Att se sitt liv genom träningsveckor

Så sitter jag här igen. Precis som förra veckan sitter jag här igen och skriver samtidigt som övriga familjen tittar på Gladiatorerna, och precis som förra veckan lägger jag snart en träningsvecka bakom mig. Allt är sig likt. Tiden som passerar genom mitt liv är sig lik, vecka efter vecka.

Vecka efter vecka lägger jag träningsveckor bakom mig. Träningsveckor som kan se lite annorlunda ut, men som samtidigt ser förvånansvärt lika ut. Ofta är det endast nyanser som skiljer dem åt.

Min träningsvecka började i måndags med ett långpass över 20 kilometer i 5:22-fart. Ett skönt pass i ganska behaglig fart där jag på slutet kände att det var länge sedan jag sprang så långt som 20 kilometer.

I onsdags fortsatte min träningsvecka med ett distanspass över 15 kilometer i 5:01-fart. Ett pass där planen var att öka ett par kilometer mitt i passet, men jag hade inte psyke till det. Det blev 15 kilometer i jämn fart.

Onsdagens uteblivna fartökning gav mig lite dåligt samvete, så i fredags bestämde jag mig för att springa en snabbdistans. Efter 3 km uppjogg sprang jag 6 kilometer i 4:28-fart för att sedan avsluta med 3 km nerjogg. Som vanligt kändes allting mycket tyngre än vad jag kan minnas att det någonsin har gjort tidigare. Jag förstår att känslan hänger ihop med en lite sämre fysiskt, men förhoppningsvis hänger känslan också ihop med en väldigt dålig psykisk motivation.

Idag är det lördag, och precis som förra lördagen sitter jag alltså här och skriver samtidigt som familjen tittar på Gladiatorerna. En träningsvecka har passerat genom mitt liv, och precis som förra veckan kan tiden i mitt liv sammanfattas med en träningsvecka som jag snart ska lägga bakom mig. En träningsvecka som tillsammans med morgondagens planerade långpass kan summeras som en träningsvecka som är förvånansvärt lik andra träningsveckor. En träningsvecka över 67 kilometer där endast nyanser skiljer den från andra träningsveckor.