I dag var jag ute och sprang några kilometer. Det blev 2 kilometer i ca 5-fart, och sen 1 km i ca 4-fart, och sen avslutade jag med 1 kilometer lugn jogg.
I början gjorde det lite ont i underbenet. Det kändes bättre under fartökningen, och under den avslutande joggen. Det känns också ganska bra nu så här i efterhand. Jag tror inte att något är sönder, och jag tror fortfarande att musklerna i underbenen är väldigt slitna, och behöver en massage.
Hur som helst drar jag slutsatsen att jag skulle kunna springa Premiärmilen i morgon. Dock känns det lite onödigt. Riskerna är för stora. Så här 5 veckor innan London Marathon känns det ganska självklart att stå över. Jag tar det säkra före det osäkra.
Om jag har tur kanske jag får en behandling av vaderna fortare än vad jag trodde. Idag stötte jag på en bekant från Vallentuna Friidrott som är Naprapat. Han kanske kunde hjälpa mig redan i morgon. Den hjälpen tar jag tacksamt emot.
2 kommentarer:
Klokt! En premiärmil är verkligen inget att riskera en Londonmara för!Det finns fler lopp före London om du vill köra.
Ingmarie - Nä, Premiärmilen betyder ingenting!
Nu blir det full fokus på London Marathon :-). Har du sprungit där?
Skicka en kommentar