Medicinen mot att känna sig fet, trött, kletig och äcklig

Kom hem efter jobbet och kände mig fet, trött, kletig, äcklig och sunkig. Kände mig som skit, och medicinen mot det heter löpning. Det vet vi sen gammalt. Det vet vi av erfarenhet. Den gammal erfarenheten säger att det är när man känner sig som skit man ska ut och träna löpning. Det är då man ska stänga av känslorna och byta om till träningskläder och ta det svåra steget över tröskeln, och ut i kylan och frysa.

Här i Stockholmsområdet är det inte bara kallt utan det är också snöslask. Så där slafsigt och halt så att skorna släpper lite vid frånskjutet på varje steg. Jag tror ni vet. Jag tror också att ni vet att allt blir lite extra jobbigt då.

I början av ett sånt där grispass känner man sig alltså fet, trött, kletig och äcklig samtidigt som man springer och fryser i slafsigt snöslask. Men, nu är det så att även fast det känns så där dåligt innan och i början av passet så är medicinen mot att känna sig så där grisig och dålig just löpning. Det är liksom bara att ta sig igenom det för det känns ju så mycket bättre efteråt, och det är ju just det vi vet sen gammalt.

Det verkar också som psykvården nu rekommenderar träning och löpning till de som lider av lättare depressioner. Det är bra. Det gjorde man tidigare också. Typ på 40, 50 och 60-talet. Alltså innan antidepressiva medel gjorde intåg i dagens samhälle, för när de kom så slutade man att rekommendera motion och träning till de som led av lättare depressioner. Det fanns ju lite mer pengar att hämta i antidepressiva medel så då tog de över, men nu verkar det som att man ha hittat en medelväg med både mediciner och motion. I alla fall för de lite svårare fallen, och det är bra.

Mitt grispass blev 12 km löpning i snöslask och efter det mådde jag som en prins. Här behövs inga mediciner. Behövs bara träning. Bara löpning. Löpning.

Vi vet att Putin vet att vi vet att Putin ljuger

Putin ljög. Tänker på konflikten i Ukraina och när ryska trupper gick in i de östra delarna samtidigt som Putin hävdade att rysk trupp inte alls befann sig där. Uttalandet gjordes inför världens media trots överväldigande bevis för att rysk trupp befann sig i Ukraina. Putin ljög alltså.

Putin vet att Putin ljög när han förnekade att rysk trupp var i Ukraina. Vi vet också att Putin ljög. Putin vet att vi vet att Putin ljög, men ändå så fortgår det och det är ingen som kan göra någonting åt det. Det är helt enkelt så det går till idag. Politiska ledare uttalar lögner som regimtrogen media exponerar samtidigt som en påverkningskampanj med lögnen som grund etableras i sociala forum. Ja, så är det med den saken och det hela blir såklart obehagligt när sedan desperata svenska debattörer använder ljust påverkningskampanjerna för att stärka sin egen argumentation.

Det känns väldigt obehagligt när svenska politiker sprider, hänvisar till, och använder tex Sputnik eller Egor Potolov som källa för sina diskussioner. Det är så uppenbart att de driver en agenda, en rysk agenda som går ut på att splittra, sprida osäkerhet och förvirra så mycket som möjligt. Bland annat genom att bekräfta debattörer som ständigt hävdar att Sverige faller sönder (trots att det finns en mängd rapporter om motsatsen).

Det hela är så konstigt för om vi vänder på det så finns det inga svenskar i Ryssland som gör samma sak. Det finns inga svenskar i Ryssland som sitter och eldar på splittring i deras inrikesdebatt. Det finns ingen som gör det, men i Sverige är det helt normal att Egor Putilov och Sputnik eldar på splittringen. Det är till och med så accepterat att debattörer i sin desperation efter argument använder det som källa för att stärka sin egen åsikt.

Snart är det 2018 och valår, och då ska det bli väldigt intressant hur det här fenomenet tar fart. För det kommer det göra. Mer än någonsin, men vi måste också tänka på att vi vet att Putin ljuger. Vi måste tänka på att vi också vet att Putin vet att vi vet att Putin ljuger.

Det viktigaste är att ha roligt

Just nu pågår Europamästerskapet i discodans för fullt nere i Minsk i Vitryssland. Idag klockan 13:45 tävlar min yngsta dotter för Sverige. Hon tävlar i klassen ”Small Group Children”, och hon är 11 år.

"- Det viktigaste är att du har roligt", säger vi till henne. Vi säger det nästan varje dag. Vi säger det för att vi verkligen vill att hon ska ha roligt, och inte känna någon press från omgivningen. Att hålla dottern borta från för mycket press och fokus samtidigt som det genomförs en EM-satsning är faktiskt inte så lätt. På något vis så bagatelliserar vi något som är väldigt stort. Allt för att det viktigaste är att hon ska ha roligt.

Jag tänker ofta på hur hon som 11-åring upplever det hela, och uppriktigt sagt så tror jag inte hon förstår vad hon gör. Hon förstår inte hur stort det är. Hon bara kör. Hon bara kör utan vetskap om hur EM-satsningen påverkar våra liv. Hon bara kör utan vetskap om hur vi har anpassat vårt arbete och vår fritid efter hennes träning. Det är lika bra att hon inte vet det, och så länge hon har roligt så kommer vi fortsätta med det.

En gång frågade min 11-åriga dotter hur mycket dansen kostade. Hon berättade att hon hade hört av en danskompis att dansen kostade 10 000 kr per år. Jag smålog och sa att hon inte skulle tänka på det. Jag sa att så länge vi har roligt så ska vi dansa. Att den egentliga kostnaden är ca 100 000 – 150 000 kr per år håller vi för oss själva. Det är ju inte viktigt. Det viktigaste är ju att hon har roligt.

Igår kom ett antal bilder på Facebook från deras sista träning nere i Minsk i Vitryssland som de gjorde på tävlingsarenan, på tävlingsgolvet, framför läktarna och i den rätta miljön. Senare kom också fina bilder och liveinspelningar från invigningen när de gick i en ”flaggparad”. Det hela påminde lite om OS-invigningen och dess inmarsch med all pompa och ståt. Det såg ut som de hade roligt, och det är i alla fall det som är det viktigaste.

Sveriges Television spelar också in en dokumentär om min dotter och hennes discogrupp. Ni kommer alltså under våren att få se lite av hur hon och hennes danskompisar tränar, tävlar och tänker. Ni kommer få se det på TV, men det kan jag återkomma till senare, för det är ju inte viktigt. Det viktigaste är ju att hon har roligt. Det viktigaste är att min 11-åriga dotter har roligt när hon idag representerar Sverige i Europamästerskapet i discodans.

Flickan från lotusfälten

”Mina klasskompisar blev ihop och gjorde slut, stod och hånglade i korridorerna och smygrökte bakom skolan. Jag ägnade varje rast åt att repetera det jag redan kunde utantill och hade pluggat in under flera veckor”.  Stycket är ett citat från Linn Heeds självbiografi "Flickan från lotusfälten", och det var jag som smygrökte bakom skolan (och de som hånglade i korridorerna var Pernilla och Göran).

Flickan från lotusfälten heter en nysläppt bok som handlar om adoption, om att söka efter sina biologiska föräldrar, om att utvecklas som människa, och är skriven av Linn Heed som mest är känd som Aftonbladets sex-och relationsrådgivare.

Boken är en mycket personlig skildring av Linns barndom, uppväxt och sökandet efter sina biologiska föräldrar i Sydkorea och berör mig mycket då Linn och jag gick i samma klass i högstadiet.

Linn Heeds självbiografi "Flickan från lotusfälten"

Jag blir berörd när Linn beskriver hur hon tänkte som högstadieelev. Hur hon pluggade. Hur hon upplevde sin barndom, sina klasskamrater, och hur hon såg på tillvaron. Hur hennes självkänsla byggde på prestation och goda studieresultat. Jag minns Linn och hennes personlighet men jag hade ingen aning om vilka tankar hon bar på, och det är dessa tankar som berör mig när jag läser hennes bok.

Jag köpte boken och läste ut den samma dag. Boken är lättläst och jag rekommenderar er alla att läsa den. Jag rekommenderar er alla, inte bara adopterade, att läsa boken då den ökar empatin och möjligheten att förstå olikheter. När jag gick i högstadiet hade jag till exempel ingen aning om hur olik oss andra hon kände sig som adopterad. Jag förstod aldrig det. Jag reflekterade aldrig över det, och därför tror jag det är jättenyttigt för mig som förälder att läsa boken och samtidigt reflektera över de skillnader som finns mellan mina barn och deras kompisar.

Jag har läst boken. Jag har reflekterat. Nu tycker jag att du ska läsa boken. Nu tycker jag att du ska reflektera.

Löpning, fasta och ätstörningar

Jag har börjat fasta. 2 dagar per vecka fastar jag 24 timmar i sträck utan att äta någonting. Jag dricker då bara vatten och kaffe. Sen jag började fasta har jag också börjat förstå anorektiker eller andra med ätstörningar. Jag förstår dessa människor då jag efter 24 timmars fasta ska börja äta igen. Det är svårt. Det är ofta svårare att börja äta igen än att fortsätta svälta sig själv. Svårare då det både finns fysiska och psykiska barriärer att ta itu med.

Efter 24-timmars fasta känns kroppen ”renad” från diverse skräpmat och slaggprodukter. Kroppen känns ungefär som efter ett långpass löpning över 30 kilometer i stegrande fart. Kroppen känns fräsch. En fräsch känsla som jag vill bevara. En känsla som jag förstår att anorektiker också kanske vill bevara. Allt för att vi inte har ätit.

Mitt under en fasteperiod är det också skönt att träna löpning. De träningspassen känns ofta lätta. Det går fort. Kroppen flyger fram och det spär på den positiva känslan av att inte äta. Inser att en anorektiker också kanske kan uppleva det så.

Nu är inte jag anorektiker och jag vet att jag efter en fasteperiod måste äta för att orka, för att kunna tänka och för att fungera som människa, men jag är inte redo att börja äta vad som helst, utan jag är redo för att ladda upp med nyttig mat. Efter fastan brukar den första matbiten bli en frukt. En banan eller ett äpple. Någonting lätt och fräscht, och även här inser jag att mitt beteende påminner om en anorektikers. Det är här jag förstår att det efter 24-timmarsfasta inte går att äta skräpmat som till exempel hamburgare eller pizza. Kroppen vill inte ha det, vare sig psykiskt eller fysiskt. Det är här jag förstår att det finns barriärer mot att äta som jag aldrig tidigare har fått konfronteras med.

Förutom att min 24-timmarsfasta är bra för vikten och löpformen så har fastan gett mig insikter som jag inte trodde att jag skulle få när jag började fasta. Insikter som på ett oväntat sätt har vidgat mina vyer. Vyer som i framtiden kan vara nyttiga att ha sett. Sett för att förstå. Sett för att växa som människa och öka empatin.

Vinklad och förljugen media, eller inte?

Media ljuger. Sveriges Television ljuger och har en vänsteragenda. Jävla PK-media. Ord och gnäll som vi ständigt överöses med via sociala forum, men är det så? Är det så att media ljuger bara för att en reporter inte alltid rapporterar hela bilden? Låt mig förklara.

Jag har under många år skrivit en löparblogg och när jag gjorde det lärde jag mig en hel del om att skriva texter. Jag lärde mig bland annat att det i princip är omöjligt att ge hela bilden av ett träningspass varje gång jag skrev om ett träningspass. Jag lärde mig här att jag var tvungen att välja vad jag skulle fokusera min text på, annars blev det för rörigt, komplext och långt. Vad jag sedan valde att fokusera på kunde bli lite vad som helst.

Det här med att välja vad man ska fokusera på kanske blir enklare att förstå om vi jämför med att rapportera om en bilolycka för även här finns det många möjliga infallsvinklar att rapportera om. Till Exempel:

• Vinkel 1: Blixthalkan under hösten är förrädisk och man måste ta det försiktigt. Framöverallt vid broar och viadukter, bla, bla, bla…… och sen fortsätter artikeln i samma stil och informerar om halka.
• Vinkel 2: Det är alltid män som krockar med sina bilar. I 9 fall av 10 så är det en ung man som kör över sin förmåga. Unga män är en trafikfara för enligt statistiken, bla, bla, bla...... och sen fortsätter artikeln i samma stil och informerar om att unga män är involverade i olyckor mer än genomsnittet.
• Vinkel 3: Föraren i den lilla Ford Fiestan skadade sig ordentligt men den andra föraren som körde den stora fina Volvobilen klarade sig utan skador tack vara Volvos fina säkerhetsarbete. Volvo har en tradition av att arbeta med säkerhetsarbete, bla, bla, bla....... och sen fortsätter artikeln i samma stil och informerar om säkra bilar.

Som ni märker finns det olika saker (vinklar) att skriva om vid en bilolycka och det är omöjligt att skriva om allt. Det är omöjligt att ge en fullständig bild av olyckan, och därför väljer reportern en vinkel som är gångbar eller stödjer någonting större, och det betyder så klart inte att reportern ljuger bara för att vinkeln inte stödjer eller ger exakt den bild av händelsen som varje läsare vill.

Vilken vinkel reportern väljer bygger mycket på var och i vilket sammanhang artikeln publiceras. På min gamla löparblogg kanske jag hade valt att skriva en text om att vi löpare kör mycket bättre än andra. OK, det sista sagt som ett skämt, men ni förstår säkert.

Ni förstår säkert också att alla "invandrarkritiska debattörer" hade varit snabba med att berätta att bilolyckan minsann beror på invandringen och att migrationen inte fungerar (och detta inte sagt som ett skämt).

En sista vinkel kan vara att bilolyckan beror på att många bilförare är stolliga, för idag är alla stollar. Presidenter är stollar. Politiker har blivit stollar, sakkunniga och experter är stollar. Det är bara stollar överallt just nu. Så även i trafiken (fritt tolkat från en kollega).

Ja, det här inlägget drev väl iväg åt ett håll som jag inte hade räknat med men om jag får avsluta med ett någorlunda seriös anförande så måste man så klart ifrågasätta media om media alltid utelämnar en viss vinkel eller en viss aspekt. Jag förstår att man kan bli lite misstänksam på det. Men, att media ljuger. Det anser inte jag. Jag tycker tvärt om.

Jag tycker att många kommer till tals i Sverige och att media som helhet lyckas täcka alla möjliga vinklar en händelse kan ha. Vid enskilda tillfällen kan man så klart undra om alla får vara med och tycka, men som helhet så tycker jag att det fungerar bra.

Krisen i Nordkorea, vår tids Kubakris

Efter dagens kärnvapenprov i Nordkorea har krisen i Nordkorea eskalerat till en nivå som påminner om Kubakrisen på 60-talet, och det betyder att samtliga involverade parter nu måste börja tänka på om de verkligen är beredda att göra allvar av sina tidigare hot om militära anfall, som till exempel USA:s ”Fire and furior”.

Det är enkelt att hota och säga att om du inte gör som jag vill så får det konsekvenser. Det är enkelt så länge det fungerar, men om det inte fungerar så står man lätt där som en ”Pellejöns” om man inte är beredd att löpa linan ut.

I fallet Nordkorea är det svårt för USA att löpa linan ut. Det är svårt då konsekvenserna av ett militärt ingripande är svåra att överblicka. Det handlar inte bara om att Nordkorea eventuellt kan svara med kärnvapen utan det handlar också om att tiomiljonersstaden Seoul ligger inom räckhåll för Nordkoreas 15 000 artilleripjäser (delvis föråldrade) som är uppradat längs med gränsen mellan Syd- och Nordkorea. Här pratar vi ett artilleri (inklusive raketer) som inom 30 minuter kan avfyra 100 000-tals projektiler mot Seoul vilket så klart ger förödande konsekvenser, och så länge den ekvationen inte är löst så kommer vi nog inte se ett fullskaligt amerikanskt militärt ingripande. Det råder alltså lite av en terrorbalans.

Utöver att Nordkorea eventuellt kan svara med kärnvapenmissiler mot USA och Japan (vilket jag egentligen inte tror att de ännu kan) så kan en fullt utvecklad militär konflikt på Koreahalvön också trigga igång andra konflikter i andra delar av världen. Detta då USA:s fiender som tex Iran och delvis Ryssland förstår att USA inte har råd att driva flera stora militära konflikter och då kan både Iran och Ryssland passa på att dra fördel av den uppkomna situationen.

Till exempel kan Ryssland passa på att ta tillbaka delar av Baltikum, vilket finns att läsa i strategiska planer att de efter intrånget i Georgien och Ukraina avser att göra när tid är lämpligt, och en militär konflikt på Koreahalvön kanske skapar just den tidpunkt som Ryssland väntar på.

Alternativet att inte attackera Nordkorea tycker jag i det här läget känns som att ge upp försöken att förhindra Nordkorea från att utveckla kärnvapen för de har verkligen visat att de tänker göra det och att de inte låter någon stoppa dem. Tiden talar här för Nordkorea och en utebliven attack kan sett över en 20-årsperiod ge Nordkorea möjlighet att normalisera relationerna med omvärlden och då har Nordkorea lyckats med sitt kärnvapenprogram.

Vad som händer nu vet vi inte men samtidigt som jag skrev den här texten kommer rapporter om att Sydkorea och USA är överens om ett militärt svara på kärnvapenprovet, och med tanke på vad jag precis skrivit så låter det väldigt oroande men under Kubakrisen på 60-talet så löste underrättelsetjänsten situationen, och det kanske inte är bättre än att vi måste förlita oss till det den här gången också då det verkar som att USA inte kan backa nu utan att visa svaghet. Det kanske är så att hoppet nu står till underrättelsetjänsten som på någotvis kan hitta en lösning.

Varje generation måste försvara sin frihet

För min generation låter det nästan lite konstigt att jag eller mina barn måste försvara min frihet. Det har ju inte jag behövt ta ansvar för de senaste 20 åren. Det var något som mina föräldrar tog ansvar för och behövde göra under det kalla kriget. Mina föräldrar gjorde det fram till 1990-talets början, men sen dess har vi inte behövt ta ansvar för det. Sen dess har det liksom inte funnits något hot att försvara sig mot, men så är det inte längre.

Det är inte så eftersom det i öst nu finns ett Ryssland som vill annorlunda. Ett Ryssland lett av Putin som anser att världen måste ha minst två maktcentrum, för annars blir det fel. Ja, Putin sa faktiskt så i en intervju för ett antal år sedan och jag kan idag inte säga att han hade fel.

Jag förstår precis vad Putin menar. Med ett maktcentrum (tidigare USA) blir den dominerande kraften så stark samtidigt som den starka makten etablerar en struktur som de svagare inte kan rå på. Det blir alltså en obalans som den starkare makten vinner på samtidigt som de svagare får nöja sig med vad de får, eller med vad den starkare makten väljer att fördela till dem. Ryssland bedömer nog här att "det är bättre att vara stark och respekterad än att vara snäll och göra som man blir tillsagd", och jag kan inte klandra dem för det. 

Men, men. Nu finns det alltså inte bara ett maktcentrum längre utan nu finns det två. USA och Ryssland. Eller egentligen finns det nog fem maktcentrum. Dvs USA, EU, Ryssland, Kina och Mellanöstern, där USA och Ryssland är de maktcentrum som visat sig ha störst ambitioner att med militär makt utöka sin politiska makt och sitt inflytande. Här måste alltså Sverige, EU och alla andra länder i varje enskild situation möte upp och försvara sin frihet mot andra, och då främst mot Ryssland i sin ambition att bli en stormakt.

Vid varje enskild möte, militär incident eller vid annan kontakt med Ryssland måste Sverige stå stabilt och möta upp Ryssland utan att vika en tum. Vi måste står starkt, och som ett led i att stå starkt och försvara oss från Ryssland återupptar vi nu mönstringen och militärtjänstgöringen för de som är födda 1999 och senare. Jag tycker det är helt naturligt eftersom jag också anser att världen behöver flera maktcentrum, och med det kommer en viss naturlig anspänning mellan de olika maktcentrumen. En naturlig anspänning som pågått i generationer där varje generation fått försvara sina intressen, och sin egen frihet mot andra.

Sist vill jag också nämna att utöver andra nationer så finns det också religiösa element som vill ta våra fria demokratiska rättigheter ifrån oss. Hur många de är, hur stort de hotet är, och vilka resurser de har vet jag inte. Men vi bör nog vara vaksamma och inte slappna av för de hotet upplever jag kommer smygande på ett annat sätt. Vi är nog också den första generationen som konfronteras med detta. Viktigt här att vi inte etablerar hat och motsättningar, men en större närvaro i till exempel moskeer skulle jag tycka kännas tryggt då jag upplever de religiösa elementen väldigt obehagliga, och för tillfället bekämpas nog de hotet bäst med polis och underrättelseverksamhet.

Är det politiska klimatet tuffare idag än tidigare?

Det kan inte ha undgått någon att det politiska klimatet i världen på senare tid har gått från globalisering, internationalisering och samarbete till ett mer polariserat klimat präglat av motsägelser, protektionism och hot om konflikter.

Om ens politiska erfarenhet inte sträcker sig längre än 20 år tillbaka i tiden kan dagens hårda klimat lätt skrämma och förvirra. Vem har rätt, och vem har fel? Vågar jag säga vad jag tycker? Många har många frågor, och söker många svar.

Om vi ser till historien så måste vi nog gå tillbaka till 70-talet för att hitta en period där politiken präglades av lika stora motsättningar som idag. Då precis som idag var det terrorattacker, sanktioner och kärnvapenhot. Vi i Sverige försökte då precis som idag hålla oss neutrala. Då var det en framgångsrik strategi som vi mer eller mindre glömde bort efter murens fall 1989. Murens fall 1989 kan nu i efterhand också symbolisera startskottet för den efterföljande lugnare politiska perioden som präglades av globalisering, internationalisering och samarbete. En period som de flesta av oss känner igen oss i. En period som för många av oss kändes trygg.

Det här råa politiska klimatet vi ser idag har vi alltså sett förut. Det var under 70- och 80-talet, och vid den tiden fördes debatten hemma i vardagsrummen och i små lokala sammanslutningar som i bästa fall kunde få en text publicerad i en tidning. Vid den tiden var det alltså svårt att nå ut med sitt budskap. I ett försök att nå ut med sitt budskap kunde den lilla sammanslutningen också ge ut en egen liten tidning som ofta trycktes upp på enklast möjligaste sätt i A4-format och i svart/vitt.

Svårigheten att nå ut med sin åsikt och argumentation gjorde att hela det politiska klimatet vid den tiden inte kändes lika hårt och rått som idag. Detta då vi idag enkelt kan nå ut till 10 000-tals läsare med våra åsikter och argument. Vi behöver inte längre en tidning till det samtidigt som de enkla A4-skrifterna nu ersatts av sofistikerade och välskrivna hemsidor, bloggar och andra sociala kanaler.

Mängden samhällskritik och argumentation är alltså lättillgängligare idag än tidigare. Samhällskritik och argumentation som idag också är enklare att manipulera och förvränga än tidigare. Som exempel kan vi använda Trumps uttalande om den svenska migrationen där argumentationen och retoriken mer eller mindre känns desperat. Att använda ett reportage från Fox News som källa är inte riktigt klokt. Det bara är så. En President ska använda sig av andra kanaler för inhämtande av information. Men det absurda stannar inte i att Fox News används som källa utan det hela blir än absurdare när Sverige sedan etablerar en moteld som föringar och undertrycker de problem som faktiskt finns med migrationen.

Som slutsats kan vi alltså säga att det hätska politiska läget inte är nytt. Det fanns på 70- och 80-talet också, dock följt av en ca 20 år lång period av lugnare politiskt läge. Det nya i det nuvarande hätska politiska läget är alltså de kanaler vi använder för att diskutera och påverka, och här känns det som att dessa kanaler ibland missbrukas. Det nya är också att vi medborgare måste lära oss och hantera den ibland manipulerade informationen som överöser oss, och att det blir svårare och svårare att veta vad som är rätt, och vad som är fel.

Vi får bara hoppas att de nya kanalerna, och sätten att argumentera och diskutera inte får politiker eller andra att gå över gränsens, och ta det politiska klimatet neråt på "konflikttrappan". Neråt på konflikttrappan där det sista steget heter "Tillsammans ner i avgrunden" och kan uttryckas som "Jag bryr mig inte om det går dåligt för mig, bara det går dåligt för dig".

Säljer vi oss till Djävulen?

USA har tydligt markerat mot Kina. USA har tydligt markerat att de kommer att försvara sina intressen i Sydkinesiska sjön. Ingen kan tvivla på USA:s intentioner där.

USA har också tydligt markerat mot Iran. USA är tydliga med att de avser att bryta kärnavtalet med Iran samt att USA kommer att stötta Israel i alla lägen. USA har också hotat med eventuella militära interventioner mot Iran om så behövs.

Två tydliga markeringar från USA:s sida. Två tydliga markeringar från USA som får mig att fundera på vilken ambition Svensk utrikespolitik har nu. Detta då Sverige, samtidigt som USA kraftig tagit avstånd ifrån Kina och Iran, istället närmat sig Kina och Iran.

Sverige närmade sig Kina under toppmötet i Davos för någon månad sedan där Kinas ledare var specialinbjudna. Exakt vad som diskuterades med Kina vet jag inte, men vi kan vara exaktare i Sveriges närmande av Iran den senaste veckan då avtalet om försäljning av 1350 lastblar från Scania undertecknades. Det vet vi exakt.

USA:s kraftiga avståndstagande från Kina och Iran är egentligen inte oväntat. Det är som vanligt. Det är alltid så när Republikanerna tar makten i USA. Då blir det krig i mellanöstern. Det kanske låter syniskt, men det är faktiskt så det har varit de senaste gångerna Republikanerna tagit över Vita Huset.

Sveriges närmade av Kina och Iran är däremot lite mer oväntat, och själv undrar jag om det är någon Trump-effekt där Sverige försöker hitta nya handelspartners nu när USA känns osäkert. Dock kan Sveriges närmande av Kina och Iran lätt ge intressekonflikter med USA, och det tror jag inte vi vill ha. Vi bör noga vara lite försiktiga här.

Vi får se vart vi är på väg, men jag vet inte om jag tycker att vi på egen hand ska ha så mycket mer med Kina och Iran att göra. Nä, jag förespråkar EU. Det är där vi ska vara starka. Tillsammans ska vi vara starka och sätta press på USA, Kina och mellanöstern. Det är med EU vi blir starka, och kan diktera villkor.

Just nu verkar vi agerar själva utan EU, och jag hoppas bara att vi inte håller på att sälja oss till Djävulen.

Därför lämnar jag Medborgerlig Samling

Idag meddelade jag Medborgerlig Samling att jag inte avser att förnya mitt medlemskap för 2017. Jag tog beslutet efter att ha varit involverade i några diskussioner på twitter där jag efter hand insåg att mina åsikter inte ligger helt i fas med övriga twittrare för partiet. Detta då jag inte är lika kategorisk i mitt sätt att tänka utan jag försöker se helhet och nyanseringar på ett annat sätt än vad jag upplevde att jag möttes av i diskussioner.

Som exempel kan vi ta svensk ekonomi som för tillfället är väldigt starkt. Allt tyder på det, men det finns ändå de som hävdar motsatsen och är oerhört onyanserade i sin kritik. Ekonomi är stark, så är det, och om vi inte kan vara överens om det så blir det så konstigt om vi ska diskutera lösningar på de problem som faktiskt finns inom till exempel polisen, försvarets underfinansiering, migrationen, etc.

På Medbloggen skriver också en medlem en debattartikel med titeln ”Ministrar i egen drömbubbla”, och motiverar varför. Här överöser debattören samhället med en oerhört onyanserad kritik mot till exempel den svenska sjukvården. Jag har två barn och har kommit i kontakt med den svenska sjukvården många gånger och har alltid (utan undantag) fått komma på läkarbesök/akuten när jag vill och vid varje tillfälle har jag mötts av fantastiska människor och fått den hjälp jag behöver. Jag har känt mig nöjd när jag lämnat sjukhuset.

Med detta sagt så vill jag också säga att det finns problem inom sjukvården, precis som det gör inom polisen och migrationen, och dessa problem måste vi göra någonting åt. Dock tror jag att det är just den onyanserade kritiken mot hela samhällsbygget som skrämmer iväg mig lite. Att kritisera något så kategoriskt anser jag är för enkelt, och att stödja den onyanserade kritiken som jag upplever saknar balans känns inte riktigt som jag.

Trots mitt beslut att gå ur Medborgerlig Samling så tror jag att partiet har något på gång. Jag tror att partiet behövs, och uppfyller ett tomrum inom svensk politik. Jag tror också att partiet ännu inte riktigt har hittat sin politik och att det pågår ett antal inre diskussioner kring hur partiet ska hantera vissa frågor. Jag vill också rekommendera alla att gå in på partiets hemsida och titta på vad partiet står för, och överväga om partiet kan vara ett alternativ.

Jag tror att Medborgerlig Samling går en ljus framtid till mötes. Dock tror jag också att partiet skulle må bra av att vissa debattörer inom partiet tonade ner sin onyanserade kritik, och tala mer om VAD man vill åstadkomma och HUR man vill göra det. Inte bara kritisera för kritiserandes skull.

Vem vet, i framtiden kanske jag går med i partiet igen. Det kanske känns bättre då. När det har mognat lite. Därför vill jag inte säga ”Hej då”, utan jag vill säga ”På återseende”.

America first

”America first”, säger Trump samtidigt som han håller på att förlora USA:s ledande roll i världspolitiken. ”America first”, säger Trump samtidigt som han kallar en domare som inte vill bryta mot den amerikanska konstitutionen för en ”förrädare”.

”America first” är tydligen två ord som man kan använda om man vill bestämma saker, och det spelar ingen roll vad man vill bestämma, utan hänvisar man till ”America first” så är det liksom fritt fram att bestämma saker.

Vi sätter ”America first” så därför inför vi censur. Vi sätter ”America first” så därför stänger vi ner sociala medier. Vi sätter ”America first” så därför startar vi ett krig, och de som inte stödjer oss i våra åtgärder är förrädare och ska fängslas. Allt i andan av ”America first”.

Nu kanske det sista stycket inte har inträffat men man bör nog vara på sin vakt för just nu verkar de inte sky några medel där borta på andra sidan Atlanten. Det som pågår nu är riktigt smutsigt, och riktigt osäkert.

Det smutsiga och osäkra tror jag också skadar USA, och om de inte tar det försiktigt kan investerare och andra samarbetspartners vända sig bort från USA. Jag menar, om man inte vet vilka regler som gäller så är det svårt att investera och samarbeta. Ta fordonsindustrin som exempel.

Inom fordonsindustrin kravställer Trump att fordonstillverkarna ska tillverka bilar i USA, annars blir det strafftullar, men han säger inte vad han menar med det. Räcker det till exempel med att montera hjulen på bilen i USA eller måste motorn, växellåda, kaross och säten tillverkas och monteras i USA för att undvika strafftullar? Eller måste varenda skruv tillverkas i USA?

Så länge ingen vet vad Trump menar med ”tillverkning i USA” så är det helt omöjligt att göra korrekta investeringsbedömningar vilket gör det hela väldigt osäkert. Det är jätteviktigt att regelverket kring det här blir tydligt så att alla gör lika och konkurrerar på lika villkor, men just nu är det inte så.

”America first” säger Trump, utan att säga vad han menar och så länge det är så kommer det vara osäkert, och troligtvis kommer investeringarna då också dra ut på tiden med lång juridiska processer och stora kostnader som följd.

Inrikespolitiskt kan ”America first” mycket väl bli en industriell förlustaffär för USA, och ni som läste mitt förra inlägg om den nya axelmakten Ryssland-Iran-Kina inser nog också att ”America first” mycket väl kan bli en förlustaffär även inom utrikespolitiken.

Axelmakten Ryssland-Iran-Kina utmanar USA

Att säkerhetsläget i världen har förändrats sen Trump blev President i USA kan inte ha undgått någon. Förutom att Trump själv verkar vara en säkerhetsrisk för den amerikanska underrättelsetjänsten så finns det en hel del andra oroshärdar i världen som har blossat upp eller intensifierats i skymundan av Trumps politiska show i USA.

Rätt allmänt känt är att Ryssland har ansatt en offensiv i Ukraina och beskjuter rebellerna intensivt, och frågan är var det slutar. Tar Ryssland hela Ukraina nu? Ingen vet. Dock skulle frågan må bra av en större uppmärksamhet.

Ett inte lika känt problem som kan växa och bli riktigt hotfullt är att Iran ”hjälper” koalitionsstyrkorna i Irak mot IS, och samtidigt som Iran ”hjälper” koalitionsstyrkorna i Irak så tar också Iran territorium av Irak som de troligtvis inte kommer lämna tillbaka.

Irans agerande i Irak kan faktiskt växa till något riktigt obehagligt då Iran och Ryssland är allierade med varandra i många militära frågor samtidigt som Irans fiende Israel är nära allierad med USA. Allt detta i en region som tillstordel präglas av inbördeskriget i Syrien där också Ryssland, USA, Turkiet, Kurderna och ett antal andra stridande grupperingar krigar mot varandra.

När vi nu nämnt Ryssland och Iran måste vi också nämna Kina (som är tredje part i axelmakten Ryssland-Iran-Kina) som även dom har lite olösta gränskonflikter med sina grannländer i Sydkinesiska sjön, och här tror jag bara det är en tidsfråga innan vi ser en upptrappning från Kinas sida. Eventuellt även med stöd av Ryssland.

Alla dessa oroshärdar där Ryssland i flera fall har en nyckelroll samtidigt som USA är opålitliga och drar sig tillbaka oroar och påverkar också vår svenska säkerhetspolitik. Hur påverkar det oss att axelmakten Ryssland-Iran-Kina växer sig starkare och tar territorium från andra? Hur hanterar vi en konflikt i Baltikum? Hur agerar Ryssland på den militära upptrappningen längs den Polska gränsen? Viktiga frågor som påverkar oss och som vi ännu inte vet svaret på.

I detta läge är det egentligen ganska trist att se hur Trump kör sin mediala politiska show som tydligen på något sätt syftar till att sätta ”Amerika först”. Själv tycker jag att han springer omkring och bråkar och tjafsar om i sammanhanget patetiska småsaker som till exempel muren mot Mexico eller vilken Hollywoodkändis som dissat honom.

I detta läge är det oerhört trist att se hur USA med Trump i spetsen på tre veckor har lyckats förlora kontrollen och världsherraväldet samtidigt som de släppt fram axelmakten Ryssland-Iran-Kina för att tillsammans axla och ta den ledande rollen i världen. För en sak är säker. Från och med nu kommer Ryssland göra som Ryssland vill. Kina kommer göra som Kina vill, och Iran kommer göra som Iran vill. Att dessa länder nu kommer göra som de vill är ingenting som Trump kommer kunna ändra på. Vare sig med hot eller andra politiska påtryckningsmedel.

Vi får se hur det slutar, och vem vet? Trump kanske lyckas vända på steken igen, men att Trump på tre veckor lyckats förlora kontrollen och världsherraväldet på den internationella arenan är en skandal som ännu inte nått ut till den breda massan.

Nya försvarsallianser

"Everything can be negotiated", säger Trump, och med det menar han att alla bollar är uppe i luften och flyger. Bollar som ingen vet hur och var de kommer landa. USA:s relation med Kina. USA:s relation med Ryssland. USA:s relation med EU. USA:s åtagande inom NATO. Allt är under förhandling.

Vem är kompis med vem? Vem är fiende med vem? Vilka underrättelsetjänster litar på varandra? Är informationen sann eller falsk? Vilka handelsavtal gäller? Vilka försvarsallianser gäller? Vem är ambassadör var? Vem, hur, vad, sant, falskt? Allt är uppe och flyger.

Läget i världspolitiken kan verka lite rörigt och det kanske det är också, men det finns också förklaringar och det som sker nu kanske inte är så konstigt. Det sker hela tiden när nya ledare tillsätts. Det som sker är en omorganisation. Ja, Trump omorganiserar USA och dess administration och byter ut medarbetare han inte kan lita på. Han tillsätter nya individer som han litar på och anslår en ny agenda och nya tillvägagångsätt. Det är inte konstigt. Alla gör så. Det är bara det att Trump gör det på ett sätt som vi inte sett tidigare. Ett sätt där han vevar och drämmer till än den ena och än den andra. Ett sätt som jag tyvärr inte tror är bra då det bara sprider osäkerhet och tveksamhet. Det är en jobbig härskarteknik.

När Trump omorganiserar USA (och resten av världen) måste vi i Sverige också omorganisera oss. Vi måste anpassa oss till den nya situationen. Vi måste se över vem och vilka vi kan lita på. Vilka vi handlar med. Vilka roller Sverige har i olika sammanhang, och vilken roll Sverige kan tänkas få? Vilken nation pratar med vilken och när? Allt detta påverkar oss inrikespolitiskt. Det påverkar vår säkerhetspolitik där vi måste klarlägga vilka som fortfarande är våra vänner. En säkerhetspolitik som också är europeisk.

Jag är övertygad om att vi måste hålla ihop Europa. Jag är övertygad om att ett enat och starkt Europa med gemensam handelspolitik, utbildningsväsende och försvarspolitik är det mest fördelaktiga ur ett svenskt perspektiv. Jag är övertygad om att ett splittrat Europa bara innebär att vi blir marionetter i ett större spel mellan de gamla supermakterna USA och Ryssland.

Angående försvarspolitiken som ligger mig nära om hjärtat så har vi en allians med Finland. En allians som faktiskt innebär att om den ena anfalls ska den andra parten hjälpa till. En allians som jag tror är mer omfattande än vad många svenskar insett.

Vi har också en allians med EU vilket enligt Lissabonföredraget innebär att om en nation anfalls så ska övriga nationer hjälpas åt att försvara aggressionen. Säkerhetspolitiskt är allianserna med Finland och EU fortfarande två fasta punkter, trots den världsomspännande omorganisationen.

Den tredje alliansen som brukar diskuteras är NATO. Ska vi vara med eller inte? Ett NATO-medlemskap kan vara fördelaktigt. Jag tror det, men samtidigt vet vi inte riktigt vad det innebär så länge den världsomfattande omorganisationen pågår. Är NATO bra efter omorganisationen? Jag vill tro det, men jag vet inte.

En fjärde allians som skulle kunna vara ett alternativ är att de europeiska NATO-länderna går samman i en egen allians med ett tydligt europeiskt intresse, men det är bara en ide. En tanke.

Broken Arrow within the American administration

“Broken Arrow” is a famous codeword used in wars when the enemy breaks through the defense lines. It's a famous codeword used when the defense lines has crack down and when the enemy is all around the place. The own status is also characterized by a confusing and irrational behavior. A status where no one really know what’s going on. A status where there is a lack of leadership, strategies and organization.

We know that the Russians hacked the American administrations computers and servers. We know that. We also know that there is a lack of leadership, strategies and organization within the American administration. We also know that the intelligence found foreign “computer code” within an American electrical power plant systems. Computer code that probably could make damage.

Based on what we know the situation in America more and more looks like a Broken Arrow situation. For me, the situation looks dangerous and the Americans should act from a Broken Arrow situation within their own administration. Not start to make internal domestic politics about it like the elected president is doing now on Twitter.

The elected president might have a plan. He might know exactly what's going on. Maybe he is in control of things. Maybe there isn’t a Broken Arrow situation. But that, we don’t know.

Den nya världsordningen

Tidigare har den amerikanska presidenten varit den som lett världen. Den som med sin politiska och militära styrka varit kung över världen. Det var en världsordning med USA som etta, men nu verkar vi ha fått en ny världsordning där Ryssland lett av Putin tagit kommandot. Det verkar vara Putin som sätter agendan på den världspolitiska arenan. Nu går Putin först, och många följer Putin. Bland Putins följare kan vi bland annat se Kina, Iran, Turkiet och Syrien. I sin region starka följare som lyder minsta vink.

USA har marginaliserats. Europa också. Två världsdelar som marginaliserats till den grad att de inte finns på kartan längre. I alla fall inte på Putins karta. Två svaga världsdelar som inte riktigt verkar veta var de är på väg. Vad de vill. Som saknar agenda.

Två världsdelar där nationalister med stöd från Putin driver splittring och att olika länder ska bryta sig loss från olika gemenskaper. Från NAFTA. Från EU. Utträden som kommer försvaga de enskilda länderna ännu mer där vi till slut bara kommer ha splittrade och svaga länder kvar som starka Putin med sina följare kan utnyttja. Putin driver enighet mot sina följare som Kina, Iran och Turkiet samtidigt som han driver splittring mot EU och USA. Allt för att vinna fördelar.

Det känns som att det pågår ett krig. Ett krig som vi inte sett tidigare. Ungefär som när Putin gick in i Ukraina då allting präglades av förvirring och inge visste vad som hände. Alla utom Putin. Det känns som att det pågår ett politiskt krig, ett informationskrig, ett religiöst krig, ett kulturellt krig som varken Europa eller USA riktigt har förstått.

Oavsett vilket epitet vi sätter på kriget måste EU och USA nu resa sig, samla ihop sig, sträva mot enighet och ta kriget. Annars kommer vi snart inte härska över oss själva. Då kommer det vara Putin som härska över oss. Vi kommer vara marginaliserade.

Det är inte alls meningen att krigshetsa på något sätt, men det är bara det att det är väldigt mycket som går emot ett enat Europa och USA samtidigt som det mesta verkar gå Putins väg. Det kanske är en tillfällighet, men jag tror inte det. Det känns som att det ligger väldigt starka och rationella krafter bakom. Väldigt starka och rationella krafter.

Förbannad

Förbannad, eller småförbannad. Det är en bra känsla. Den känslan hjälper. I alla fall när man ska träna löpning. Allt går så mycket lättare då.

Det kan ha hänt något. På jobbet. På stan. Eller hemma. Något har hänt. Under dagen. Något som gjort dig förbannad. Då ska du ut och träna löpning. Det är det bästa.

Det absolut viktigaste är att hålla igen i början. När du springer. Men det kan gå bra ändå. Under passet kommer kroppen hela tiden vilja dra iväg, men håll igen. Håll igen tills det är ca en tredjedel kvar. Då öser du på. Jag lovar att det kommer kännas lätt.

Efter passet känner du eufori. Endorfinerna hjälper. Men också att det blev ett hejdundrande träningspass. Jävlars vad det gick undan, tänker du. Du mår bra. Du är inte förbannad. Du känner glädje.

Mitt andra femtonkilometerspass för året sprang jag lite småförbannad. Jag vet inte varför jag var småförbannad, men jag var det. Jag sprang långt. Jag sprang fort.

Efter passet kände jag mig glad, och jag är fortfarande glad.

15 km löpning med Bowie, Trump och Putin i tankarna

Springer årets sista träningspass över 15 km. Tänker. Tänker på året som gått. Tänker dock inte på träning som jag brukar utan jag tänker på de viktiga händelser som präglat det senaste året.

Tänker på alla dödsfall. Bowie. Prince. Fischer. Listan kan göras lång. Inser att det är livets gång. Det är som det är. Vi föds. Vi lever. Vi dör. Vi kanske inte ska göra det mer komplicerat än så.

Tänker på det amerikanska valet där Trump alltså allierade sig med en före detta FSB-chef (tidigare KGB), uppmanade honom i direktsänd TV att hacka det demokratiska partiets servar och datorer, kallade den gamla administrationen i USA för ”etablissemanget”, och därigenom ta makten. Wow!

Lojaliteten Trump visar mot Putin under och efter det amerikanska valet måste vara 2016 enskilt mest sensationella händelse. Att via TV och twitter hantera och drämma till frågor kring den amerikanska säkerhetspolitiken saknar motstycke och är ett hån mot de 100 000-tals anställda på CIA, FBI, NSA, Homeland Security, osv, osv. 100 000-tals lojala amerikaners arbete och analyser av underrättelser som han avfärdar som lögner och konspirationer till sin egen och Putins fördel i kampen mot den gamla administrationen. Wow!

Var Trump är på väg, vilken strategi och vilka målsättningar han har verkar bara vara han själv som vet. För tillfället ett enmansrace i nära relation med en före detta FSB-chef (alltså tidigare KGB) och tillika president över den forna fienden Ryssland. Jag förstår att många amerikaner är oroliga.

En inte alltför lugnande Nyårshälsning till många oroliga amerikaner.
Inte heller en Nyårshälsning som enar ett folk och skapar framtidstro inför det nya året.

Tidigare har jag haft lite svårt att förhålla mig till Trump. Jag har haft svårt för att bestämma mig om jag ska se Trump som ett hot mot det vi har eller en möjlighet för oss att skapa någonting nytt. Efter den senaste tidens händelser där USA utvisat Ryska diplomater har jag bestämt mig. Jag ser honom som ett hot mot det vi har för i detta läge känns det inte rätt att Trump kallar Putin för "smart". Trump kan omöjligt veta tillräckligt mycket om USA:s oerhört komplexa säkerhetspolitik för att göra det, han vet för lite för det.

Oavsett om 2016 var ett bra eller dåligt år kommer 2017 onekligen bli intressant. Det kommer bli väldigt intressant på den världspolitiska arenan där vi får hoppas att Trump rätar upp positionerna lite.