Intervju med bästa svensk med en fjärde plats på Lidingöloppet, Lars Södergård, del 1

Efter Lars Södergårds fantastiska prestation på Lidingöloppet igår där Lars kom på en fjärde plats, och blev bästa svensk i huvudklassen över 30 kilometer, fick jag möjligheten att ställa ett par frågor till Lars.

Frågorna jag ställde var:

1. Du avslutade väldigt starkt och tog placeringar genom hela loppet. Vill du berätta lite kort om loppet och tankarna från Abborrbacken och in i mål.
2. I år har du bland annat sprungit milen på 29:43, vunnit ALJ-Open, varit med i vinnande lag i Bellmanstafetten (Vallentuna Friidrott så klart....) och blivit bästa svensk med en fjärdeplats på Lidingöloppets 30 km. Vad siktar du på nästa år? Vilka mål har du inför 2014?
3. Vilket är ditt favoritträningspass. Några tips?
4. Hände det något annorlunda igår. Något som är värt att ta upp. Någon som sa något roligt? Någon som skojade? Starkt minne?

Svaret på fråga 1 blev väldigt långt så jag har valt att dela upp svaren på två inlägg. Nedan följer svaret på fråga 1, och i morgon kommer svaret på fråga 2, 3 och 4.

Fråga: Du avslutade väldigt starkt och tog placeringar genom hela loppet. Vill du berätta lite kort om loppet och tankarna från Abborrbacken och in i mål.

Lars svar: Jag och David Nilsson hade pratat ihop oss om att försöka växeldra första halvan och så blev det. Vi kom ikapp Akbit efter ca 3 km och sedan ingick även han i vår klunga. Milen passerades på 32:53 (David körde utan klocka men hade gjort upp exakta hålltider som han sedan tänkte springa på känsla, 32:50 var beställt...) och det kändes rätt bra, jag tar hand om mycket av dragjobbet och är fräsch. Vid 15 km (ca 49:30) inser jag att det här kan bli rätt jävla bra om det håller, tar dock inte ut någonting i förskott eftersom att det tuffaste partiet på hela banan nu väntar. I de ständigt återkommande branta upp- och nedförsbackarna höjer David farten och jag vågar inte gå med honom utför pga rädsla för att "slå sönder" låren. Så jag släpper och tänker att antingen tar han slut och så kommer jag ikapp eller så är han en värdig vinnare.

Efter att ha tagit mig igenom det hatiska 15-20km-partiet så piggnar jag till lite, är sugen på "sista milen" som jag kan utan och innan efter flertalet träningspass (Jag och Olle Walleräng har bla dragit den på höga 36 min på slutet av ett långpass förra året). Kommer ikapp Akbit i Grönstabacken och får ny energi av att han direkt släpper mig. Tar mitt eget tempo och försöker trycka på i de mer lättlöpta partierna där jag har min styrka (jag är trots allt främst banlöpare). Vid asfaltsdelen av Abborrbacken ser jag att jag närmat mig David och tänker att det här faktiskt kan gå men att det kommer bli vidrigt jobbigt om vi ska tampas mana du mana sista biten in mot mål. Tar in mer och mer och strax innan vägövergången vid Golfbanan (ca 27,5 km) är jag ikapp. När jag kommer upp jämsides så gratulerar David mig och säger "bra jobbat Lars", jag säger ingenting för jag vill inte ingjuta något hopp i honom. Kör på rätt hårt för att han inte ska lockas haka på och det funkar. Situationen är tämligen overklig, jag ligger fyra och är bäste svensk med 2 km kvar att springa. Och jag är fräsch. Sista biten in mot mål är underbar och upploppet är närmast euforiskt. Allt jävla slit betalar sig och jag gör en tid som nog bara jag och brorsan (tillika min tränare) trodde att jag var kapabel till.

Jag (Lennart) vill återigen gratulera Lars till en mycket fin prestation, och jag har själv svårt att smälta det här. En fantastisk prestation, och imorgon kommer svaret på de andra tre frågorna.