Vinteridrotterna och dess gemenskap med naturupplevelser tillsammans med familj och vänner lockar för tillfället mer än löpningens ensamhet. På senare tid har jag dock börjat fundera på om distraktionerna kanske inte bara är distraktioner. Distraktionerna kanske börjar bli permanenta. Jag kanske börjar tappa intresset för löpning. Andra saker kanske intresserar mig mer.
 |
| Slalom. GoPro. Toppen av ett fjäll. En distraktion som är svår att bortse ifrån |
Det finns också än mer djupare logik. En paradox. En paradox där det kanske är löpningen som ger mig möjlighet att ägna mig åt alla distraktioner. Vinteridrotter. Slalom. Vänner. Familj. Utan löpningen kanske jag inte hade varit i tillräckligt god fysik form för att ägna mig åt alla distraktioner. Löpningen utgör så att säga grunden till allt det roliga.
Den paradoxala insikten får mig att fortsätta träna löpning, även om det känns tungt. Att byta om och gå ut och träna löpning ensam en mörk och kall vardagskväll lockar inte. Det lockar inte alls, men ändå sprang jag 15 kilometer i 5:08-fart idag. Jag sprang efter jobbet. I mörkret. Ensam. Men mina tankar, mina tankarna var någon annanstans.
4 kommentarer:
Selfiekungen nummer ett.
Ha, ha. Ja, nu är det min fru som har tagit bilden så en riktig selfie är det inte.
Dock sitter GoPro kameran på en 48 cm selfiepole. Har en selfiepole på 78 cm också så lite selfiekung kanske jag ändå är :-).
Vill man hålla på med annan konditionskrävande aktivitet så är ju löpning det säkraste kortet. Men sett över livets cykler så finns det alltid stunder då man byter fokus.
Urban - Precis. Bra skrivet. Just nu kanske jag har bytt fokus lite. Det är bara nyttigt :-)!
Skicka en kommentar