Reseberättelse New York Marathon 2010

Jag börjar hela berättelsen efter incheckning på Arlanda. När jag kom till gaten och skulle vänta på att gå ombord på planet över till USA träffade jag R som också var på väg över Atlanten för att springa NYCM. Det roliga med R är att han också är en pappa i 40 års åldern som jag träffade redan i somras när jag var med familjen i Turkiet. R stod då och badade med sin son och hade då en Stockholm Marathon keps på sig. OK tänkte jag, det verkar vara en trevlig pappa och efter ett tag så fick våra barn lite kontakt med varandra och det blev naturligt att prata lite. Då visade det sig att R också skulle springa NYCM och åka på samma resa som jag. Det var lite kul och nu träffades vi igen utanför gaten. Inte nog med det utan vi hade också fått sittplatserna bredvid varandra på planet och när vi kom fram till hotellet visade det sig att vi också skulle dela rum. Det var perfekt eftersom båda hade 3:30 som mål och vi är ganska likasinnade när det gäller träning, tider, segling, osv. Det mesta jag gjorde i NY gjordes tillsammans med R.

Det första vi gjorde när vi kom fram till New York var att gå och hämta nummerlappen och besöka sportmässan i anslutning till nummerlappsutdelningen. Här köptes det en hel del gel och sportdryck som jag medvetet hade lämnat hemma eftersom jag inte riktigt visste om man fick ta in det i USA (betraktas det som mat?). På vägen hem från nummerlappsutdelningen passerade vi också Madison Square Garden.

Efter att ha lämnat nummerlappen, allt vi fick och köpte, på hotellet gav vi oss ut för att äta middag. Vi bestämde oss för att gå upp till Times Square och hitta en restaurang där. På Time Square "drunknar" man i intryck. Ingenting verkar vara "för mycket" i USA men det var kul att se alla reklamskyltar. Hur som helst fick vi vår middag och sen åkte vi hem för att sova. Mmm då hade vi varit vakna länge........

Det tråkiga med min resa var att när jag vaknade på fredagsmorgonen kände jag att jag hade ont i halsen och det var minst sagt oroande. Jag brukar kunna skilja på "riktig ont i halsen" och "nervositet ont i halsen" och det här var på riktigt. Det kände jag när jag gick ut och åt frukost. Det hela ledde till att jag tillbringade fredagen och lördagen i sängen för att göra allt för att bli frisk. Det här var rätt tungt psykiskt men jag hade startat hur som helst. Bara jag fick springa över Verrezano bron.

På lördagskvällen kändes det dock bättre och när vi vaknade på söndagsmorgonen 04:30 och skulle äta frukost kände jag att kroppen svarar igen. Bilden nedan är tagen i receptionen på hotellet precis innan avfärd till startplatsen på Staten Island.

När vi gick av bussen åkte alla överdragskläder, jag hade med mig, på. Även de kläder jag hade tänkt ha som ombyte efter målgång eftersom det enbart var ett par grader varmt och blåsigt.

Spänningen höjs rätt rejält när vi går upp mot startplatsen och ser Verrezano bron komma närmare och närmare.

Bilden till höger visar ett hus vi gick föbi på väg mot startplatsen. USA har precis firat Halloween och bilden till höger kanske är ett exempel på hur mycket Amerikanare tar till när de firar saker :-). Undra hur det ser ut där på Julafton........

Vid startplatsen skiljs jag och R åt eftersom jag tillhör gruppen Orange och R tillhör gruppen Green. Detta innebar att vi startade på olika ställen och gjorde de sista förberedelserna på olika ställen. Som vanligt gick den sista timmen fort och innan jag visste ordet av befann jag mig stående i morgonsolen vid foten av Verrezano bron och lyssnade på New Yorks borgmästare (Bloomberg) som höll tal. Efter detta spelades Frank Sinatras New York, New York och sen small startskottet. Jag tror faktiskt att de avfyrade en kanon eftersom tryckvågen kändes i hela kroppen.

Loppet börjar med ca 1.5 km uppförslöpning där jag höll till vänster hela tiden eftersom utsikten över New York var helt otrolig. Jag sprang där och rös samtidigt som jag bara tittade på utsikten. När vi passerade 1 miles (bron är lång så 1 miles är ungefär på krönet av bron) så visade klockan 8:23 vilket är 23 sekunder långsammare än målfart. Blev inte alls orolig eftersom det i princip hade varit uppförsbacke hela vägen och jag hade mest sprungit och tittat på utsikten.

Nedför bron gick det fint och när vi kom in i Brooklyn började publiken strömma till. I början var det lite sporadiska hejarop men vid ca 10 km markeringen hade det fyllts på så att det var säkert dubbla rader med publik som skrek och hejade. Det hela gjorde att sträckan mellan 5-10 km gick i ca 4:45 fart. Det var lite dumt eftersom jag och R hade kommit överens om att vi skulle ses efter 8 miles där våra banor går ihop till en gemensam bana. Vi hade räknat ut att vi skulle passera 8 miles efter exakt 64 min (då hade vi också räknat med att det tar 1 min att ta sig över startlinjen) men jag kom ca 1 min för tidigt så vi missade varandra. OK, skall erkänna att vi inte heller trodde att det här skulle fungera men det hade varit roligt om det gjorde det :-).

Vid ett flertal tillfällen fick man faktiskt stanna upp mentalt och faktiskt fundera på vad man egentligen befann sig och vad man egentligen höll på med. På vissa gator som gick västerut såg man Manhattans skylines samtidigt som publiken skrek och hejade. Det var nästan lite surrealistiskt och jag ville fånga ögonblicken.

Benen kändes fina ända fram till Queensborough bridge (där Haile Gebrselassie bröt) men uppför Queensborough bridge kände jag att det "sög lite i benen" men eftersom vi hade sprungit ca 23-24 km tyckte inte jag att det var så konstigt. Jag tänkte att "man skall vara lite trött här" så jag fortsatte. Halvmaran hade jag precis passerat på 1:42:20 vilket innebar att jag hade lite tid till godo.

Nu började det värsta spektaklet jag har upplevt som löpare. Vår reseledare hade varnat oss och sagt "om ni skall bryta gör det innan 1:st avenue eftersom på 1:st avenue går det inte att bryta". Reseledaren berättade att han hade försökt bryta loppet på 1:st avenue för några år sen men det gick inte. Han kunde inte klättra över kravallstaketet och ta sig igenom 5-6 rader med publik. Publiken tillät helt enkelt inte honom att gå av banan. Publiken skrek "Come on man, you are loking god, go. go, go, go", samtidigt som de knuffade in honom i banan igen. Efter ett par km hade han försökt bryta igen men de knuffade återigen in honom på banan. Senare (uppe mot Bronx) är det ingen ide att bryta eftersom då är man ändå snart i mål. Är historien sann eller inte? Vet inte, men det var en rolig historia som mycket väl kan vara sann :-)

Hur som helst var det riktigt kul att springa på 1:st avenue som avslutas med ytterligare en bro över till Bronx (ca 32 km in i loppet). Det var här jag började känna mig riktigt trött men det kändes ändå som att det hela var kontrollerat. Drog medvetet av lite på tempot eftersom jag fortfarande hade ca 2.5 min till godo.

Jag återhämtade mig nog aldrig riktigt efter bron över till Bronx för när vi kom ut på Manhattan igen började det bli riktigt tungt och här började det bli lite backigt också. Jag var inte beredd på att backen på 5:th avenue (utanför Central Park) skulle vara så tung som den var men det var minst 20 meter i höjdskillnad. Jag kämpade på allt för vad jag var värd (här hade krampkänningarna kommit också) för att hålla fart. Km tiden mellan 35-40 km blev tillslut 5:14 min/km och nu hade jag inte mycket marginal kvar för sub 3:30.

Jag räknade ut att jag behövde passera 40 km på 3:18:30 för att ha en chans att gå under 3:30 men jag passerade på 3:18:56 och då tappade jag loppet psykiskt. En van löpare kan här se att jag fortfarande ligger 4 sek snabbare än 3:30 fart (vilket medför en passering av 40 km på tiden 3:19:00) men jag hade inte krafter kvar för att springa 5 min/km in i mål.

När jag passerade sista markeringen som sa "1/2 mile to goal" såg jag att det var helt hopplöst. Krampen kändes mer och mer vilket ledde till att jag faktiskt stannade och stretchade vaden lite. Till och med i det här läget stod publiken och skrek "don´t stop now, go, go, go" så jag kom igång ganska fort igen men, jag var riktigt trött.

Som vanligt när man går i mål på ett Marathon kändes det riktigt skönt. Jag har aldrig misströstat över att jag missade 3:30 med 64 sekunder eftersom jag gav allt jag hade och upplevelsen var helt otrolig. Medaljen var riktigt rolig att ta emot.

Allt med loppet var jättekul och jag är imponerad över arrangemanget Det här med att vi startade i tre vågor med tre grupper i varje våg fungerade alldeles utmärkt. Det var aldrig trångt och det hela gick jättebra, inget strul alls.

På kvällen efter loppet gick vi ut och åt en gemensam middag med de övriga löparna i vår resegrupp och dagen efter åkte jag tillbaka till Central Park och graverade in mitt namn och sluttid på min medalj. Jag köpte också en finisher tröja och en New York Times eftersom mitt namn fanns med i tidningen.

Det enda tråkiga var att jag hade lite ont i halsen under fredagen och lördagen så jag turistade inte så mycket i New York. Det gör dock inte så mycket eftersom jag har varit där förut och det viktiga var att jag kunde genomföra loppet.