I lördags träffade jag Mårten Klingberg på Österåkersmilen. Vi pratade några minuter och han tyckte jag skulle ta det lite lugnt med tävlandet. Jaha, tänkte jag. På bloggen tycker alla att jag ska ta det lite lugnt, och nu har jag till och med Mårten Klingberg mot mig. Det kändes lite tufft. Inget stöd någonstans.
Jag bestämde mig ändå för att åka till Södertälje och springa Enhörna Challenge. Tänkte att skador alltid kommer som överraskningar, och om jag är väldigt orolig för att skada mig så skadar jag mig inte. Den vetenskapliga logiken höll. I alla fall hittills.
Väl framme i Södertälje hämtade jag ut min nummerlapp och ganska snart började andra bekanta löpare anlända, bland annat Staffan (som har skrivit en fantastisk race report på sin blogg) som jag senare värmde upp tillsammans med.
Vädret var helt perfekt. Sol och lagom varmt. Vinden var svag, en liten lätt motvind på upploppsrakan. Ingenting att klaga över, men vinden var ändå helt perfekt för att kunna skylla missade målsättningar på. Ett helt perfekt väder.
Min plan var att springa 1:31 per varv, och de första varven lyckades jag inte alls med det. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag verkade inte ta det hela på allvar. Jag sprang där och tog det lite lugnt, och ta det lite lugnt, det kan man inte göra på ett 5 km lopp. Det är full fart direkt. Det är det som gäller. Det finns ingenting som heter "ta det lite lugnt".
Efter ett par varv insåg jag allvaret och ökade farten. Även fast jag fick slita för 1:31 per varv så kändes det hela ganska bra fram till ca 3000 meter. Dock är 1:31 per varv väldigt fort för mig, och när det var 800 meter kvar var jag trött. Riktigt trött.
Jag försökte öka farten de sista 800 metrarna, men jag lyckades inte få ut mer än 1:30 på det näst sista varvet, och 1:27 på det sista varvet. Jag var helt slut.
Det var lite tungt att stänga av klockan på 19:03.9 (19:04) och inse att jag hade missat 18 minuter med 5 sekunder. Riktigt tungt.
Jag grämmer mig fortfarande lite över att ha missat 18 minuter, men det kommer fler tillfällen. Det blev ändå ett nytt pers över 5000 meter på bana, och jag hade dessutom väldigt trevligt. Tack Hasse, Staffan, Jacob, Olle, Dace, Göran, Alberto, och alla ni andra för en fantastiskt trevlig kväll.
4 kommentarer:
Tack för berömmet Lennart! Du persar igen nära maran men jag förstår att det känns surt att missa sub19 med bara några sekunder! Jag har också sprungit tävling någon gång och inte riktigt varit närvarande och "på tå" inledningsvis, det är sådant som händer ibland! Som jag redan sagt, väldigt trevligt att ses igen och om du bara tar det lite lugnare nu kommer maran och de här snabbdistanserna i form av 5km-tävlingar ge dig fin form framöver!!
Staffan - Du är värd allt beröm! Ja, nu är det dags att hämta hem lite. Jag tror att jag kan springa en riktigt fin Runrunda om två och en halv vecka. Vi får se :-).
Man kanske ska tänka och göra lite som Bubka - ett litet rekordsteg i taget så att rekorden räcker länge. Du persade - det är ju skitbra. Och du sparade sub19 till en annan gång. För jag är helt säker på att du tar det. En annan gång.
Anneli - Ja, jag tar det en annan gång. Kul att du tror på mig :-).
Skicka en kommentar