Jag känner mig irrationell. Irrationell i den meningen att jag skriver en löparblogg, en av de större manliga löparbloggarna, samtidigt som jag vill vara anonym.
Jag vill att min blogg ska ha många besökare. Jag vill ha publicitet, samtidigt som jag vill vara anonym. Det känns lite irrationellt.
Jag känner mig också irrationell för att jag är emot fenomenet att samma människor (en liten grupp) bekräftar varandra i alla olika sociala forum som till exempel bloggar, jogg, twitter, facebook, etc, etc, samtidigt som jag själv är en del av fenomenet. Det känns lite irrationellt.
Vad håller jag på med? Varför gör jag som jag gör? Jag vet inte. Det känns också irrationellt att inte kunna svara på det.
Idag sprang jag 12 kilometer i 4:46-fart. Det kändes skönt. Det kändes i alla fall inte irrationellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar