I tanken kan långpassen vara sköna. Att springa ute i naturen i lugn fart kan locka i tanken. En tanke som blir mindre lockande en mörk, kall och blåsig vintermorgon i slutet av februari.
Tidigare år har jag inte sett fram mot långpassen. Tidigare år har jag sett långpassen som ett nödvändigt ont för att klara Stockholm Marathon.
Igår var det annorlunda. Igår vaknade jag tidigt och kände mig utvilad. Solen sken, det var vindstilla, och temperaturen var strax under noll. En härlig februarimorgon.
Jag sprang planlöst. Jag sprang till Molnby. Jag sprang 5-kilometersslingan vi brukar använda på Nyårsloppet. Jag sprang förbi Runrundans start- och mål-område. Jag sprang ett ”triangelvarv”.
Jag sprang planlöst, och det fick bli som det blev. Det blev till slut 25.6 kilometer i 5:14-fart. Ett riktigt långpass. Ett riktigt skönt långpass.
6 kommentarer:
Låter riktigt härligt!
Jag och syrran körde också långpass igår - Öppet spår. Det var också härligt - framför allt målgången...
Jenny - Vad kul! Borde också åka Vasaloppet igen... :-).
Riktigt skönt med sådana långpass - att få springa lite planlöst och bara njuta av att kunna förflytta sig, att få vara i rörelse och se omgivningen passera. :-)
Andreas - Precis. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv :-)!
Hoppas att det går bra för dig!
Härligt!
Extra härligt att du kan sringa nu igen.
olov - Ja, jag tror att det är extra härligt nu. Jag ville verkligen ut i söndags och när jag väl var ute gick tiden så fort :-).
Skicka en kommentar