Formkontroll över 5*800 meter

Alla har vi genomfört en formkontroll. Ett pass där vi stämmer av formen mot en tid och en distans. Ett pass som kräver lite ”jäkla anamma”, och det är också ett pass som det finns många olika varianter av.

Jag har mitt pass. Du har ditt pass. Ni har era pass. Vi har våra pass. Alla har sina pass, men en sak är gemensamt. Syftet med passet är att stämma av formen, och det är ett pass som man känner sig lite extra peppad inför.

Jag brukar använda mig av två olika typer av pass när jag springer en formkontroll. Det ena passet är 5000 meter på bana där jag innan passet sätter upp en måltid som jag ska försöka springa på. Ibland klarar jag det, ibland inte.

Det andra passet är 5*800 meter på bana, och det passet sprang jag förra veckan. Det kändes så där, och idag försökte jag igen. Idag var målet en snitt fart på 3:52 min/km samtidigt som totalvila skulle bli kortare än sist, och precis så blev det.

Jag avslutade passet med en skön känsla och med ett kvitto i klockan på att träningen har tagit och att jag har blivit lite bättre. Ett härligt kvitto. Nu ska jag bara bli ännu bättre.

Snittfarten på dagens 800-metersintervaller blev 3:52 – 3:50 – 3:50 – 3:49 – 3:46 med en totalvila som var 2:47 min kortare än sist.

Jag är ensam

Jag är ofta ensam i min löpning. Ofta ensam i min träning. Ensam med mina tankar. Ensam med mina texter. Det finns inte så många människor omkring mig som jag pratar om löpning med.

Även fast jag har vänner och en hel familj omkring mig så är jag ofta ensam med min löpning. Ensam som så många andra löpare är.

Det är en ensamhet som bryts vid tävlingar, jippon och klubbarrangemang. Som idag. Idag var jag inte ensam. Idag var det väldigt många vänner omkring mig. Vänner som skojade, skattade och berättade om sina löparminnen.

Löparminnen som ofta upplevs tillsammans med tusentals andra människor, men som ändå upplevs i en ensamhet där ingen delar exakt samma upplevelse. Upplevelsen är individuell och gör dig ensam.

Idag sprang jag Vallentuna Friidrotts öppna klubbmästerskap i terränglöpning nere vid Vallentuna IP. Där var jag inte ensam. Där var jag tillsammans med många andra löpare, och efter att ha sprungit 7.8 km terränglöpning i 4:24-fart åkte jag hem med en härligt positiv känsla i kroppen.

En härligt positiv känsla som bottnar i mina upplevelser, men det är inte säkert att andra känner lika dant. Andra kanske känner någonting annat. Här blir jag återigen ensam. Ensam med mina upplevelser. Ensam med min löpning.

Att se sitt liv genom träningsveckor

Så sitter jag här igen. Precis som förra veckan sitter jag här igen och skriver samtidigt som övriga familjen tittar på Gladiatorerna, och precis som förra veckan lägger jag snart en träningsvecka bakom mig. Allt är sig likt. Tiden som passerar genom mitt liv är sig lik, vecka efter vecka.

Vecka efter vecka lägger jag träningsveckor bakom mig. Träningsveckor som kan se lite annorlunda ut, men som samtidigt ser förvånansvärt lika ut. Ofta är det endast nyanser som skiljer dem åt.

Min träningsvecka började i måndags med ett långpass över 20 kilometer i 5:22-fart. Ett skönt pass i ganska behaglig fart där jag på slutet kände att det var länge sedan jag sprang så långt som 20 kilometer.

I onsdags fortsatte min träningsvecka med ett distanspass över 15 kilometer i 5:01-fart. Ett pass där planen var att öka ett par kilometer mitt i passet, men jag hade inte psyke till det. Det blev 15 kilometer i jämn fart.

Onsdagens uteblivna fartökning gav mig lite dåligt samvete, så i fredags bestämde jag mig för att springa en snabbdistans. Efter 3 km uppjogg sprang jag 6 kilometer i 4:28-fart för att sedan avsluta med 3 km nerjogg. Som vanligt kändes allting mycket tyngre än vad jag kan minnas att det någonsin har gjort tidigare. Jag förstår att känslan hänger ihop med en lite sämre fysiskt, men förhoppningsvis hänger känslan också ihop med en väldigt dålig psykisk motivation.

Idag är det lördag, och precis som förra lördagen sitter jag alltså här och skriver samtidigt som familjen tittar på Gladiatorerna. En träningsvecka har passerat genom mitt liv, och precis som förra veckan kan tiden i mitt liv sammanfattas med en träningsvecka som jag snart ska lägga bakom mig. En träningsvecka som tillsammans med morgondagens planerade långpass kan summeras som en träningsvecka som är förvånansvärt lik andra träningsveckor. En träningsvecka över 67 kilometer där endast nyanser skiljer den från andra träningsveckor.

Nu är det slut med flumlöpning

Det är väldigt mycket ”feeling good löpning” för tillfället. Överallt tränas det i snygga träningskläder utan ambitioner och målsättningar. Överallt finns det löpare som håller på att flumma runt i skog och mark. Löpare som är livligt påhejade av diverse flum-löparbloggar.

Jag har själv flummat runt i träningskläder. Hela vintern har jag flummat runt, men idag var det slut med det. Idag blev det 5*800 meter på bana i överfart med lång vila. Det är så långt ifrån flumlöpning i skog och mark man kan komma.

Inför passet hade jag en plan, en målsättning, en plats och en exakt distans. Allt uppmätt, beräknat och klart. Planen var 3:45-fart, och det betyder exakt 3:00 min per 800-ing, exakt 1:30 per varv, exakt 45 sek per tvåhundring och exakt 22.5 sek per hundring. Det är bara att springa. Bara att stämma av tempot vid varje hundrametersmarkering. Inget flum alls.

När jag startade första intervallen kände jag direkt att 3:45-fart kommer bli tungt. Insåg att min plan var för ambitiös, och efter första hundrameterspasseringen planerade jag om. Det blev huvudräkning i 3:55-fart på bortre långsidan, och redan vid tvåhundrametersmarkeringen hade jag räknat ut nytt tempo, nya varvtider och nya hundrameterspasseringstider. Inget flum alls.

Tempot på intervallerna blev ca 10 sekunder långsammare än ursprungsplan, men det är bara att erkänna. Jag är inte där för tillfället, men snart, snart är jag där. Jag ska bara träna lite först. Efter lite träning ska tempot bli 10 sekunder snabbare per 800-ing. Minst.

Tempot på intervaller blev 3:54 – 3:58 – 3:54 – 3:56 – 3:56 med gåvila som varade mellan 3:30-4:00 minuter.

ASICS - GO RUN IT

Följer ni ASICS nya utmaning på Runners World? Den som heter ASICS - GO RUN IT. Jag följer den. Jag tycker den är intressant. Intressant ur flera perspektiv.

Det mest logiska perspektivet är om ASICS-utmanarna ska klarar av sina målsättningar. Klarar de av sin utmaning? Det är spännande att följa deras träning där förväntningarna byggs upp. Sedan ska allt avgöras. En dag. Ett lopp. En målsättning. En tid. Vinna eller försvinna, samtidigt som 1000-tals läsare följer dramat. Tufft läge.

Jag har själv bloggat några år så jag vet hur det känns. Jag vet hur det känns när läsare känner igen mig. Jag vet hur det känns när läsare kommer fram till mig och önskar mig lycka till. Jag vet hur det känns när läsare förväntar sig resultat. Dock kan min erfarenhet och publicitet inte jämföras med den publicitet som ASICS-utmanarna får.

Hur går det då? Jag tycker det går bra. Lite skavanker på några av utmanarna, men de som sprang Premiärmilen klarade den ganska bra. Man ska veta att Premiärmilen är ett ganska tungt lopp där banan inte alls lika snabb som vissa vill ge sken av, och det är ingen katastrof att missa lite där. Det har jag också gjort. Ska dock bli kul att se hur det går för utmanarna när de senare springer Stockholm Marathon.

En utmaning som jag tror att man lätt kan glömma är LG Skoogs utmaning. Utmaningen där han som coach måste balansera rehab och träning för de som är lite skadade. En aspekt inom löpningen som kanske är den svåraste aspekten. Att träna i medgång är enkelt. Att träna i motgång är svårt.

Hur hårt kan LG Skoog coacha? Hur hård belastning tål adapterna? Hur gasa och bromsa samtidigt? Jättesvåra frågor. Utmanande frågor. Frågor som är roliga för oss läsare att följa, men ett tufft läge för LG Skoog.

Själv har jag inte ett lika tufft läge. Jag har inte 1000-tals läsare så jag kostade på mig en vilodag igår. Det var ingen som märkte det, och idag sprang jag ett distanspass över 15 kilometer i 5:02-fart, fast det var väl ingen som märkte det heller.

Jag glömde att stanna

Jag börjar komma igång. Det börjar kännas bättre. Jag ser ljuset i tunneln. Jag hoppas bara att det är rätt ljus jag ser, och att det inte är tåget som kommer. Det skulle ju kännas lite dumt.

Fast det är ju klart. Jag känner mig redan lite dum. Jag känner mig dum för att jag har räknat fel. Huvudet var inte riktigt med i lördags när jag sprang 5000 meter på bana. Det hela är så dumt att jag sprang 200 meter för lång. Jag sprang 13 varv istället för 12.5 varv. Jag glömde att stanna. Ja, vad säger man. Det man inte har i huvudet får man ha i benen, men jag tar det positivt. Jag menar, i och med detta ökade snittfarten från 4:22 min/km till 4:12 min/km, och det känns ju bra. Det där ljuset i tunneln blev genast lite starkare.

Lite kläder jag köpte på ASICS idag.
En åtsittande T-Shirt och Split shorts.

Ja, ja. Den där fadäsen med varven ligger bakom mig, och idag tog jag nya tag. Ny friska tag som blev 4-min intervaller med löpvila som fördelades jämt över ett 15-km pass. Det blev totalt 7 stycken 4-min intervaller i en fart av ca 4:20 min/km. Löpvila i strax över 5-fart. Summerat blev det 15 km i 4:52-fart.

De här långa fartleksbetonande intervallpassen känns bra. Det känns som att de ger löpstyrka. Det känns som att de ger starka ben. Det känns som att jag tänkte springa den här typen av pass ett par veckor till innan jag går över till mer riktiga intervaller i högre fart, för att sedan formtoppa inför någon tävling.

Som jag sa. Jag ser ljuset i tunneln. Jag hoppas bara att det inte är tåget som kommer. Ett tåg som ger mig någon skada.

Mina hjärtan

Ett gott hjärta. Det är bra att ha. Ett friskt och starkt hjärta som vill alla väl. Det är ett hjärta jag gillar.

 

Markus Torgeby skriver om Löparens hjärta. Det skriver han om i sin nya bok. Vad Löparens hjärta betyder får ni fråga någon annan om för det vet inte jag. Jag vet inte det för jag har inte läst boken, och ska jag vara helt ärlig så är jag måttligt intresserad av att läsa boken. Detta för att jag har svårt att relatera till en person som bor ensam i en kåta i flera år. Jag har också svårt att relatera till en person som sover under ett träd ute på Gärdet natten innan en TV intervju i en morgonsoffa. Fast det är klart, det kanske är det som gör honom intressant. Dock kan jag relatera till 5000 meter på bana på tiden 21:50 för det sprang jag igår. Det gillade mitt löparhjärta.

 

En bild på mig och mitt "Rebel Heart" från sommaren 2014
och en konsert med Rolling Stones

Madonna sjunger om ”Rebel Heart”, vilket också är namnet på hennes nya skiva. Det är en bra skiva. Det vet jag eftersom jag har skivan. Jag har också fyra biljetter till Madonnas konsert i Stockholm senare i höst. En biljett till mig, en till min fru, och två till mina barn. Det gillar mitt ”Rebel Heart”.

 

Min fru och mina barn är också mina hjärtan, och här inser jag att jag har väldigt många hjärtan, eller det kanske är så att jag har ett stort hjärta som allt får plats i. Det är tur att löpningen ger mig ett stort och starkt hjärta så att jag orkar och kan bära med mig allt det goda. Allt det fina. Allt det jag tycker om.

Pep-skitsnacket, behövs det?

OK, handen på hjärtat. Vi gör det alla. Jag gör det. Du gör det. Vi gör det. Alla delar ut lite pep-skitsnack hit och dit.

Jag tror ni vet vad jag menar. Jag menar bortförklaringarna någon annan hittar på åt en efter en misslyckad tävling. Bortförklaringar som ofta hamnar i kommentarsfältet kring en misslyckad tävling. Bortförklaringar som ”Hade det inte regnat så hade du sprungit minst en minut snabbare”. Detta sagt även fast loppet gick på asfalt och att det i själva verket inte regnade så mycket och att det svalkande regnet också kanske verkade positivt på prestationen. Svårt att veta.

Jag förstår att pep-skitsnacket finns, och jag förstår att vi som ger lite pep i en motgång bara vill väl, men fungerar det? Fungerar det på dig?

På mig fungerar det inte. Jag blir inte gladare av det. Det kan nog ha att göra med att jag anser att jag inte bara är ansvarig för mina framgångar, utan att jag även är ansvarig för mina motgångar. Jag anser att jag alltid kunde ha tränat lite till.

Fast det är klart. Jag är inte så säker på att jag hade blivit gladare av motsatsen. Jag hade nog inte blivit gladare av ”Ja, nu var du bra dålig. Överraskande dålig. Du som har bloggat så mycket om hur bra du är borde prestera bättre. Du är ju helt kass”.

Vad ska vi dra för slutsats av det här då? Ja, säg det. Kanske att pep-skitsnacket behövs. Även fast vi alla vet att det inte stämmer. Vi behöver höra lite lögner bara för att må bra.

Efter dagens pass så letar jag febrilt efter lite egna bortförklaringar. Jag behöver det. Jag behöver det för att må bra. Jag behöver det efter att ha sprungit 5000 meter på bana på tiden 21:50 och inser att jag inte är så mycket bättre. Jag ska bli bättre, men just nu är det inte så mycket bättre.