Jag minns sommaren. Jag minns när jag sprang ljusa ljumma sommarkvällar samtidigt som en lätt bris fläktade över mitt ansikte. En lätt bris som också fläktade mitt hår.
Jag minns vattnet, skärgården, och havet där vinden samlade kraft samtidigt som solen värmde mitt ansikte.
När jag nu springer på Gävsjövägen är det mörkt. Mörkt och kallt. Solen värmer inte längre, och vinden fläktar inte längre.
Nu viner vinden in under mössan. Det är minusgrader, och det enda ljuset jag ser är ett kallt sken från min pannlampa. Kontrasten mot sommaren är oändlig.
Kontrasten mellan ljusa sommarkvällar och mörka höstkvällar är stora, men vill vi vara utan dessa kontraster? Eller är det kontrasterna som lär oss att uppskatta sommaren?
Det är nu i det mörka och kalla vi minns det ljusa och varma. Minnen vi förknippar med glädje. Minnen som hjälper oss att med glädje se fram mot nästa sommar.
Nu är det i slutet av november, och snart börjar vintern, som är början på våren, som är början på sommaren. Snart. Snart blir det varmare igen.
12 kalla kilometrar i 4:44-fart med pannlampa blev dagens träningspass.
5 kommentarer:
Ja, fy för att bo i en evig sommar.
Trivs med årstiderna som gör att man faktiskt kan längta till vår/sommar/vinter. Men november skulle kunna få vara lite kortare och istället förlänga sommaren ;-)
Ja eller så är det den klibbiga galet varma sommaren som får oss att uppskatta kalla och ruggiga november! ;-)
Anneli - Ja, variation vill vi ha.
Håkan - Ja, eller om det kunde bli riktigt vinter. Dock bra med minusgrader så att geggan har fryst :-). Nu kommer vi i alla fall hem med torra skor :-).
Sara - Ja, du vände på det. Så kanman så klart se det också :-).
November har sin charm också.
Kan njuta (när jag väl är hemma) åt ett grispass i motvind, regn och 3 plusgrader en sen kväll :)
Skicka en kommentar