Runrundan 2013

Runrundan 2013 sprang inte jag. Jag ställde in. Jag ville inte riskera att förvärra min skada i foten. Så här i efterhand var det ett klokt beslut. Igår kväll fick jag nämligen ont i halsen, och idag har jag lite feber. Jag tror helt enkelt inte att det hade gått bra att springa med fotproblem och en begynnande infektion i kroppen. Det känns helt rätt att jag ställde in.

Dock hjälpte jag till med arrangemanget. Jag hjälpte till i nummerlappsutdelningen och vid vätskekontrollen i Risbyle efter 8.5 kilometer, och det var ett par nya erfarenheter.

Nummerlappsutdelningen var kul. Det var kul för det var ett ställe där jag mötte alla löpare. Det var ett ställe där det var jättelätt att få kontakt med löpare, och alla berättade mer än gärna om sin uppladdning och sin målsättning. Det enda som behövdes var en enkel öppningsfråga som till exempel; Hur känns det? Sen strömmade orden fram. Ofta intressanta berättelser.

Efter nummerlappsutdelningen tog jag bilen de 8.5 kilometrarna upp till vätskekontrollen i Risbyle. Där hade andra funktionärer redan förberett med vatten, dextrosol och sportdryck. Det var bara de sista förberedelserna kvar.

Innan första löpare anlände jagade vi också bort en huggorm som kom ringlades på vägen. Huggormen verkade försöka komma åt vår sportdryck, men det fick den inte, och när vi hade jagat bort huggormen berättade de andra funktionärerna att de redan hade hunnit jaga bort en snok. Att stå vid vätskekontrollen i Risbyle var ingenting för ormrädda.

När första löpare passerade var alla ormar bortjagade, och jag tyckte det gick ganska bra att dela ut vatten, även fast det kändes svårt att göra rätt. Jag försökte hjälpa till, men det kändes mest som att jag var i vägen. Jag vet inte om ni känner igen känslan, men det kändes så.

När sista löparen hade passerat städade vi upp, och sen tog jag bilen tillbaka till start och målområdet. Där mötte jag segraren i loppet och gratulerade honom. Det visade sig att han var missnöjd. Han var missnöjd med sin tid, och för honom var tiden viktigare än placeringen. Det spelade tydligen ingen roll att han hade vunnit. Dock tror jag att han kommer uppskatta vinsten när det har gått lite tid. Allt är inte bara en bra tid.

Jag tror att Runrundan årgång 2013 gick ganska bra för de flesta. Jag mötte bara glada och positiva löpare, både före och efter loppet, och jag tycker att de som sprang var jätteduktiga.

Barn och elitsatsning

Jag gillar att träna hårt. Ett par träningspass i veckan brukar vara lite mer ansträngande än de övriga. Som igår. Igår sprang jag åttahundrametersintervaller. Det var ansträngande. Det var ett bra pass.

Igår var jag fokuserad. Jag pressade, och kände att passet tog bra. Jag kände att jag blev bättre, och efter passet kände jag mig nöjd.

Det känns bra inför Roslagsnatta den fjärde juli. Min målsättning är att springa Roslagsnatta, 5 km, på 18 minuter. Det kommer bli svårt, men jag kommer försöka. Jag kommer verkligen försöka.

Jag tränar hårt av egen vilja. Jag sätter upp egna mål, och jag tränar för att uppnå mina mål. Det är jag själv som bestämmer. Det är min egna inre kompass som visar vägen. Det är viktigt. 18 minuter på Roslagsnatta är min målsättning. Det är inte min mamma, pappa eller min tränares målsättning.

Jag tycker det är självklart att jag tränar det jag tycker är roligt att träna. Jag tycker det är självklart att min träning sker på mina villkår. Jag tycker också det är självklart att samma principer gäller för barn, men det verkar inte vara lika självklart för alla.

Ingmarie Nilsson har skrivit en artikel i nya numret av Runner's World. Artikeln handlar om barn och elitsatsning. En bra artikel. Många har fått komma till tals, även jag, och Ingmarie belyser många aspekter. Artikeln är intressant. Läs den.

Tuffa åttahundringar

Det är tufft. Jag avslutar den fjärde åttahundringen på 2:58. De tre första sprang jag på 2:58 - 2:58 och 2:57, men nu är jag trött. Andningen är ansträngd. Mycket ansträngd.

Vinden fläktar i ansiktet. Jag försöker svalka kroppen genom att gå mot vinden och andas. Det svalkar, och efter 55-60 sekunder börjar jag återhämta mig.

Jag är nere på Vallentuna IP och springer ett intervallpass över 8*800 meter med en vila på 1:45. Planen är att springa intervallerna strax under 3 minuter, vilket ger en fart på ca 3:43 min/km. För mig är det ganska mycket överfart, och det är det som gör det så jobbigt.

Jag vill planera om. Jag funderar på att ta en serievila innan jag springer de sista fyra intervallerna. Men, nu kommer jag att tänka på en artikel i senaste numret av Runners World. I artikeln står det att om man börjar avbryta träningspass börjar man snart avbryta tävlingar också. Hemsk tanke. Avbryta tävlingar vill jag inte göra.

Artikeln gör mig här till en fånge i min egen plan. Ändrar jag planen kommer det få konsekvenser på mina framtida tävlingar. Jag bestämer mig för att avsluta passet. Oavsett hur jobbigt det blir.

Jag bestämer mig för att inte ändra på någonting. Längd på vilan, fart och antal intervaller. Allt behåller jag enligt plan. Ingenting ändras.

På de kommande två intervallerna lyckas jag hålla farten ganska bra. Jag springer de på 2:59 och 2:58.

Tröjan är nu plaskvåt, inte en torr fläck, och så fort jag stannar för att hämta andan droppar svetten ner i backen och bildar en liten pöl. Det är två intervaller kvar, och jag har ingen aning om hur jag ska orka dem, men avsluta dem, de ska jag.

Jag ger allt. Jag pressar och försöker avsluta de två sista åttahundringarna under 3 minuter, men det går inte. Klockan stannar på 3:01 och 3:00, men det gör ingenting. Det viktiga är att jag försökte, att jag pressade, och att jag inte gav upp.

Summerat sprang jag de åtta intervallerna på tiderna 2:58 - 2:58 - 2:57 - 2:58 - 2:59 - 2:58 - 3:01 - 3:00 och med en vila på 1:45.

Ett pass utan krusiduller

Jag gillar det enkla. Man brukar säga att löpningen är enkel, fast det tycker inte jag är riktigt sant.

Löpningen kan vara enkel, men löpningen kan också vara avancerad. Det kan till exempel vara traillöpning i fjällen, avancerade intervallpass på rundbana, eller ultralopp. Det är ingen enkel löpning.

Löpningen kan vara enkel. Löpning kan vara 12 kilometer i 4:30-fart på en runda som man har sprungit hundratals gånger tidigare. En runda som börjar och slutar utanför ytterdörren.

Igår sprang jag ett distanspass över 12 kilometer i 4:30-fart på en runda som började och slutade utanför min ytterdörr. Det blev en runda som jag har sprungit hundratals gånger tidigare. Det blev ett enkelt pass. Ett pass utan krusiduller.

Starka avslutningar

Det är ganska skönt att springa en tusing i milfart. Det är inte så jobbigt. Det är kontrollerat. Det är ca 3:52-3:53 min/km.

Efter en tusing i milfart behöver jag inte vila så mycket. Det räcker med en minut. Det behövs inte mer. Efter det känner jag mig fräsch. Det är bara att springa på.

Efter en tusing i milfart kan jag också välja att inte vila. Jag kan välja att skarva på en fyrahundring i överfart. Då blir det lite jobbigare. Då blir det en intervall över 1400 meter med en snabb avslutning. Det är en intervall som jag har sett Runday köra.

En tusing i milfart direkt följt av en fyrahundring i överfart är en jobbig intervall. En jobbig intervall som förhoppningsvis ger en styrka i slutet på lopp. En styrka som kan vara skillnaden mellan vinst och förlust.

19:04 över 5000 meter var ingen rolig tid. Den tiden vill jag undvika att få en gång till. Därför sprang jag 1400 m intervaller idag. Därför sprang jag tusingar i milfart direkt följt av en fyrahundring i överfart.

Snittfarten på intervallerna blev 3:50 - 3:49 - 3:48 - 3:50 - 3:52 med en vila på två minuter mellan intervallerna.

Sommartempo

Tempot går ner. Allt är lite lugnare nu. Nu på sommaren. Nu på sommaren går det inte lika fort. Hela Sverige stannar av. Den rofulla sommaren har anlänt. En sommar med sitt sommartempo.

Jag springer över blommande sommarängar i mitt sommartempo. Jag springer förbi hagar med betande kor och getter. Mitt sommartempo är lite lugnare. Lite behagligare.

Mitt sommartempo är ungefär 10-15 sekunder långsammare per kilometer än mitt vanliga tempo. Som igår. Igår sprang jag min vanliga runda till Täby IP plus ett varv i 10 km spåret. Det var en härlig sommarkväll, och snittempot på rundan blev 4:47 min/km över 16.6 kilometer.

Sommartempot stressar inte. Sommartempot ger tid. Tid till annat. Tid till att bada. Bada kvällsbad. Att ta ett kvällsbad i en sjö i en skog efter ett träningspass en varm sommarkväll är inte dumt. Inte dumt alls.

OBT-intervaller

- Nu kommer du få känna på mjölksyra, säger Fredrik till mig när vi tillsammans med de övriga i Vallentuna Friidrott springer in på en stig som leder in i en skog.

På programmet inför dagens träningspass står det OBT-intervaller. Jag har aldrig sprungit OBT-intervaller tidigare, men jag vet att OBT-intervaller står för OBanade Terrängintervaller.

Jag tyckte att OBT-intervaller lät lite jobbigt, men det är å andra sidan samma sak som att det lät lite kul. Det visade sig att det var väldigt kul att springa OBT-intervaller, vilket å andra sidan är samma sak som att det var väldigt jobbigt att springa OBT-intervaller.

Varje intervall var ca 650 meter lång med inslag av obanad terränglöpning över rötter, stenar och ormbunkar. 4:15-fart per intervall kanske inte låter så farligt, men med tanke på att den delvis obanade terränglöpningen hela tiden stördes av knickiga små svängar, inbromsningar och accelerationer, samtidigt som vi sprang i uppförsbackar och nerförsbackar, så blev det hela ganska jobbigt.

Det blev verkligen storflås och mjölksyra på de sista intervallerna. Det känns till och med som att jag kan få lite träningsvärk av det här intervallpasset. Hoppas det.

Pressa i terrrängspår

Jag kortar ner stegelängden och böjer ner huvudet. Blicken fokuserar jag ett par meter framför mina fötter. Andningen ökar, samtidigt som jag börjar fokusera.

Backen jag springer i är 200-300 meter lång. Jag kan backen. Jag känner till varenda rot, varenda sten, och varenda förändring i lutning. Jag har sprungit den här backen många gånger tidigare.

Jag vet att backen är brant i början för att sedan bli lite flackare samtidigt som den svänger åt höger. Ungefär mitt i det flacka partiet svänger den åt vänster och ännu lite längre upp, precis innan backkrönet, svänger den åt höger och blir återigen brantare.

Den sista branten är jobbigast. Jag brukar försöka hålla fart över backkrönet, men det är tungt. Idag, precis som så många gånger tidigare, samlar jag på mig mjölksyra.

I kommande utförslöpa andas jag häftigt när jag försöker springa av mig mjölksyran i benen. Jag vet av erfarenhet att mjölksyran kommer att försvinna. Jag vet också att mjölksyran kommer att återkomma vid nästa backe.

Idag sprang jag i terrängspår. Jag sprang Täby-IP milen. Jag pressade i varje backe. Jag pressade i minst sju fina backar. Sju tunga backar, plus ett par mindre backar.

Det kändes tungt idag. Riktigt tungt, men så här efteråt känner jag mig också nöjd. Riktigt nöjd. Med transportlämning till och från Täby IP kan jag summera dagens pass till 16.6 kilometer i 4:43-fart.

Terränglöpning i sommarregn

Det mullrar. Det är åskan som mullrar. Jag springer ett återhämtningspass i skogen. En terränglöpning på en stig i en mörk gammal granskog. En Elsa Beskow skog.

Det regnar. Jag springer i regnet. Regn blandas med svett, och droppar från haka och näsa. Det är inte kallt. Det är skönt. Det luktar regn. Det luktar skog. Det luktar sommar. Det luktar löpning.

Det regnar, och åskan mullrar på avstånd. Stigen jag springer på leder ut ur den mörka granskogen, och upp på ett berg. Funderar på om jag verkligen ska springa på berget när det åskar.

Det känns lite obehagligt. Jag viker av och springer ner från berget. Jag springer på en mindre knappt synlig stig, och efter en stund möter jag upp med en större stig som leder hem.

Det regnar, och när jag kommer hem har jag sprungit 8 kilometer i 5:15-fart.

Enhörna Challenge 5000 m på bana

I lördags träffade jag Mårten Klingberg på Österåkersmilen. Vi pratade några minuter och han tyckte jag skulle ta det lite lugnt med tävlandet. Jaha, tänkte jag. På bloggen tycker alla att jag ska ta det lite lugnt, och nu har jag till och med Mårten Klingberg mot mig. Det kändes lite tufft. Inget stöd någonstans.

Jag bestämde mig ändå för att åka till Södertälje och springa Enhörna Challenge. Tänkte att skador alltid kommer som överraskningar, och om jag är väldigt orolig för att skada mig så skadar jag mig inte. Den vetenskapliga logiken höll. I alla fall hittills.

Väl framme i Södertälje hämtade jag ut min nummerlapp och ganska snart började andra bekanta löpare anlända, bland annat Staffan (som har skrivit en fantastisk race report på sin blogg) som jag senare värmde upp tillsammans med.

Vädret var helt perfekt. Sol och lagom varmt. Vinden var svag, en liten lätt motvind på upploppsrakan. Ingenting att klaga över, men vinden var ändå helt perfekt för att kunna skylla missade målsättningar på. Ett helt perfekt väder.

Min plan var att springa 1:31 per varv, och de första varven lyckades jag inte alls med det. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag verkade inte ta det hela på allvar. Jag sprang där och tog det lite lugnt, och ta det lite lugnt, det kan man inte göra på ett 5 km lopp. Det är full fart direkt. Det är det som gäller. Det finns ingenting som heter "ta det lite lugnt".

Efter ett par varv insåg jag allvaret och ökade farten. Även fast jag fick slita för 1:31 per varv så kändes det hela ganska bra fram till ca 3000 meter. Dock är 1:31 per varv väldigt fort för mig, och när det var 800 meter kvar var jag trött. Riktigt trött.

Jag försökte öka farten de sista 800 metrarna, men jag lyckades inte få ut mer än 1:30 på det näst sista varvet, och 1:27 på det sista varvet. Jag var helt slut.

Det var lite tungt att stänga av klockan på 19:03.9 (19:04) och inse att jag hade missat 18 minuter med 5 sekunder. Riktigt tungt.

Jag grämmer mig fortfarande lite över att ha missat 18 minuter, men det kommer fler tillfällen. Det blev ändå ett nytt pers över 5000 meter på bana, och jag hade dessutom väldigt trevligt. Tack Hasse, Staffan, Jacob, Olle, Dace, Göran, Alberto, och alla ni andra för en fantastiskt trevlig kväll.

Min väg

Lärda män och kvinnor följer den rena träningsläran. Den rena träningsläran får inte ifrågasättas. Inte utan konflikt. Inte utan mothugg.

Den rena träningslärans budskap är tydlig. Efter ett maraton skall du vila från tävlandet i ca fyra veckor. Så ser den ut. Den rena träningsläran.

Jag brukar följa den rena träningsläran. Jag brukar gå den rätta vägen. Vägen som alla andra redan går. Jag brukar göra som alla andra.

De senaste två veckorna har jag provat en annan väg. En egen väg. En okänd väg. En väg jag inte visste vart den skulle leda.

Idag var min väg 5000 meter lång, eller 12.5 varv på en 400-metersbana. Min väg ledde till ett nytt personligt rekord över 5000 meter på bana. Idag sprang jag Enhörna Challenge på 19:04.

Första tanken efter målgång, "f-n, bara 5 sekunder från sub 19 min".

En hemlighet

Jag planerar en sak du inte får veta. Det är en hemlighet. Det är bara jag som får veta det. Inte du. Inte du som läser den här bloggen.

Det är en löparhemlighet. En löparhemlighet som är en sak. En sak jag kommer att göra. En sak du kan tycka är lite fel. Därför är det en hemlighet. Därför får du inte veta.

Min träning är en annan sak, men den saken är ingen hemlighet. Den saken kan jag skriva om, men nu har jag inte tränat, därför kan jag inte skriva om min träning. Inte nu. Inte idag. Om min träning får du läsa en annan dag.

Idag får du bara läsa om min hemlighet. En hemlighet jag inte avslöjar. Inte idag, men en annan dag.

En synpunkt på mitt nya pers

Jag slog mitt pers. Med 17 sekunder slog jag mitt pers över 5 kilometer landsväg. Mitt nya pers är 19:17, och det slog jag idag på Itrimloppet i Åkersberga.

Det positiva är att det finns mer i kroppen. Det känner jag. Det kändes jättebra i ca 3 kilometer, men sen stumnade kroppen totalt. Det fanns ingenting kvar de sista 2 kilometrarna.

Att jag stumnade kanske hänger ihop med att jag sprang maran förra helgen. Det kan också hänga ihop med att det var ganska varmt, eller också hänger det ihop med att jag sprang för fort och blev trött.

Oavsett varför jag stumnade efter 3 kilometer så kan man ha lite synpunkter på att jag sprang ett 5 km lopp en vecka efter maran. Jag har lite synpunkter på det. Jag tycker det var lite dumt.

Trådar

Det är bra om trådarna hänger ihop. Det ska finnas en röd tråd i tillvaron. Det är rationellt. Då finns det ett samband, en logik.

I Plantar fascia vill man inte ha trådar. När man masserar Plantar fascia vill man inte känna trådar. Det är inte bra. Trådarna gör lite ont.

Nu när maran är över skall trådarna i Plantar fascia masseras bort. Samtidigt skall träningen få en röd tråd. En tråd som leder till att jag ska springa Hässelbyloppet på 37 minuter.

Igår sprang jag första passet efter maran. Det blev en terränglöpning över 5 km i 5:20-fart.

Fågelperspektiv

Vallentunasjön är stor. En av de större sjöarna kring Stockholm. Det ser jag när jag tittar ner på sjön.

Med blicken följer jag vägen runt sjön. Samma väg jag brukar springa. Från den här höjden är bilarna små, och rör sig sakta. Människorna kan jag inte urskilja.

Mellan träden ser jag en backe där jag brukar öka farten. Jag ser vägen där jag brukar springa i 4:20-fart. Vägen där bilarna kör i 70 km/h. En hastighet som knappt går att urskilja.

Den överblick jag får från ett flygplan under en inflygning till Arlanda ger perspektiv. Ett fågelperspektiv. Perspektivet som gör det svårt att förstå hur långt och fort jag brukar springa.

Låsning i höftböjaren

- Lägga dig på ryggen och sträcka upp armarna över huvudet, säger Tone. Det är tre timmar kvar till start av årets Sthlm Marathon, och Tone från Axelsson ska tejpa och undersöka min fot. Varför jag ska lägga mig på rygg och sträcka upp armarna över huvudet vet jag inte, men jag gör som hon säger.

- Har du ont i höftböjaren?; undrar Tone, och i den stunden vet jag att hon är någonting på spåret. Jag har haft lite känningar i höftbjaren i snart ett år, men det är ingen som har hittat något fel. Tone säger att det är en låsning i höftböjaren som kan ligga bakom besvären i min fot. Det såg hon bara sådär.

Tone säger också att hon kan "släppa på höftböjaren", men undrar samtidigt om hon ska göra det 3 timmar innan start. Jag säger till Tone att vi kan låta det vara som det är, men jag tar hennes nummer så att jag kan kontakta henne efter maran och boka en behandling.

Det är förtroendeingivande när sjukgymnaster, naprapater, kiropraktorer och andra träffar rätt med sina frågor. Jag tror verkligen att Tone kan hjälpa mig med mina problem, och på onsdag har jag bokat en behandling. Det ska bli intressant och se om det släpper nu.

Dagen efter frågor

Jag gillar dagen efter. Efter maran. Nu är det klart. Nu återstår alla analyser. Var det varmt, eller var det kvavt? Spelar det någon roll, eller blir effekten densamma?

Hade jag klarat 3:10 om det inte var kvavt i början? Hade jag klarat 3:15? Frågor som inte spelar någon roll för resultatet, för resultatet kommer ändå att vara detsamma. Det går inte att ändra på resultatet, inte nu, inte dagen efter, men frågorna måste ändå ställas.

Vi ställer frågor, och vi söker svar. Svar som inte spelar någon roll för resultatet, men svar som vi ändå vill använda i framtiden, i en framtid då vi ska försöka springa maran ännu fortare.

Är 3:23:49 en bra tid? För att vara en dålig tid är 3:23:49 en ganska bra tid. De svaret tar jag med mig in i framtiden.

Stockholm Marathon 2013

Aj, aj, aj. Massören klämmer på mina vadmuskler, hälsenor och fötter. Jag har precis sprungit maran på 3:23:49. Tre minuter sämre än pers, men jag är nöjd. Jag klarade inte värmen. Jag var slut efter 25 kilometer i 4:30-fart.

Snett bakom mig ligger Andreas. Han har precis persat på maran med fina 3:30:36. Han får också massage, fast han verkar inte ha lika ont. Han ligger bara och blundar.

Ni som inte besökt massagetältet efter maran har verkligen missat något. Det är helt fantastiskt att få massage direkt efter en mara. Otroligt att den tjänsten finns, och gratis var det också. Obegripligt.

Årets mara var som maror brukar vara. Den liknade inte någon annan mara. Ingen mara är den andra lik, och så var det i år också. Årets mara började med att vara solig, varm och kvav, och slutade med att vara regnig, blöt och kall.

Personligen upplevde jag värmen väldigt jobbig. Redan efter tre kilometer var jag genomsvettig, och andningen var ovanligt ansträngd för 4:30-fart. Kanske gjorde jag fel när jag inte anpassade farten efter värmen, men jag ville satsa. Går det så går det.

Efter 25 kilometer var jag slut. Jag orkade inte hålla farten. Jag sprang en bit, gick en bit, sprang en bit, och så fortsatte jag. Med tanke på hur trött jag var på slutet känner jag mig ganska nöjd med 3:23:49.

Nu blir det lite återhämtning ett par veckor för att sedan trappa upp träningen mot nya målsättningar, men mer om det senare.

Hoppas ni andra fick en fin mara, och en härlig upplevelse, för det fick i alla fall jag!