Nu ska jag springa fort

Nu ska jag springa fort tänker jag inför dagens pass. Distansen ska bli 15 kilometer, men hur dessa 15 kilometer ska springas vet jag inte. Det är inte bestämt. Tänker tvåhundringar, tänker tusingar, tänker lite av varje.

Som den ingenjör jag är så slutar det med att jag tänker 200 meter fort, och 800 meter distansfart i 15 repetitioner. Totalt 15 kilometer. En matematisk finess som tilltalade mina ingenjörsgener.

När ingenjörsgenerna gjort sitt tog löpargenerna vid, och som den löpare jag är så brydde jag mig inte om vädret. Idag var det 2 grader varmt, snöblandat regn, blåsigt, blöt skogsväg och dyngsura kläder, men jag klagar inte.

Jag klagar inte alls. Jag trivs. Jag känner att jag lever. När jag höjer farten och springer en tvåhundring samtidigt som snöblandat regn piskar mig i ansiktet känner jag att jag lever. Jag gillar det.

Dagens pass blev totalt 15 kilometer i 4:57-fart uppdelat i 15 stycken 200ingar i 3:45-fart med 800 meter löpvila i 5:10-fart.

Jag minns en tid som inte längre finns

Jag springer 15 kilometer i 5:04-fart. Jag springer och minns en tid som inte längre finns. Jag minns en tid när förhandsdiskussionen kring Premiärmilen handlade om hur mycket is det var på banan, en förhandsdiskussion som inte längre finns. Växthuseffekten har gjort att förhandsdiskussionen inte längre finns.

Jag minns en tid när jag sprang på fjället uppe vid Hemavan. Jag minns en tid när glaciärerna kring Sytertopparna var stora och vita. Glaciärer som inte längre finns. Växthuseffekten har gjort det omöjligt för glaciärerna att finnas.

Jag minns en tid när jag sprang Arenamilen på 38 minuter. Även här en tid som inte längre finns, men här kan jag inte skylla på växthuseffekten. Bara på mig själv och mitt eget beteende.

Dock finns det en likhet mellan att springa Arenamilen på 38 minuter och växthuseffekten. Likheten ligger i att det är jag själv och mitt eget beteende som påverkar fenomenen.

Jag hoppas att fler kommer till insikten att den globala uppvärmningen påverkar, och att den påverkar oss mycket. Vi som har varit med och på kort tid upplevt klimatförändringar, som till exempel glaciärers försvinnanden, vet att våra barn inte kommer uppleva jorden på samma sätt som oss, och det skrämmer mig. Det skrämmer mig mycket.

Vad har hänt?

”Lennart, jag är lite förvånad att du inte verkar gilla Spring. Tidigare var du så kritiskt mot RW. Vad har hänt?”, skriver den tidigare SvD journalisten Björn Suneson i en kommentar till mig.

Björn skriver så i en kommentar till inlägget ”Tidningen Spring eller Runners World?” där jag jämför tidningen Spring med Runners World. Ett inlägg som avslutas med att jag väljer Runners World framför Spring.

Vad har hänt? Varför väljer jag Runners World framför Spring när jag, som Björn mycket riktigt påpekar, tidigare har varit kritisk till Runners World. En kritisk som ni bland annat kan läsa om i det här inlägget som heter ”Från Runners World är det tyst”.

Vad har hänt då? Ja, jag vet inte. Jag skulle vilja uttrycka det som att ingenting har hänt. Jag utrycker bara min åsikt och oavsett vad som tidigare har skrivits så skulle jag idag välja Runners World framför Spring. Detta med motiveringen att: Jag har lättare att ta emot budskapet från Runner World och att den för mig som löpare inspirerar och ger tillräckligt bra tips, och att den uppfyller sitt syfte. Så tycker jag, men många andra tyckte något annat, och ser man till kommentarerna till inlägget (mest på jogg) så verkar de flesta inte hålla med mig, och det gläder mig. Det glädjer mig av den enkla anledningen att vi inte måste tycka lika.

Dock står jag fast vid min ståndpunkt där jag hävdar att Runners World borde ta mer ansvar och granska kritiskt. Tveksamma försök görs, men det känns ändå ganska tafatt. Ur ett perspektiv av kritisk granskning känner jag inte heller att Spring tar något vidare ansvar (inte vad jag har sett), och det känns trist.

Glöm inte att följa mig på Twitter som @MilenSub40.

Disträ

Jag kan vara lite disträ. Ibland börjar tänka på annat. Till exempel när jag åker tåg. Då kan tankarna flyga iväg, så även när jag kör bil. När jag kör bil kan jag komma på mig själv och undra om jag verkligen stannade vid rödljuset, eller vid stopplikten.

När jag sitter på möten kan tankarna flyga iväg, så även när jag läser ett dokument. När jag har läst en stund kan jag komma på mig själv och fundera på vad jag egentligen har läst. Jag måste här läsa om.

När jag tränar har jag alltid en plan. Som idag. Idag var planen en fartlek, men det glömde jag bort. Jag sprang och tänkte på annat, och efter 14 kilometer kom jag på att det var en fartlek jag skulle springa, men då var det för sent.

Dagens pass blev ett distanspass över 15 kilometer i 5:02-fart.

Tidningen Spring eller Runners World?

Tidningen Spring etablerades för något år sedan och marknadsfördes som den nya löpartidningen, och till skillnad från Runners World skulle Spring vara en tidning för de lite mer inbitna löparna, eller som jag har för mig att jag läste någonstans i anslutning till etableringen, ”En tidning för dem som vet vilken tid de springer milen på”, fast detta är jag inte helt säker på.

Hur är det då? Nu har tidningen Spring funnits på marknaden ett tag, och uppfyller den förväntningarna? Blev Spring ett alternativ till Runners World för de lite mer inbitna löparna?

Själv tycker jag inte det. Till skillnad från Runners World och dess oerhört professionella framtoning så känns tidningen Spring ganska amatörmässig. Jag skulle vilja ge omdömet ”Amatörmässig och rörig”.

Den amatörmässiga rörigheten syns tydligt på hemsidan (Löpning för alla?) där artiklar, intervjuer, bloggar och loppreferat ligger huller om buller. Det finns väldigt mycket att läsa, samtidigt som jag har väldigt svårt att få en överblick. Avsnitten om ”Hårdbevakade lopp” känns dock som en rolig detalj med bilder och referat från olika lopp. Det måste vara kul att läsa för alla (elit som motionär) som har sprungit de loppen.

Det jag har sett av ”papperstidningen” känns också ganska spretigt, och jag har haft väldigt svårt att fastna för olika texter. I en jämförelse med Runners World så känns inte heller texterna mer faktainriktade vilket jag hade förväntat mig av en tidning som riktar sig till lite mer inbitna löpare. I senaste numret gillade jag dock reportaget med Huddinge AIS där jag kände igen många ansikten. Det var kul.

Trots det roliga reportaget med Huddinge AIS så känns för tillfället inte tidningen Spring som ett värdigt alternativ till Runners World. Skulle jag köpa en löpartidning skulle jag i dagsläget välja Runner World av den enkla anledningen att innehållet uppfyller sitt syfte. Innehållet presenteras också på ett sätt som är lätt att ta till sig med ett koncept som fungerar. Detta sagt även fast jag vet vilken tid jag springer milen på.

Vi på Jogg, och dom på Runners World

På Jogg är det vi. På Runners World är det dom. På Jogg diskuterar vi med varandra. På forumet diskuterar vi med varandra. Utöver att vi diskuterar olika saker med varandra så peppar vi varandra med kommentarer i anslutning till våra träningspass. På Jogg är vi ”joggkompisar”.

På Runners World finns det skribenter. Skribenter som är dom. Dom som skriver artiklar, och det är dom som bestämmer vad som ska skrivas, och det finns en tydlig gräns mellan vi och dom. Jag får en tydlig känsla av att jag inte tillhör dom.

Lördagens 15 km pass sprangs i
snö och strålande solsken

På Jogg.se delar vi med oss av våra liv med hjälp av våra bloggar. Texter vi själva skriver om oss själva, om våra liv och vår träning. Texter vi kommenterar. Texter som är vi. Det är vi som skriver.

På Runners World är det dom som skriver texter på deras bloggar om deras liv. Det är dom som kommenterar varandras blogginlägg. Det är också dom som härmar varandra på deras bloggar.

När jag är ute och springer lopp träffar jag ofta andra medlemmar från Jogg. Vi umgås och pratar med varandra. Vi har roligt tillsammans.

När jag är ute och springer lopp träffar jag inte dom från Runners World. Dom är någon annanstans. Jag vet inte riktigt var dom är, eller vart dom är.

Om det är någonting som Jogg.se har lyckats med så är det att skapa en känsla av vi, en känsla av gemenskap. Det upplever inte jag att Runners World har lyckats med. Här har Runners World ingenting att komma med.

@milensub40 på Twitter

Jag tycker det är vackert att blogga. Blogga och skriva texter som jag som författare kan göra något med. Texter där jag funderar över formuleringar. Formuleringar som ska fånga dig som läsare. Formuleringar som kan vara viktigare än innehållet, och där du som läsare ska fångas i dina egna tolkningar av texten.

Att blogga är vackert. Att Twittra är inte lika vackert. Speciellt nu. Nu när trollen tar över Twitter. Jag finns också på Twitter, men jag är inget troll. Jag är snäll, och jag vill vara en motpol till trollen. Därför twittrade jag "Jag tycker om er, somliga lite mer, andra mycket mer. Här finns inget hat, bara en kamrat".

På Twitter finns det mycket troll

På bloggen Milen Sub 40 skriver jag om löpning. På @milensub40 twittrar jag om politik och växthuseffekten där framförallt växthuseffekten och den globala uppvärmningen engagerar mig. Vill ni följa mig på twitter så finns jag på @milensub40.

Allt detta skrivet en fantastisk lördagsmorgon efter ett distanspass över 15 kilometer i 5:04-fart.

15 kilometer fartlek

Det är mycket nu. Både på jobbet och privat. Fast det jag gör är hemlig så det tänker jag inte prata om. Dock kan jag avslöja att det är det där hemliga som är orsaken till att jag inte har uppdaterat här på någon vecka. Bara så att ni vet.

Jag tänkte att det var bäst att berätta det så att ni slapp leva i ovisshet. Tyckte det var en sak ni kunde begära av mig, för ni begär inte så mycket. Vid närmare eftertanke så tycker jag att det är symptomatiskt för oss löpare. Alltså att inte begära så mycket. Vi nöjer oss ofta med det enkla, men det är bra ändå.

Som 15 kilometer fartlek. Det är enkelt, men det är bra ändå. 3 kilometer uppvärmning i 5-fart och sedan direkt skarva på med några fartavsnitt för att sedan avsluta med lugn löpning. Inte hålla på med tidskrävande och konstiga stretchövningar mellan uppvärmning och fartavsnitt. Inte hålla på att byta skor, tröja eller programmera klockan. Inte hålla på med någon hemlig dryck. Nä, det bara att köra på.

I torsdags sprang jag 15 kilometer fartlek runt ett varmt och soligt Djurgården. Då blev det 6 fartavsnitt över ca 1000 meter i en fart mellan 4:15-4:30  min/km, och däremellan återhämtningslöpning i 5-fart. När jag var klar kunde passet summeras till 15 kilometer i 4:49-fart.

Jag begär inte så mycket. 15 kilometer fartlek räcker. Det är enkelt och tidseffektivt. Det ger mängd, uthållighet, fartträning och löpstyrka. Vad mer kan man begära?

Söndag

På söndag ska jag försöka komma igång och springa igen, det har jag inte gjort sen i söndags. Det har varit för mycket runt omkring för det, för mycket planerat, men på söndag har jag ingenting planerat, och sist jag inte hade något planerat var just i söndags. Alltså dagen då jag senast sprang.

Här kan man börja ana ett samband mellan att springa och att inte ha något planerat på söndagar. Det kanske inte är ett starkt samband, men sambandet finns där.

Vid närmare eftertanke så vet jag inte hur jag ska kunna utnyttja de sambandet. Kommer jag kunna använda den kunskapen till någonting? Vi får se. I framtiden kanske det dyker upp ett tillfälle där jag kan verka klok genom att säga "Det finns ett samband mellan att springa och att inte ha något planerat på söndagar". Detta sagt samtidigt som jag ser intelligent ut och tittar den andra personen i ögonen.

Man kanske inte ska försöka hitta samband i allt man gör, men just söndagar tycker jag själv känns lite lugnare och om det är någon dag som jag inte har planerat något så är det troligas på söndagar, och söndagar är en dag jag väldigt ofta springer.

Jag blandar ihop allting

De som kan. Specialisterna. De finns inom alla idrotter. Som 4:30-Staffan. Han kan mycket om skor. Han kan allt. En kunskap som han ofta använder när han bloggar, och jämfört med Staffan kan jag ingenting om skor. Jag bara blandar ihop alla skomodeller, versioner och siffror. Jag kanske kan det mest grundläggande, men jag kan inte alls lika mycket som Staffan.


Alla som kan, vet att det är 1976 som åsyftas.
Dock innehåller bilden ett litet fel.......

En annan specialist är Lars Södergård. Han kan allt om olika löpare och vilka tider olika löpare har presterat genom årens lopp. En kunskap som Lars bland annat använde när han i höstas kommenterade New York Marathon på Eurosport. Själv kan jag ingenting om årtal, tider och löpare. Det är precis som med skor. Jag blandar ihop allting.

Som lite kuriosa kring Lars Södergård, och det här med kunskap om vilka tider olika löpare har presterat, så kan ni titta på bilden ovan. Bilden är hämtad från facebookgruppen ”Vi Vallentunalöpare” som jag startade i somras (där Lars är en självklar medlem). När bilden publicerades i facebookgruppen började jag skratta. Men Lars, han skrattade inte, utan Lars var snabb med att påpeka att Anders Gärderud minsann aldrig sprang på 8.02.2 och att bilden var fel. Efter lite googlande har jag kommit fram till att tiden ska vara 8.08.2. Åttan har alltså råkat bli en tvåa, men jag gillar Lars påpekandet eftersom det visar att han kan sin historia.

En annan som kan är Johan Renströms (Hjärnfysikbloggen). Han kan allt om människans fysiologi. Bland annat om kosttillskott och hur det påverkar kroppen. Efter att ha läst Johans senaste inlägg om kosttillskott förstår jag återigen inte hur man kan hålla reda på allt. Kosttillskott är rena djungeln med mat, vitaminer, mineraler, mängden man ska äta, och hur det ska ätas. Jag bara blandar ihop allting.

Som sagt. Jag bara blandar ihop allting, men jag är ändå väldigt glad över att det finns personer som är väldigt duktiga på sin sak, för annars hade det blivit väldigt tråkigt. Jag gillar också att de delar med sig av sin kunskap och jag vill uppmana alla att fortsätta med det eftersom livet blir mycket roligare då.

Just det. Jag höll alldeles på att glömma. Själv kör jag på med mina 15 km rundor som mer och mer börjar likna fartlekar istället för rena distanspass, och om ni vill ha siffror från mina träningspass så får ni titta i min träningsdagbok på Jogg för jag har lyckats blanda ihop allting.

Som att klä på sig

Det flyter på. Löpningen. Min löpning flyter på och är för tillfället ganska enkel. Inga konstigheter alls. 4 pass per vecka, 15 kilometer per pass, 5:00-fart, inga tempohöjningar, samma runda. Enkelt, men skönt. Som jeans och skjorta ungefär. Praktiskt. Fungerar, men ändå inte särskilt snyggt.

Egentligen känns Jeans och skjorta lite sådär. Lite som 15 kilometer i 5:00-fart, samma runda, fyra gånger per vecka. Jag borde piffa upp det lite. Kanske ska komplettera med en kavaj. Kanske ska börja lägga till någonting till min träning. Kanske ska börja springa lite fortare. Variera lite.

Jag kanske ska börja med att ta på mig en kavaj. Jag kan börja med att springa lite fartlekar. Bara på skoj. Bara för att känna hur det känns. Jag kan ju alltid byta till något bekvämare om det inte skulle kännas bra.

Känns det bra kan jag fortsätta med att ta på mig en kravatt. Piffa till det lite mer. Jag kan börja springa riktiga intervaller. Ja, vi får se, jag kommer i alla fall börja klä på mig lite mer.

Vem vet, jag kanske fortsätter med att byta mina enkla jeans till något finare. Jag kanske börjar träna både långa och korta intervaller, eller en dödsjojo. Jag kanske blir riktigt snygg. Respektabel. En löpare. En riktig löpare.

Löpning med migrän

Det börjar med en så kallad aura. En aura som gör sig gällande genom att det uppstår luckor i mitt synfält. Alltså små fläckar där synen försvinner.

Ni som har upplevt migrän med aura vet hur det känns. Det känns lite obehagligt. Min aura pågår ungefär 30 minuter för att sedan försvinna. Efter det mår jag ganska bra i ungefär 30 minuter innan huvudvärken sätter in. En huvudvärk som kan hålla sig kvar i ca ett dygn.

Att springa med migrän rekommenderar jag inte. Ni som inte känner er kropp ska inte springa med migrän. För er som känner er kropp lite bättre så är det annorlunda. Som för mig.

Jag har märkt att om jag snabbt byter om och går ut och springer vid de första tecknen på ett migränanfall (precis när auran börjar) kan det kommande migränanfallet att lindras. Dock är det viktigt att träningspasset inte är för intensivt. Ett lugnt distanspass är lagom där jag hela tiden utvärderar hur mitt migränanfall utvecklas.

Idag sprang jag med migrän. Precis när jag hade bytt om började den så kallade auran med luckor i synfältet. Auran pågick under de första 7 kilometrarna, för att efter 10 kilometer försvinna helt.

Under de sista 5 kilometrarna kände jag mig helt normal. Det var till och med så att jag tryckte på lite extra i de sista uppförsbackarna. Summerat blev passet 15 kilometer i 5:05-fart, och nu efter passet känns det ganska bra. Jag har lite huvudvärk, men det är inte så farligt. Jag tror att dagens pass mildrade mitt migränanfall.

Vill dock avsluta med att säga att vid andra tillfällen har det varit precis tvärt om. Någon gång har jag varit tvungen att avbryta passet eftersom migränanfallet förvärrades av löpningen. Dock tror jag att min migrän lindras av lugn löpning förutsatt att jag börjar springa direkt när auran börjar. Avvaktar jag för länge så tror jag att min migrän förvärras av löpning.