5 kilometer fort

Allt är packat. Redan igår kväll packade jag. Jag packade lite extra också. Bara för att ha lite i reserv. Skor, tights, strumpor, tröjor, jacka och handduk är packat.

Ombyte, borste och deodorant är också packat. Det är saker jag brukar glömma, men inte idag. Idag har jag tänkt på det. Idag har jag tänkt på allt.

På lunchen byter jag om. Jag skall träna. Jag är laddad. Det känns som att det kommer gå bra, men precis innan jag ska gå ut märker jag vad jag har glömt. Klockan.

Typiskt. Jag som skulle springa 5 kilometer fort idag. Hela passet känns förstört. Jag måste tänka om. Jag måste finna mig i den nya situationen.

Tänker att jag ska springa 5 kilometer fort idag. Det bara är så. Med eller utan klocka. Jag tänker inte låter en klocka påverka mig.

Jag sprang 5 kilometer fort idag. Troligtvis på ca 21 minuter. Jag höll högt tryck i löpningen runt hela Djurgårdsbrunnsviken. Det kändes bra.

Inklusive transportjogg blev dagens pass 12 kilometer i ca 4:40-fart.

Du läser mina tankar

En enkel tanke. En tanke jag inte uttalar, eller säger till någon. En tanke jag bara översätter till ord, ord som bildar en text.

När du läser mina texter läser du samtidigt mina tankar. Du ser rakt in i mig. In i mina tankar. I alla fall de tankar som jag skrev ner till en text.

Avsikten med mina tankar är inte att såra. Inte heller att ta ställning eller att försöka driva en fråga åt endera hållet. Jag sätter bara ord på mina tankar.

Alla dessa tips

Alla dessa tips. Det är så mycket tips överallt. Gör si, gör så. Så här kan du göra. Jag rekommenderar att du gör så här.

Var jag än tittar så delar alla med sig av en förfärligt massa tips. Det är tips om allt möjligt. Ät så här. Träna så här. Spring så här. Sov så här. Köp det här.

Behöver vi alla tips? Böcker, tidningar, bloggar och internetforum överöser oss med tips. Det tar aldrig slut. Det bara fortsätter.

Har vi bett om alla tips? Jag har i alla fall inte bett om alla tips, och utan att någon har tipsat mig om det så sprang jag tvåhundringar idag.

Dagens pass blev 5 kilometer uppjogg i 5:03-fart, plus 6*200 meter på 35 sekunder vardera, samt en nerjogg över 5 kilometer i 5:15-fart.

Kanske kan avsluta med att säga att om någon skulle känna sig lite träffad så är det här inlägget absolut inte menat mot någon eller några individer, utan inlägget bygger på en reflektion i det stora hela, och i största allmänhet :-).

Kontraster

Jag minns sommaren. Jag minns när jag sprang ljusa ljumma sommarkvällar samtidigt som en lätt bris fläktade över mitt ansikte. En lätt bris som också fläktade mitt hår.

Jag minns vattnet, skärgården, och havet där vinden samlade kraft samtidigt som solen värmde mitt ansikte.

När jag nu springer på Gävsjövägen är det mörkt. Mörkt och kallt. Solen värmer inte längre, och vinden fläktar inte längre.

Nu viner vinden in under mössan. Det är minusgrader, och det enda ljuset jag ser är ett kallt sken från min pannlampa. Kontrasten mot sommaren är oändlig.

Kontrasten mellan ljusa sommarkvällar och mörka höstkvällar är stora, men vill vi vara utan dessa kontraster? Eller är det kontrasterna som lär oss att uppskatta sommaren?

Det är nu i det mörka och kalla vi minns det ljusa och varma. Minnen vi förknippar med glädje. Minnen som hjälper oss att med glädje se fram mot nästa sommar.

Nu är det i slutet av november, och snart börjar vintern, som är början på våren, som är början på sommaren. Snart. Snart blir det varmare igen.

12 kalla kilometrar i 4:44-fart med pannlampa blev dagens träningspass.

Löpare vs Joggare

När är man löpare? När är man joggare? Ständiga frågor som debatteras med jämna mellanrum, och svaren verkar vara lika många som det finns människor.

En vanlig uppfattning är att en joggare ägnar sig åt jogging, och en löpare ägnar sig åt löpning, och skillnaden ligger i hur fort man springer.

I hårda siffror har jag hört att jogging är ett tempo som är långsammare än 6 min/km, men här brukar också den subjektiva bedömningen vara att jogging är ett tempo som är lite långsammare än det egna miltempot, men jag vet inte. Själv tycker jag att det känns lite fånigt att kvantifiera det på de sättet. Det känns ointressant.

Jag tycker att det inte spelar någon roll hur fort man springer, för det är individuellt. Jag tyckert att det istället handlar om inställningen till vad man gör. Om inställningen till sin löpning.

Jag anser att en löpare ser lite allvarligare på sin löpning än vad en joggare gör. En löpare tänker löpning, pratar löpning, sover löpning och äter löpning, samtidigt som en joggare bara joggar, om ni förstår vad jag menar. Hur fort det går spelar ingen roll.

Nyårsloppet i Vallentuna kanske kan användas som en metafor i sammanhanget. En löpare springer eller överväger att springa ett lopp på Nyårsafton. Det gör troligtvis inte en joggare.

Jag springer Nyårsloppet på nyårsafton, och som en av Sveriges löpare hade jag vilodag idag, men då sprang jag å andra sidan över 80 kilometer förra veckan. Det är sånt som löpare gör.

Triumfens leende

Plötsligt ser jag en skugga som rör sig på marken. När jag vänder mig om ser jag att skuggan tillhör en löpare som är på väg att springa ifatt mig.

Jag tror mig också se en liten ryckning i mungipan, och när löparen har sprungit upp jämsides med mig ser jag att den lilla ryckningen i mungipan har vuxit till ett stor leende.

Jag känner igen leendet. Det är triumfens leende. Det är triumfens ögonblick. En seger. En lite seger i ett obetydligt terrängspår någonstans på norra halvklotet, men ändå en seger, och alla segrar räknas, även segrar i obetydliga terrängspår.

Tänkte om jag skulle bjuda upp till kamp. Tänkte om jag skulle öka farten, men jag avstod. Idag bjöd jag på triumfen. Idag bjöd jag på segern.

Dagens pass blev ett långpass över 28 kilometer i 5:13-fart.

Varför Ultraintervaller?

På Jogg springer de Ultraintervaller. De springer 8*10 kilometer med start var tredje timme. Det innebär att en normaltränad löpare vilar ca 2 timmar mellan varje 10 kilometerslopp.

Jag ställer mig lite frågande till det här med ultraintervaller, och mina frågor kretsar kring:

1. Finns det någon vetenskaplig grund för att det är bra att springa ultraintervaller, dvs 8*10 kilometer med start var tredje timme?
2. Finns det någon vetenskaplig grund för att det är bra att springa 8 mil på ett dygn, och att det bygger upp kroppen? Sliter inte det mer än vad det ger?

Ett långpass över 30-35 km kan jag förstå. Teorierna kring det låter logiska, men hur ser teorierna ut för att springa ultraintervaller á 8*10 kilometer?

Jag har också noterat att Ultraintervallerna på Jogg påminner om en tävling. Är det så jag ska se det? Ska jag se det som en tävlingsform, och inte som en träningsform?

Någon som vet?

Jag är ingen missbrukare

Jag gillar att dricka öl och vin på fredagar. Det är skönt att belöna sig själv efter en hård arbetsvecka. Ibland blir det lite mer än tänkt. Lite längre, och lite hårdare. Jag blir så härligt lugn av det. Som idag. Idag blev det 18 kilometer i 4:45-fart.

Jag är ingen missbrukare, och jag ljuger inte om hur mycket jag dricker, förlåt, tränar. Varken för mig själv eller för andra. Jag dricker ca 3 gånger per vecka, eller tränar. Inte mer. Dock visar min träningsdagbok att det blir ca 5-6 träningspass per vecka, fast det är bara tillfälligt. Jag kan minska på det när jag vill. Det är inget problem.

Jag är ingen missbrukare. Jag blir bara lite lynnig när jag inte har tränat på några dagar, men jag har kontroll på mitt drickande.

Jag är ingen missbrukare. Dagen efter en hård fylla, träningspass, är det också skönt att ta en återställningsgrogg, oj förlåt, jag menar en återhämtningsjogg......

Ett mängdpaket

Jag har satt ihop ett mängdpaket. Ett mängdpaket som består av dagens distanspass över 18 kilometer i 5:05-fart, plus 18 kilometer distanslöpning på fredag, samt ett långpass över 28 kilometer på söndag.

Ett mängdpaket som tillsammans med måndagens lätta distanslöpning, och tisdagens hårda intervallpass, ger en veckomängd på totalt 80 kilometer. Ett bra mängdpaket.

Ett bra mängdpaket så här mitt under grundträningsperioden.

Ingen riktig koll

Jag vet inte riktigt varför jag springer snabba tvåhundringar med lång vila så här sent på säsongen, men jag vet att några klubbkamrater gjorde det vid den här tiden förra året, och jag vet också att de blev riktigt snabba senare under tävlingssäsongen.

Farten, den långa vilan och längden på intervallerna betyder att det inte handlar om någon tröskel eller VO2-max träning, utan jag tror att det mer handlar om styrka och löpsteg. Jag tror att det handlar om att springa högt upp på fotbladen och utveckla ett effektivt och vägvinnande löpsteg.

Dagens pass blev 5 km uppjogg i 4:55-fart följt av sex stycken tvåhundringar på ca 35 sekunder följt av 5 km nerjogg i 5:12-fart.

Även fast jag inte riktigt har full koll på varför jag springer den här typen av pass så här sent på säsongen så hoppas jag ändå att det ska hjälpa mig att bli minst lika snabb som mina klubbkamrater var förra säsongen.

Massmedial rundgång

Känslan på gårdagens distanspass över 12 kilometer var tung. Fruktansvärd tung. Det var tungt hela tiden, och i ett försök att få igång benen igen sprang jag nu på sena eftermiddagen ett lättare distanspass över 5 km i 5:12-fart. Nu hoppas jag att det ska kännas bättre imorgon igen. Vi får se.

När jag sprang Runrundan 2011 var det också tungt. Det var 30 grader varmt, soligt och hög luftfuktighet. Det var så tungt att jag fick möjligheten att skriva en artikel om det i vår lokaltidning här i Vallentuna. En artikel som handlade om mig och mina upplevelser under loppet.

När jag läser artikeln i tidningen (jag har sparat den) brukar jag tänka att; "Här sitter jag och läser en artikel i tidningen. En artikel jag själv har skrivit, och som handlar om mig själv".

Bara för att spä på det hela lite så bloggar jag om det nu också. På min egen blogg, bloggar jag alltså om hur jag upplever det att läsa en artikel i tidningen, en artikel som handlar om mig själv, och som jag själv har skrivit.

Nu ska jag bara skriva en krönika om det här också. Någonting som jag kanske ska försöka få publicerat i en tidning........

Undra om skribenterna på Runner´s World har känt så här någon gång? Kanske ska skicka dit min krönika.........

Allt är material

Allt är material. Allt jag ser, gör, hör och säger. Allt är material till bloggen.

Tränar. Material till bloggen. Hål i skon. Material till bloggen. Smutsiga kläder. Material till bloggen. Duschar. Material till bloggen. Äter. Material till bloggen.

Åker tåg. Hittar inte bilnyckeln. Trafikregler i en rondell. Städar i carporten. Dricker kaffe. Handlar julklappar. Pratar med grannen. Målar. Tänker. Allt är material till bloggen. Allt kan bli ett inlägg.

Det enda som begränsar mig är min egen förmåga att hitta en intressant infallsvinkel med en inledning, ett mittstycke och ett avslut. Gärna kopplat till löpning.

Idag har jag tränat, och idag ska jag skriva ett inlägg till den här bloggen. Alltså de inlägget du läser nu. Jag kan välja att fokusera inlägget på mitt träningspass som blev ett distanspass enligt 6 km i 4:40-fart + 3 km i 4:15-fart + 3 km i 4:40-fart.

Jag kan också välja att fokusera inlägget på människorna jag mötte. Till exempel att jag mötte Micke som var ute och sprang med sin hund, eller att jag mötte Johan som jag planerar att springa ett långpass med senare.

Eller vänta. Jag kanske ska fokusera inlägget på att jag åt lite mindre till frukost med syfte att undvika håll, eller att det kändes lite segt att ta det första steget över tröskeln. Hmm. Nä. Första steget över tröskeln skrev jag om förra veckan.

Allt är material, och det svåraste är oftast att välja vad jag ska fokusera på, och att välja bort material för att hålla inlägget kort och koncist.

Allt är som vanligt

Tillbaka från England. Tillbaka i Sverige. Tillbaka till vanliga rutiner, till facebookflödet, till träningsdagboken, till diskussionerna på Jogg. Allt är som innan, som alltid. Allt är som vanligt.

Tillbaka till bloggen. Samma blogg och samma texter som innan. Läser andra bloggar. Läser samma texter som innan, som alltid. Allt är som vanligt.

Tillbaka till löpningen. Springer ett vanligt distanspass terränglöpning över 18 kilometer i 4:54-fart. Ett distanspass i en vanlig skog, i ett vanligt novemberregn, med en vanlig lyckokänsla, samma lyckokänsla som innan, som alltid. Allt är som vanligt.

Jag springer förbi villor, stugor och höghus. Allt är som vanligt i fönsterna. Det ser varmt ut. Det ser tryggt ut. Allt är som vanligt hos familjerna, hos de gamla, hos de ensamma.

Allt är som vanligt hos de lyckliga, och hos de olyckliga. Det ser jag. Jag ser att allt är som vanligt.

Det schemalagda livet

Det är fint i England. På sitt sätt är det fint, men jag föredrar Sverige. Naturen är påtagligare i Sverige, och det gillar jag. Jag gillar också att naturen är tillgänglig. Det är aldrig några problem att ta sig ut i naturen. För oss svenskar är det här självklart, men det är inte det i England.

England har en fin landsbygd, men det är just en landsbygd. En landsbygd med fina slingrande vägar kantade av klassiska höga häckar, men det är ingen riktigt natur. Den är inte orörd. Inte på samma sätt som i Sverige.

Bakom de höga häckarna är det ofta privatmark och bredvid de fina slingrande vägarna finns det inga trottoarer. Vägrenen är också obefintlig så det är i princip förenat med livsfara att springa på vägkanten. Jag vågar inte det.

Jag är i England nu, på ett ställe som jag har varit på tidigare, och det här inlägget är schemalagt. Jag skrev alltså inlägget i söndags, men det publiceras idag.

Planen är att jag under min vistelse här ska springa två lätta distanspass, men när jag skriver det här vet jag inte riktigt hur jag ska springa. Åt vilket håll? Åt vilken riktning? Vi får se.

När ni läser det här har jag förhoppningsvis redan sprungit ett av passen, och om allt går som det ska springer jag det andra passet samtidigt som det här inlägget publiceras, alltså onsdag klockan 19.00. Tänk vad schemalagt livet kan vara.

28 000 löpsteg

Ett löpsteg. Ett löpsteg är så fundamentalt och i grunden så enkelt. Trots löpstegets självklara natur och enkelhet kan ett löpsteget också vara väldigt svårt.

Teorierna kring löpsteg och skodon är många. Allt från framfotslöpning i sandaler till rullande löpsteg i ett par Hoka OneOne.

Att ta det första löpsteget i ett träningspass kan också vara svårt. Steget över tröskeln och ut genom dörren är ofta det svåraste steget att ta.

Idag tog jag steget över tröskeln. Sedan tog jag det första löpsteget, ett löpsteg som följdes av ytterligare ca 28 000 löpsteg. 28 000 löpsteg där samtliga löpsteg kändes lättare än det första.

Dagens träningspass blev ett långpass över 28 kilometer i 5:21-fart där jag snurrade omkring i spåren vid Täby IP och Skavlöten.

Mängd, mängd och mängd

18 kilometer i 4:54-fart blev gårdagens träningspass. Det var återigen ett härligt pass i terrängspår där farten och längden blev lite som det blev. Det är skönt att kunna springa så.

Idag är det fredag och jag gillar att sparka igång helgen med ett träningspass. Jag vet inte riktigt varför, men jag är ofta träningssugen på fredagar. Det är skönt att lämna jobbet bakom sig och bara koppla av med ett träningspass.

Idag blev det 12 kilometer progressiv distanslöpning från 5:00-fart ner till ca 4:15-fart. Jag valde att öka farten idag eftersom tröskeln och VO2-maxet också behöver få sitt med jämna mellanrum. Det kändes bra.

På söndag är planen att återigen springa ett långpass över ca 25 kilometer vilket innebär att veckomängden kommer att landa på strax över 65 kilometer.

Kan jag fortsätta att hålla en bra mängd samtidigt som jag varvar med lite snabbare pass tror jag nästa år kan bli roligt. Planen är att fortsätta träna så här ett par månader till innan jag lägger om träningen.

Är jag slut som löpare?

Är jag slut som löpare? Var jag på toppen av min förmåga den 15 maj 2013? Kommer jag någonsin att springa en mil fortare än 38:50 som jag gjorde på Arenamilen? Det är frågor som plågar mig. Frågor jag ältar om och om igen.

Höstens misslyckade satsning på att springa Hässelbyloppet på 37 minuter har satt djupa spår. Det är snart en månad sedan misslyckandet, och tankarna snurrar fortfarande i huvudet. Tankar kring hur jag ska komma tillbaka på bästa sätt.

Jag har bestämt mig. Jag ska springa en mil snabbare än 38:50. Det är det som motiverar mig. Det är det jag tänker på samtidigt som jag springer de mörka vinterpassen.

Löparbus

Jag funderar på om jag ska busa lite med löparen som springer framför mig. Jag har precis börjar springa ett terrängvarv nere vid Vallentuna IP, och ca 100 meter framför mig springer det en annan löpare.

Någonting säger mig att det inte är en erfaren löpare, troligtvis det höga, studsiga och energislösiga löpsteget tillsammans med ett par fladderbyxor. Jag bestämmer mig för att busa lite.

Jag springer ifatt. Jag springer inte ifatt honom helt, utan jag lägger mig ca 10 meter bakom. Bara så att han vet att jag är där, bara så att han känner flåset i nacken, bara så att han ökar tempot till det där "jag-ökar-tempot-innan-han-springer-om-tempot". Till det där tempot som ligger lite över hans förmåga.

Efter någon minut hör jag att andningen börjar bli lite ansträngd. Jag bestämmer mig för att lägga mig någon meter bakom, men jag springer inte om. Inte ännu, och här funderar jag på om han är beredd att ta förlusten att bli omsprungen, eller om han tänker fortsätta kämpa.

Efter någon kilometer flåsas det väldigt mycket, samtidigt som en backe börjar torna upp sig. När backen börjar springer jag inte om direkt, utan jag lägger mig jämsides och försöker få med honom i mitt tempo. Jag försöker pressa honom lite till, men det går inte. Han släpper. Han är slut. Han orkar inte.

Nu kanske man kan tycka att det här var lite ojust, fast det tycker inte jag. Det var bara lite löparbus. Jag hade på känn att han skulle öka tempot, och när han väl har gjort det är det svårt att backa ur. Speciellt som jag gjorde en jämn kamp av det genom att inte springa om. Det här var bara lite löparbus. Ingen skada skedd.

Dagens pass blev 2*2.6 km i lugn 5:30-fart plus 6*200 meter på 36 sekunder med 2-3 minuter vila. Efter intervallerna blev det 2.6 kilometer i 5:10-fart (det var här det blev lite löparbus), och sen avslutade jag med 2.6 kilometer i 4:30-fart.

Det rullar på

Det rullar på. Gårdagens 12 kilometer i 4:46-fart följdes upp med ett långpass över 26 kilometer i 5:57-fart idag.

5:57-fart är inte fort, men det var inte heller meningen att springa fort idag, för jag sprang tillsammans med en kompis, och vi sprang i lugn pratfart, och det fick helt enkelt ta den tid det tog.

Vi sprang på regntunga skogsvägar, geggiga stigar, och kuperade terrängspår. Inte sällan var vi tvungna att hoppa över gegga och vattenpölar. En härlig skogslöpning. Jag gillar när det är så. Jag gillar det skarpt.

När jag kom hem var en av mina grannar ute i sin carport.
- Hur långt har du sprungit, frågade hon.
- 2.6, svarade jag.
- Jaha så hon, och fortsatte med; - Jag brukar springa 5.
Jag tittade på henne, nickade, och log. Tänkte att det är bra som det är. Jag gick in och drack Oboy.

Jag känner mig irrationell

Jag känner mig irrationell. Irrationell i den meningen att jag skriver en löparblogg, en av de större manliga löparbloggarna, samtidigt som jag vill vara anonym.

Jag vill att min blogg ska ha många besökare. Jag vill ha publicitet, samtidigt som jag vill vara anonym. Det känns lite irrationellt.

Jag känner mig också irrationell för att jag är emot fenomenet att samma människor (en liten grupp) bekräftar varandra i alla olika sociala forum som till exempel bloggar, jogg, twitter, facebook, etc, etc, samtidigt som jag själv är en del av fenomenet. Det känns lite irrationellt.

Vad håller jag på med? Varför gör jag som jag gör? Jag vet inte. Det känns också irrationellt att inte kunna svara på det.

Idag sprang jag 12 kilometer i 4:46-fart. Det kändes skönt. Det kändes i alla fall inte irrationellt.