Varför utsätter du dig för tråkigheter?

”Varför utsätter du dig för tråkigheter?” Det är Åsa som undrar det, och det får mig att fundera lite. Funderar lite på vad jag håller på med.

Samtidigt som jag på http://www.jogg.se/ registrerar dagens träningspass över 15 kilometer i 5:01-fart kommenterar jag träningspasset med ordet ”Tråååkigt”, och det tar bara någon minut innan Åsa har ställ sin fråga i kommentarsfältet.

”Varför utsätter du dig för tråkigheter?”. Jag försöker svara på hennes fråga genom att hänvisa till någon form av plikttrogenhet, men jag vet inte om det stämmer. Är jag plikttrogen när jag gör något som är tråkigt? Vet inte.

I mitt svar går jag vidare med klyschan ”Nyttiga saker är tråkiga att göra, och onyttiga saker är roliga att göra”. Den klyschan tänker jag ofta på när jag går igenom långa Excel-listor på jobbet. Det är ofta nyttigt, men tråkigt.

Vet inte riktigt varför jag gör någonting som jag tycker är tråkigt. Speciellt när det är frivilla saker som löpning. Löpning måste jag faktiskt inte hålla på med, och jag kan strunta i löpningen om jag vill.

Dock finns det någonstans i mig en övertygelse om att jag kommer att få tillbaka den tid och energi jag investerar i löpningen. Investeringen kommer tillbaka i form av bättre hälsa och en möjlighet att leva ett roligare liv.

Jag är övertygad om att så är fallet, även om jag kanske inte märker av investeringen idag eller imorgon så är min övertygelse att jag kommer att märka av investeringen senare i livet. Om sex månader, om tolv månader, om tjugofyra månader. Senare. Då kommer jag att märka av investeringen.

ASICS misslyckade maratonsatsning

Herre gud vad mesigt det är just nu. Ingenting diskuteras. Ingen annan uppfattning än gängse uppfattning finns att läsa om. Ingen annan uppfattning än gängse uppfattning diskuteras, och nu är jag trött på det. Nu ska vi sätta lite färg på tillvaron. Nu ska vi diskutera hur motionärer ska träna och äta. Nu ska vi diskutera saker. Nu ska vi diskutera ASICS och Runners Worlds misslyckade maratonsatsning 2014.

Inför Sthlm Marathon 2014 gjorde ASICS tillsammans med Runners World en maratonsatsning. Genom Runners World valde de ut 5 aspiranter med olika träningsbakgrund som sedan skulle få hjälp med träningen för att nå sina målsättningar på Sthlm Maraton 2014.

Maratonsatsningen startade i AISCS nya fina butik på Hamngatan i Sthlm där aspiranterna presenterades klädda i nya kläder från ASICS, och med en ny klocka från Garmin. Bredvid stod också Runners World med nya skräddarsydda träningsprogram, och med Sveriges största plattform för löpning för att lansera alltihopa i.

När sedan starten på maratonsatsningen var avklarad och lanserad i Runners World gav sig hela gänget ut till Bosön och deras forskningsanläggning. Här mättes tröskelnivåer upp tillsammans med den senaste tekniken. Tröskelnivåer som senare användes i nya skräddarsydda träningsprogram från Runners World.

Aspiranternas fortsatta träning kunde under våren 2014 följas i Runners World där deras framgångar och motgångar rapporterades. Framgångar och motgångar som aspiranterna också skrev om på sina egna bloggar på Runners Worlds hemsida.

Allt var upplagt för succé. Allt var upplagt för framgång. Men blev det en framgång? Blev det en framgång när endast 2 av 5 aspiranter klarade sin målsättning? Blev det en framgång när den summerade tidsförbättringen bara blev totalt ca 10-15 minuter för de två aspiranter som klarade sin målsättning? En tidsförbättring som vem som helst hade klarat av.

Jag tycker det låter som ett totalt misslyckande för ASICS och Runners World. De har verkligen visat att ett resultat på Sthlm Maraton inte sitter i vilka produkter som används eller hur mycket man väljer att prata om saker och ting. De har också visat att det inte sitter i Runners Worlds träningsprogram. Eller? Hur ska jag tolka resultatet?

Här tycker jag att en diskussion ska föras. En diskussion kring hur vanliga motionärer (som det handlar om i det här fallet) ska träna och äta. Motionärer som satsar på att springa Sthlm Maraton på 4-5 timmar. Ska de träna, äta, springa intervaller och utrustas som elitidrottsmän? Klarar de av det, är det onödigt, eller är risken stor att de blir skadade och att de senare tröttnar på löpning?

Nä, nu när ASICS och Runners World återigen drar igång en liknande satsning med nya aspiranter inför löparåret 2015 hoppas jag att det slutar bra för alla inblandade. Det är en satsning som många säkert kommer tycka är rolig (inklusive jag själv) och jag hoppas att alla kommer att ha kul, och förhoppningsvis slipper de nya aspiranterna skador och elände. Jag hoppas verkligen det, och vi får se hur det slutar. Jag önskar i alla fall alla parter lycka till, men frågan kvarstår. Ska motionärer med målsättningen att springa maraton på 4-5 timmar träna, springa intervaller, fokusera och äta som eliten?

Det du inte visste om mig

Min profil. Min bloggprofil. Den är inte som andras. Min bloggprofil skiljer sig lite från andras eftersom jag inte framhäver mig själv på samma sätt som andra gör. Till skillnad från andra håller jag mig som person lite i bakgrunden. Du som läsare vet så att säga inte så mycket om mig.

Jag odlar till exempel inte myten om mig själv. Jag publicerar inte "selfies" eller "spegelbilder" på mig själv. Bilder på mig själv som är tagna av mig själv och redigerade av mig själv. Bilder på mig själv som tillsammans med ett blogginlägg som är skrivet av mig själv, och som handlar om mig själv, får mig själv att verka perfekt. Jag gör inte så. Jag tonar istället ner mig själv.

Vem är jag då? Ja, för er som undrar så har Andreas Åkesson gjort en intervju med mig som han har publicerat på sin blogg Run Andreas Run. I den intervjun öppnar jag mig lite mer än vanligt. Där får ni reda på lite mer saker om mig. Saker ni inte får reda på bara genom att läsa den här bloggen. Saker ni bara kommer att få redan på om ni läser intervjun på Andreas blogg.

Om ni är intresserade av att läsa Andreas intervju med mig så finns den här.

Ljuger du på bloggen?

Ljuger du på bloggen? Det är en samvetsfråga, men vem skulle svara ”Ja” på den frågan? Mitt svar är att jag ljuger minimalt på bloggen. Jag ljuger så lite jag kan. Jag skulle ljuga om jag säger att jag aldrig ljuger.

Att aldrig ljuga blir lite som i den där filmen ”Liar liar” med Jim Carrey i huvudrollen. Det skulle inte fungera. Dock tror jag att jag mest ljuger genom att inte berätta allt. Jag berättar så att säga inte hela sanningen. Vissa delar väljer jag att undanhålla.

Jag tror också att jag ibland ljuger genom att överdriva känslor. Jag kanske skriver att det kändes väldigt jobbigt när det i själva verket bara kändes lite jobbigt. Jag kanske också skriver att det kändes väldigt lätt när det i själva verket bara kändes ganska lätt.

Jag tror att de där smålögnerna mer handlar om att förtydliga kontraster i en annars ganska grå tillvaro. En tillvaro där ytterligheterna är vitt och svart, och färgpaletten där emellan består av olika nyanser av grått.

I ett försök att sätta lite färg på tillvaron kan de där små lögnerna ge lite större och färggrannare kontraster som också gör det hela lite mer begripligt för läsaren. Ja, så kanske det är.

Annars blev det 15 kilometer i 5:04-fart idag, och för att inte avsluta med en lögn så kändes det ganska grått.

När jag trivs som bäst

När jag trivs som bäst är det någon minusgrad och sol. Det är gnistrande vit snö och solglasögon. Det är två lager med kläder på överkroppen, en långärmad underställströja och en löparjacka. På benen räcker det med ett par långa tights.

När jag trivs som bäst springer jag på en enslig skogsväg. Gärna förbi en bondgård med hästar som betar i hagarna. Det kan också vara skog. Det spelar inte så stor roll.

När jag trivs som bäst vill jag lyssna in omgivningen. Gärna lyssna på tystnaden. Om något bryter tystnaden vill jag att de ska vara ett naturligt ljud som fågelkvitter, häst som gnäggar eller kor som råmar.

När jag trivs som bäst är det någon minusgrad och sol. Det är gnistrande vit snö och solglasögon. Det är natur. Det är tyst. Det är löpning.

Idag trivdes jag som bäst. Idag sprang jag 15 kilometer i 5:07-fart.

Fredagen den 13:e, dödens dag

Idag är det fredagen den 13:e. En dag av otur, en dag med brutna ben, en dag med utslagna tänder. Otursdagen, och i värsta fall dödens dag.

Fredagen den 13:e. En dag som kan sluta med döden. En hemsk tanke, och man kan lätt bli lite orolig. Min dag är ännu inte slut, och jag lever fortfarande, men min dag började med att jag vaknade i min varma säng strax innan klockan ringde. Jag kände mig utvilad. Jag hade sovit väldigt gott.

Efter att ha satt på mig kläder gick jag ner och åt frukost tillsammans med min underbara familj, och när barnen skulle gå till skolan fick jag en puss på kinden som jag blev alldeles varm av. En underbar känsla. En underbar start på dagen.

När jag senare var på väg till jobbet och skulle passera tunnelbanespärrarna var det många som ville gå igenom, det blev trångt, och då släppte vi snällt och vänligt igenom varandra samtidigt som vi utbytte vänliga blickar och små leenden.

I tunnelbanevagnen satt jag senare bekvämt i värmen tillsammans med mina medpassagerare varav många umgicks med vänner och bekanta på olika sociala forum. Någon log för sig själv, samtidigt som andra mest såg nöjda ut. I tunnelbanan fanns det också några som pratade och skrattade. Skratt som spred glädje.

På jobbet har allt gått jättebra och som jag uppfattade det så kände sig de flesta väldigt nöjda med arbetsdagen när vi på eftermiddagen tog helg. Innan jag åkte hem till min fantastiska familj så passade jag också på att springa 15 km i 5:04-fart. Ett alldeles underbart pass ute på Djurgården.

Nu har jag kommit hem och fått ett par kramar av mina fantastiska barn. Jag lever fortfarande, och jag ser med glädje fram mot att få avsluta kvällen framför TV:n tillsammans med min underbara familj.

Min dag har varit fantastisk. Ingen otur alls. Ingen död heller. Hur har din fredag den 13:e varit?

Ofokuserat

Det är ofokuserat. Det är 6 mil/vecka men det är ofokuserat. Jag glömmer. Jag glömmer att ladda klockan. Jag får springa utan klocka och uppskatta tid.

Jag är ofokuserad. Jag glömmer inte bara att ladda klockan. Jag glömmer också att registrera träningspass på Jogg. När jag är fokuserad glömmer jag aldrig att ladda klockan, och jag glömmer aldrig att registrera ett träningspass på Jogg.

Jag är ofokuserad. Idag tog det en timme innan jag lyckades komma utanför dörren. En timme av ångest inför passet. En timme med tankar kring hur kallt, blött och trist det skulle bli där ute, men då. Då när jag började. Då kändes det helt plötsligt inte så jobbigt längre.

Då var ångesten borta. Stegen kändes lätta. Jag studsade fram med lätta steg. Tänkte att det måste vara något fel. Jag ska ha ångest. Jag ska vara ofokuserad. Jag ska tycka det här är tråkigt. Inte kan jag springa här med fjäderlätta steg. Jag måste vara sjuk.

Men inte var jag sjuk. Jag studsade fram i ett progressivt pass som kan summeras med 15 kilometer i 4:58-fart. Det var inte illa för mig som är ofokuserad. För mig som glömmer. För mig som snart kanske glömmer skorna. Skor som jag senare hittar i kylen, eller i diskmaskinen. Om jag ens hittar dem. De kan ligga var som helt. Jag är ofokuserad.

Jag väljer det svåra valet

Ligger på soffan. Det enkla valet är att ligga kvar. Ligga kvar och titta på TV. Jag väljer inte det. Jag väljer det svåra valet. Jag väljer att ta på mig träningskläder. Jag väljer att gå ut och springa.

Om jag viker av åt höger vid korsningen blir rundan 8 kilometer. Det enkla valet är att vika av åt höger. Jag väljer inte det. Jag väljer det svåra valet. Jag springer rakt fram så att rundan blir 15 kilometer.

Bilvägen är ren från snö och is. Det enkla valet är att springa på bilvägen, på asfalten. Jag väljer inte det. Jag väljer det svåra valet. Jag väljer att springa på trottoaren. På trottoaren är det is och snömodd.

Ska jag välja löpning eller slalom?
Det enkla valet är......

Efter passet är det enkla valet att duscha och gå ut i det fina vädret och göra något kul. Det svåra valet är att först blogga om träningspasset, och sen gå ut i det fina vädret och göra något kul. Jag väljer det svåra valet.

Det svåra valet är det lite mer utmanande valet, det lite roligare valet. Var inte rädd för att välja det svåra valet.

Den sexiga löparen

15 kilometer i snöstorm är inte skönt. Det är osexigt. Sprang ensam. Osexigt. Sprang i 5:50-fart. Osexigt. Sprang i svarta tights. Osexigt. Blev kall. Osexigt.

Löpning är osexigt. Fotbollen däremot. Den är sexigare. Snygga och sexiga fotbollsspelare med en kaxig attityd som spelar inför fullsatta arenor får alltid mycket publicitet och stora reklamkontrakt. Det är sexigt. Vad är en ensam löpare som är ute och springer i snöstorm i 5:50-fart jämfört med det? Vad väljer man?

Nä, här gäller det att gaska upp sig lite. Inte ska vi löpare känna oss underlägsna. Vi löpare kan vi också. Vi löpare är också sexiga. Vi är sexiga för vi är passionerade och engagerade i vår idrott, och just passion och engagemang är två egenskaper som uppfattas som sexiga.

Vi löpare är också vitala. Passion, engagemang och vitalitet. Sexiga egenskaper som ofta glöms bort i det utseendefixerade samhället. Till det har löpare också en positiv syn på tillvaron. En löpare tror på sig själv. Har självförtroende. Det är sexigt.

Löpare är också friska och sunda. Sexiga egenskaper som inte handlar om utseende. Sexiga egenskaper som handlar om inställning, glädje, och utstrålning.

15 kilometer i snöstorm är inte skönt. Det är osexigt. Sprang i 5:50-fart. Osexigt. Men vad gör det? Det viktiga är inställningen, glädjen, och utstrålningen. Det är det som är sexigt.

Allergisk

15 kilometer i 5:07-fart. 15 illamående kilometrar. Det kändes som att jag skulle kräkas. Magen gick runt. Det bubblade. Det knep. Tänkte att jag måste vara allergisk. Allergisk mot 15-kilometer i 5:07-fart. Allergisk mot löpning.

15-kilometer i 5:09-fart. Inte lika illamående. Inte illamående alls faktiskt. Det kändes ganska bra. Trots all slask, blöta skor, och kalla fötter. Det kändes bra att springa 15 kilometer 5:09-fart.

Kontrasterna mellan fredagens och lördagens träningspass var stora. Även fast omständigheterna var likvärdiga. Omständigheter som lett till att jag kan summera veckans löpning till 60 kilometer, och då är det ändå en dag kvar av veckan. Inte illa för en som så sent som i torsdags kände sig allergisk mot löpning.