vi pratade om att jag eventuellt landar lite på utsidan av foten när jag springer. Då kan de muskler som ömmade "flexa lite" på ett sätt som kan gra så att de ömmar.
Sen hänger det säkert ihop med att jag sprungit mer (ökad mängd) och snabbare än tidigare. Kroppen var/är helt enkelt sliten och sa ifrån.
Ingenting är dock sönder, och det känns jättebra!!
Skicka en kommentar