Hur står det till egentligen? Hur mår du? Är det verkligen bra? Själv kan jag bli lite småputt när jag inte har sprungit på ett par dagar. Löparsjälen blir lite orolig. Löparsjälen blir lite sur och grinig, men jag mår bra. Bara jag får springa.
Är det så? Har vi löpare ganska oroliga själar som vi håller i styr med hjälp av vår löpning? Utan löpningen kanske vi hade haft fler ovänner, vi kanske hade varit bittra, skilda och ensamma. Att våra löparsjälar är lite oroliga tror jag att vi kan slå fast. Att vi gärna vill ha lite egen tid tror jag också att vi kan slå fast, men var går gränserna?
Vår oroliga löparsjäl kan kanske i sin extremaste form personifieras av de individer som lämnar civilisationen, bosätter sig i en koja ute i skogen, och ägnar sig åt löpning i princip hela tiden i flera år. Det är individer som media många gånger kultförklarat, men samtidigt individer som måste besitta väldigt oroliga själar.
För mig som lever familjeliv känns företeelsen att bo i en koja ute i skogen i flera år helt orimlig. Skulle aldrig falla mig in. En orolig själ kanske jag har, men så orolig är den inte. Idag nöjde den sig med 15 kilometer i 5:04-fart.
3 kommentarer:
Ligger mycket i de du skriver. Totalvilan är nu uppe i fem dagar, känns som en evighet. "Klättrar på väggar, mentalt"
Åsa - Vet hur det käns. Krya på dig :-).
Hej tror definitivt du är något på spåren. Man ser det i blicken på alla man mööter i ett mörkt löpspår tiiidigt en lördagmorgon eller springer förbi en fredagkväll när andra är på krogen. Man ser det också lugnet i blicken när man precis har sprungit - vi är höga på endorfinruset. No wonder att vi är hooked.
Bra blogg förresten, hittade den precis!
Skicka en kommentar