Jag funderar på om jag ska busa lite med löparen som springer framför mig. Jag har precis börjar springa ett terrängvarv nere vid Vallentuna IP, och ca 100 meter framför mig springer det en annan löpare.
Någonting säger mig att det inte är en erfaren löpare, troligtvis det höga, studsiga och energislösiga löpsteget tillsammans med ett par fladderbyxor. Jag bestämmer mig för att busa lite.
Jag springer ifatt. Jag springer inte ifatt honom helt, utan jag lägger mig ca 10 meter bakom. Bara så att han vet att jag är där, bara så att han känner flåset i nacken, bara så att han ökar tempot till det där "jag-ökar-tempot-innan-han-springer-om-tempot". Till det där tempot som ligger lite över hans förmåga.
Efter någon minut hör jag att andningen börjar bli lite ansträngd. Jag bestämmer mig för att lägga mig någon meter bakom, men jag springer inte om. Inte ännu, och här funderar jag på om han är beredd att ta förlusten att bli omsprungen, eller om han tänker fortsätta kämpa.
Efter någon kilometer flåsas det väldigt mycket, samtidigt som en backe börjar torna upp sig. När backen börjar springer jag inte om direkt, utan jag lägger mig jämsides och försöker få med honom i mitt tempo. Jag försöker pressa honom lite till, men det går inte. Han släpper. Han är slut. Han orkar inte.
Nu kanske man kan tycka att det här var lite ojust, fast det tycker inte jag. Det var bara lite löparbus. Jag hade på känn att han skulle öka tempot, och när han väl har gjort det är det svårt att backa ur. Speciellt som jag gjorde en jämn kamp av det genom att inte springa om. Det här var bara lite löparbus. Ingen skada skedd.
Dagens pass blev 2*2.6 km i lugn 5:30-fart plus 6*200 meter på 36 sekunder med 2-3 minuter vila. Efter intervallerna blev det 2.6 kilometer i 5:10-fart (det var här det blev lite löparbus), och sen avslutade jag med 2.6 kilometer i 4:30-fart.
14 kommentarer:
Man har aldrig roligare än vad man gör sig!
Riktigt roligt bus du kom på där ;-)
En sån som du som jag brukar svära över.
Akta så du inte åker på stryk ;)
Håkan - Precis, det blir inte roligare än vad man gör sig. Jag tror också att han försökte springa ifatt i den efterföljande utförslöpan, men det blev inte så. Han var lite taggad där :-).
Martina - Ha, ha. Ja, tävlingsmomentet finns där :-). Han bjöd själv upp till det :-).
Olov - Ingen fara, vi är så snälla så :-). När jag tänker på det så förlorade jag en liknande duell någon vecka innan Hässelbyloppet då vi körde 500ingar i 5 km spåret med 500 meter joggvila. På sista fartökningen så var det en kille som inte ville bli omsprungen, och jag mäktade inte med att springa ifrån honom :-). Han kom före mig till spårcentralen :-).
Jag vet inte jag... Min första tanke är "taskiga Lennart" min andra är att nybörjaren väl får skylla sig själv och den tredje att du faktiskt hjälpte någon att springa lite fortare än bekvämt. Och det senare är ju bra. Om det inte blev så att stackarn stumnade helt och fick bryta och efter upplevelsen aldrig någonsin springer mer... Du kanske har kvaddat en löparkarriär i sin linda. Tappat en möjlig blivande löparkompis - sug på den ;-)
Anneli - Jag kan faktiskt inte ta ansvar för hur fort han väljer att springa. Det är han som bestämmer det, och de ansvaret måste han ta själv. Det är ingen som tvingar honom att springa fort :-).
Sen är det faktiskt så att om han lägger av på grund av det här så har han nog andra problem att jobba med (egna hjärnspöken som inte jag har något att göra med), för omsprungen kommer han att bli många gånger framöver.
Han är ansvarig för vad han väljer att göra. Han är ansvarig för sina egna reaktioner och hur han väljer att reagera på sin omgivning. Det väljer han själv. Det lär man sig med åren.
Så är det med den saken :-)!
Jag skojade - det förstod du va?
Anneli - Ha,ha. Nä, det gjorde jag faktiskt inte :-)! Kanske för att jag någonstans innerstinne känner mig lite taskig ändå......
Mycket bra Lennart! När jag springer i motionsspår brukar jag använda folk jag kommer ikapp som "farthöjare", dvs jag ökar farten rejält och blåser om dem i ytterfil för att sedan slå av på takten ett par hundra meter senare. Det tycker jag är kul! Dessutom får man lite naturlig intervallträning på köpet. För övrigt har det blivit lite av en sport för mig att aldrig bli omsprungen i ett motionsspår. Om någon mot förmodan börjar flåsa i min rygg, så kommer den personen få kämpa rejält för att komma förbi :)
//Mattias
Jag kan säga att om någon gjorde så mot mig skulle jag antingen stanna och släppa förbi personen (och stirra argt på denne) eller spurta ifrån. Lyckligtvis har jag inte varit med om det ännu. Min reaktion kanske beror på jag att helst springer ensam och vill hålla ett uppställt tempo och inte är intresserad av att bli "stressad" av någon.
Haha, du radar upp underfundiga och roliga inlägg nu :) Jag läste upp dialogen i förra inlägget för min fru igår kväll och hon skrattade gott åt den :-)
Jag hade nog undrat vad fan det var frågan om om jag blivit utsatt för detta,och helt enkelt slagit av på takten och släppt förbi dig då jag inte gillar att tävla på träning annat än i undantagsfall, hoppas verederbörande tyckte att du hjälpte till att höja kvalitéten på passet :)
Mattias - Ja, jag tror inte att det är många som springer om dig. Det kan inte höra till vanligheterna.
Hur var det? Om inte jag minns fel så sprang du ifrån den där killen som inte ville bli omsprungen den gången det blev 500ingar. Jag mäktade inte med att hålla ert tempo men jag har för mig att du sprang ifrån honom.
Anonym - Varför inte bara springa som vanligt? Varför "spurta ifrån" eller sakta ner?
Det är just det att när man ökar tempot eller försöker springa ifrån när någon vill springa om den här typen av tävling uppstår. Att öka tempot förlänger bara "tävlingen" för den som är på väg att springa om saktar nog inte ner :-).
Vill också i slutändan tillägga att man väljer själv hur man vill tolkar sina upplevelser.
Staffan - Ja, kul att din fru gillade det förra inlägget.
Att bara slå av på takten kanske är enkelt för dig att säga. Jag menar, bara för att en Ferrari blir utmanad att accelerera vid ett rödljus så kanske inte Ferrarin´måste anta utmaningen, om du förstår vad jag menar.... Bäst att tillägga också att det är du som är Ferrarin (menat positivt :-))
Haha, en Ferrari minsann, man tackar, ingen dålig start på dagen :-)
Staffan - Ha, ha! Du är snabb så jag tyckte det kändes helt naturligt att jämföra dig med en Ferrari :-)!
Skicka en kommentar