onsdag 26 juni 2013

Tuffa åttahundringar

Det är tufft. Jag avslutar den fjärde åttahundringen på 2:58. De tre första sprang jag på 2:58 - 2:58 och 2:57, men nu är jag trött. Andningen är ansträngd. Mycket ansträngd.

Vinden fläktar i ansiktet. Jag försöker svalka kroppen genom att gå mot vinden och andas. Det svalkar, och efter 55-60 sekunder börjar jag återhämta mig.

Jag är nere på Vallentuna IP och springer ett intervallpass över 8*800 meter med en vila på 1:45. Planen är att springa intervallerna strax under 3 minuter, vilket ger en fart på ca 3:43 min/km. För mig är det ganska mycket överfart, och det är det som gör det så jobbigt.

Jag vill planera om. Jag funderar på att ta en serievila innan jag springer de sista fyra intervallerna. Men, nu kommer jag att tänka på en artikel i senaste numret av Runners World. I artikeln står det att om man börjar avbryta träningspass börjar man snart avbryta tävlingar också. Hemsk tanke. Avbryta tävlingar vill jag inte göra.

Artikeln gör mig här till en fånge i min egen plan. Ändrar jag planen kommer det få konsekvenser på mina framtida tävlingar. Jag bestämer mig för att avsluta passet. Oavsett hur jobbigt det blir.

Jag bestämer mig för att inte ändra på någonting. Längd på vilan, fart och antal intervaller. Allt behåller jag enligt plan. Ingenting ändras.

På de kommande två intervallerna lyckas jag hålla farten ganska bra. Jag springer de på 2:59 och 2:58.

Tröjan är nu plaskvåt, inte en torr fläck, och så fort jag stannar för att hämta andan droppar svetten ner i backen och bildar en liten pöl. Det är två intervaller kvar, och jag har ingen aning om hur jag ska orka dem, men avsluta dem, de ska jag.

Jag ger allt. Jag pressar och försöker avsluta de två sista åttahundringarna under 3 minuter, men det går inte. Klockan stannar på 3:01 och 3:00, men det gör ingenting. Det viktiga är att jag försökte, att jag pressade, och att jag inte gav upp.

Summerat sprang jag de åtta intervallerna på tiderna 2:58 - 2:58 - 2:57 - 2:58 - 2:59 - 2:58 - 3:01 - 3:00 och med en vila på 1:45.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Det är den typen av RW artiklar som till slut ledde till att jag avslutade min prenumeration. Hur kan man påstå att det finns ett samband mellan att avbryta en träning och benägenheten av bryta tävlingar? Vad finns det för belägg för ett sådant påstående? Skälen till att ändra upplägg under pågående träning alt. avbryta den helt kan vara många. Oavsett orsak så har jag svårt att se sambandet med att bryta tävlingar. Tvärtom tror jag att en klok inställning till träning, tex att bryta om det känns helt fel, kan leda till bättre prestationer på tävling på sikt.

Magnus sa...

"Tvärtom tror jag att en klok inställning till träning, tex att bryta om det känns helt fel, kan leda till bättre prestationer på tävling på sikt."

Håller med till 100%. Sorry att du får lite mothugg här Lennart, men att köra stenhårda intervallpass kan kanske vara bra för pannbenet, men att istället köra dom kontrollerat med lite kvar i tanken på slutet är mycket mer givande. Den här inställningen att hårdare träning är bättre träning är en stor fet myt.

Lennart sa...

Anonym - Jag delar din upfattning fullt ut att man ska avbryta träningspass om det känns helt fel. Dock tror jag inte att man ska ge upp för lätt :-), och det är mer det som artikeln i Runners World handlar om.

Den artikeln jag hänvisar till heter "Bortom mantrat" och handlar om att lyfta sig mentalt och innehåller en del tips.

Det jag återgav i inlägget är bara en lite del och handlar egentligen om att "det du gör på träning har du en tendens att göra på tävling". Artikeln handlar om att visualisering och på olika fokuseringsverktyg.

Jag tyckte det var en bra artikel. Den ger en liten annan syn än vanligt. Det var kul läsning.

Dock vill jag avsluta med att jag delar din uppfattning att man inte ska fortsätta ett träningspass om det känns helt fel. Det gjorde det inte för mig idag, och artikeln hjälpte faktiskt mig att komma igenom passet :-).

Lennart sa...

Magnus - Vad roligt med åsikter :-)! Det är bara kul :-)!

Jag tror att vi alla faktiskt är mer överens än vad man kan tro :-).

Som jag uppfattade artikeln så är det just "pannbenet" som ska tränas/stärkas med hjälp av de verktyg och aspekter som artikeln diskuterar.

Jag delar också uppfattningen om att man ska avbryta träningspass om det känns helt fel, men återigen, man får inte ge upp för lätt :-).

Att pressa lite extra kostar mental energi och det orkar man inte göra för ofta. Det finns också en skaderisk som man måste belysa. Dock tror jag att "pannbenet" också behövs tränas ibland :-).

Ousa sa...

Puh! Bra gjort, och media är jue media, som vanligt..liksom :P

Jenny B sa...

Starkt jobbat!

Kan nog vara en svår gränsdragning det där, men jag tror att ju mer erfarenhet man har, desto lättare har man att avgöra hur hårt man kan pressa sig. Och, som du säger, det gäller att inte göra det för ofta!

Vid tveksamhet gäller "better safe than sorry"!

Lennart sa...

Åsa - Ha, ha. Tack! Ja, det är ju det :-)!

Jenny - Tack! Jag tror du har helt rätt och visst är det bättre att spela säkert vid tveksamheter :-).

Det kanske går bra en eller ett par gånger, men någon gång brukar det brista, och då är det inte kul.