Jag har börjat fasta. 2 dagar per vecka fastar jag 24 timmar
i sträck utan att äta någonting. Jag dricker då bara vatten och kaffe. Sen jag
började fasta har jag också börjat förstå anorektiker eller andra med ätstörningar. Jag förstår dessa människor
då jag efter 24 timmars fasta ska börja äta igen. Det är svårt. Det är ofta
svårare att börja äta igen än att fortsätta svälta sig själv. Svårare då det både
finns fysiska och psykiska barriärer att ta itu med.
Efter 24-timmars fasta känns kroppen ”renad” från diverse
skräpmat och slaggprodukter. Kroppen känns ungefär som efter ett långpass
löpning över 30 kilometer i stegrande fart. Kroppen känns fräsch. En fräsch
känsla som jag vill bevara. En känsla som jag förstår att anorektiker också
kanske vill bevara. Allt för att vi inte har ätit.
Mitt under en fasteperiod är det också skönt att träna
löpning. De träningspassen känns ofta lätta. Det går fort. Kroppen flyger fram och det spär på den positiva känslan av att inte äta. Inser att en anorektiker också kanske kan uppleva det så.
Nu är inte jag anorektiker och jag vet att jag efter en fasteperiod måste äta för att orka, för att kunna tänka och för att fungera som människa, men jag
är inte redo att börja äta vad som helst, utan jag är redo för att ladda upp med
nyttig mat. Efter fastan brukar den första matbiten bli en
frukt. En banan eller ett äpple. Någonting lätt och fräscht, och även här inser
jag att mitt beteende påminner om en anorektikers. Det är här jag förstår att
det efter 24-timmarsfasta inte går att äta skräpmat som till exempel
hamburgare eller pizza. Kroppen vill inte ha det, vare sig psykiskt eller
fysiskt. Det är här jag förstår att det finns barriärer mot att äta som jag
aldrig tidigare har fått konfronteras med.
Förutom att min 24-timmarsfasta är bra för vikten och löpformen så har fastan gett mig insikter som jag inte trodde att jag skulle få när jag började fasta. Insikter som på ett oväntat sätt har vidgat mina vyer. Vyer som i framtiden kan vara nyttiga att ha sett. Sett för att förstå. Sett för att växa som människa och öka empatin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar