Det är nu det tar, tänker jag.
Jag befinner mig på Bosön och har precis sprungit åtta tusingar på tiderna 3:50 - 3:52 - 3:50 - 3:50 - 3:49 - 3:50 - 3:49 - 3:50. Jag är trött. Gårdagens pass sitter i benen. Ben som kändes tunga redan på den andra intervallen.
Jag är trött, men jag tänker att jag orkade hålla 3:50-fart på den åttonde tusingen. Jag bestämmer mig för att springa två tusingar till. Det är lika bra, för det är nu det tar. Den nionde tusingen springer jag på 3:51.
Svetten rinner ner över ansiktet. Under vilan andas jag så mycket jag kan. För att syresätta kroppen tar jag stora och djupa andetag. Efter två minuter känner jag mig inte helt redo, men jag startar den sista intervallen ändå.
I vanliga fall tar jag mellantider, men det gör jag inte nu, jag bara trycker på. Jag tittar inte på klockan en enda gång, och när jag stänger av klockan visar den 3:47, vilket också blir dagens snabbaste tusing.
2 kommentarer:
Du har inte lärt dig någonting du, va? ;-)
http://milen-sub40.blogspot.de/2012/10/inte-riktigt-som-jag-har-lart-mig.html
Tur att du verkade köra det här ensam. Det var bra jobbat, i alla fall.
Ola - Ha, ha. Ja just det, men nu var inte den sista intervallen så jättemycket snabbare.... ;-).
Sen var jag inte helt själv heller.... Under passet dök min klubbkamrat, Stefan, upp för ett pass 200ingar/400ingar. När jag sa att jag skulle "köra två till för det är nu det tar" bestämde sig Stefan för att köra några extra 200ingar/400ingar han också :-).
Vi blir att räkna med nästa år :-)!
Skicka en kommentar