Jag har ingen lust att springa. Ingen lust att springa 80 kilometer per vecka som träningsplanen säger. Ingen lust
att träna någonting. Jag har tappat sugen helt. Varenda träningspass omges av
negativa tankar. Varför? Orkar inte? Kallt. Mörkt. Tråkigt. Vad är poängen?
Det finns en poäng med 80 kilometer per vecka. Långt där
framme finns det en poäng. Poängen är att jag ska bli snabb, men den poängen
känns just nu inte tillräcklig. Jag ifrågasätter den poängen. Vad är poängen med
att bli snabb? Är det verkligen så viktigt?
Om det inte finns en poäng med att springa fort så finns
det heller ingen poäng med att springa 80 kilometer per vecka. Över en mil per dag.
Hela tiden. Att springa över en mil per dag, hela tiden, utan att det finns
någon poäng med det, är jobbigt. Man undrar lätt vad man håller på med.
Det enda som hjälper mig just nu är Jogg.se. Löparforumet
där jag för träningsdagbok. I träningsdagboken ska distansen varje vecka
summeras till 80 kilometer. När det sker är jag nöjd. Då har jag nått
ett mål, även om jag för tillfället har svårt att se poängen med de målet.
Idag sprang jag 12 kilometer i 5:18-fart. Ett tungt och tråkigt pass. Ett pass som troligtvis inte hade blivit av om jag inte hade fört träningsdagbok på Jogg.se.
A blog where I share my personal thoughts. Mostly about running and politics, but sometimes also funny nonsense
fredag 26 december 2014
onsdag 24 december 2014
Löpning och politik
Som löpare är det ganska lätt att förstå politik. Lätt att
förstå eftersom vi löpare är vana vid att ta ansvar får vår träning och våra
resultat. Vi är vana vid att ta ansvar för vårt eget öde.
Om jag som löpare misslyckas så kan jag inte skylla på någon annan. I slutändan är det jag, och ingen annan, som är ansvarig för mitt eget resultat och min egen framgång. Min egen framgång beror lite på hur mycket jag har tränat, hur mycket jag har stoppat in.
Lite så är det i livet i stort också. I det stora livet är jag som person ansvarig för min egen framgång. Det gäller inom alla områden som till exempel skola, hälsa, arbete, familj, etc, etc. Om jag misslyckas så är det mitt fel. Det är jag som är ansvarig för mitt liv, mina framgångar, och mina misslyckanden.
Löpningen består inte bara av framgång. Det har jag smärtsamt fått erfara. Det stora livet består inte heller bara av framgång. Det har jag också smärtsamt fått erfara. När vi misslyckas eller har det svår kan vi behöva stöd. Ett stöd vi inom löpningen ofta får från våra klubbar, tränare och/eller familjer. Ett stöd som vi i det stora livet ofta får genom studiebidrag, sjukvårdsersättning och A-kassa.
Oavsett om vi misslyckas inom löpning eller inom det stora livet så är det bra om stödet är som störst när vi behöver det som mest, och det är inte bara under Julhelgen de stödet behövs.
Med de orden önskar jag er alla en God Jul!
Om jag som löpare misslyckas så kan jag inte skylla på någon annan. I slutändan är det jag, och ingen annan, som är ansvarig för mitt eget resultat och min egen framgång. Min egen framgång beror lite på hur mycket jag har tränat, hur mycket jag har stoppat in.
Lite så är det i livet i stort också. I det stora livet är jag som person ansvarig för min egen framgång. Det gäller inom alla områden som till exempel skola, hälsa, arbete, familj, etc, etc. Om jag misslyckas så är det mitt fel. Det är jag som är ansvarig för mitt liv, mina framgångar, och mina misslyckanden.
Löpningen består inte bara av framgång. Det har jag smärtsamt fått erfara. Det stora livet består inte heller bara av framgång. Det har jag också smärtsamt fått erfara. När vi misslyckas eller har det svår kan vi behöva stöd. Ett stöd vi inom löpningen ofta får från våra klubbar, tränare och/eller familjer. Ett stöd som vi i det stora livet ofta får genom studiebidrag, sjukvårdsersättning och A-kassa.
Oavsett om vi misslyckas inom löpning eller inom det stora livet så är det bra om stödet är som störst när vi behöver det som mest, och det är inte bara under Julhelgen de stödet behövs.
Med de orden önskar jag er alla en God Jul!
lördag 20 december 2014
Vidrig löpning
Första passet efter förkylning. Ett väldigt obekvämt, stelt
och konstigt pass. Ett pass jag måste ta mig igenom för att komma till de mer
njutfulla passen.
De njutfulla passen kommer längre fram. Senare. Jag vet det. Jag måste bara ta mig igenom komma-igång-passen först. Vidriga komma-igång-pass, och det vidriga börjar redan när jag sätter på mig träningskläderna.
Tightsen sitter fel. De känns inte alls som jag kommer ihåg dem. Det börjar också gå hål i rumpan. Går mina tights sönder så är det i rumpan. Hur undviker man det? Jag vill i alla fall inte ha mina äckliga gamla tights på mig, men jag tar på mig dem. Jag har inga andra.
Skorna är obekväma. De sitter också fel. De har tappat formen. De känns stela och konstiga. Det var en vecka sedan jag använde skorna sist, och nu känns de bara vidriga och stela av intorkat gammalt fotsvett. Usch.
Ute är det mörkt och kallt. Andningen känns orytmisk, och jag springer med stapplande steg. Steg som inte tar mig framåt. Tittar på klockan. En klocka som inte går framåt. Tiden står still. Allt är bara segt, tungt och tråkigt. Allt känns äckligt. Vidrigt.
Efter 5 kilometer i 5:14-fart är jag klar. Äntligen, och imorgon är det dags igen. Då ska de bli lite längre. Då ska det gå lite fortare. Då ska det kännas lite bättre. Då ska löpningen inte kännas lika vidrig.
De njutfulla passen kommer längre fram. Senare. Jag vet det. Jag måste bara ta mig igenom komma-igång-passen först. Vidriga komma-igång-pass, och det vidriga börjar redan när jag sätter på mig träningskläderna.
Tightsen sitter fel. De känns inte alls som jag kommer ihåg dem. Det börjar också gå hål i rumpan. Går mina tights sönder så är det i rumpan. Hur undviker man det? Jag vill i alla fall inte ha mina äckliga gamla tights på mig, men jag tar på mig dem. Jag har inga andra.
Skorna är obekväma. De sitter också fel. De har tappat formen. De känns stela och konstiga. Det var en vecka sedan jag använde skorna sist, och nu känns de bara vidriga och stela av intorkat gammalt fotsvett. Usch.
Ute är det mörkt och kallt. Andningen känns orytmisk, och jag springer med stapplande steg. Steg som inte tar mig framåt. Tittar på klockan. En klocka som inte går framåt. Tiden står still. Allt är bara segt, tungt och tråkigt. Allt känns äckligt. Vidrigt.
Efter 5 kilometer i 5:14-fart är jag klar. Äntligen, och imorgon är det dags igen. Då ska de bli lite längre. Då ska det gå lite fortare. Då ska det kännas lite bättre. Då ska löpningen inte kännas lika vidrig.
fredag 19 december 2014
En lång och seg förkylning
Jag blev sjuk. Efter lördagens pass fick jag 38-graders feber och ont i
halsen, och sen dess har det varit helt uteslutet med löpning. Det är det imorgon också. Det blir minst 7-dagar utan löpning. 7-dagar som kan beskrivas med orden "en lång och seg förkylning".
"En lång och seg förkylning", som de senaste dagarna mest har yttrat sig som hosta, harklingar, och lite ont i lungorna, men ändå en förkylning som inte känns så farlig. Inte värre än att jag i flera dagar har tänkt att jag kan träna imorgon, men det har inte blivit så. Det har inte blivit någon träning imorgon.
Min långa och sega förkylning är en symptom på en bakterieinfektion som stämmer in på Mycoplasmabakterien. Mycoplasmabakterien är en bakterie som smittar via dropp och som kan orsaka den här känslan av "en lång och seg förkylning". Det kan ta flera veckor innan man känner sig helt frisk
Jag vet inte om det kommer att ta flera veckor innan jag känner mig helt frisk, men så länge jag känner som jag gör kommer jag inte att träna. Det skulle aldrig falla mig in.
"En lång och seg förkylning", som de senaste dagarna mest har yttrat sig som hosta, harklingar, och lite ont i lungorna, men ändå en förkylning som inte känns så farlig. Inte värre än att jag i flera dagar har tänkt att jag kan träna imorgon, men det har inte blivit så. Det har inte blivit någon träning imorgon.
Min långa och sega förkylning är en symptom på en bakterieinfektion som stämmer in på Mycoplasmabakterien. Mycoplasmabakterien är en bakterie som smittar via dropp och som kan orsaka den här känslan av "en lång och seg förkylning". Det kan ta flera veckor innan man känner sig helt frisk
Jag vet inte om det kommer att ta flera veckor innan jag känner mig helt frisk, men så länge jag känner som jag gör kommer jag inte att träna. Det skulle aldrig falla mig in.
måndag 15 december 2014
Vi Vallentunalöpare
Vi Vallentunalöpare är speciella. Vi inspirerar. När jag är ute och springer i Vallentuna och Täby möter jag ofta löpare. Som i lördags. Under lördagens distanspass över 12 km i 5:06-fart mötte jag minst ett tiotal löpare. Löpare som jag kanske inte hälsar på, men löpare som finns där. Löpare som bor i närheten av mig, och som har ett liv i närheten av mig.
Vi Vallentunalöpare är trevliga, positiva och glada människor. Vi är ambitiösa och duktiga. Det vet jag. Jag vet det för Vallentunas förstalag leder för tillfället lagtävlingen i Bore Cup, och Vallentunas andralag ligger sexa. Utöver framskjutna placeringar i Bore Cup håller vi oss också ofta långt fram i Bellamanstafetten.
Vi Vallentunalöpare har en gemenskap. En löpargemenskap, och har man anknytning till Vallentuna kan man söka medlemskap i Facebookgruppen "Vi Vallentunalöpare". Gör det. Där hittar du ett femtiotal löpare från Vallentuna. Facebookgruppen är öppen för alla löpare med anknytning till Vallentuna.
Leta upp Facebookgruppen "Vi Vallentunalöpare" och sök medlemskap. Det viktiga är inte hur fort du springer, det viktiga är att du springer, och att du har anknytning till Vallentuna.
Vi Vallentunalöpare är trevliga, positiva och glada människor. Vi är ambitiösa och duktiga. Det vet jag. Jag vet det för Vallentunas förstalag leder för tillfället lagtävlingen i Bore Cup, och Vallentunas andralag ligger sexa. Utöver framskjutna placeringar i Bore Cup håller vi oss också ofta långt fram i Bellamanstafetten.
Vi Vallentunalöpare har en gemenskap. En löpargemenskap, och har man anknytning till Vallentuna kan man söka medlemskap i Facebookgruppen "Vi Vallentunalöpare". Gör det. Där hittar du ett femtiotal löpare från Vallentuna. Facebookgruppen är öppen för alla löpare med anknytning till Vallentuna.
Leta upp Facebookgruppen "Vi Vallentunalöpare" och sök medlemskap. Det viktiga är inte hur fort du springer, det viktiga är att du springer, och att du har anknytning till Vallentuna.
fredag 12 december 2014
Jag är också en människa
Jag är också en människa. Jag har också känslor. Jag är inte
bara en löpare som springer mil efter mil i kyla, regn och blåst för att
efteråt stå och prata om ”pannben”. Jag tycker om att göra andra saker också.
Jag är inte bara löpare. Allt jag läser, lyssnar på, tänker
och köper är inte relaterat till löpning. Jag balanserar upp med annat också.
Så här i Juletid är det extra viktigt att förstå att en löpare inte bara är en
löpare. Det är extra viktigt att förstå att en löpare också är en människa, och
som människa vill jag personligen ha andra saker i Julklapp än saker som förknippas med
löpning.
Som människa kan jag känna att det är ett tecken på dålig fantasi att ge bort löparprylar till de som gillar löpning. Lite som att
ge sina skolbarn nya skolböcker i Julklapp. Jag menar, skolbarn är inte bara
skolbarn. Tänker man till lite så kan man ge bort annat i Julklapp också. Som
människa önskar jag mig till exempel biljetter till Jonas Gardells show ”Livet
är en schlager”. Den ser jag gärna tillsammans med min fru.
Jag önskar mig också teckningar från mina barn. Utöver det
önskar jag att vi i min familj får en härlig skidsemester uppe i Sälen. Får jag
allt det så är jag mer än nöjd med Julen. Att ge mig ett aktivitetsarband i
Julklapp är bara dålig fantasi.
onsdag 10 december 2014
Regndropparnas avtryck i framtiden
Jag springer med vinden som sällskap. Jag springer tillsammans med vinden in i framtiden, en framtid där varje löpsteg gör ett avtryck i
nuet. Jag springer med en vind som kommer med ett regn, ett regn där varje
regndroppe gör ett avtryck i nuet.
När jag för 25 år sedan som 18-åring sprang en regnig och blåsig dag hade jag ingen aning om vilka avtryck regndropparna i mitt ansikte skulle ge i framtiden. Vid den tiden hade jag hela livet framför mig. Människor som fanns då finns inte längre, och människor som inte fanns då finns idag.
När jag idag som 43-åring springer en regnig och blåsig dag har jag återigen ingen aning om vilka avtryck regndropparna i mitt ansikte kommer att ge i framtiden, men jag vet att jag inte har hela livet framför mig på samma sätt nu som då.
Jag springer ett distanspass över 12 km i 5:10-fart. Ett distanspass där regndropparna i mitt ansikte gör livet påtagligt. Livet blir plötsligt närvarande i nuet. Ett nu som endast kan upplevas genom att stanna upp och reflektera.
När jag för 25 år sedan som 18-åring sprang en regnig och blåsig dag hade jag ingen aning om vilka avtryck regndropparna i mitt ansikte skulle ge i framtiden. Vid den tiden hade jag hela livet framför mig. Människor som fanns då finns inte längre, och människor som inte fanns då finns idag.
När jag idag som 43-åring springer en regnig och blåsig dag har jag återigen ingen aning om vilka avtryck regndropparna i mitt ansikte kommer att ge i framtiden, men jag vet att jag inte har hela livet framför mig på samma sätt nu som då.
Jag springer ett distanspass över 12 km i 5:10-fart. Ett distanspass där regndropparna i mitt ansikte gör livet påtagligt. Livet blir plötsligt närvarande i nuet. Ett nu som endast kan upplevas genom att stanna upp och reflektera.
måndag 8 december 2014
Våga vara feg
Jag är inte lika tuff som andra. Andra
är mycket tuffare än mig. Det ser jag när jag läser om löpning. Jag läser lite
här, och lite där, och när jag läser lite här, och lite där, så märket jag att
många är mycket tuffare än vad jag är.
Jag läser att någon efter ett träningspass står med bar överkropp utomhus. Det är tufft. Fega jag går in i värmen efter ett träningspass. Jag fryser. Jag är inte lika tuff. De som vill vara tuffa får stå där ute och frysa. Jag vågar vara feg.
Man ska träna tufft och tävla tufft, och även fast jag vågar vara feg så tycker jag att jag både tränar och tävlar tufft, men jag kanske borde vara ännu lite tuffare. Jag kanske borde vara lite mindre feg.
Efter en tävling brukar jag till exempel vila. Jag brukar ”vila eller träna lugnt en dag för varje mile (1.6 km) tävlingen är lång”. Efter ett millopp burkar jag alltså vänta ca 6 dagar innan jag kör ett tufft träningspass. När jag läser om löpning verkar det vara fegislänge.
Efter Bore Cup i lördagens vilade jag inte fegislänge, Jag sov en natt för att i söndags gå ut och springa ett långpass över 24 kilometer i 5:25-fart. Det var tufft, men jag gillade inte att vara så där tuff.
Det kändes lite dumstridigt att vara så där tuff. Lite som att stå utomhus i bar överkropp en kall och blåsig höstdag. Det kändes som en chansning att springa 24 kilometer dagen efter en tävling. Det gick bra, men det kändes lite dumtufft. Kanske bättre att våga vara feg.
Jag läser att någon efter ett träningspass står med bar överkropp utomhus. Det är tufft. Fega jag går in i värmen efter ett träningspass. Jag fryser. Jag är inte lika tuff. De som vill vara tuffa får stå där ute och frysa. Jag vågar vara feg.
Man ska träna tufft och tävla tufft, och även fast jag vågar vara feg så tycker jag att jag både tränar och tävlar tufft, men jag kanske borde vara ännu lite tuffare. Jag kanske borde vara lite mindre feg.
Efter en tävling brukar jag till exempel vila. Jag brukar ”vila eller träna lugnt en dag för varje mile (1.6 km) tävlingen är lång”. Efter ett millopp burkar jag alltså vänta ca 6 dagar innan jag kör ett tufft träningspass. När jag läser om löpning verkar det vara fegislänge.
Efter Bore Cup i lördagens vilade jag inte fegislänge, Jag sov en natt för att i söndags gå ut och springa ett långpass över 24 kilometer i 5:25-fart. Det var tufft, men jag gillade inte att vara så där tuff.
Det kändes lite dumstridigt att vara så där tuff. Lite som att stå utomhus i bar överkropp en kall och blåsig höstdag. Det kändes som en chansning att springa 24 kilometer dagen efter en tävling. Det gick bra, men det kändes lite dumtufft. Kanske bättre att våga vara feg.
lördag 6 december 2014
Hårda ord
– Efter Jul kommer det att bli tuffare. Då ska vi köra
stenhårda intervallpass med bibehållen veckomängd. Det kommer inte bli kul,
sa min tränare till mig tidigare i veckan.
Själv tycker jag att ”stenhårda intervallpass med bibehållen veckomängd” låter kul, men det är alltid bra att vara mentalt förberedd på vad som komma skall, annars kanske det inte blir så kul. Även fast jag tycker att det låter kul så är min tränare inte helt nöjd med mig. Jag missade ett snabbdistanspass i onsdags, och det gillas inte. Min tränare markerar direkt.
– Du får beröm när du har gjort någonting bra, inte annars, och de här snabbdistanspassen är viktiga inför kommande fartträning, säger han till mig. Det är inga krusiduller alls. Det är rak kommunikation. Planen ska följas, och det är en seriös satsning som gäller. Så är det bara. Det förväntas av mig.
Jag gillar höga förväntningar, och mitt i alla höga förväntningar så är en sak säker. Min tränare tror stenhårt på att jag kan springa milen på 37 minuter, och den stenhårda tron får mig att lyfta mig minst en nivå, och ni ska veta att det känns väldigt skönt att ha min tränare bakom mig.
Idag stod min tränare vid sidan av och stöttade mig till 100-procent när jag var i Uppsala och sprang Bore Cup, 10 km, på tiden 41:38. För det fick jag beröm, och vi tror båda två att med all mängdträning och kommande fartträning så finns 37 minuter över 10 kilometer, bara vi inte gör saker halvdant.
Själv tycker jag att ”stenhårda intervallpass med bibehållen veckomängd” låter kul, men det är alltid bra att vara mentalt förberedd på vad som komma skall, annars kanske det inte blir så kul. Även fast jag tycker att det låter kul så är min tränare inte helt nöjd med mig. Jag missade ett snabbdistanspass i onsdags, och det gillas inte. Min tränare markerar direkt.
– Du får beröm när du har gjort någonting bra, inte annars, och de här snabbdistanspassen är viktiga inför kommande fartträning, säger han till mig. Det är inga krusiduller alls. Det är rak kommunikation. Planen ska följas, och det är en seriös satsning som gäller. Så är det bara. Det förväntas av mig.
Jag gillar höga förväntningar, och mitt i alla höga förväntningar så är en sak säker. Min tränare tror stenhårt på att jag kan springa milen på 37 minuter, och den stenhårda tron får mig att lyfta mig minst en nivå, och ni ska veta att det känns väldigt skönt att ha min tränare bakom mig.
Idag stod min tränare vid sidan av och stöttade mig till 100-procent när jag var i Uppsala och sprang Bore Cup, 10 km, på tiden 41:38. För det fick jag beröm, och vi tror båda två att med all mängdträning och kommande fartträning så finns 37 minuter över 10 kilometer, bara vi inte gör saker halvdant.
onsdag 3 december 2014
Utan kalsonger
Jag går genom Fältöversten vid Karlaplan utan kalsonger.
Under långbyxorna har jag inga kalsonger. Tänker att det är tur att ingen vet.
Det gör inte så mycket att glömma en deodorant. Skadan kommer så att säga inte direkt, utan det tar ett par timmar, om det ens blir någon skada. Att glömma ett par kalsonger är lite annorlunda. Då blir det obehagligt direkt.
Efter dagens lunchpass över 13 kilometer i 5:07-fart insåg jag att jag hade glömt ett par rena kalsonger. Jag insåg det efter duschen. Insåg att de enda kalsongerna jag hade var de jag hade tränat i, och de var genomsvettiga. Att dra på sig genomsvettiga kalsonger fanns inte på kartan. Hellre utan. Hellre gå ner till Fältöversten och köpa nya. Tur att ingen visste.
Det gör inte så mycket att glömma en deodorant. Skadan kommer så att säga inte direkt, utan det tar ett par timmar, om det ens blir någon skada. Att glömma ett par kalsonger är lite annorlunda. Då blir det obehagligt direkt.
Efter dagens lunchpass över 13 kilometer i 5:07-fart insåg jag att jag hade glömt ett par rena kalsonger. Jag insåg det efter duschen. Insåg att de enda kalsongerna jag hade var de jag hade tränat i, och de var genomsvettiga. Att dra på sig genomsvettiga kalsonger fanns inte på kartan. Hellre utan. Hellre gå ner till Fältöversten och köpa nya. Tur att ingen visste.
fredag 28 november 2014
En smutsig runda
Att
springa runt Djurgården i Stockholm är en klassiker. En klassiker som ofta beskrivs som ”Stockholms
finaste runda”, och ibland även som ”En av Sveriges finaste rundor”. Det är en flack runda som går längs Djurgårdskanalen och vidare längs vattnet vid Stockholms inlopp för att slutligen passera förbi Skansen, Gröna Lund och Djurgårdsbron.
Jag sprang runt Djurgården idag, 13 km i 5:02-fart, och visst, visst finns det
fina partier, men jag måste också säga att det känns lite konstigt att
springa längs vattnet när plastpåsarna flyter vid strandkanten. Det känns också
lite konstigt att springa längs vattnet samtidigt som jag ser de smutsiga och
mörka industribyggnaderna i Nacka. Smutsiga och mörka industribyggnader som
bara ligger ett par hundra meter bort. Upplevelsen känns här smutsig. Vattnet känns
smutsigt. Det känns ofräscht.
Sträckan från Waldermarsudde, där spårvagnarna vänder, förbi
Skansen, Gröna Lund och bort mot Djurgårdsbron känns inte heller
inspirerande. Asfalterad och tråkig. ”En av Sveriges finaste rundor”. Nej. Rundan går längs kända och mytomspunna platser, men vilken runda som helst här ute
i Vallentuna är finare. Skog. Ängar. Hagar. Hästar. Sjöar. Äkta natur. Ren och
fin natur. Det är fint det.
onsdag 26 november 2014
Bara kvalitet
Dags att springa lite fort, men inte för fort. Bara lite fort. Lagom fort. Så fort så att jag känner att det finns lite mer att ge. Hur fort nu det är? 4:20-fart tänkte jag skulle bli bra.
Fort kan som bekant bli lite fel. Fort men fel. Tänkte att det är halt ute. Tänkte halka och skrubbsår. Tänkte att jag kör odubbat. Tänkte att det fort kan bli lite fel.
Att springa fort är kvalitet. Att springa rätt är kvalitet. Fort och rätt. Dubbel kvalitet. Dagens kvalitetsträning blev 5 km i 4:22-fart, en kall och uppfriskande novemberkväll, på en mörk och härlig grusväg någonstans ute i Vallentuna. Tillsammans med upp- och nerjogg kan passet summeras till 13.6 km i 4:56-fart.
Tycker också att bloggen håller en bra kvalitet. Ni läsare är inte många, men ni är bra. Ni är aktiva och kommenterar mycket. Det gillar jag. Det tycker jag är kvalitet. Det känns som att jag har en kvalitetsrelation med er läsare. Det gillar jag. Jag har hellre få men aktiva läsare, än många och inaktiva läsare.
Jag gillar att ni läsare har hittat hit. Ni är fina. Ni är bra. Ni är rätt.
Fort kan som bekant bli lite fel. Fort men fel. Tänkte att det är halt ute. Tänkte halka och skrubbsår. Tänkte att jag kör odubbat. Tänkte att det fort kan bli lite fel.
Att springa fort är kvalitet. Att springa rätt är kvalitet. Fort och rätt. Dubbel kvalitet. Dagens kvalitetsträning blev 5 km i 4:22-fart, en kall och uppfriskande novemberkväll, på en mörk och härlig grusväg någonstans ute i Vallentuna. Tillsammans med upp- och nerjogg kan passet summeras till 13.6 km i 4:56-fart.
Tycker också att bloggen håller en bra kvalitet. Ni läsare är inte många, men ni är bra. Ni är aktiva och kommenterar mycket. Det gillar jag. Det tycker jag är kvalitet. Det känns som att jag har en kvalitetsrelation med er läsare. Det gillar jag. Jag har hellre få men aktiva läsare, än många och inaktiva läsare.
Jag gillar att ni läsare har hittat hit. Ni är fina. Ni är bra. Ni är rätt.
måndag 24 november 2014
Vi bryr oss om varandra
Vi är inte så många som springer. Vi kanske är 150 stycken.
Max. Men alla känner igen varandra från tidigare deltävlingar så det finns en
fin gemenskap. En gemenskap som kanske påminner lite om den gemenskap
ultralöpare känner.
Gemenskapen bygger vi på att vi tävlar tidigt på morgonen, oavsett
om kommunen har hunnit ploga eller inte. Vi tävlar när det är 15 grader kallt, oavsett om
vi fryser om tårna. Vi tävlar och springer i snötäckta terrängspår, oavsett
underlaget så tävlar vi. Vi klagar inte. Vi tycker det är kul.
Vi som springer Bore Cup bryr oss om varandra. När jag förra
året satt i omklädningsrummet uppe i Östhammar insåg jag att jag hade glömt min
mössa, och innan jag hade hunnit blinka lånade en medlöpare mig en av hans
mössor. Jag behövde inte ens fråga. Han tvekade aldrig. Det tyckte jag var
fint. Vi bryr oss om varandra.
Den 6 december går den första deltävlingen av fyra i Bore
Cups vinterserie. Den deltävlingen går i Uppsala, och då ska jag vara med.
fredag 21 november 2014
Varför sprang du inte tre sekunder fortare?
- Varför sprang du inte tre sekunder fortare? Det är Göran som frågar. Göran frågade så när jag sprang Enhörna Challenge på 20:02, när min målsättning var att springa under 20 minuter.
- Du klockar varvtider under hela loppet, och när du springer ut på sista varvet så ropar funktionären hur du ligger till. Jag tycker du borde ha sprungit tre sekunder fortare, säger Göran.
Göran godtar inga ursäkter. Göran tycker att jag skulle ha sprungit tre sekunder fortare. Så är det bara. När jag sedan funderar lite på vad Göran har sagt blir jag mer och mer beredd på att hålla med. Jag tycker också att jag skulle ha sprungit tre sekunder fortare. Varför gjorde jag inte det?
Göran kan löpning. Han var själv en väldigt duktig löpare när det begav sig. Göran vet. Göran vet att jag kan springa tre sekunder fortare. Bara jag verkligen vill, och det var någonstans i anslutning till den här sekvensen jag började fundera på om jag skulle fråga om Göran ville bli min tränare. Idag är Göran min tränare.
Göran har fått mig att den senaste tiden springa 16 mil på 14 dagar. Det hade jag inte gjort om inte Göran hade varit tydlig med att det är 8 mil per vecka som gäller. Själv hade jag varit nöjd med 12 mil på 10 dagar, men det var inte Göran nöjd med. Det blev alltså lite mer. Det blev som Göran ville.
Görans målsättning är att jag ska springa milen på 35 minuter. Min målsättning är att jag ska springa milen på 37 minuter. Vi får se hur det blir, men som det ser ut nu så brukar Göran få som han vill.
- Du klockar varvtider under hela loppet, och när du springer ut på sista varvet så ropar funktionären hur du ligger till. Jag tycker du borde ha sprungit tre sekunder fortare, säger Göran.
Göran godtar inga ursäkter. Göran tycker att jag skulle ha sprungit tre sekunder fortare. Så är det bara. När jag sedan funderar lite på vad Göran har sagt blir jag mer och mer beredd på att hålla med. Jag tycker också att jag skulle ha sprungit tre sekunder fortare. Varför gjorde jag inte det?
Göran kan löpning. Han var själv en väldigt duktig löpare när det begav sig. Göran vet. Göran vet att jag kan springa tre sekunder fortare. Bara jag verkligen vill, och det var någonstans i anslutning till den här sekvensen jag började fundera på om jag skulle fråga om Göran ville bli min tränare. Idag är Göran min tränare.
Göran har fått mig att den senaste tiden springa 16 mil på 14 dagar. Det hade jag inte gjort om inte Göran hade varit tydlig med att det är 8 mil per vecka som gäller. Själv hade jag varit nöjd med 12 mil på 10 dagar, men det var inte Göran nöjd med. Det blev alltså lite mer. Det blev som Göran ville.
Görans målsättning är att jag ska springa milen på 35 minuter. Min målsättning är att jag ska springa milen på 37 minuter. Vi får se hur det blir, men som det ser ut nu så brukar Göran få som han vill.
onsdag 19 november 2014
Den oroliga löparsjälen
Hur står det till egentligen? Hur mår du? Är det verkligen bra? Själv kan jag bli lite småputt när jag inte har sprungit på ett par dagar. Löparsjälen blir lite orolig. Löparsjälen blir lite sur och grinig, men jag mår bra. Bara jag får springa.
Är det så? Har vi löpare ganska oroliga själar som vi håller i styr med hjälp av vår löpning? Utan löpningen kanske vi hade haft fler ovänner, vi kanske hade varit bittra, skilda och ensamma. Att våra löparsjälar är lite oroliga tror jag att vi kan slå fast. Att vi gärna vill ha lite egen tid tror jag också att vi kan slå fast, men var går gränserna?
Vår oroliga löparsjäl kan kanske i sin extremaste form personifieras av de individer som lämnar civilisationen, bosätter sig i en koja ute i skogen, och ägnar sig åt löpning i princip hela tiden i flera år. Det är individer som media många gånger kultförklarat, men samtidigt individer som måste besitta väldigt oroliga själar.
För mig som lever familjeliv känns företeelsen att bo i en koja ute i skogen i flera år helt orimlig. Skulle aldrig falla mig in. En orolig själ kanske jag har, men så orolig är den inte. Idag nöjde den sig med 15 kilometer i 5:04-fart.
Är det så? Har vi löpare ganska oroliga själar som vi håller i styr med hjälp av vår löpning? Utan löpningen kanske vi hade haft fler ovänner, vi kanske hade varit bittra, skilda och ensamma. Att våra löparsjälar är lite oroliga tror jag att vi kan slå fast. Att vi gärna vill ha lite egen tid tror jag också att vi kan slå fast, men var går gränserna?
Vår oroliga löparsjäl kan kanske i sin extremaste form personifieras av de individer som lämnar civilisationen, bosätter sig i en koja ute i skogen, och ägnar sig åt löpning i princip hela tiden i flera år. Det är individer som media många gånger kultförklarat, men samtidigt individer som måste besitta väldigt oroliga själar.
För mig som lever familjeliv känns företeelsen att bo i en koja ute i skogen i flera år helt orimlig. Skulle aldrig falla mig in. En orolig själ kanske jag har, men så orolig är den inte. Idag nöjde den sig med 15 kilometer i 5:04-fart.
måndag 17 november 2014
Jag började med att sticka en vante
"För drygt en vecka sedan började jag med att sticka en vante, men nu när veckan är slut har det blivit en hel kostym".
Jag började lite lätt i slutet av förra veckan. Precis innan helgen började jag. Lugna pass var det tänkt, inte så långa pass heller. Det var inte tänkt att bli så mycket. Det var tänkt att bli en liten vante, men nu när veckan är slut har det blivit 120 km löpning i ca 5:10-fart, det blev en hel kostym.
För mig är november och december en period av grundträning. Det är en period med målsättningen att lägga en stabil grund. Den grund som krävs för att senare kunna tillgodogöra mig den hårda distans- och fartträningen. Den grunden stavas "80 km lugn distanslöpning per vecka utan att det sliter för mycket på kroppen". Avsikten är att vara klar med det lagom till Jul.
Lagom till Jul kommer jag alltså att börja träna lite hårdare. Lite mer fart. Lite mer fokus. Men samtidigt. Samtidigt behålla 80 km per vecka.
Jag började lite lätt i slutet av förra veckan. Precis innan helgen började jag. Lugna pass var det tänkt, inte så långa pass heller. Det var inte tänkt att bli så mycket. Det var tänkt att bli en liten vante, men nu när veckan är slut har det blivit 120 km löpning i ca 5:10-fart, det blev en hel kostym.
För mig är november och december en period av grundträning. Det är en period med målsättningen att lägga en stabil grund. Den grund som krävs för att senare kunna tillgodogöra mig den hårda distans- och fartträningen. Den grunden stavas "80 km lugn distanslöpning per vecka utan att det sliter för mycket på kroppen". Avsikten är att vara klar med det lagom till Jul.
Lagom till Jul kommer jag alltså att börja träna lite hårdare. Lite mer fart. Lite mer fokus. Men samtidigt. Samtidigt behålla 80 km per vecka.
lördag 15 november 2014
Ensam en lördagskväll
Det är lördagskväll. Jag är ensam. Ingen är intresserad
av att vara tillsammans med mig. Ingen vill vara delaktig i det jag gör. Klockan passerar 20.00, och på tv börjar något populärt
tv-program. Det är bästa sändningstid. Vänner och familjer dukar upp till en
mysig hemmakväll framför tv:n. Själv är jag ensam. Ingen att prata med. Ingen att
lyssna på.
När jag springer genom Vallentunas villaområden är jag ensam. Omsluten av den mörka och kalla novemberkvällen springer jag i min ensamhet 12 kilometer i 5:05-fart. Väl hemma möts jag av min familj. Jag möts av kramar. Jag möts av värme.
När jag efter mitt träningspass stiger in genom ytterdörren lämnar jag ensamheten bakom mig. En ensamhet som för somliga är tragisk, men för andra så viktig. En ensamhet som för mig var självvald, men en ensamhet som för andra inte är självvald. En ensamhet som alla är rädda för.
I min ensamhet tänkte jag på frasen: "Vill du läsa något? Läs Runner's World. Vill du uppleva något? Läs min blogg".
När jag springer genom Vallentunas villaområden är jag ensam. Omsluten av den mörka och kalla novemberkvällen springer jag i min ensamhet 12 kilometer i 5:05-fart. Väl hemma möts jag av min familj. Jag möts av kramar. Jag möts av värme.
När jag efter mitt träningspass stiger in genom ytterdörren lämnar jag ensamheten bakom mig. En ensamhet som för somliga är tragisk, men för andra så viktig. En ensamhet som för mig var självvald, men en ensamhet som för andra inte är självvald. En ensamhet som alla är rädda för.
I min ensamhet tänkte jag på frasen: "Vill du läsa något? Läs Runner's World. Vill du uppleva något? Läs min blogg".
torsdag 13 november 2014
Olika nyanser av grått
Vem är du? Vem är jag? Vem tror du att jag är? Ja, säg det. Du ser inte mig. Du ser bara det ljusa runt mig. Du är bländad av allt det ljusa. Av allt det fina. Så bländad att du inte ser det gråa, tråkiga och trista. Du ser inte de olika nyanserna av grått som finns i mitt liv.
När jag en mörk kväll i november springer i ett elljusspår är det grått. Olika nyanser av grått. Du kanske inte vet det, men i ett svagt ljus klarar ögat inte av att urskilja färger. Då blir alla färger olika nyanser av grått. Titta själv. En mörk kväll i ett elljusspår kan du titta själv. Titta på de olika färgmarkeringarna i terrängspåret. I mörkret är det olika nyanser av grått.
Som idag. Idag blev det 12 kilometer terränglöpning i 5:03-fart en gråmulen novemberkväll. Gråmulen, men ändå så vacker. En kvällsrunda där färgmarkeringarna i terrängspåret visade sig som olika nyanser av grått. Grå färgmarkeringar. Motsägelsefullt, men ändå så vackert.
När jag en mörk kväll i november springer i ett elljusspår är det grått. Olika nyanser av grått. Du kanske inte vet det, men i ett svagt ljus klarar ögat inte av att urskilja färger. Då blir alla färger olika nyanser av grått. Titta själv. En mörk kväll i ett elljusspår kan du titta själv. Titta på de olika färgmarkeringarna i terrängspåret. I mörkret är det olika nyanser av grått.
Som idag. Idag blev det 12 kilometer terränglöpning i 5:03-fart en gråmulen novemberkväll. Gråmulen, men ändå så vacker. En kvällsrunda där färgmarkeringarna i terrängspåret visade sig som olika nyanser av grått. Grå färgmarkeringar. Motsägelsefullt, men ändå så vackert.
tisdag 11 november 2014
Race the train
Vi har sett det i tunnelbanan. Vi sett det i Stockholm, London, Paris och Köpenhamn. Vi har sett fenomenet "Race the tube". Fenomenet där man går av tunnelbanan vid en station, springer till nästa station, och hoppar på samma tåg. Allt ska givetvis filmas och läggas upp på YouTube, annars har det inte hänt.
Race the tube" finns inte i Vallentuna. Fenomenet finns inte här för vi har ingen tunnelbana. Av samma anledning finns inte fenomenet i Täby heller, men Roslagsbanan finns. Roslagsbanan finns både i Vallentuna och i Täby.
"Race the train" mellan stationerna
Täby Centrum och Galoppfältet
"Race the tube" kan här bli "Race the train". Ett "Race the train" där man startar vid stationen Täby Centrum och försöker springa fortare än tåget till nästa station som heter Galoppfältet.
Jag gjorde ett försök. Givetvis filmade jag alltihopa och lade upp det på YouTube. Annars har det ju inte hänt. Här är filmen.
fredag 7 februari 2014
Illusioner
Löpningen är en illusion. På distans kan löpningen se helt
underbar ut. På distans kan minnena från löpningen te sig helt underbara, men
samtidigt. Samtidigt kan löpningen mitt under ett pass, en regnig och kall
vinterdag, kännas helt vidrig. Den fantastiska känslan är försvunnen. Precis
som en hägring. Den försvinner när vi kommer närmare.
Det fria ordet kan också kännas som en illusion. På distans
ser vi det fria ordet. På distans känns det fria ordet självklart, men när vi
kommer närmare kan den känslan försvinna. Precis som en hägring.
Finns den här bloggen? På distans ser du den, men finns den om du kommer närmare? Är det säkert att det inte är en illusion du ser? En hägring?
onsdag 5 februari 2014
Från Runner´s World är det tyst
De 3 mest lästa inläggen på min blogg handlar om småfusket på våra lopp, orättvisor kring silvermedaljtiderna på Lidingöloppet, samt att SvD med Maratonbloggen kan åsidosätta viktiga demokratiska principer.
Det gör mig stolt att dessa inlägg är de tre mest lästa inläggen. Det gör mig stolt att det är jag som har lyft fram problemet med småfuskarna och hur ett lopp ska springas. Samtidigt som jag blir stolt blir jag också lite beklämd över att Runner´s World inte har tagit tag i ämnet. Hur mycket får en löpare gena? När blir det fusk? Från Runner´s World är det tyst.
Jag blir också stolt över att det var på min blogg orättvisorna kring silvermedaljtiderna på Lidingöloppet lyftes fram. Det var också i kommentarsfältet i anslutning till de inlägget som fördelningen av prispengar började diskuteras. Samtidigt som jag blir stolt blir jag återigen lite beklämd över att Runner´s World inte har tagit tag i frågan. Det finns hur många stenar och frågeställningar som helst att lyfta på här, och då syftar jag inte bara på Lidingöloppet, men från Runner´s World är det tyst.
Stoltas är jag nog över att det bland annat är på min blogg den oerhört viktiga frågan hurvida SvD och Maratonbloggen åsidosätter viktiga demokratiska och journalistiska principer diskuteras. Frågan har tidigare avhandlats på Björn Sunesons blogg och om ni snabbt vill orientera er i frågan kan ni läsa Björn Sunesons utförliga kommentar till det här inlägget. Samtidigt som jag blir stolt över att vara en del av detta, blir jag här inte bara beklämd, utan också rädd över avsaknaden av undersökande journalistik, och från Runner´s World är det tyst.
Utöver SvD och hanteringen av Maratonbloggen kan listan göras lång av ämnen där fortsatt gransking behövs. Hur ser det ut på löpargymnasiet nu? Har det blivit en bättring sen Claes Åkesons senaste granskning? Skillnader i prispengar och priser mellan män och kvinnor på våra lopp. Hur ser de ut? Är det en rättvist fördelning? Från Runner´s World är det tyst.
Hur ser resonemanget ut kring Hoka OneOne och barafotaskor? Här kan vem som helst se ett resonemang som kan ifrågasättas. Ett resonemang som borde undersökas. Undersökningar som borde resultera i slutsatser och kritiska frågor, men sånt ser vi inte. Vi ser bara okritiska köprekommendationer, och från Runner´s World är det tyst.
Samtliga ämnen jag har tagit upp borde också Runner´s World ta upp, men det har de inte gjort, och jag är stolt över att det är på min blogg dessa ämnen diskuteras.
Det gör mig stolt att dessa inlägg är de tre mest lästa inläggen. Det gör mig stolt att det är jag som har lyft fram problemet med småfuskarna och hur ett lopp ska springas. Samtidigt som jag blir stolt blir jag också lite beklämd över att Runner´s World inte har tagit tag i ämnet. Hur mycket får en löpare gena? När blir det fusk? Från Runner´s World är det tyst.
Jag blir också stolt över att det var på min blogg orättvisorna kring silvermedaljtiderna på Lidingöloppet lyftes fram. Det var också i kommentarsfältet i anslutning till de inlägget som fördelningen av prispengar började diskuteras. Samtidigt som jag blir stolt blir jag återigen lite beklämd över att Runner´s World inte har tagit tag i frågan. Det finns hur många stenar och frågeställningar som helst att lyfta på här, och då syftar jag inte bara på Lidingöloppet, men från Runner´s World är det tyst.
Stoltas är jag nog över att det bland annat är på min blogg den oerhört viktiga frågan hurvida SvD och Maratonbloggen åsidosätter viktiga demokratiska och journalistiska principer diskuteras. Frågan har tidigare avhandlats på Björn Sunesons blogg och om ni snabbt vill orientera er i frågan kan ni läsa Björn Sunesons utförliga kommentar till det här inlägget. Samtidigt som jag blir stolt över att vara en del av detta, blir jag här inte bara beklämd, utan också rädd över avsaknaden av undersökande journalistik, och från Runner´s World är det tyst.
Utöver SvD och hanteringen av Maratonbloggen kan listan göras lång av ämnen där fortsatt gransking behövs. Hur ser det ut på löpargymnasiet nu? Har det blivit en bättring sen Claes Åkesons senaste granskning? Skillnader i prispengar och priser mellan män och kvinnor på våra lopp. Hur ser de ut? Är det en rättvist fördelning? Från Runner´s World är det tyst.
Hur ser resonemanget ut kring Hoka OneOne och barafotaskor? Här kan vem som helst se ett resonemang som kan ifrågasättas. Ett resonemang som borde undersökas. Undersökningar som borde resultera i slutsatser och kritiska frågor, men sånt ser vi inte. Vi ser bara okritiska köprekommendationer, och från Runner´s World är det tyst.
Samtliga ämnen jag har tagit upp borde också Runner´s World ta upp, men det har de inte gjort, och jag är stolt över att det är på min blogg dessa ämnen diskuteras.
tisdag 4 februari 2014
Dagar som idag
Dagar som idag gillar jag. Jag gillar att komma till
jobbet och jobba fram till lunch för att sedan köra ett stenhårt pass nere på
gymmet. Efter passet blir det heller ingen riktigt lunch. Det hinner jag inte
med. Det blir bara lite vatten, två bananer och en apelsin.
Dagar som idag gillar jag. Jag får mycket gjort på jobbet.
Jag tränar dagtid. Jag tränar hårt och effektivt, samtidigt som jag har mycket
tid över när jag kommer hem efter jobbet. Det gillar jag.
Dagar som idag gör det ingenting att dagens träningspass blev 15 minuter cykel som uppvärmning, ett 30 minuters stenhårt pass på crosstrainern, och 15 minuter cykel som nervarvning.
Dagar som idag är ändå bra.
måndag 3 februari 2014
För att jag vill
Jag springer för att jag vill. Inte för att jag måste. Jag måste inte springa fort imorgon, men jag vill springa fort imorgon. Därför sprang jag idag.
Idag ville jag känna mig för. Jag ville se om det var möjligt att springa fort imorgon. Jag ville prova. Därför sprang jag idag. Därför sprang jag en backintervall över 300 meter i ca 4:05-fart. Utöver det sprang jag också en tusing i 4:10-fart. Totalt blev dagens pass 6 kilometer i 5:04-fart.
Jag ville springa mer, men jag ville inte riskera att överanstränga vaden, därför ville jag inte springa mer.
Jag vill också uppmana alla att läsa kommentarerna till inlägget nedan angående SvD. Riktigt intressanta kommentarer som är värda all uppmärksamhet. Framförallt de sista kommentarerna från Björn Suneson och Ingmarie Nilsson (editerat).
Idag ville jag känna mig för. Jag ville se om det var möjligt att springa fort imorgon. Jag ville prova. Därför sprang jag idag. Därför sprang jag en backintervall över 300 meter i ca 4:05-fart. Utöver det sprang jag också en tusing i 4:10-fart. Totalt blev dagens pass 6 kilometer i 5:04-fart.
Jag ville springa mer, men jag ville inte riskera att överanstränga vaden, därför ville jag inte springa mer.
Jag vill också uppmana alla att läsa kommentarerna till inlägget nedan angående SvD. Riktigt intressanta kommentarer som är värda all uppmärksamhet. Framförallt de sista kommentarerna från Björn Suneson och Ingmarie Nilsson (editerat).
söndag 2 februari 2014
Jag är rädd
Jag är rädd. Rädd för bristningar. Nu när jag springer är jag rädd för att slå upp min bristning. Därför springer jag inte lika långt som jag vill, och inte lika fort heller.
De senaste dagarna har det blivit 3 pass. Ett pass över 6 kilometer i 5:05-fart, ett pass över 9 kilometer i 5:20-fart, och idag. Idag blev det ett pass över 15 kilometer i 5:29-fart. Ett pass där jag hela tiden var rädd för att slå upp min bristning i vaden.
Jag är också rädd för tystnaden. Det är tyst. I bloggvärlden. Allt är "mainstream". Ingen vågar sticka ut hakan. Ingen vågar stöta sig med någon. Alla verkar rädda.
Om någon vågar ta ställning så är det i allmänhet i någon fråga som är "safe". Någon fråga som upprör alla, men där det ändå är tryggt att tycka något. Priset för ett par löparskor är en sån fråga. Löparskor är billigare utomlands. Det är fel. Det tycker alla. Det kan man skriva blogginlägg om. Det är "safe". Alla blir upprörda, men alla håller med.
När Claes Åkeson var chefredaktör på Runner´s World undersökte han löpargymnasiet och tog en konflikt med dem. Det var bra. Oavsett vad man tyckte i sakfrågan så var det bra att frågan diskuterades. Nu diskuteras inga sakfrågor i Runner's World. Nu är det tyst. Så tyst att jag blir rädd.
Jag blir rädd när det är tyst. När ingen vågar. Men jag vågar, och med tanke på fredagens blogginlägg och kritiken mot SvD, och kritiken mot Runner´s World i det här inlägget, tycker jag att det vore på sin plats att SvD:s chefredaktör och Runner´s Worlds chefredaktör kommer hit och förklarar sig.
Chefredaktörerna har ett ansvar, de har ett ansvar för tystnaden. När det är tyst tar de inte sitt ansvar. När det är tyst är det något som inte stämmer. När det är tyst blir jag rädd.
De senaste dagarna har det blivit 3 pass. Ett pass över 6 kilometer i 5:05-fart, ett pass över 9 kilometer i 5:20-fart, och idag. Idag blev det ett pass över 15 kilometer i 5:29-fart. Ett pass där jag hela tiden var rädd för att slå upp min bristning i vaden.
Jag är också rädd för tystnaden. Det är tyst. I bloggvärlden. Allt är "mainstream". Ingen vågar sticka ut hakan. Ingen vågar stöta sig med någon. Alla verkar rädda.
Om någon vågar ta ställning så är det i allmänhet i någon fråga som är "safe". Någon fråga som upprör alla, men där det ändå är tryggt att tycka något. Priset för ett par löparskor är en sån fråga. Löparskor är billigare utomlands. Det är fel. Det tycker alla. Det kan man skriva blogginlägg om. Det är "safe". Alla blir upprörda, men alla håller med.
När Claes Åkeson var chefredaktör på Runner´s World undersökte han löpargymnasiet och tog en konflikt med dem. Det var bra. Oavsett vad man tyckte i sakfrågan så var det bra att frågan diskuterades. Nu diskuteras inga sakfrågor i Runner's World. Nu är det tyst. Så tyst att jag blir rädd.
Jag blir rädd när det är tyst. När ingen vågar. Men jag vågar, och med tanke på fredagens blogginlägg och kritiken mot SvD, och kritiken mot Runner´s World i det här inlägget, tycker jag att det vore på sin plats att SvD:s chefredaktör och Runner´s Worlds chefredaktör kommer hit och förklarar sig.
Chefredaktörerna har ett ansvar, de har ett ansvar för tystnaden. När det är tyst tar de inte sitt ansvar. När det är tyst är det något som inte stämmer. När det är tyst blir jag rädd.
fredag 31 januari 2014
Inte bra SvD
Jag tycker det är konstigt när en journalist på Svenska Dagbladet använder SvD:s-plattform för att skriva artiklar som marknadsför, lanserar och länkar till journalistens egna produkter.
Jag tycker det är rätt att ifrågasätta Svenska Dagbladet och Maratonpetra när hon använder Maratonbloggen och SvD:s-plattform för att lansera och marknadsföra sin bok.
Jag menar, händer samma sak på utrikessidorna när en journalist på SvD rapporterar från kriget i Syrien och massmorden där? Länkar den journalisten också till egna böcker skrivna i ämnet, samt hur man kan köpa den journalistens böcker? Är det en trovärdig rapportering? Händer samma sak inom rapporteringen av inrikespolitiken och granskningarna av våra folkvalda politiker?
Det SvD och Maratonpetra gör tycker jag luktar illa. Jag tycker det luktar lika illa som när parlamentariker tar emot pengar för att rösta på ett visst sätt. Det kallas korruption. Vad kallas det som SvD och Maratonpetra gör? Kanske inte korruption i traditionell bemärkelse, men ändå väldigt mycket jäv samtidigt som pengar är inblandade. Det luktar alltid illa.
Media är en viktig grundpelare i vårt demokratiska samhälle. Om media inte fungerar så fungerar inte demokratin vilket betyder att om det som pågår på SvD och Maratonbloggen får fotfäste på annat håll är viktiga demokratiska principer åsidosatta. Jag kan inte begripa att Svenska Dagbladets chefredaktör låter det fortsätta. Hela tidningens trovärdighet står på spel. Det är inte bra SvD.
Jag tycker det är rätt att ifrågasätta Svenska Dagbladet och Maratonpetra när hon använder Maratonbloggen och SvD:s-plattform för att lansera och marknadsföra sin bok.
Jag menar, händer samma sak på utrikessidorna när en journalist på SvD rapporterar från kriget i Syrien och massmorden där? Länkar den journalisten också till egna böcker skrivna i ämnet, samt hur man kan köpa den journalistens böcker? Är det en trovärdig rapportering? Händer samma sak inom rapporteringen av inrikespolitiken och granskningarna av våra folkvalda politiker?
Det SvD och Maratonpetra gör tycker jag luktar illa. Jag tycker det luktar lika illa som när parlamentariker tar emot pengar för att rösta på ett visst sätt. Det kallas korruption. Vad kallas det som SvD och Maratonpetra gör? Kanske inte korruption i traditionell bemärkelse, men ändå väldigt mycket jäv samtidigt som pengar är inblandade. Det luktar alltid illa.
Media är en viktig grundpelare i vårt demokratiska samhälle. Om media inte fungerar så fungerar inte demokratin vilket betyder att om det som pågår på SvD och Maratonbloggen får fotfäste på annat håll är viktiga demokratiska principer åsidosatta. Jag kan inte begripa att Svenska Dagbladets chefredaktör låter det fortsätta. Hela tidningens trovärdighet står på spel. Det är inte bra SvD.
torsdag 30 januari 2014
Freakshow
Jag har varit skadad, och med det fått lite distans till löpningen. Jag har även fått distans till den fokusering min löpträning i normala fall innebär.
Läser på Gysings blogg om Sven som ska segla jorden runt på 600 dagar. En tanke som lockar, och kittlar lite. Tänk att bara få lämna allt och segla iväg. Låter härligt.
Det finns också en annan sida. En sida som jag i normala fall inte ser, men kombinationen löpvila och Gysings inlägg om Sven har fått mig att fundera på var gränserna går.
Var går gränserna egentligen? När blir det galenskap? Badwater, 21 mil löpning genom Death Valley i temperaturer på upp mot 50 grader. 24-timmarslopp, springa runt, runt, runt på en tvåhundrametersbana i ett dygn.
Fotrally, gå tills du stupar, gå så långt du kan, gå i flera dygn, den som går längst vinner. När blir det en freakshow?
Läser på Gysings blogg om Sven som ska segla jorden runt på 600 dagar. En tanke som lockar, och kittlar lite. Tänk att bara få lämna allt och segla iväg. Låter härligt.
Det finns också en annan sida. En sida som jag i normala fall inte ser, men kombinationen löpvila och Gysings inlägg om Sven har fått mig att fundera på var gränserna går.
Var går gränserna egentligen? När blir det galenskap? Badwater, 21 mil löpning genom Death Valley i temperaturer på upp mot 50 grader. 24-timmarslopp, springa runt, runt, runt på en tvåhundrametersbana i ett dygn.
Fotrally, gå tills du stupar, gå så långt du kan, gå i flera dygn, den som går längst vinner. När blir det en freakshow?
måndag 27 januari 2014
Jag är nöjd med ingenting
Jag trippar fram på löpbandet. Med små lätta steg trippar jag fram. Det går inte fort, bara lite fortare än en snabb promenad.
Jag tar det försiktigt. 8 km/h i 30 minuter. Det blir 4 kilometer i 7:30-fart. Varken mer eller mindre. Inget svett. Ingen ansträngning. Ingenting, men jag är ändå nöjd. Jag är nöjd med ingenting.
30 minuter i 7:30-fart och vaden höll. Det var allt som krävdes för att göra mig nöjd. Det var inte mycket, men har man ingenting, så blir man nöjd med det lilla man kan få.
Så här i slutet av inlägget måste jag också erkänna att jag efter 30 minuter i 7:30-fart inte var helt nöjd för då körde jag 30 minuter tröskel på crosstrainern. Det var svettigt.
Jag tar det försiktigt. 8 km/h i 30 minuter. Det blir 4 kilometer i 7:30-fart. Varken mer eller mindre. Inget svett. Ingen ansträngning. Ingenting, men jag är ändå nöjd. Jag är nöjd med ingenting.
30 minuter i 7:30-fart och vaden höll. Det var allt som krävdes för att göra mig nöjd. Det var inte mycket, men har man ingenting, så blir man nöjd med det lilla man kan få.
Så här i slutet av inlägget måste jag också erkänna att jag efter 30 minuter i 7:30-fart inte var helt nöjd för då körde jag 30 minuter tröskel på crosstrainern. Det var svettigt.
lördag 25 januari 2014
Nyanser av ett geni (eller en idiot)
Idiot. Geni. Två ord med helt olika betydelser, men samtidigt väldigt besläktade, där skillnaden mellan en idiot och ett geni ofta är väldigt liten.
En idiot pressar gränser, precis som ett geni, och skillnaden kan ligga i om det lyckas eller inte. En skilland som ofta bara är en skillnad i nyanser. Nyanser som kan vara svåra att se och tolka innan ett misslyckande.
Att avstå från att träna löpning kan vara klokt, speciellt om man har varit skadad. Det kanske inte är genialt att avstå, men att springa för tätt inpå en skada kan vara idiotiskt.
Jag avstod från att träna löpning idag. Även fast allt kändes bra i vaden avstod jag. Jag avstod för att jag inte kunde tolka nyanserna, och för att jag inte ville riskera att vara en idiot. Därför gav jag vaden en dag till, minst.
En idiot pressar gränser, precis som ett geni, och skillnaden kan ligga i om det lyckas eller inte. En skilland som ofta bara är en skillnad i nyanser. Nyanser som kan vara svåra att se och tolka innan ett misslyckande.
Att avstå från att träna löpning kan vara klokt, speciellt om man har varit skadad. Det kanske inte är genialt att avstå, men att springa för tätt inpå en skada kan vara idiotiskt.
Jag avstod från att träna löpning idag. Även fast allt kändes bra i vaden avstod jag. Jag avstod för att jag inte kunde tolka nyanserna, och för att jag inte ville riskera att vara en idiot. Därför gav jag vaden en dag till, minst.
fredag 24 januari 2014
Andningsteknik
Det verkar som att vissa tror att det är bra att enbart andas genom näsan när det springer. Varför tror de det? Tror de att de kan höja syreupptagningsförmågan genom att minska syretillförsen?
När jag springer försöker jag istället underlätta syretillförseln genom att öppna upp både mun och näsa så mycket som möjligt. Vid normal distanslöpning andas jag in en gång på två steg, och jag andas ut en gång på två steg.
Vid högintensiv löpning andas jag lite annorlunda. Då andas jag med en teknik som några orienterare lärde mig i slutet på 80-talet. Jag vet inte om det finns några vetenskapliga teorier som talar för eller emot den tekniken, men jag upplever att den fungerar.
Andningstekniken går ut på att andas in två gånger på två steg, och ut en gång på två steg. Alltså två lite kortare inandningar följt av en lite längre utandning. Resultatet kan beskrivas som en i löpsteget kontrollerad hyperventilation.
Vid högintensiv löpning är den i löpsteget kontrollerade hyperventilationen min andningsteknik. Vilken är din?
När jag springer försöker jag istället underlätta syretillförseln genom att öppna upp både mun och näsa så mycket som möjligt. Vid normal distanslöpning andas jag in en gång på två steg, och jag andas ut en gång på två steg.
Vid högintensiv löpning andas jag lite annorlunda. Då andas jag med en teknik som några orienterare lärde mig i slutet på 80-talet. Jag vet inte om det finns några vetenskapliga teorier som talar för eller emot den tekniken, men jag upplever att den fungerar.
Andningstekniken går ut på att andas in två gånger på två steg, och ut en gång på två steg. Alltså två lite kortare inandningar följt av en lite längre utandning. Resultatet kan beskrivas som en i löpsteget kontrollerad hyperventilation.
Vid högintensiv löpning är den i löpsteget kontrollerade hyperventilationen min andningsteknik. Vilken är din?
torsdag 23 januari 2014
Jag ler. De ler tillbaka.
Svetten rinner ner från näsa, öron, haka och armbågar. Droppar av svett landar på golvet under mig. Ibland så mycket som ett par, eller kanske tre droppar per sekund.
Jag pressar. Jag pressar på hårdare än vad jag tror de andra på gymet är vana vid att se. Det känns som de tittar på mig. Lite i smyg. Även fast de inte låtsas om det när jag tittar upp.
Jag böjer ner huvudet och tittar ner i golvet samtidigt som jag koncentrerar mig. Jag pressar på ännu hårdare, och jag ska ligga kvar på samma belastning i minst 15 minuter.
De sista 5 minuterna höjer jag motståndet. Tröjan är nu genomvåt av svett, och under mig finns det två pölar. En under varje arm.
När jag är klar torkar jag av crosstrainern. Bredvid mig står ett par och tittar på mig. Jag ler. De ler tillbaka. Bakom mig står en annan dam och tittar på mig. Jag ler. Hon ler tillbaka.
Jag pressar. Jag pressar på hårdare än vad jag tror de andra på gymet är vana vid att se. Det känns som de tittar på mig. Lite i smyg. Även fast de inte låtsas om det när jag tittar upp.
Jag böjer ner huvudet och tittar ner i golvet samtidigt som jag koncentrerar mig. Jag pressar på ännu hårdare, och jag ska ligga kvar på samma belastning i minst 15 minuter.
De sista 5 minuterna höjer jag motståndet. Tröjan är nu genomvåt av svett, och under mig finns det två pölar. En under varje arm.
När jag är klar torkar jag av crosstrainern. Bredvid mig står ett par och tittar på mig. Jag ler. De ler tillbaka. Bakom mig står en annan dam och tittar på mig. Jag ler. Hon ler tillbaka.
tisdag 21 januari 2014
Kommer och går, men jag består
De går förbi mig. Människor passerar. Människor kommer och går, men jag består.
Jag är kvar. När jag kör ett träningspass på gymet hinner folk komma och gå, de hinner lämna gymet, samtidigt som jag kör på. Jag fortsätter att köra på träningscykeln och crosstrainern, när andra har hunnit gå.
När mitt pass är slut är det inte några kvar. Alla har gått. De har lämnat mig. Jag körde lite mer än dig som hann gå. Jag körde lite hårdare och lite längre. Jag svettades mer. Det var pölar under mig, men det var det inte under dig. Under dig som hann gå.
Jag sitter på träningscykeln och crosstrainern samtidigt som andra kommer och går, men jag består. Jag är kvar. Jag kör på.
Jag är kvar. När jag kör ett träningspass på gymet hinner folk komma och gå, de hinner lämna gymet, samtidigt som jag kör på. Jag fortsätter att köra på träningscykeln och crosstrainern, när andra har hunnit gå.
När mitt pass är slut är det inte några kvar. Alla har gått. De har lämnat mig. Jag körde lite mer än dig som hann gå. Jag körde lite hårdare och lite längre. Jag svettades mer. Det var pölar under mig, men det var det inte under dig. Under dig som hann gå.
Jag sitter på träningscykeln och crosstrainern samtidigt som andra kommer och går, men jag består. Jag är kvar. Jag kör på.
måndag 20 januari 2014
Det knäppte till
Det knäppte till. Lite som när en gummisnodd går av. Ett distinkt knäpp som hördes över hela gymet. Nä, där överdrev jag allt lite. Det var ett knäpp som bara jag hörde. Fast egentligen hörde inte jag heller det. Jag bara inbillade mig att jag hörde det, men jag kände det. Knäppet. Jag vet att jag kände det.
Jag springer på löpband. Jag har sprungit 15 minuter i 6-fart följt av ca 15 min i 5-fart, och det känns bra. Klockan närmar sig 30 minuter när jag bestämmer mig för att skarva på med 15 min i 4:30-fart. Det blir inte riktigt så.
Det blir 9 minuter och 28 sekunder i 4:30-fart. Sen knäpper det till i vaden, och på en tiondels sekund förstår jag vad som har hänt. Ingen tvekan. Jag känner direkt muskelbristningen. Samma känsla som sist.
Nu är jag tillbaka på ruta ett, och framför mig har jag återigen en vecka i alternativträningsträsket.
Jag springer på löpband. Jag har sprungit 15 minuter i 6-fart följt av ca 15 min i 5-fart, och det känns bra. Klockan närmar sig 30 minuter när jag bestämmer mig för att skarva på med 15 min i 4:30-fart. Det blir inte riktigt så.
Det blir 9 minuter och 28 sekunder i 4:30-fart. Sen knäpper det till i vaden, och på en tiondels sekund förstår jag vad som har hänt. Ingen tvekan. Jag känner direkt muskelbristningen. Samma känsla som sist.
Nu är jag tillbaka på ruta ett, och framför mig har jag återigen en vecka i alternativträningsträsket.
söndag 19 januari 2014
Fjanten på löpbandet
Jag är på gymet. Jag har precis kört 15 min cykel + 30 min crosstrainer + 15 min cykel. Jag ser att ett löpband är ledigt. Bestämmer mig för att prova springa lite lätt.
Det känns rätt bra att springa. Lite småkänningar i vaden, men inte alls som tidigare. Samtidigt som jag springer ser jag en kille framför mig som springer på ett annat löpband. Han ser tjock ut, och steget är klumpigt. Tänker gymråtta, en fjant. Själv känns det som att jag springer med lätta, höga och fina steg. Den där fjanten ser inte alls ut som jag känner mig när jag springer.
Noterar att fjanten på det andra löpbandet springer i ett par Saucony Fastwitch, precis som jag. Nolla, tänker jag. Han är för klumpig för det. Noterar också att fjanten springer i en gul finischertröja från Sthlm Marathon, precis som jag.
Här börjar en hemsk tanke växa fram. En insikt. Fjanten på det andra löpbandet är jag. Det är min spegelbild jag ser.
Fjanten på löpbandet såg jag i fredags, och igår testade jag vaden med en 5 kilometer lätt jogg. En lätt jogg där jag hela tiden funderade på den där fjanten och tänkte att många skador kan undvikas med att gå ned i vikt.
Visst, styrketräning förebygger skador, skor och andra kläder lika så, men för de flesta tror jag en viktnedgång kan undvika ännu fler skador.
Det känns rätt bra att springa. Lite småkänningar i vaden, men inte alls som tidigare. Samtidigt som jag springer ser jag en kille framför mig som springer på ett annat löpband. Han ser tjock ut, och steget är klumpigt. Tänker gymråtta, en fjant. Själv känns det som att jag springer med lätta, höga och fina steg. Den där fjanten ser inte alls ut som jag känner mig när jag springer.
Noterar att fjanten på det andra löpbandet springer i ett par Saucony Fastwitch, precis som jag. Nolla, tänker jag. Han är för klumpig för det. Noterar också att fjanten springer i en gul finischertröja från Sthlm Marathon, precis som jag.
Här börjar en hemsk tanke växa fram. En insikt. Fjanten på det andra löpbandet är jag. Det är min spegelbild jag ser.
Fjanten på löpbandet såg jag i fredags, och igår testade jag vaden med en 5 kilometer lätt jogg. En lätt jogg där jag hela tiden funderade på den där fjanten och tänkte att många skador kan undvikas med att gå ned i vikt.
Visst, styrketräning förebygger skador, skor och andra kläder lika så, men för de flesta tror jag en viktnedgång kan undvika ännu fler skador.
torsdag 16 januari 2014
Inbillningssjuk
Jag är inte inbillningssjuk. Jag är tvärt om. Jag är inbillningsfrisk. Jag inbillar
mig alltså att jag är frisk när jag egentligen är sjuk.
Om jag har ont någonstans tänker jag; ”det är nog ingenting, det känns säkert bättre imorgon”, och sen kör jag vidare. Det är säkert dumt att göra så, men sån är jag, och eftersom jag också tycker att man ska stå för vem man är så erkänner jag det. Hur dumt det än kan låta.
Om jag har ont någonstans tänker jag; ”det är nog ingenting, det känns säkert bättre imorgon”, och sen kör jag vidare. Det är säkert dumt att göra så, men sån är jag, och eftersom jag också tycker att man ska stå för vem man är så erkänner jag det. Hur dumt det än kan låta.
Jag vet inte om författaren Moliére också stod för vem han var, men jag
tror det. Jag tror också att Moliére inbillade sig att han var sjuk när
han skrev sitt verk ”Den inbillningssjuke”. Själv kanske jag borde skriva ett
verk som heter "Den inbillningsfriske” eftersom jag hela tiden inbillar mig att jag är frisk.
Idag var det en vecka sedan jag fick min bristning i vaden,
och vaden är ännu inte bra. Jag borde gå och kontrollera den, men som vanligt tänker jag; ”det är nog ingenting”, och sen kör jag vidare. Så
gjorde jag igår. Då blev det crosstrainer och träningscykel, och så kommer jag
att göra imorgon.
För en löpare är cykling och crosstrainer väldigt tråkigt, jag lovar, och det är inte något jag bara inbillar mig.
tisdag 14 januari 2014
Minimalistiskt
Minimalistisk löpning i minimalistiska skor är populärt. Så populärt att det finns olika minimalistiska skor för olika ändamål. Skor avsedda för löpning på asfalt, och skor avsedda för löpning i terräng.
För att springa långt i minimalistiska skor kanske det också
krävs en minimalistisk ryggsäck, glasögon och kläder av rätt märke. Det krävs
mycket minimalistiska saker.
Ett par vanliga neutrala skor från Asics duger inte. Det ger
helt fel signaler. En minimalist vill uppfattas som en
minimalist. Grupptillhörigheten kräver minimalistiska saker, och det krävs en
hel del minimalistiska saker för att vara minimalist.
Nu vet jag att det finns några minimalister som läser det
här, och som kan känna sig träffade. I alla fall lite. Lite minimalt träffad. Det känns som att det ligger i minimalistens natur att bli minimalt träffad.
Men jag hoppas att ni gillar mig ändå, i alla fall lite. Lite minimalistiskt.
måndag 13 januari 2014
Dumsnål
200 kr för en träning. Det är dyrt. Det kostar så mycket på mitt lokala gym, och det betalar inte jag. Jag är hellre dumsnål.
Dumsnål i det avseendet att jag tar bilen och åker 2 mil till ett annat gym och betalar 70 kr för en träning. Det känns billigare, men samtidigt kostar det att köra bil fram och tillbaka. Summerat kanske det går jämnt ut.
Ekonomiskt kanske det går jämnt ut, men miljön förlorar, och det har jag dåligt samvete för. Jag känner mig dum och snål. Dumsnål.
Att känna sig dumsnål gör lite ont. Som min vad. Den gör också lite ont, men inte på samma sätt. Oavsett det så blev det alternativ träning idag. Det blev 15 min crosstrainer följt av 30 minuter cykling följt av 15 min crosstrainer. Avslutade med plankan.
Jag ska sluta med de där dumsnåla dumheterna. Nästa träning ska jag planera bättre.
Dumsnål i det avseendet att jag tar bilen och åker 2 mil till ett annat gym och betalar 70 kr för en träning. Det känns billigare, men samtidigt kostar det att köra bil fram och tillbaka. Summerat kanske det går jämnt ut.
Ekonomiskt kanske det går jämnt ut, men miljön förlorar, och det har jag dåligt samvete för. Jag känner mig dum och snål. Dumsnål.
Att känna sig dumsnål gör lite ont. Som min vad. Den gör också lite ont, men inte på samma sätt. Oavsett det så blev det alternativ träning idag. Det blev 15 min crosstrainer följt av 30 minuter cykling följt av 15 min crosstrainer. Avslutade med plankan.
Jag ska sluta med de där dumsnåla dumheterna. Nästa träning ska jag planera bättre.
söndag 12 januari 2014
Jag provocerar
Någonting har hänt i min vad. Bristning eller annan överansträngning? Jag vet inte, men jag tror på annan överansträngning. Någonting jag inte riktigt vet vad det är, men det känns ändå bättre. Bättre än i fredags.
Nu måste jag provocera lite för att locka fram det onda. Det påminner lite om att blogga. Ett provokativt blogginlägg kan locka fram onda sidor hos läsare, men nu ska jag inte provocera läsare. Nu ska jag provocera min vad. Jag vill locka fram det onda i min vad.
Jag provade tåhävningar i trappan. Det var provocerande. Vaden reagerade direkt. Det blir en dags löpvila till, men jag ska fortsätta att provocera. Jag ska ta en promenad. Undra hur vaden reagerar på den provokationen?
Nu måste jag provocera lite för att locka fram det onda. Det påminner lite om att blogga. Ett provokativt blogginlägg kan locka fram onda sidor hos läsare, men nu ska jag inte provocera läsare. Nu ska jag provocera min vad. Jag vill locka fram det onda i min vad.
Jag provade tåhävningar i trappan. Det var provocerande. Vaden reagerade direkt. Det blir en dags löpvila till, men jag ska fortsätta att provocera. Jag ska ta en promenad. Undra hur vaden reagerar på den provokationen?
fredag 10 januari 2014
Hemlingbyspöket
Hjärnspöken. Det finns bara i huvudet. Det är mentala spöken. Det kan vara maratonspöken, sub40-spöken eller intervallspöken. Exemplena är många.
Det finns också ett Hemlingbyspöke. I alla fall i mitt huvud. Så fort jag ska åka till Hemlingby och springa Bore cup visar sig spöket. I flera år har det varit så. Alltid något som kommer i vägen. Det är skador, sjukdomar eller resor.
Under gårdagens 18 km i 4:45-fart fick jag ont i vaden, och imorgon tänkte jag åka till Hemlingby och springa Bore cup. Nu blir det inte så. Historien upprepar sig. Hemlingbyspöket har varit i farten igen. Ett hjärnspöke som är högst verkligt. Jag ställer in.
Det finns också ett Hemlingbyspöke. I alla fall i mitt huvud. Så fort jag ska åka till Hemlingby och springa Bore cup visar sig spöket. I flera år har det varit så. Alltid något som kommer i vägen. Det är skador, sjukdomar eller resor.
Under gårdagens 18 km i 4:45-fart fick jag ont i vaden, och imorgon tänkte jag åka till Hemlingby och springa Bore cup. Nu blir det inte så. Historien upprepar sig. Hemlingbyspöket har varit i farten igen. Ett hjärnspöke som är högst verkligt. Jag ställer in.
onsdag 8 januari 2014
Vem är jag?
Vem är jag? Det kan man undra. Det beror på vem du
frågar. Frågar du mig så är jag en oerhört sympatisk och trevlig person. Frågar
du någon annan så får du ett annat svar.
Mina grannar kanske tycker att jag är en ganska kufisk person
som bara springer hela tiden. De kanske tycker att jag springer för mycket, att
jag borde slappna av lite mer, att jag borde dricka öl och titta på
TV som alla andra. Men det gör inte jag. Jag springer. Jag slappnar av när jag
springer, men det är inte alltid jag kan slappna av när jag springer. Igår blev
det inte så. Igår blev det ett ganska tungt progressivt distanspass över
12 kilometer med en snittfart av 4:31 min/km.
Mina grannar förstår inte löpning. De förstår inte
”snittfart av 4:31 min/km”. De förstår inte heller hur jag kan säga att jag slappnar
av när jag springer samtidigt som jag i nästa mening säger att jag inte
slappnade av på gårdagens pass. Det blir lite
rörigt för dem. Hur rörigt det än låter så måste jag med lite distans ändå beskriva gårdagens pass som avslappnat. Det kändes avslappnat efteråt.
Jag har glömt det jobbiga, och imorgon är det dags igen. Då ska jag springa
lite till.
Även fast saker är lite motsägelsefulla så tror jag att du
förstår. Du är löpare. Du är som jag. Men, vem är jag då? Ja, det kan man
undra.
måndag 6 januari 2014
Jag är nästan i chock
Jag är nästan i chock. Kommentarerna till det förra inlägget om att gena lite i kurvorna har nästan försatt mig i ett chocktillstånd. Att det var så många som "momsade lite" i kurvorna, och tyckte att det var helt i sin ordning, hade jag ingen aning om. Jag menar, för mig är det självklart att man inte ska gena i kurvorna. Det är också självklart hur banan är mätt, och hur det är tänkt att man ska springa. Jag tycker det är självinstruerande.
En kontrollmätt stadsbana mäts längs en tänkt logisk löplinje (30 cm från kanten i kurvor?), och kortaste möjligaste väg (rak linje) mellan två kurvor. Banan mäts inte över trottoarkanter och gräsmattor. Vad är det för mening med att kontrollmäta, eller att kräva en kontrollmätt 10-kilometersbana, om man ändå har tänkt gena i kurvorna och bara springa 9.8 kilometer?
Jag kommer inte börja gena i kurvorna. Jag gör inte sånt, och om det finns någon från Runner´s World som läser detta, tycker jag att det kanske vore lämpligt att skriva en artikel om hur en bana mäts och hur ett lopp skall springas. Det kanske krävs lite utbildning i det.
Men, med tiden kommer jag nog över det här, och efter fyra dagas löpvila sprang jag idag ett längre distanspass över 18 kilometer i 4:58-fart.
En kontrollmätt stadsbana mäts längs en tänkt logisk löplinje (30 cm från kanten i kurvor?), och kortaste möjligaste väg (rak linje) mellan två kurvor. Banan mäts inte över trottoarkanter och gräsmattor. Vad är det för mening med att kontrollmäta, eller att kräva en kontrollmätt 10-kilometersbana, om man ändå har tänkt gena i kurvorna och bara springa 9.8 kilometer?
Jag kommer inte börja gena i kurvorna. Jag gör inte sånt, och om det finns någon från Runner´s World som läser detta, tycker jag att det kanske vore lämpligt att skriva en artikel om hur en bana mäts och hur ett lopp skall springas. Det kanske krävs lite utbildning i det.
Men, med tiden kommer jag nog över det här, och efter fyra dagas löpvila sprang jag idag ett längre distanspass över 18 kilometer i 4:58-fart.
onsdag 1 januari 2014
Småfuskarna
Jag är en ganska principfast person. Jag fuskar inte. Jag fuskar ingenting. Det kanske kan låta självklart att inte fuska, men jag vet inte om det är det. Jag tycker att det är förvånansvärt många som fuskar när de springer lopp. I alla fall småfuskar lite.
Som exempel kan jag jag ta första kilometern på Nyårsloppet. Den kilometern innehåller flera svängar. Det är 90-graderssvängar, S-svängar, och en sväng som ser ut som en "chikan". Det är svängar som i sin konstruktion inbjuder till att gena lite, och det är faktiskt många som tar tillfället i akt och genar över både gräsmattor och trottarkanter. Det handlar inte om att gena några längre sträckor. Det kanske handlar om att tjäna 2-3 meter per gång, men ändå. Det är lite småfusk.
Jag har också sett fenomenet på andra lopp. Som på Kungsholmen runt uppe vid DN-skrapan. Där svänger banan ganska mycket, och där genas det hejvilt över trottarkanter. Jag vill också minnas att jag till och med har sett löpare gena genom en uteservering. Det är lite småfusk.
Under dagens pass genade jag ingenting. Jag fuskade ingenting utan det blev en lättare distanslöpning över 12.07 kilometer 5:05-fart.
Som exempel kan jag jag ta första kilometern på Nyårsloppet. Den kilometern innehåller flera svängar. Det är 90-graderssvängar, S-svängar, och en sväng som ser ut som en "chikan". Det är svängar som i sin konstruktion inbjuder till att gena lite, och det är faktiskt många som tar tillfället i akt och genar över både gräsmattor och trottarkanter. Det handlar inte om att gena några längre sträckor. Det kanske handlar om att tjäna 2-3 meter per gång, men ändå. Det är lite småfusk.
Jag har också sett fenomenet på andra lopp. Som på Kungsholmen runt uppe vid DN-skrapan. Där svänger banan ganska mycket, och där genas det hejvilt över trottarkanter. Jag vill också minnas att jag till och med har sett löpare gena genom en uteservering. Det är lite småfusk.
Under dagens pass genade jag ingenting. Jag fuskade ingenting utan det blev en lättare distanslöpning över 12.07 kilometer 5:05-fart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)