Bästa svensk på Lidingöloppet, Lars Södergård, intervju, del 2

Här kommer svaret på de sista tre frågorna jag ställde till Lars Södergård efter att han blev bästa svensk, med en fjärde plats, på Lidingöloppets huvudklass över 30 km.

Fråga: I år har du bland annat sprungit milen på 29:43, vunnit ALJ-Open, varit med i vinnande lag i Bellmanstafetten (Vallentuna Friidrott så klart....) och blivit bästa svensk med en fjärdeplats på Lidingöloppets 30 km. Vad siktar du på nästa år? Vilka mål har du inför 2014?

Lars svar: "Hoppas kunna springa fort (ca 2:18-19) på Dubai Maraton 24 januari och därmed kanske knipa en plats till EM i Zürich. Om det går åt skogen blir det bana 5000m och 10000m. Det är trots allt roligast. Vill komma ner mot 29 låga på 10000m och springa LL på under 1:40".

Fråga: Vilket är ditt favoritträningspass. Några tips?

Lars svar: "Halvhårda 90-minuterspass i terräng är fina, det blir man stark av. Annars är tipset att inte köra på för hårt på träning, de sista procenten måste man spara till när det verkligen gäller något (tävling). Alltid träna med kontroll, kontinuiteten är viktigast och får inte offras genom allt för hårda träningspass som kostar flera dagar med återhämtning. Man ska i princip alltid kunna göra en eller två intervaller till när man är klar".

Fråga: Hände det något annorlunda igår. Något som är värt att ta upp. Någon som sa något roligt? Någon som skojade? Starkt minne? En anekdot?

Lars svar: "Uhrbom försökte langa öl till mig i Grönstabacken. Jag var nära att ta en klunk men ångrade mig i sista stund eftersom jag inte vågade riskera ett magras i det läget. Hade varit en kul story dock".

Personligen tycker jag (Lennart) att det skall bli väldigt roligt att följa Lars under nästa år. Dubai Marathon tillsammans med banlöpningen känns väldigt intressant. Jag hoppas verkligen att det går bra, och nästa års Lidingölopp med en satsning på att springa under 1:40 känns också väldigt spännande.

Angående träningstipsen har jag faktiskt redan börjat springa intervallpassen med lite mindre belastning. Det är ett tips som jag har tagit till mig, och som jag i kombination med lite andra funderingar kommer att använda när jag lägger upp vinterns träning.

Sist vill jag också lyfta fram en oerhört fin formulering som jag fastnade för när Lars svarade på den första frågan i det förra inlägget. Formuleringen löd: "I de ständigt återkommande branta upp- och nedförsbackarna höjer David farten och jag vågar inte gå med honom utför pga rädsla för att "slå sönder" låren. Så jag släpper och tänker att antingen tar han slut och så kommer jag ikapp eller så är han en värdig vinnare".

Det jag fastnade för var den fina sportsmansandan. Jag tycker det var väldigt stort och sportsligt tänkt. Väl värdigt en vinnare.

Intervju med bästa svensk med en fjärde plats på Lidingöloppet, Lars Södergård, del 1

Efter Lars Södergårds fantastiska prestation på Lidingöloppet igår där Lars kom på en fjärde plats, och blev bästa svensk i huvudklassen över 30 kilometer, fick jag möjligheten att ställa ett par frågor till Lars.

Frågorna jag ställde var:

1. Du avslutade väldigt starkt och tog placeringar genom hela loppet. Vill du berätta lite kort om loppet och tankarna från Abborrbacken och in i mål.
2. I år har du bland annat sprungit milen på 29:43, vunnit ALJ-Open, varit med i vinnande lag i Bellmanstafetten (Vallentuna Friidrott så klart....) och blivit bästa svensk med en fjärdeplats på Lidingöloppets 30 km. Vad siktar du på nästa år? Vilka mål har du inför 2014?
3. Vilket är ditt favoritträningspass. Några tips?
4. Hände det något annorlunda igår. Något som är värt att ta upp. Någon som sa något roligt? Någon som skojade? Starkt minne?

Svaret på fråga 1 blev väldigt långt så jag har valt att dela upp svaren på två inlägg. Nedan följer svaret på fråga 1, och i morgon kommer svaret på fråga 2, 3 och 4.

Fråga: Du avslutade väldigt starkt och tog placeringar genom hela loppet. Vill du berätta lite kort om loppet och tankarna från Abborrbacken och in i mål.

Lars svar: Jag och David Nilsson hade pratat ihop oss om att försöka växeldra första halvan och så blev det. Vi kom ikapp Akbit efter ca 3 km och sedan ingick även han i vår klunga. Milen passerades på 32:53 (David körde utan klocka men hade gjort upp exakta hålltider som han sedan tänkte springa på känsla, 32:50 var beställt...) och det kändes rätt bra, jag tar hand om mycket av dragjobbet och är fräsch. Vid 15 km (ca 49:30) inser jag att det här kan bli rätt jävla bra om det håller, tar dock inte ut någonting i förskott eftersom att det tuffaste partiet på hela banan nu väntar. I de ständigt återkommande branta upp- och nedförsbackarna höjer David farten och jag vågar inte gå med honom utför pga rädsla för att "slå sönder" låren. Så jag släpper och tänker att antingen tar han slut och så kommer jag ikapp eller så är han en värdig vinnare.

Efter att ha tagit mig igenom det hatiska 15-20km-partiet så piggnar jag till lite, är sugen på "sista milen" som jag kan utan och innan efter flertalet träningspass (Jag och Olle Walleräng har bla dragit den på höga 36 min på slutet av ett långpass förra året). Kommer ikapp Akbit i Grönstabacken och får ny energi av att han direkt släpper mig. Tar mitt eget tempo och försöker trycka på i de mer lättlöpta partierna där jag har min styrka (jag är trots allt främst banlöpare). Vid asfaltsdelen av Abborrbacken ser jag att jag närmat mig David och tänker att det här faktiskt kan gå men att det kommer bli vidrigt jobbigt om vi ska tampas mana du mana sista biten in mot mål. Tar in mer och mer och strax innan vägövergången vid Golfbanan (ca 27,5 km) är jag ikapp. När jag kommer upp jämsides så gratulerar David mig och säger "bra jobbat Lars", jag säger ingenting för jag vill inte ingjuta något hopp i honom. Kör på rätt hårt för att han inte ska lockas haka på och det funkar. Situationen är tämligen overklig, jag ligger fyra och är bäste svensk med 2 km kvar att springa. Och jag är fräsch. Sista biten in mot mål är underbar och upploppet är närmast euforiskt. Allt jävla slit betalar sig och jag gör en tid som nog bara jag och brorsan (tillika min tränare) trodde att jag var kapabel till.

Jag (Lennart) vill återigen gratulera Lars till en mycket fin prestation, och jag har själv svårt att smälta det här. En fantastisk prestation, och imorgon kommer svaret på de andra tre frågorna.

Undantag

Söndagar är långpassdagar. Så är normen. Så är den oskrivna regeln, men ingen regel utan undantag. Vid några tillfällen har jag sprungit intervaller på söndagar, men det har aldrig gått bra. Det har aldrig riktigt fungerat.

Jag gillar inte att springa intervallpass på söndagar, framförallt inte på förmiddagen. Då känns kroppen bara slö och trött, men idag var det annorlunda. Idag var det ett undantag. Idag var det också ett undantag för undantaget.

Idag är det söndag, och undantaget är att det var ganska lätt att springa intervaller. Jag sprang fyra tvåtusingar på rundbana på tiderna 8:08 – 8:03 – 8:00 – 8:05, med en vila på 1:08, 1:15 och 1:30.

Undantaget för undantaget heter ”dagen efter Lidingöloppet”. Lidingöloppet där Lars Södergård (och Vallentuna Friidrott) fick en mycket fin fjärde plats i huvudklassen över 30 kilometer. Lars Södergård blev också bästa svensk på den mycket fina tiden 1:41 (3:22-fart).

Lars prestation inspirerar. Den inspirerar mycket, och träningsviljan fullständigt bubblar i kroppen. Nu ska jag bara avsluta den här säsongen, och sen blicka framåt, mot nästa säsong.

Anpassar till mig själv

Det är svårt att springa ett vanligt distanspass. Det är svårt att inte höja farten. En kilometer eller två i lite högre fart, det kan inte skada, eller? Hämmar det min utveckling? Ärligt talat vet jag inte. Somliga skulle kanske säga det, andra inte.

Löpträning är ingen exakt vetenskap. Det finns ingen bestämd väg. Ingen ”tränar-du-så-här-blir-du-bäst-väg”. Löpträning är individuellt. Löpträning anpassas efter individen, efter individens förutsättningar och egenskaper.

Mitt i dagens distanspass över 13 kilometer i 4:50-fart anpassade jag träningen till mig själv, till mig själv som individ. Jag valde att öka farten och springa 3 kilometer kuperad terränglöpning i 4:19-fart.

Hoppas att de inte märker

Jag är lite mer andfådd än vad jag vill visa. Jag kväver andningen lite. Jag hoppas att de inte märker. De springer och småpratar. Jag är bara tyst och andas.

Jag håller på att värma upp. Jag springer ett 2.6 kilometer långt terrängspår tillsammans med Lars Södergård och Mattias W.

Lars har nyligen sprungit milen på 29:43, och Mattias är god för ca 34 minuter på milen. Själv är jag inte så snabb. Själv ligger jag ganska långt efter deras tider, och jag tycker att det är ganska ansträngande att springa i deras uppvärmningsfart.

Efter uppvärmningen kör jag ett pass terrängintervaller med varierande längd. Det blev 2*900 meter i 4:05-fart, plus 2*1600 meter i 4:10-fart, plus 2*900 meter i 4:05-fart.

Det kändes ganska bra idag. Det var ingen maxansträngning och tiderna idag, med en minut gåvila, blev ungefär som för sex veckor sedan, med två minuters gåvila.

Jag kör!

Jag kör! Det är tre veckor kvar till Hässelbyloppet. Två veckor träning. En veckas uppladdning. En tävling. Sen är säsongen över.

Det finns ingen anledning att avbryta träningscykeln nu. Det är lika bra att krama ur det sista.

På onsdag är det gemensam träning med Vallentuna Friidrott. Banintervaller med individuellt upplägg. Jag tänker vara med.

Troligtvis kör jag tusingar, eller tvåtusingar, eller något annat. Något långt blir det i alla fall. Något med kort vila. Något jobbigt. Så får det bli. Jag kör!

Ett perfekt skitlopp

Sicklaloppet är ett väldigt bra arrangemang. Det var hur lätt som helst att hitta parkering, hämta nummerlapp, och hitta allt annat vi löpare kan tänkas behöva.

I kuvertet med nummerlappen fick vi också parkeringstillstånd, bankartor, kartor över start och målområdet och annan nyttig information. Helt perfekt. Jag kan inte klaga på någonting.

Arrangörerna ska ha en jättestor eloge för arrangemanget, men jag själv därmot. Jag borde skämmas.

I allt det perfekta lyckade jag med bedriften att genomföra ett riktigt skitlopp. Det kändes bra till en början, till en början höll jag mig till planen som var 4 min/km, men redan vid 5 km, på 20:22, hade jag tappat några sekunder, och det värsta av allt var att jag var trött. Riktigt trött.

I det lite backiga partiet mellan 5-7 kilometer orkade jag inte alls hålla farten. När jag sprang där i backarna och slet hörde jag någon ropa "kom igen Lennart". Det var Morgan som ropade och hejade på mig. Det är alltid kul att träffa Morgan eftersom han är en väldigt glad och positiv person.

Jag gillar Morgan. Morgan tränar ingenting, men han springer ändå maran på 3:30, och vid 6 kilometer sprang han om mig.

Knäckt av att Morgan, som inte tränar någonting, sprang om mig avslutade jag de sista 5 kilometrarna på 21:32, vilket ger en sluttid på 41:54. Ja, och den tiden fick jag slita för.

Just nu blir tiderna bara sämre och sämre. För tre veckor sedan hade jag 41:30 på Kistaloppet, i sämsta tänkbara väderlek, och idag blev det sämre, i bästa tänkbara väderlek. Det känns skit.

Tills det ljusnar

Det finns nästan alltid två sidor av tillvaron. Det kan finnas en svart sida, och en vit sida, men ingenting är helt svart eller vitt.

Mårten Klingberg har skrivit en bok som heter "Tills det svartnar". Den boken ger en sida av tillvaron. Den sidan som består av målsättningar, fokusering och hårdträning.

Den andra sidan av tillvaron gav Mårten Klingberg i sitt föredrag i anslutning till Sicklaloppet. Ett intressant föredrag.

Ett föredrag som inte bara handlade om hårdträning, utan ett föredrag som även handlade om andra funderingar. Funderingar kring syftet med träningen. Funderingar kring varför. Vad är poängen? Vad är belöningen?

I anslutning till dagens föredrag passade jag på att köpa ett
signerat exemplat av Mårten Klingbergs bok "Tills det svartnar".

Min egna reflektion av dagens föredrag är att det svarta och det vita är beroende av varandra. Det ena existerar inte utan det andra. "Tills det svartnar" fungerar inte utan "Tills det ljusnar".

Dagens träningspass blev ett kort tävlingsförberedande pass inför Sicklaloppet imorgon.

Besegra mig själv

Jag behöver en seger. Inte nödvändigtvis en seger över andra. Jag behöver inte vinna över andra, bara vinna över mig själv.

Jag själv är min största motståndare, och jag behöver besegra mig själv. Mig själv och mina tankar. Mig själv och mina tider.

Mitt i dagens distanspass över 12 kilometer i 4:46-fart höjde jag farten, och sprang 3 kilometer i 4:10-fart. Det var inte en seger över mig själv. Det kändes för tungt för det.

På söndag ska jag besegra mig själv. På söndag ska jag springa Sicklaloppet, och då ska jag åka hem därifrån med en positiv känsla och ett stärkt självförtroende.

Att besegra sig själv, och vinna över sig själv, är många gånger en mycket större tillfredsställelse, än att vinna över andra.

Inför Sicklaloppet

På söndag ska jag springa mitt sista testlopp inför Hässelbyloppet. Det blir Sicklaloppet, 10 km, där målsättningen är att springa under 40 minuter, helst låga 39 minuter.

Inför Sicklaloppet har jag också en psykisk målsättning. Jag vill åka hem från Sicklaloppet och känna mig stärkt tillsammans med ett stort självförtroende.

Jag ska satsa lite på Sicklaloppet. Jag kanske inte springer "Tills det svartnar", men jag kommer satsa ordentligt, för jag behöver den psykiska träningen.

Dagen innan loppet ska jag också åka och lyssna på vad Mårten Klingberg har att säga när han talar om sin träning. Där tänkte jag även köpa Mårten Klingbers bok med titeln "Tills det svartnar". Vem vet, den kanske kan vara bra att ha.......

Ett mäktigt intervallpass

"Det här måste vara det mäktigaste intervallpasset jag kört", tänkte jag när jag stängde av klockan efter 25*200 meter med 200 meter joggvila.

Det var ett intervallpass där jag fokuserade på ett högt och fint löpsteg med rak höft och lätta fotisättningar. Fartavsnitten sprang jag på ca 41 sekunder, och 200 meter joggvila på ca 70 sekunder.

Totalt gav passet 25 varv på bana vilket är väldigt psykiskt påfrestande. Efter 15 varv hade jag allvarliga funderingar på att korta ner passet, men då kom Lars Södergård och peppade lite. Det muntrade upp. Det gav kraft till de avslutande 10 intervallerna.

Det här intervallpasset gav också lite perspektiv eftersom intervallpasset påminner om ett klassiskt 200 m intervallpass i 30/40-sekundersfart.

Steve Prefontaine sprang 18 intervaller över 200 meter i 30-sekundersfart och sen 200 meter i 40-sekundersfart. Galen Rupp har lyckats med bedriften att springa hela 24 repetitioner i 30/40-sekundersfart.

Om man inte är löpare tror jag att man kan ha svårt att förstå vilken otrolig prestation det är att springa 24 repetitioner över 200 meter i 30/40-sekundersfart. Ja, man måste nog vara löpare för att verkligen förstå.

Ett lugnt långpass

Ett lugnt långpass. Det är inte ofta jag springer det. Det blir mest kort, fort, häftig andning och mjölksyra i benen. Ett lugnt långpass. Det var länge sen.

När jag började springa mitt lugna långpass hade jag ingen plan, och det är ovanligt. I intervallernas och snabbdistansernas rike där jag befinner mig finns det alltid en plan inför träningspassen, men idag hade jag ingen plan.

Mitt lugna långpass visade sig bli ett av de mest behagliga passen jag har sprungit. Det var helt kravlöst, och efter någon timme bestämde jag mig för att passet skulle bli två timmar långt.

Dagens lugna långpass sprang jag uteslutande i terräng, och det blev 22.25 kilometer i 5:26-fart.

Trender och intervallpass

Intervallpass med samma längd och samma vila har alltid varit populära. Klassiska tusingar eller fyrahundringar är exempel på sådana intervallpass. Det är väldigt mätbara intervallpass, och jag förstår att de är populära.

För ett par år sedan blev olika typer av stegar också populära. Alla sprang stegar. Stegar var bra, och variationen var oändlig. Olika längd och fart vid varje intervall chockade kroppen varje gång, och det var just det som var så bra.

Jag tycker också att stegar är bra, men nuförtiden pratas det inte lika mycket om stegar. Nuförtiden pratas det mer om intervaller som innehåller olika farter i en och samma intervall. Intervallen börjar alltså i en fart, och avslutas i en annan fart.

Mitt intervallpass jag körde idag var just ett sådant intervallpass. Jag började med en tusing i milfart, för att direkt efter tusingen skarva på med en fyrahundring i överfart.

Den här typen av intervallpass, där man börjar i en fart, och avslutar i en annan fart, har snabbt blivit populära. Runday kör dem, och jag har sett att LG Skoog på Runner´s World ofta rekommenderar dem.

Själv tycker jag att det är riktigt fina intervallpass som ligger helt i min smak. Det är jobbiga pass och det känns som de tar riktigt bra. Det gillar jag.

Dagens pass blev 5*(1000+400), med två minuters vila, på tiderna 3:59/1:29 - 3:58/1:28 - 3:56/1:28 - 3:58/1:29 - 3:59/1:30. Prova det här passet. Det är ett kanonpass!

Trögstartad

De första stegen på ett träningspass kan ibland kännas väldigt tunga. Tunga steg där fötterna känns som bly, där lederna känns stela, och där varenda steg är en kraftansträngning.

När det känns så där tungt i början vet jag att man ska fortsätta springa. Jag vet att kroppen kommer bli varm, att lederna kommer mjukas upp, och att steget kommer bli lättare.

De träningspass som känns så där extra tunga i början, brukar också kännas så där extra bra i slutet. Någonstans vid 4-5 kilometer brukar det släppa. Där brukar steget släppa, och där brukar farten höjas. Efter ytterligare några kilometer brukar steget kännas lätt, farten vara hög, och backarna forceras med kraftiga steg.

Idag sprang jag en terränglöpning över 13 kilometer i 4:55-fart. I början kändes det väldigt tungt, men på slutet kändes det väldigt lätt.

Dimma

Det är lite dimmigt. Inte mycket, bara lite. När jag kommer ut ur kurvan på bortre långsidan och blickar mot parkeringen ser jag en lätt dimma som börjar lägga sig över marken.

Det börjar skymma. Dimman ligger lågt, och vaktmästaren har ännu inte tänt lamporna över Vallentuna IP. När jag springer på bortre långsidan mot bilparkeringen tänder en bil sina strålkastare, och dess ljus lyser upp dimman. Jag ser att dimman rör på sig lite.

Det är väldigt fuktigt i luften, och när jag springer i kurvan mot start och målrakan ser jag att den svaga dimman når upp till midjan på de som står vid mållinjen. Det är ett ganska häftigt fenomen, och jag springer rakt igenom det.

Jag springer ett intervallpass över 12*400 meter med 400 meter joggvila. Det är fuktigt, och tungt. Riktigt tungt. Intervallerna hamnar på ca 1:30, och joggvilan på ca 2:15.

Efter passet känner jag mig nöjd och tacksam. Jag känner mig nöjd med att ha genomfört passet, och tacksam för att jag har fått ta del av väderfenomenet. Jag känner mig också nöjd med livet.

Inte för mycket, bara lite lagom

Efter 6 kilometer i 4:38-fart bestämmer jag mig för att ta ut steget. Farten höjs. I nästa uppförsbacke börjar syran värka lite i benen. Inte för mycket, bara lite lagom.

Jag springer in på skogsvägen med sina backar, kurvor och ojämnheter. Syran värker inte längre i benen. Det går fort, men ändå bekvämt. Lite långsammare än tröskelfart.

Efter ett par kilometer kommer det några längre uppförsbackar. Syran kommer tillbaka i benen. Den ligger där och värker. Inte för mycket, bara lite lagom.

När det planar ut bestämmer mig för att hålla farten de sista kilometrarna. Det går fort, men ändå bekvämt. Syran ligger där och värker. Inte för mycket, bara lite lagom.

Dagens pass blev ett progressivt distanspass över 12 kilometer i 4:31-fart.

Åttisar på Vallis

På Stockholmsslang kan man säga "Rållis" om Rålambshovsparken, man kan också säga "Medis" om Medborgarplatsen. Stockholmsslang lägger ofta till ändelsen "is" i slutet av orden.

Själv var jag varken i Rållis eller på Medis idag, utan jag var nere på Vallis och körde åttisar. Nu bor jag inte i Stockholm utan i Vallentuna så det kanske är bäst att skriva att jag var nere på Vallentuna IP och körde åttahundringar.

Det gick tungt idag. Planen var 3:40-fart, men det mäktade jag inte med. Det blev snarare 3:45-fart. Hur som helst blev tiderna på åttahundringarna 3:11 - 2:59 - 2:58 - 2:59- 3:02 - 3:01 - 3:02 - 3:01. Som sagt, ett tungt pass.

Lite mer glass

Det är fredag lunch. Till efterätt serveras det glass med chokladsås. Det är självservering. Jag kan ta hur mycket jag vill.

Jag tar lite extra glass med chokladsås eftersom jag tränar. Jag tar tre kulor glass med chokladsås. Chokladsåsen är varm och rinner över glassen. Samtidigt som jag äter glassen, stelnar chokladsåsen. Det är gott.

Senare ska jag springa. Tänker att jag kan ta lite mer glass. Jag ska ju ändå springa ett distanspass. Jag hämtar lite mer glass. Den här gången blir det två kulor med chokladsås.

Dagens distanspass blev 13 kilometer i 5:10-fart. Det blev Brottbymilen plus det röda spåret. Det kändes bra.

Sköna tusingar

Det är höst. Det känns bra. Luften är krispig. Det är sol, och det är löparbanor. Jag trycker igång klockan för den första tusingen. En skön känsla.

Tusingar är bekanta. Jag vet precis hur de brukar kännas. Jag vet också precis hur trött jag brukar vara inför de sista tusingarna.

Idag känns det bra. Till en början känns det bra, men efter fyra tusingar är jag trött. Tiderna blev 3:56 - 3:54 - 3:48 - 3:48. Här vill jag nästan ge upp, men jag samlar ihop mig, och springer ytterligare en tusing på 3:43.

Efter två minuters vila tänker jag att jag måste prova. Jag måste prova att springa en tusing till, och så blir det. Den sista tusingen springer jag på 3:45.

Efter passet känner mig nöjd. Det här var bättre än förväntat. Åttahundringar i 3:40-fart kanske kan var lördagspasset. Jag ska tänka på saken.

Det är kul nu

Jag har en klar och tydlig målsättning, samtidigt som testloppen går lite motigt. Det hela känns lite ovisst. Hur ska det går på Hässelbyloppet?

Är det verkligen möjligt för mig att springa Hässelbyloppet på 37 minuter? Kommer det verkligen att gå? Är inte det lite överambitiöst?

Jag gillar när det är lite motigt, och lite tufft. Det motiga och tuffa, tillsammans med ett gott självförtroende, får mig att fokusera. Det får hela situationen att kännas lite spännande. Lite rolig.

I våras förbättrade jag min miltid med 3 minuter och 16 sekunder på sju veckor. Det lever jag på än, kommer det att gå igen?

Det verkar som att det finns fler som tycker det är spännande, för det är ett fasligt tryck på bloggen just nu. Det är också kul. Kommentera gärna.

Dagens träningspass blev en lättare distanslöpning över 12 kilometer i 4:54-fart.

Träningsperioder

41:26 på Kistaloppet hände igår. Det var då. Det är historia. Jag ska tillbringa resten av mitt liv i framtiden, och när jag tittar in i framtiden ser jag Hässelbyloppet.

Att springa Hässelbyloppet på 37 minuter kan se lite tufft ut, men det är 6 veckor kvar till Hässelbyloppet, och i våras förbättrade jag min miltid med 3 minuter och 16 sekunder på 7 veckor, så än finns det hopp.

Skillnaden mot i våras är att mina förutsättningar är bättre idag. Jag har kommit igång med träningen bra, och nu ska jag börja med längre intervaller på bana vilket jag tror kommer påverka min miltid positivt.

För er som undrar lite om min träning och formtoppning så kan nedanstående bild, som jag har lånat av Johnny, vara till hjälp. I nedanstående bild befinner jag mig för tillfället där den röda och den blåa linjen korsar varandra.

Träningsformer och träningsperioder

Den intervallträning jag avser att genomföra skall alltså ge mig en formtopp till Hässelbyloppet, som i bilden infaller under "Competition period". Jag tror att det med målmedveten träning kan gå att springa Hässelbyloppet på 37 minuter. Jag måste i alla fall försöka.

Idag anmälde jag mig också till ytterligare ett testlopp. Det blev Sicklaloppet, 10 km, som går den 22 september, och där hoppas jag på att springa sub40, minst.