Efter 6 kilometer i 4:38-fart bestämmer jag mig för att ta ut steget. Farten höjs. I nästa uppförsbacke börjar syran värka lite i benen. Inte för mycket, bara lite lagom.
Jag springer in på skogsvägen med sina backar, kurvor och ojämnheter. Syran värker inte längre i benen. Det går fort, men ändå bekvämt. Lite långsammare än tröskelfart.
Efter ett par kilometer kommer det några längre uppförsbackar. Syran kommer tillbaka i benen. Den ligger där och värker. Inte för mycket, bara lite lagom.
När det planar ut bestämmer mig för att hålla farten de sista kilometrarna. Det går fort, men ändå bekvämt. Syran ligger där och värker. Inte för mycket, bara lite lagom.
Dagens pass blev ett progressivt distanspass över 12 kilometer i 4:31-fart.
5 kommentarer:
Det är så lätt att hamna där, när man känner att benen svarar. Det går lite snabbare hela tiden och man känner en känsla av fart. Underbart :-)
Johnny - Ja, jag vet känslan. När man läser texten kanske det verkar som att benen kändes lätta igår, men fullt så lätt kändes det inte.
Efter passet reflekterade jag över att jag har sprungit rundan 20 sek snabbare per kilometer, och det hade jag inte klarat igår. Några sek/km snabbare hade jag kunna springa men inte 20 sek/km snabbare....
Minns känslan. När det liksom inte går att hålla igen :-)
Alltid gött, när man inser att man är ganska snabb! (:
Anneli - Ja, och jag hoppas att du snart får uppleva den igen!
Andreas - Ja, det är det :-), men jag har varit lite snabbare :-)!
Skicka en kommentar