Jag springer ett distanspass. Det är kallt, det är blåsigt, det är moddigt. I två månader har jag längtat efter känslan. Känslan av att träna, känslan av att träna löpning utomhus.
Det är naturligtvis skönt att springa, men verklighetens löpning är inte riktigt lika fin som den löpning jag föreställde mig när jag var skadad. Snömodd, blåst och kyla gör löpningen tung.
Som skadad föreställde jag mig löpningen som vacker. Nu känns den bilden som en hägring. Löpningens hägring är vacker, som Runners high. I verkligheten är ofta löpningen inte ens hälften så vacker.
Idag blev det 6 kilometer i 5:01-fart.
7 kommentarer:
Amen.
Löparminnen är som lumparminnen, de blir bättre med tiden :-)
Eller kanske som fiskarhistorier, de blir bättre med tiden
Va säger ni ?? Löpning är ALLTID HAHAHA-roligt.
Det selektiva minnet som minns bra saker bättre än dåliga är ett bra selektivt minne tycker jag. Tänk om selektionen var tvärt om... Och det kanske den är för vissa. Minns när läkaren frågade om vår dotter hade varit förkyld ofta som liten och jag svarade NEJ, medan min man sa JA. Samtidigt.
Peter och Håkan - Ja, det är nog så :-). Den egna bilden av något är ofta finare än verkligheten.
Tommy - När jag läser din blogg får jag inte alltid det intrycket :-).
Anneli - Ja, och det är tur att vi har det selektiva minnet. Såg ett tv-program om en person som kom ihåg allt. Hon var sjukskriven och mådde jättedåligt eftersom hon kom ihåg alla gräl, dumma ord och tråkigheter som hon hade varit med om. Det höll på att driva henne till vansinne. Det är rätt skönt att kunna glömma det.....
Känslan efteråt är ingen hägring :)
RosaMilton - Nä, den känslan är absolut verklig. Bra tänkt :-)!
Skicka en kommentar