Tävlingssäsongen 2013

Tävlingssäsongen börjar ta form. I och med dagens anmälningar börjar årets tävlingssäsong med Premiärmilen den 24:e mars. Premiärmilen är en trevlig tävling som jag har sprungit tidigare, och målsättningen är att träffa många roliga människor och få ett kvitto på hur formen står sig efter vintern. Inte mer än så.

Tävlingssäsongen fortsätter lördagen den 4:e maj med Kungsholmen Runt. Jag är anmäld till halvmaradistansen, och här hoppas jag faktiskt på att slå mitt personlig rekord på 1:28:11. Det hänger dock lite på om foten får vara hel och om jag kommer igång att träna ordentligt, men jag hoppas på ett prydligt personligt rekord.

Onsdagen den 15:e maj fortsätter tävlandet med Arenamilen i Vallentuna. Som namnet antyder är Arenamilen 10 000 meter på bana. Arenamilen vill jag rekommendera. Det är en tävling som är avsedd för att slå personligt rekord. Tävlingen är öppen för alla, elit som motionär, och min målsättning är solklar. Om jag inte har lyckats springa milen på 38 minuter innan den 15:e maj, vill jag göra det på Arenamilen. Här kommer jag att satsa 100%.

Jag på Arenamilen 2012.
Lägg märke till det höga och kraftfulla löpsteget... :-)
Så där ska det se ut... :-)

Lördagen den 1 juni springer jag Stockholm Marathon, och jag vet inte om jag är enkelspårig nu, eller om jag är fantasilös, men min målsättning är även här att slå mitt personligt rekord på 3:20:34. Jag hoppas på det bästa, men som sagt. Jag måste hålla mig skadefri.

Den sista tävlingen jag avser att springa innan sommaruppehållet är Runrundan lördagen den 29:e juni. Målsättningen på Runrundan kommer jag tillbaka till senare. Den är lite komplicerad.

I övrigt har jag fått ont i halsen så jag kunde inte springa intervaller på Bosön idag. Tråkigt, men jag överlever. Jag anmälde mig till lopp istället :-).

Träna ordentligt nu. Snart börjar säsongen!

Löpsteg läggs till löpsteg

Ett löpsteg. Ett löpsteg som tillsamman med andra löpsteg bildar ett distanspass. Ett distanspass där känslan ligger i hur jag själv väljer att tolka kroppens signaler. Här kan den egna inställning till träning vara farlig. Jag kan välja att ge upp, eller att kämpa vidare. Jag väljer själv.

Ett ord. Ett ord som tillsammans med andra ord bildar en text. En text som kan inspirera. En text som tillsammans med andra texter kan inspirera människor att ta det första löpsteget. Texter som kan inspirera människor att springa längre och fortare än vad de trodde var möjligt.

Texter kan också få människor att må dåligt, så dåligt att de slutar springa. Texter kan få människor att ge upp, ge upp sina drömmar. Textens makt kan vara farlig, och makten kan missbrukas. Därför väljer du själv hur du vill tolka en text.

Att skriva en text där ord läggs till ord, eller att springa ett distanspass där löpsteg läggs till löpsteg, kanske inte är så olika. Det är våra egna val och tolkningar som avgör dess öde. På dagens distanspass över 12 kilometer i 4:52-fart valde jag mitt öde. Jag valde att inte ge upp.

I tanken om långpass

I tanken kan långpassen vara sköna. Att springa ute i naturen i lugn fart kan locka i tanken. En tanke som blir mindre lockande en mörk, kall och blåsig vintermorgon i slutet av februari.

Tidigare år har jag inte sett fram mot långpassen. Tidigare år har jag sett långpassen som ett nödvändigt ont för att klara Stockholm Marathon.

Igår var det annorlunda. Igår vaknade jag tidigt och kände mig utvilad. Solen sken, det var vindstilla, och temperaturen var strax under noll. En härlig februarimorgon.

Jag sprang planlöst. Jag sprang till Molnby. Jag sprang 5-kilometersslingan vi brukar använda på Nyårsloppet. Jag sprang förbi Runrundans start- och mål-område. Jag sprang ett ”triangelvarv”.

Jag sprang planlöst, och det fick bli som det blev. Det blev till slut 25.6 kilometer i 5:14-fart. Ett riktigt långpass. Ett riktigt skönt långpass.

Lisa Nordén och Jag

Jag värmer upp samtidigt som Malin Ewerlöf Krepp peppar sin adept. Klockan är strax innan 10:00, och flera löpare är igång med sina pass. Det är lördagsmorgon på Bosön.

Själv springer jag ett pass progressiva tusingar. Känslan är bra, och förvånansvärd lätt efter två månaders frånvaro. De två sista intervallerna är jobbiga. Jag fokuserar, och går in i mig själv.

Under de sista intervallerna ser jag att det sitter en grupp individer och pratar i slutet av andra kurvan. När jag senare joggar ner ser jag att en av dem är Lisa Nordén. Henne hade jag inte lagt märke till tidigare. Jag var för fokuserad på mitt pass.

När jag är klar med nerjoggen går jag fram till Lisa och frågar om jag får ta en bild. Lisa ler och säger, "det går bra".

Samtidigt som vi tar bilden undrar Lisa om mitt pass har gått bra. Jag svarade med ett enkelt "ja" eftersom jag hade lite tunghäfta. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, men innan vi skiljs åt lyckas jag avsluta med ett leende samtidigt som jag önskar henne "lycka till".

Lisa Nordén och jag
Bild: Privat

Jag är glad över bliden på Lisa och mig. Jag är glad över att vi båda är träningsklädda. Jag är glad över att vi träffas i ett sammanhang där vår egen träning är den gemensamma nämnaren.

Klockan är strax över 11:00, och flera löpare är igång med sina pass. Det är lördagsmorgon på Bosön. Lisa Nordén är där. Kan det bli mer inspirerande?

Jag erkänner

Jag erkänner. Det var jag som sprang på den lokala lilla bilvägen igår. Det var jag som sprang på asfalten. Det var helt enkelt lättare att springa där. Det var någon bilist som inte tyckte om det, och blev lite sur. Jag ber om ursäkt. Det var inte meningen att reta upp dig.

Med det sagt vill jag också säga att jag kommer springa där igen, men än värre är att jag inte bryr mig om att du blev sur. Jag tycker att du får finna dig i att jag springer där. Det är ingenting att bli sur över. Du måste också se dig för. Så är det med den saken, och det kan man också bli sur över.

Det är du själv som väljer hur du reagerar. Själv valde jag att inte bry mig att du tutade. Själv valde jag att inte bli irriterad. Själv valde jag att forsätta fokusera på mitt progressiva distanspass. Det blev 12 kilometer med en snittfart på 4:49 min/km.

Löpningens hägring

Jag springer ett distanspass. Det är kallt, det är blåsigt, det är moddigt. I två månader har jag längtat efter känslan. Känslan av att träna, känslan av att träna löpning utomhus.

Det är naturligtvis skönt att springa, men verklighetens löpning är inte riktigt lika fin som den löpning jag föreställde mig när jag var skadad. Snömodd, blåst och kyla gör löpningen tung.

Som skadad föreställde jag mig löpningen som vacker. Nu känns den bilden som en hägring. Löpningens hägring är vacker, som Runners high. I verkligheten är ofta löpningen inte ens hälften så vacker.

Idag blev det 6 kilometer i 5:01-fart.

Träningsvärk

Igår tänkte jag springa en återhämtningsjogg. Det gick inte. Träningsvärk. Idag tänkte jag gå ut och springa. Det gick inte. Träningsvärk.

När jag har träningsvärk känns det som jag gjort något bra. Det känns som träningen tog bra. Jag gillar den känslan. Känslan av det onda, det positiva onda.

Idag blev det simning. För mycket träningsvärk för att springa. Det blev 1000+500+300 meter crawl. Sen släckte de belysningen. Det blev mörkt. Tänkte att budskapet var tydligt. Det var dags att gå hem.

Bara lite till

Att springa i 1 timme och 30 minuter kan för många vara ganska jobbigt, för andra kan det vara ganska enkelt. För mig skulle det bli ett bra kom-igång-långpass efter mitt träningsuppehåll. Så var det i alla fall tänkt.

Efter 1 timme och 30 minuter tänkte jag att jag skulle springa lite till, bara så att den totala distansen blev 20 kilometer. "Lite till" motsvarade här ca tre kilometer.

När jag hade sprungit "lite till", alltså totalt 20 kilometer, tänkte jag att jag lika gärna kunde springa ytterligare 1.1 kilometer, vilket skulle innebära att den totala distansen blev en halvmara.

När jag hade sprungit 21.1 kilometer tänkte jag att jag lika gärna kunde springa 5 minuter till, vilket skulle innebära att totaltiden på passet blev 2 timmar. När jag hade sprungit i 2 timmar, skulle jag bara springa hem.

Summerat blev dagens långpass 21.6 kilometer på tiden 2:01:28 (5:37-fart). Ett bra kom-igång-långpass.

Vad arbetar du med?

Vad arbetar du med? Jag åker tåg. Framför mig sitter en löparkompis. Vi har känt varandra i drygt ett år. Vi har tidigare bjudit varandra och varandras familjer på middag. Vi var lagkamrater på Icebug24, och vi har träffats i andra sammanhang. Vi är inte obekanta.

Vad arbetar du med? Det är jag som ställer frågan. Jag har inte ställt den frågan tidigare. Vad jag minns har vi aldrig pratat om våra arbeten. Vi har lyckats med bedriften att känna varandra i ett år utan att prata om våra arbeten. Vi har nästan bara pratat om löpning.

Vad arbetar du med? Frågan ställs ofta tidigt i en relation. Arbetet kan ge status och självförtroende, och för många är arbetet en del av identiteten. Så var det inte för oss. För oss tog det ett år innan vi ställde frågan. Det måste vara unikt.

You gotta fight

You gotta fight, << dunk, dunk >>, for your right, << dunk, dunk >>, to paaaarty.

Jag befinner mig på ett gym. Jag springer på löpband. Jag springer i 12 km/h. Det är 5:00-fart. Det går långsamt, och jag tänker på annat.

Ur högtalarna strömmar det musik. För 15 år sedan tränade jag på gym. Då strömmade det också musik ur högtalarna. Då strömmade det samma musik ur högtalarna som idag. Det har inte hänt någonting. Nu är det Beastie boys, Metallica och AC/DC, precis som för 15 år sedan. Klockorna har stått still.

You gotta fight, << dunk, dunk >>, for your right, << dunk, dunk >>, to paaaarty.

Efter 15 minuter i 5:00-fart söker sig fingrarna till knapparna. Jag höjer farten. Jag springer 4 min i 4:00-fart, 2 minuter i 5:00-fart, 6 minuter i 3:48-fart och 3 minuter i 5:00-fart. Ett bra pass. Totalt 30 min i 4:41-fart.

Bebisfötter

En löpares fötter kan bli hårda. En löpares fötter kan bli hårda under fotbladen, och under hälen. Min fötter är inte hårda. Mina fötter är mjuka. Mina fötter är mjuka som bebisfötter.

Jag tror det beror på all simning. Jag tror att simningen har mjukat upp mina fötter. Jag kan inte påminna mig om att mina fötter har varit så här mjuka tidigare, förutom när jag var en bebis då.

Idag simmade jag 2150 meter crawl med ännu mjukare fötter som följd.

Så här på alla hjärtans dag vill jag också säga att mina läsare är världens bästa läsare.

Reflektioner 2

Vatten i näsan känns inte lika mycket under vattenytan som ovanför vattenytan. Det är när man kommer ovanför vattenytan det börjas kännas konstigt i näsan.

Förra veckan kändes det som att jag inte hade tränat någonting. När jag i söndags tittade i träningsdagboken hade jag tränat fyra pass vilket är helt normalt. Vad fel man kan ha.

Vad är värst? Att stå i löparkläder i 10 minusgrader samtidigt som det blåser och vänta på att klockan ska hitta satelliterna, eller stå blöt och frusen i simhallen vid bassängkanten innan ett pass? I båda fallen är lösningen att börja träna.

Två nävar sötmandel och ett äpple. Det var min middag idag. Sen gick jag och träna.

Efter dagens pass, 2000 meter crawl, åt jag två knäckebrödmackor (Wasa Sport) utan varken smör eller pålägg. Det blir jag inte tjock av.

Jag kommer varken att träna crosstrainer eller träningscykel innan jag är helt bra i foten. Nu blir det simning för hela slanten.

Att ligga på rygg och flyta i bassängen som återhämtning direkt efter ett pass på 2300 meter crawl är riktigt fint.

För tillfället är Kenneth Gysing, Claes Åkeson, Mårten Klingberg, Ingmarie Nilsson och LG Skoog ryggraden i Runner´s World. Utan dem vore tidningen inte lika bra. Bra initiativ av Stefan Larsén.

Vi löpare straffas ekonomiskt av samhället. När vi skadar oss, och på egen hand söker upp en naprapat som kan hjälpa oss, ingår inte vi i högkostnadsskyddet. Här finns dolda sjukvårdskostnader som inte syns i statistiken, eller har jag fel?

Jag tror att löparbommen har nått sin topp.

Det är förrädiskt

Det är förrädiskt. Foten är förrädisk. Foten känns bra, endast en liten molande värk precis när jag reser mig upp, eller går upp på morgonen, men det räcker. Jag avstår från löpning.

Det är förrädiskt. Vi löpare är vana vid smärta. Vi är vana vid att det gör lite ont här och där. Vi är vana vid att balansera på gränsen av vad kroppen klarar av.

Det är förrädiskt. Vi löpare har lärt oss att skilja mellan dålig smärta, och bra smärta. Vi löpare har lärt oss att skilja mellan smärta vi måste bry oss om, och smärta vi inte behöver bry oss om.

Det är förrädiskt. Det lilla som känns i foten när jag reser mig upp, eller går upp på morgonen, är något jag måste bry mig om. Jag måste avstå från löpning ett tag till.

Det är förrädiskt. Foten är förrädisk, därför simmar jag idag.

Trenden Icebug

För ett år sedan publicerade jag, här på bloggen, ett kritiskt inlägg om Icebug Anima BUGrip. Inlägget handlade om att skorna kändes väldigt stumma, och att jag upplevde att skorna inte böjde sig på rätt sätt. Någon på Icebug läste inlägget och hörde av sig via mail där Icebug gav sin syn på saken.

Vid den tiden ville jag inte ha något otalt med Icebug (det vill jag inte nu heller.....) så jag valde att ta bort inlägget. Jag vågade inte ha inlägget kvar eftersom jag inte visste vilka konsekvenser inlägget kunde få. Jag var feg. Idag ångrar jag att jag tog bort inlägget.

Jag valde också att ta bort inlägget på grund av att Icebug är en sko som jag upplever "trendig". Skorna symboliserar och utstrålar grupptillhörighet, livsstil och värderingar. Icebug får också högsta betyg och köprekommendationer i Runner´s World. Många köper Icebug, ingen är kritiskt.

Om jag hade valt att behålla inlägget hade jag gått mot strömmen, och jag visste inte riktigt vad det skulle innebära. Jag föll för "grupptrycket". Jag tog bort inlägget. Jag var feg.

Jag ångrar att jag tog bort inlägget eftersom det finns många som springer med Icebug, och som får ont under foten. Jag tror att det hänger ihop med vad jag skrev för ett år sedan, dvs att skorna är väldigt stumma, och att skorna inte böjer sig på rätt sätt.

Jag vill vara tydlig med att jag faktiskt inte vet om det verkligen är skornas fel att vissa får ont under foten, men jag tycker mig se ett samband. Det är till och med så att jag tycker att sambandet är tydlig.

Jag tycker man ska vara lite försiktig med Icebug. Om alla är positiva, och ingen är kritisk. Då är det något fel.

Jag planerar om

Idag planerade jag att simma 1000+2*500 meter crawl, men basängen var abonnerad av två grupper. Alla som inte var i någon av de två grupperna fick samsas på två banor. Det var trångt. Jag försökte crawla, men det var för trångt. Jag planerade om.

Jag började simma korta intervaller. Efter ett tag lämnade en stor grupp de snabba banorna i mitten. Banorna blev lediga. Då planerade jag om. Jag simmade 1500 meter crawl.

Min plan var att träna på onsdag, men jobbet gör att jag måste planera om. Min nya plan var att träna på torsdag, men jobbet gör att jag måste planera om. Nu har jag ingen plan. Det betyder att jag inte heller kan planera om.

Fartlek

Den blev avsevärt bättre efter lördagens naprapatbesök. Det finns ljus i tunneln. Ingenting är trasigt. Det som behövs är lite kläm och massage, sen verkar det bli bra.

Provade foten idag. Sprang på löpband. Planen var 30 minuter i 6:00-fart. Lugn och fint. Kunde inte hålla fingrarna borta från knapparna. Det blev 10 min i 6:00-fart, 7 minuter i 5:23-fart, 3 min i 5-fart, 3 min i 4:00-fart, 1 min i 3:45-fart, 1 min i 5-fart, 3 min i 4:00-fart, 1 min i 3:45-fart och 1 min i 5:00-fart. Totalt 30 minuter.

Hoppas jag inte gjorde något dumt. Bra kändes det i alla fall.

Löpningens dag

Jag var med på löpningens dag. Det betyder inte att jag var ute och sprang. Vi löpare springer inte bara, även fast man kan tro det. Vi är skadade också. Som jag är nu.

Vi löpare som är skadade finns vi också. Glöm inte bort oss. Som skadad löpare var jag med på Löpningens dag på mitt sätt.

Som skadad löpare var mitt bidrag till Löpningens dag att gå till en naprapat. Att gå till en naprapat är inte ovanlig för oss löpare.

Naprapaten gav mig en ordentlig massage av vaderna, och den massagen får representera mig som skadad löpare på Löpningens dag.

Reflektioner

Det är irriterande att få vatten innanför simglasögonen när man simmar. Ungefär som att få en sten i skon.

Att glömma vattenflaskan på ett crosstrainerpass över 90 minuter är tungt.

Vad är viktigast? Vad man skriver, eller hur man skriver? Jag börjar tro det sistnämnda.

Jag har läst några bra tips för att skriva ett blogginlägg. Tipsen är: 1) Skriv ett inlägg: 2) Ta bort hälften: 3) Skriv om det som är kvar: 4) Ta bort alla onödiga ord.

Det är riktigt irriterande att få vatten innanför simglasögonen flera gånger under samma femhundring.

Idag simmade jag 1000+2*500 meter crawl.

Ni ska inte tro på allt jag skriver här.