Oväntade möten

- Bra tänkt, säger jag till M när jag springer förbi honom.

Jag är ute och springer ett lättare distanspass på skogsstigar. Det är blött och regnet hänger i luften. Skogen ligger öde och tyst. Jag förväntar mig inte att möta någon.

Stigen leder upp på ett berg, och ner på andra sidan. Plötsligt ser jag att det är något som rör sig mellan träden. Det är en löpare som springer på samma stig som jag, fast åt motsatt håll.

Precis innan vi springer om varandra ser jag att det är M. M som jag nästan bara möter på olika tävlingar och banpass på Vallentuna IP. Aldrig annars.

Vi hälsar när vi möts, och jag tror att vi båda tycker det hela känns lite otroligt. Lite otroligt att våra vägar korsars så ofta utan att vi planerar det.

När jag springer vidare reflekterar jag över att vi ofta träffas utan att ha kontakt med varandra. Som nu. Mitt ute i skogen. Mitt ute i ingenstans. Bara så där.

Efterlängtat distanspass

Vissa träningspass är mer efterlängtade än andra. Som dagens pass. Efter en lång dag där jag inte riktigt har känt igen mig själv behövde jag dagen träningspass.

Det var bara en sån där jobbig dag idag. Jag vaknade fel, mitt i en sömncykel. Jag piggnade aldrig till, och tröttheten hängde kvar hela dagen.

Av erfarenhet vet jag att den här typen av trötthet brukar bli bättre av träning. Det brukar kännas bättre efter ett träningspass.

Det kändes nästan lite förlösande att komma hem, byta om och börja springa i lugn takt. Mörkret var kompakt, men pannalampan lös upp fint, och efter någon kilometer i 5:00-fart ökade jag tempot.

Jag sprang in på mindre skogsvägar, och följde stigarna bort till Täby IP. Jag tänkte på Rialavargen. Jag tänkte på att den kanske sprang bakom mig. Jag vände mig om, men det var ingen varg där.

Vid Täby IP sprang jag ett varv i 5 km spåret för att sedan springa hem samma väg som jag sprang dit.

När jag kom hem visade klockan 13 kilometer i 4:44-fart. Det kändes bra. Jag var inte trött längre. Inte så där jobbigt trött i alla fall.

Kampen om läsarna och annat dravel

Det är svårt att skriva en löparblogg när det är säsongsvila, när man inte springer, samtidigt som kampen om läsarna är hård. Att komma igenom den stora floran av likvärdiga träningsbloggar är inte lätt. Rim kan vara ett sätt, men det kanske inte är rätt sätt. Komiska formuleringar ett annat, men det kanske känns lite gammalt. Ja, jag vet. Den var dålig.....

 

I ett försök att behålla en aktiv och intressant blogg samtidigt som kreativiteten sinar använder skribenter ofta gamla och uttjatade formuleringar. Jag tycker det känns lite desperat när en träningsbloggare benämner fredagseftermiddagens/fredagskvällens träningspass som ”fredagsmys”. Det är gjort många gånger förr, och de uttrycket känns lika fräscht som att ta på sig ett par illaluktande och utslitna gamla skor.

 

Att benämna ett vanligt distanspass en vanlig dag, i vanligt väder, i vanlig terräng, i vanliga kläder med en vanlig känsla som ett ”mellanmjölkspass” luktar också illa. Ordet vittnar bara om ett inlägg som saknar fantasi och kreativitet.

 

Andra slitna formuleringar är ”lördagsgodis” för ett lördagspass, och ”gott och blandat” för ett träningspass med variation. Är det bara jag som tappar intresset när ett inlägg innehåller dessa ord?

Angående formuleringen "långpass på långfredagen" så känns kommentarer överflödiga. 

 

Ordet ”produktutvärdering” känns också nedgånget, lite som en rostig gammal bil. Endast intressant för några lumpsamlare. För någon månad sedan tror jag också att Craft skickade ut produkter till ett antal bloggare som har lovat att blogga om dessa produkter. Snart kommer vi alltså troligtvis att dränkas av ”produktutvärderingar” av olika gratisprodukter från Craft. Hjälp!

 

Vissa kommer på nya saker. Andra kommer på gamla saker de tror är nya, somliga bara härmas. Själv försöker jag hålla mig till min linje, till mitt sätt att skriva. Om det funkar? Jag tror det. Besöksstatistiken har den senaste tiden visat på över 10 000 besökare/månad. Det är i alla fall någon som läser vad jag skriver.

 

Imorgon hoppas jag också att ni slipper läsa sånt här dravel för imorgon planerar jag att springa 12 kilometer distanslöpning. Det betyder att jag hoppas på att kunna skriva lite om livets väsentligheter, alltså distanslöpning.

Tänka nya tankar

Jag tror att jag tänker kreativt. Jag tror att jag tänker på, och provar på, nya saker. Jag tror att jag varierar mig, att jag tänker nya tankar, men det är så att 80% av det jag tänker på idag, tänkte jag på igår också.

Ta den sista meningen i det förra stycket som exempel. Den meningen tänkte jag på igår, men jag skrev ner den idag. Dagens pass tänkte jag också på igår, men jag genomförde det idag. Det blev 5.1 kilometer i 4:49-fart.

Dagens träningspass blev ett ganska ovanligt träningspass. Ganska kort och lugnt. Det brukar inte mina träningspass bli. Mina träningspass brukar bli minst 10 kilometer långa.

Även ett pass korta intervaller brukar tillsammans med upp och nerjogg bli minst 10 kilometer. Det brukar bli så, för jag styr längden på upp och nerjoggen så. De faktumet får mig också att tänka på att jag har tänkt på det här tidigare.

Jag vilar in framtiden

Jag vilar. Vilar från löpningen. Vilar från träningen. Sen i måndags har jag inte tränat någonting. Inte löpning. Inte simning. Inte cykling. Ingenting.

Vad gör jag med all tid? All tid som jag vilar. Var tar all tid vägen? Vad händer med tiden? Svaret är lika självklart som paradoxalt. Jag vet inte.

Jag vet inte vad jag gör med all tid. Jag vet bara att tiden försvinner in i tomma intet. In i den oändliga dåtiden. En dåtid som forskarna inte kan förklara.

Att inte kunna förklara vad man gör med all tid, eller var tiden tar vägen, kan vara stressande. Det kan kännas lite jobbigt, för man vill ju gärna utnyttja sin tid. Den korta tid man har.

Med tiden kommer framtiden bli dåtid. Det är så tiden fungerar. Det är som det alltid har varit, och jag kan inte göra någonting åt det. Jag tar det som det kommer.

Jag vilar. Jag stressar inte. Jag vilar in framtiden. Jag möter framtiden i lugn och ro.

Trea i lagtävlingen på Terräng-DM

Jag och två andra lagkamrater kom trea i lagtävlingen på helgens Terräng-DM i Upplands Väsby. Det var i veteranklassen M35-55 som vi kom trea.

Nu ska jag i ärlighetens namn säga att det bara var tre lag som ställde upp, men det spelar ingen roll. Jag är glad ändå. En bronsmedalj i ett Terräng-DM är alltid kul att ha.

En tredjeplats i lagtävlingen på Terräng-DM avslutade min tävlingssäsong, och nu väntar i första hand en viloperiod. Tänkte i och för sig springa en lugnare jogg idag, men jag ställde in.

Jag ställde in för jag hade ingen lust att springa i regn och rusk. Speciellt som jag i det långa loppet förmodligen tjänar på att vila.

Det här inlägget avslutar också min bloggsäsong. Jag ska ut och resa, några dagar bara, så nu blir det lite bloggvila.

Kroppen och knoppen behöver vila.

Anima Sana In Corpore Sano

Jag gillar det latinska uttrycket “Anima Sana In Corpore Sano”. På svenska betyder det "en sund själ i en sund kropp", och i sin förkortade version blir det ASICS.

Jag tänker ofta på de uttrycket. "En sund själ i en sund kropp" känns hälsosamt, samtidigt som det kan beskrivas som ett tillstånd som är svårt att nå.

En sund kropp kanske inte är så svårt att få, det kan man ganska lätt träna sig till. Jag tror det är svårare att få en sund själ.

En osund själ kan vara svår att bli av med. Fysisk träning kan hjälpa till viss del, men det krävs också ett arbete med sig själv, ett arbete som kan vara ganska svårt att förlika sig med.

"En sund själ i en sund kropp" kanske kan beskrivas som ett tillstånd som präglas av en psykisk och fysisk god hälsa tillsammans med en positiv syn på livet där man har hittat glädjen i det man gör.

För mig är det glädjen i att springa, och glädjen i att leva.

Det var för bra för att vara sant

Runby motionsspår ligger i Upplands Väsby, och det var där vi sprang Terräng-DM igår. Strax innan jag åkte hem kastade jag en snabb blick på spårinformationen som fanns på startskylten. Jag häpnade.

Tänkte att det kanske var en gammal och felaktig spårinformation, en spårinformation som inte stämde. Den borde inte stämma, för det jag såg var för bra för att vara sant.

Under dagen har jag inte lyckats släppa tankarna på den där spårinformationen. Tankarna har gått runt, lite som en tvångstanke, och nu på kvällen åkte jag tillbaka till Runby motionsspår för att kontrollera om spårinformationen verkligen stämde.

Var spårinformationen sann, eller var det bara en gammal och felaktig spårinformation?

Det var för bra för att vara sant. Efter att ha sprungit 12 kilometer terränglöpning i Runby motionsspår kan jag bara konstatera att spårinformationen stämde, men det var ändå inte som jag trodde.

Runby motionsspår har ett 9 km långt eljusspår, men det är inte ett rundspår. Det är ett "vändspår", alltså 4.5 km åt ett håll, och sen 4.5 km tillbaka. Jag hade förväntat mig ett rundspår, men det var det alltså inte.

Det 9 km långa eljusspåret är också ett väldigt lätt terrängspår. Det absolut lättaste terrängspåret jag har sprungit. Det kändes som att det var nedförsbacke hela tiden, både fram och tillbaka, och det är som bekant en fysiskt omöjlighet, men det är nog ett väldigt bra "snabbdistansspår".

Ett spår för att springa snabbdistanser. Det är vad jag tar med mig från dagens pass som blev 3 km eljusspår direkt följt av 9 km eljusspår i 5:10-fart.

Nerjogg

Innan jag springer ett intervallpass på Vallentuna IP brukar jag springa ett varv i det angränsande 2.6 kilometerspåret som uppjogg. Jag brukar också springa ett varv i 2.6 kilometerspåret som nerjogg.

Idag sprang jag min vanliga uppjogg direkt följt av min vanliga nerjogg. Det blev två varv i 2.6 kilometerspåret i 5:17-fart.

Nu när säsongen är över känner jag mig trött, samtidigt som jag känner att det är skönt att springa lite. En känsla som kanske kan karaktäriseras av ordet "nerjogg".

Det är över nu, och nu börjar nästa säsong

Det är över nu. Höstens motgångar är över. Motgångarna avslutades med att jag sprang Hässelbyloppet på tiden 40:41. En tid som jag efter omständigheterna ändå måste känna mig ganska nöjd med.

Nu är säsongen över, och nu återstår alla frågor. Varför tog träningen bra i våras, men inte nu under hösten? I våras sprang jag Arenamilen på 38:50, och nu får jag vara nöjd med att klara Hässelbyloppet på 40:41. Hur kan jag få så olika resultat när jag tränar på samma sätt? Vad är skillnaden? Vad är det som har hänt?

Min egen analys är att jag missade vinterns grundträning samt att jag har tränat för lite distanspass och långpass under våren och sommaren. Jag har under året helt enkelt fokuserat för mycket på kvalitetsträning.

Träning är som att bygga en pyramid, och jag missade att bygga den stora grunden, den stora bottenplattan. Jag kan beskriva det som att jag under hösten har försökt att bygga en topp (genom kvalitesträning/intervaller) på en bottenplatta som inte finns (grundträning/distanspass).

I våras kunde jag snabbt förbättra formen genom en "snabbfix" med hjälp av kvalitetsträning, men eftersom jag saknade grundträning blev formtoppen kortvarig, och nu under hösten har inte kroppen kunnat tillgodogöra sig kvalitetsträningen längre.

Det var min analys, och nu ska jag börja bygga bottenplattan. Jag ska börja med grundträning. Nu börjar nästa säsong!

Vacker löpning och osportslig fotboll

Vi löpare är vana vid rent spel. Vi är vana vid att ställa oss på startlinjen och tävla genom att springa en viss sträcka på lika villkor. Den som springer fortast vinner. Så enkelt är det med det, en enkelhet som i sin enkelhet är vacker.

Det jag därmot ser på en fotbollsplan är inte vackert. Det är bara fusk och manipulation. Spelare skriker och bråkar. Spelare ligger på marken, "filmar" och låtsas vara skadade. Det är pinsamt och osportsligt.

Jag blir stolt när jag ser Mustafa Mohamed iförd Sverigetröja kämpa och kräkas av utmattning framför TV-kamerorna. Jag blir också stolt när jag ser Fredrik Uhrbom iförd Sverigetröja kollapsa av trötthet framför TV-kamerorna på Finnkampen.

Jag beundrar deras satsning, att de försökte, att de tog sig igenom alla de mentala spärrar som krävs för att bli så trött. Det spelar ingen roll om de vann, eller om de kom på en femtonde plats. Det är inte viktigt. Det viktiga är att de kämpade och representerade rent spel samtidigt som de representerade Sverige.

Johan Elmander därmot. Han beundrar jag inte. Johan Elmanders "filmning" efter den där "skallningen" tycker jag är fusk jämställd med dopning. Pinsamt och onödigt. Hur kan vi skicka ett gäng fuskare till VM?

Imorgon ställer jag mig på startlinjen på Hässelbyloppet. Den som springer fortast vinner. Så enkelt är det med det, en enkelhet som i sin enkelhet är vacker.

Inför Hässelbyloppet

Dagens distanspass över 12 kilometer i 4:41-fart blev det sista riktiga träningspasset inför Hässelbyloppet på söndag.

Imorgon ska jag i och för sig springa en lättare jogg över 5 km tillsammans med några stegringslopp, men det räknar jag inte som riktig träning.

När jag ställer mig på startlinjen på söndag gör jag det med ett väldigt dåligt självförtroende. Höstens testlopp har varit katastrofala, och jag får nog vara glad om jag klarar sub40.

Vi får se vad som händer på söndag. Planen är 5 km på 19:55 för att sedan öka. Vi får se om det håller.

Vad gör jag här?

Vad gör jag här? På söndag är det Hässelbyloppet, och det sista hårda passet körde jag för tre dagar sedan. Nu står jag här tillsammans med Vallentuna Friidrotts löpargrupp och ska köra intervaller.

Vad gör jag här egentligen? Varför gick jag hit? Jag tänker inte köra intervaller. Jag tänker gå upp i skogen och springa ett distanspass med inslag av fartökningar. Eventuellt kanske jag avslutar med några tvåhundringar på bana. Bara för att få lite fart inför Hässelbyloppet, men jag tänker inte köra ett fullskaligt intervallpass.

Varför är jag här idag? Jag är inte här bara för träningens skull. Jag är också här för att träffa andra som är som jag, som tycker om att träna, som är här för att träffa andra, andra som är som dom, dom som är som jag. Alltså som vi, eller som oss.

Om du läser den här bloggen så är du nog som oss, men du var inte där med oss. Det var lite trist. Varför var inte du där med oss?

Dagens pass blev 2.7 kilometer uppjogg plus en fartlek i terrängspåren, 6 kilometer i 4:36-fart, som avslutades med 2.7 kilometer nedjogg. Tvåhundringarna hoppade jag över. Det räckte som det var.

Du är modig

Du är modig. I en av kommentarerna till det förra inlägget skrev Staffan att "du är modig". Jag blev glad när jag läste att Staffan hade skrivit så, fast jag vet inte om jag håller med.

Bakgrunden är att inlägget Staffan kommenterade kan uppfattas som kontroversiellt och provocerande, men jag tycker inte att jag var modig som skrev de inlägget.

Jag tycker jag gjorde vad alla bloggare borde göra. Vi bloggare ska ta upp ämnen som ligger utanför det normala, och ifrågasätta aspekter som de stora medierna inte tar upp.

Under dagens terränglöpning över 12 kilometer i 5:04-fart reflekterade jag över att riksmedia inte alltid vågar ifrågasätta saker, men det gjorde jag.

Det kanske är som Staffan säger. Staffan kanske har rätt. Jag är modig.

Känslan att leva

Sista hårda passet inför Hässelbyloppet blev ett pass i ett murrigt höstregn som också tilltog lite under passet.

Att träna när det är höst, 5 grader varmt, regn och blåst ger en härlig livskänsla. Det ger en känslan av att leva, att leva här och nu.

Känslan att leva här och nu är en ganska stark känsla. Det är en lyckokänsla som jag hoppas att andra också känner när de springer sina pass.

Dagens pass blev ett intervallpass över 5*(1000+400), med 1 minut gåvila, på tiderna 4:00/1:31 - 3:59/1:30 - 3:59/1:31 - 4:01/1:32 - 4:02/1:32.

Jorden

Jag slutar aldrig förundras över de fyra årstiderna och dess variationer. Snö och is på vintern, gröna växter och blått vatten på sommaren. Där emellan vår och höst med alla dessa färger.

Jag förundras över havet, bergskedjorna, regnskogen och öknarna. Jag förundras över den storslagna naturen.

Jag förundras över vädret med sol, vind, regn och åska. Jag förundras över andra naturfenomen som regnbåge, norrsken och röda solnedgångar.

Moder jord

Mest av allt förundras jag över hur djur och natur samspelar med varandra, tillsammans i det lilla, och tillsammans i det stora. Allt i en enhet.

Från rymden sett är jorden en blå och väldigt vacker planet. Jorden kan beskrivas som ett paradis. Ett paradis som vi ser varje dag, som vi lever i, och som vi inte får ta för givet.

Under dagens progressiva distanspass över 12 km i 4:33-fart reflekterade jag över hur vacker vår natur är, och att vi lever på en jord som vi måste vara rädda om.

Börjar det släppa nu?

Börjar det släppa nu? Jag vill tro det, men jag vet inte om jag vågar tro det. Dagens intervallpass kändes i alla fall bra.

Först blev det 2.6 kilometer terränglöpning i 4:10 fart följt av en minut vila. Det hela kändes kontrollerat.

Nästa intervall blev 1.6 kilometer terränglöpning i 4:05-fart, och i efterföljande vila lugnade andning och puls snabbt ner sig. Efter 59 sekunder tryckte jag igång klockan för den sista intervallen.

Den sista intervallen blev 910 meter terränglöpning i 4:04-fart. En intervall jag sprang med bra flyt. Hela passet kändes kontrollerat, och det kändes som att det fanns mer.

Tänkte här på Lars Södergårds tips. ”Man ska i princip alltid kunna göra en eller två intervaller till när man är klar”. Jag följde de tipset.

Jag avslutade passet med 1.6 kilometer nerjogg följt av stretch.

12 kilometer distanslöpning

12 kilometer distanslöpning. Det är mitt grundpass. Det är ett pass som känns alldeles lagom. Det är varken för långt, eller för kort, och det kan springas på många olika sätt.

Jag kan välja att springa passet med låg belastning, till exempel i lugn 5:00-fart, eller med lite högre belastning i 4:30-fart. Jag kan också välja att springa passet progressivt från 5:00-fart ner till ca 4:20-fart. Varianterna är många, och alla varianter är fina på sitt sätt.

Idag valde jag att springa 12 kilometer distanslöpning där jag började med att springa 9 kilometer i 4:45-fart, för att sedan avsluta med att springa 3 kilometer i ca 4:30-fart.