Icebug24 (där en ås är ett berg)

När jag kom upp till Hemavan var planen att inte starta på Icebug24. Dock tog jag med mig all utrustning (utom stavarna) för jag tänkte att jag kanske kunde hitta en lösning tillsammans med arrangörerna där jag kunde starta, och eventuellt bryta loppet om jag fick ont i min höftböjare och/eller sätesmuskel.

När jag pratade med tävlingsledningen visade det sig att jag kunde starta och bryta loppet om jag ville. Dock med löftet att om jag bestämde mig för att bryta loppet skulle jag göra det i närheten av en väg, eller i tältlägret som fanns beläget efter 20-30 kilometer. Tävlingsledningen var väldigt noga med att ingen fick lämnas ensammen på fjället.

Jag och mina lagkamrater tyckte att tävlingsledningens krav lät helt självklara, så det var inte svårt att ställa upp på deras krav. Då var det bara att packa ryggsäcken, planera vägvalen och ladda upp, för nu skulle jag helt plötsligt starta.

Planering av vägval och vilka kontroller vi skulle satsa på

Efter en lång natt, en rejäl frukost, en rejäl lunch och en lång bussresa till startplatsen samlades startfältet bakom startlinjen.

När starten gick började vi sakta röra oss framåt, och efter ca 200 meter började det gå uppåt, sen gick det ännu mer uppåt, och efter en lång stund befann vi oss på en platå, och bredvid oss till höger fanns en liten höjd som kunde se ut som en ås.

Det kan också vara så att jag, och de flesta andra, ville att det skulle vara en ås eftersom det stod i beskrivningen av kontrollerna att första kontrollen skulle ligga på en ås.

Jag innan start

Dock stämde det hela inte riktigt. Det låg ett berg bredvid, och de berget fanns inte med på kartan. Det betyder att kontrollen inte låg där vi var, den låg uppe på åsen, eller berget, eller vad man nu vill kalla det för. Här var tydligen dimensionerna lite annorlunda, här var tydligen en ås ett berg.

När vi senare kom upp på åsen (berget) hittade vi den första kontrollen, och då hade vi tagit ca 300 höjdmeter på kort tid (det var ingen dålig ås). Från den första kontrollen såg vi också fjället som bredde ut sig. Det var en mäktig syn, och nu kändes det att vi var igång.



Jag och näcken som spelade vid vår fjärde kontroll (14)

Jag måste här erkänna att det inte blev så mycket löpning. Det blev mest löpning i nedförsbackarna för långa sträckor var nästan helt omöjliga att springa. Underlaget var väldigt ofta stenskravel, knähögt ris, myr och sumpmark. All löpning (gång) genomfördes till 100% helt obanat. Jag kan inte påminna mig om att vi någon gång sprang på en stig.

Tältlägret där det fanns varmt vatten, korv, smörgåsar, etc, etc

Efter 1360 höjdmeter, efter 30 kilometer, efter 5-timmar och 45-minuter bestämde jag mig för att bryta Icebug24.

Som överenskommet med tävlingsledningen bröt jag i tältlägret. Jag hade börjat få känningar överallt. Det var inte värt att fortsätta, och med tanke på vad mina lagkamrater berättade om fortsättningen så var mitt beslut ganska klokt. De sista 18 timmarna var tydligen grymma.

Petra Månström var också en av deltagarna, och hennes berättelse hittar ni här.

Svåra beslut

Ibland kan det vara svårt att ta belut. Vid svåra beslut kan det till exempel finnas en konflikt mellan vilja och logik. Logiken säger en sak, men viljan att göra någonting annat kan vara väldigt stark. Det är inte heller ovanligt att det ligger mycket tid och pengar investerat, vilket också kan påverka.

När man står inför ett svårt beslut kan ett alternativ vara att chansa, dvs man väljer det alternativ som man vill, men som strider mot logiken, och sen hoppas man på att det ändå ska gå bra. Går det så går det, och går det inte, så går det inte.

Om man bortser från vilja, och bara ser till logik, kan ett beslut framstå som ganska självklart. Att chansa kan också framstå som väldigt dumt.

Jag har beslutat mig för att inte springa Icebug24 den 27-28 juli. Det var ett svårt beslut, men jag kan inte springa. Jag har en känning i höftböjaren och sätesmuskeln. Det känns inte mycket. När jag går känns det inte alls, och när jag springer kanske det känns 3 på en skala mellan 1 och 10, men det räcker.

Under 24 timmar fjällöpning kommer det säkert att bli värre, och i det här fallet kan jag inte chansa. Om jag tvingas bryta måste mina lagkamrater också bryta, det vill inte jag, men så är reglerna. Beslutet är enkelt, men svårt att förlika sig med.

Dock kommer jag att resa till Hemavan i morgon. Det betyder att det troligtvis blir tyst här på bloggen i några dagar, för internetuppkoppling och dator räknar jag inte med att hitta.

Fjällöpning mellan Storulvån-Ulvåtjärn

I gårdagens inlägg visade jag bilder, och berättade lite om mitt första träningspass uppe i Jämtland (Storulvån). I det här inlägget tänkte jag visa bilder och berätta lite om mitt andra träningspass där jag sprang sträckan Storulvån-Ulvåtjärn-Storulvån.

Det här passet sprang jag i lite mer höglänt terräng. Det var också ett lite tuffare pass som bland annat innhöll en uppförslöpa på ca 2 kilometer för att komma upp på fjället.

En väl markerad vandringsled ger trygghet.

Att springa uppe på fjället, ovanför trädgränsen, är lite speciellt. Jag möttes av tystnad, vind, och en väldigt sval och friskt luft. Den kalla sommaren har gjort att det ligger relativt mycket snö kvar uppe på fjället. 

Uppe på fjället på väg mot Ulvåtjärn

Efter ca 4 kilometers löpning tornade fjällmassivet "Sylarna" upp sig bakom Stor-Ulvåfjället. Tyvärr skymde molnen de spetsiga topparna, men det var ändå en mäktig syn.



Fjällmassivet Sylarna

Som bilden ovan visar ligger det stora snöfläckar kvar lite överallt. När jag tog bilden noterade jag inte snön i förgrunden.

Tyvärr kunde jag inte vika av mot Sylarna

Det var enkelt att hitta. Det var bara att följa markeringarna och skyltarna. Tyvärr kunde jag inte springa till Sylarna, även fast jag var väldigt frestad.

Slutmålet. Ulvåtjärn med den lilla rastplatsen
(i mitten till höger i bild), och vadstället till vänster i bild.

Ulvåtjärn är en mindre rastplats som ligger mitt i mellan Storulvån och Blåhammaren. För att ta sig över bäcken som syns i bilden ovan måste alla vada genom det iskalla vattnet. Vadstället ligger till vänster i bild.

På väg tillbaka mot Storulvån med bergmassivet Sylarna bakom mig.

Vid Ulvåtjärn vände jag och sprang tillbaka mot Storulvån. Totalt blev det 12 kilometer härlig fjällöpning.

Fjällöpning på leden mellan Storulvån-Gåsen

Jag har varit i Jämtland några dagar och fjällvandrat (dagsturer) med familjen. Utöver fjällvandringen hann jag också med ett par lättare träningspass, och i det här inlägget delar jag med mig av några inspirerande löparbilder. Bilderna är tagna på det första passet som jag sprang på vandringsleden mellan Storulvån och Gåsen.

Passage över Storulv-ån, på en hängbro som gungade  rejält.
Berget Getryggen syns i bakgrunden

Jag sprang inte hela leden från Storulvån till Gåsen utan jag nöjde mig med att springa de fyra första kilometrarna för att sedan vända och springa samma väg tillbaka.

Passage över våtmark med berget Getryggen i bakgrunden

Fördelen med att springa på den markerade vandringsleden var att det alltid låg en spång över de våtare partierna. Då slapp jag bli våt om fötterna....

Uppe på fast mark igen.....

Underlaget var till största delen upptrampad stig och det var relativt lättsprunget, förutom en del backar.....

Storulv-ån med berget Getryggen i bakgrunden

Vid ett par tillfällen vek jag av från den markerade vandringsleden för att springa bredvid Storulv-ån till ljudet av det forsande vattnet. Ljudet tillsammans med de omgivande bergen var väldigt inspirerande.

Ute i öppnare terräng igen.....

Det här var ett av de mest fantastiska pass jag har sprungit, och för er som inte har sprungit i fjällen så rekommenderar jag starkt en resa dit för ett par dagars fjällöpning. Det är värt besväret.

Imorgon tänkte jag dela med mig av bilderna jag tog på mitt andra pass som jag sprang på vandringsleden mellan Storulvån och Ulvåtjärn. Det var också en riktigt fin löpning som jag, till den största delen, sprang i lite mer höglänt terräng ovanför trädgränsen. Passet innehöll en fantastisk vy över bergmassivet "Sylarna", och jag sprang bredvid och över stora "snöfläckar" som låg kvar efter den senaste vinter.

Strategi på Icebug24

Jag har ingen erfarenhet av ultralopp. Den längsta sträckan jag har sprungit är 42 195 meter, och den längsta tiden jag har sprungit är 4:45. Att springa ett 24-timmarslopp är helt nytt för mig. Hur ska jag hantera ett lopp över 24 timmar?

När det gäller strategin förlitar jag mig på mina lagkamrater. De har sprungit ultralopp tidigare. De har till och med sprungit flerdagarslopp. Det känns tryggt. Bara jag hänger med efter 10 timmar, efter 12 timmar, efter 14 timmar...... Jag vill inte vara den som bromsar de andra, för det skulle inte kännas bra.

Att springa väldigt långsamt är självklart. Att gå i uppförsbackarna tycker jag också är självklart. Jag har också läst någonstans att på ett 24-timmarslopp är det vanligt att man man springer i 55 minuter, vilar, äter och pysslar med utrustning i 5 minuter. Var tredje, eller var fjärde timme, tar man dessutom 5-10 minuter längre paus för att äta lite ordentligare. Det kanske är en bra strategi. Vi får se vad mina lagkamrater tycker.

Jag ska åka bort några dagar nu, dock inte till Hemavan för dit åker jag nästa helg. Även denna gång vet jag inte om jag får tag på en dator, men hittar jag en dator uppdaterar jag här.

Packlista inför Icebug24

När jag och mina lagkamrater springer Icebug24, den 27-28 juli, ska vi vara förberedda på allt. Vädret kan variera mellan högsommarvärme, sol, regn och snö. Blir någon skadad på fjället måste vi kunna hantera det. Vi måste också kunna härda ut oväder, och klara oss en natt eller två om det behövs.

Arrangörerna kräver att varje person (och lag) har en hel del utrustning med sig, och i dag provpackade jag min ryggsäck med all utrustning. Tanken är att ha med mig så lite som möjligt vilket betyder att jag satsar på att ta med mig den obligatoriska utrustningen, tillsammans med lite extra mat, stavar och ett par mindre klädesplagg.

Jag planerar att starta loppet i terrängskor, kompressionsstrumpor, korta tights, och en kortärmad tröja i funktionsmaterial. Dock är det väldigt väderberoende, och blir det regn så klär jag mig efter det. Förutsatt att vädret är fint är min personliga utrustning (det som är markerat med * är obligatoriskt) följande:

• Långärmad förstärkningströja*, tex fleece
• Kompass*
• Kamera
• Klocka
• Mössa*
• Ryggsäck*
• Underställströja*
• Långa tights
• Handskar*
• Vattenbehållare*
• Vindtät och regntålig jacka med huva och tejpade sömmar*
• Vindtät och regntålig byxa med tejpade sömmar*
• Sovsäck*
• Stavar
• Solglasögon
• Tåstrumpor
• Vindsäck*
• Visselpipa*
• Pannlampa med batteri*
• Mat för 24 timmar på fjället*, (frystorkat, bars, chips, gel, choklad, chokladbollar, etc)
• Vitamintabletter, magnesium, kalcium, etc.
• TrekMates + 5 Heatpack, för att få varmt vatten till maten
• Nödproviant*, tex en bar, Maximpåse etc, som skall kunna visas upp vid målgång

Utöver den personliga utrustningen ovan skall varje lag dessutom bära med sig:

• Karta*, som tillhandahålls av tävlingsledningen
• Sjukvårdsutrustning*, skavsårsmaterial, kompresser, etc
• Vattenfast penna*
• Mobiltelefon med tävlingsledningens nummer förprogrammerade*

Jag kommer säkert på lite mer småsaker innan vi åker, men ovanstående ger en väldigt bra bild av vilken utrustning som krävs på Icebug24.

Att inte vila straffar sig

Att inte vila tillräckligt efter en tävling kan straffa sig. Den läxan har jag lärt mig många gånger. Troligtvis vilade jag inte tillräckligt efter Runrundan innan jag sprang ett lite hårdare träningspass. Det får jag betala nu genom att sätesmuskeln, och musklerna i ryggen värker.

Idag fick jag en behandling av Daniel, och nu känner jag mig lite orolig. Jag trodde att det skulle vara enklare att åtgärda än vad det var. Vi hittade ingen låsning ryggen, och skelettet verkade ligga rätt. Därmot var sätesmuskeln, och musklerna i ryggen väldigt spända, och irriterade.

Efter dagens behandling har jag träningsvila i två dagar, och troligtvis behövs det fler behandlingar innan det är bra. Dock får kommande träningspass avgöra hur vi går vidare.

Livet har sina toppar och dalar

Då är jag hemma igen efter en två veckor lång semesterresa där jag inte hade möjlighet att uppdatera här. Måste dock säga att det kändes ganska skönt att inte ha den möjligheten, för då blev jag tvungen att koppla av från bloggen också, och det behövde jag. Dock har jag tränat. Jag kanske inte har tränat lika mycket som vanligt, men jag har tränat.

Ett pass genomförde jag i tryckande "åskvärme". Det var tungt. Efter 5 kilometer i 5-fart var jag tvungen att gå, och det kändes inte kul. Där fick sig mitt självförtroende "en liten törn". Tänkte att jag aldrig kommer klara av att springa en mara igen.

Tänkte också att det bara var en vecka sedan jag sprang en halvmara i 4:19-fart, och då kändes det lite bättre. Tänkte att jag inte ska tänka så mycket, för då kan jag lätt tänka fel.

Andra träningspass gick bättre. Jag sprang ett pass över 12 kilometer där jag började med 6 kilometer i 4:30-fart, för att sedan avsluta med 6 kilometer på 4:13 - 4:11 - 4:14 - 4:05 - 4:08 - 4:03. Jag hade en bra känsla genom hela passet, och efter det passet tänkte jag att sub 3 på maran inte kan vara så svårt. Livet har sina toppar och dalar.

Jag har också fått en mindre låsning i ryggen, och det oroar mig. Jag har inte kunna träna för fullt sen i torsdags, och jag behöver hjälp av en naprapat eller en kiropraktor för att bli bra. Att hitta en naprapat eller en kiropraktor, som inte har semester, är ungefär lika svårt som att springa sub 3 på maran.

Efter ett antal telefonsamtal visade det sig att Daniel, som driver kliniken "Din Naprapat", har möjlighet att hjälpa mig redan i morgon. Förhoppningsvis går allt bra, för jag börjar bli sugen på att springa fort....

Semester

När det här inlägget publiceras är jag på semester. Jag vet inte om det finns en dator där jag befinner mig, men får jag tag på en dator uppdaterar jag här.

Efter en väldigt rolig vår och sommar, där jag började med att springa London Marathon, för att sedan persa på Arenamilen, springa Stockholm Marathon som farthållare, komma trea och persa på Itrimloppet och sätta nytt pers på halvmaradistansen, har jag bestämt mig för att ta det lite lugnare med löpningen ett par veckor. Jag tror att kroppen behöver återhämta sig.

Jag vill också passa på att tacka alla för att ni har visat ett sånt stort intresse, och delat med er av er själva. Det är jättekul att skriva den här bloggen när jag får en sån fin response från er.

Vi hörs om ett par veckor! Ta hand om er nu, och ha en riktigt skön semester!