En hyllning till våra partners

Jag vill hylla våra partners. Hylla de som orkar. Hylla de som står ut med oss löpare och vår träning. Jag vill hylla er för er förståelse, och för att ni accepterar att vår löpning tar mycket tid i anspråk. Tid vi hade kunnat lägga på er, på familjen eller på huset, men tid som vi istället lägger på oss själva.

Jag vill hylla våra partners för att de tar hand om våra barn och hus när vi är ute och springer. Jag vill hylla er för att ni lagar mat, städar och diskar när vi är ute och tränar. Jag vill hylla er för er omtanke när maten står på bordet när vi kommer hem efter ett träningspass.

Jag vill hylla ert tålamod när vi hänger upp våra svettiga träningskläder på tork i tvättstugan. Hylla er för att ni står ut med lukten av gammalt intorkat svett. Här vill jag inte bara hylla er utan jag vill också uttrycka min beundran för ert tålamod med alla träningsskor som står i vägen vid ytterdörren. Skor som luktar. Skor som ni säkert inte vill ta i ens med en tång.

Jag vill hylla våra partners. De som finns i bakgrunden. De som inte syns. De som finns där. Jag gillar er.

Distraktioner

Distraktionerna finns överallt. Jobb. Hus. Vänner. Familj. TV. Överallt finns distraktioner som avleder mina tankar från löpning.  Tankarna avleds till annat, andra saker som får löpningen att verka torr, tråkig och enformig.

Vinteridrotterna och dess gemenskap med naturupplevelser tillsammans med familj och vänner lockar för tillfället mer än löpningens ensamhet. På senare tid har jag dock börjat fundera på om distraktionerna kanske inte bara är distraktioner. Distraktionerna kanske börjar bli permanenta. Jag kanske börjar tappa intresset för löpning. Andra saker kanske intresserar mig mer.

Slalom. GoPro. Toppen av ett fjäll.
En distraktion som är svår att bortse ifrån

Vad är löpningens ensamhet jämfört med vinteridrotternas naturupplevelser och dess gemenskap tillsammans med familj och vänner? Svaret på frågan är självklart. Ingenting. Logiken är svår att bortse ifrån. Den finns där. Logisk. Sund.

Det finns också än mer djupare logik. En paradox. En paradox där det kanske är löpningen som ger mig möjlighet att ägna mig åt alla distraktioner. Vinteridrotter. Slalom. Vänner. Familj. Utan löpningen kanske jag inte hade varit i tillräckligt god fysik form för att ägna mig åt alla distraktioner. Löpningen utgör så att säga grunden till allt det roliga.

Den paradoxala insikten får mig att fortsätta träna löpning, även om det känns tungt. Att byta om och gå ut och träna löpning ensam en mörk och kall vardagskväll lockar inte. Det lockar inte alls, men ändå sprang jag 15 kilometer i 5:08-fart idag. Jag sprang efter jobbet. I mörkret. Ensam. Men mina tankar, mina tankarna var någon annanstans.

Jag, Columbus och Gustav Vasa

Efter 14.92 kilometer befinner jag mig utanför min dörr. Jag är klar med mitt träningspass. Jag är hemma. Jag kan stanna. Jag kan vila.

Men innan jag stannar och vilar reflekterar jag över distansen 14.92 kilometer. Jag reflekterar över att år 1492 upptäckte Columbus Amerika. Jag ser en liknelse. Siffrorna är lika. Nu har min löpning, och 14.92 kilometer, ingenting att göra med Columbus upptäckt av Amerika år 1492, men jag reflekterad över det i alla fall. Oavsett. Det är kul att kunna reflektera.

Hur som helst så var det efter 14.92 kilometer jag befann mig utanför min dörr. Jag kunde vila. Jag kunde stanna, men jag stannade inte. Jag stannade inte och vilade.

Jag stannade inte och vilade eftersom jag anser att 14.92 kilometer är en sån där irriterande siffra att avsluta ett pass på. Jag menar, när det ändå är så nära 15 kilometer så kan jag ju lika gärna fortsätta och springa lite till så att det blir 15 kilometer. Det känns ju så mycket bättre.

Passet blev till slut 15.10 kilometer i 5:30-fart, men innan jag stängde av klockan reflekterade jag över att distansen 15.10 kilometer är ganska när 15.23 kilometer, och år 1523 återerövrade Gustav Vasa Stockholm......................

Mycket samma

För tillfället är 15 kilometer i lugn fart mitt normala pass. I onsdags blev det 15 kilometer i snöstorm, och på oplogade vägar. Idag blev det 15 kilometer i snömodd, men på plogade vägar. Det var inte riktigt samma, men det blev samma runda. Samma ansträngning. Samma kläder. Mycket var samma.

Jag bytte om i samma omklädningsrum, på samma plats. Använde samma dusch, och samma bastu. Mycket var samma. Tiden var dock inte samma. I onsdags blev det 1:21:32, och idag blev det 1:18:55.

Kan tiden bli samma? Om jag sprang dagens runda exakt lika fort som i onsdags så hade jag ändå sprungit rundan på olika dagar. Alltså i en annan tid. Samma tid, men i en annan tid.

Samma tid, men i en annan tid. Sånt kan man fundera på. Filosofera. I alla fall när man är ute och springer, men nu ska jag gå och laga mat.

Bekräfta läsaren

Jag förstår inte de bloggare som inte bekräftar sina läsare. De läsare som läser och tycker något. De läsare som genom kommentarsfältet tycker något. Som bloggare kan man åtminstone besvära sig med att svara på, eller bekräftar en kommentar, när en läsare tycker något.

Det är inte alla bloggare som besvärar sig med att bekräfta läsaren. Jag vet inte riktigt varför de inte bekräftar läsaren, men jag har lagt märke till att det alltid är samma bloggare som inte gör det, och att det är vanligare på de stora bloggarna.

Är de stora bloggarna nonchalanta? Jag vet inte, men på min blogg, en lite mindre blogg, bekräftar jag alltid läsaren. Jag besvarar alltid en kommentar. I alla fall så länge det inte är en "hatare" eller ett litet otrevligt "nättroll" som kommenterar. Fast "hatare" och "nättroll" har jag aldrig råkat ut för.

Några "nättroll" eller andra troll råkade jag inte heller ut för under mitt senaste distanspass över 11 kilometer i 5:10-fart.

Sönderslitna och krossade muskler

När man blir skadad inom löpning är det ofta en muskel, en sena, eller ett ligament som går sönder. Riktigt så är det inte när man blir skadad inom slalom. Då går flera muskler, flera senor, och flera ligament sönder. Det känns så i alla fall.

Efter min vurpa på slalomskidorna känner jag mig svag i ryggen, eller rättare sagt där rumpan övergår till rygg. När jag vurpade var det nog inte bara en muskel som gick sönder. Det var nog flera muskler som gick sönder. Flera sönderslitna och krossade muskler.

En fantastisk bild från Åre som växthuseffekten
snart omöjliggör.

Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag för tillfället har så många muskler i ryggslutet. Jag blir fort trött där. Reflekterade lite över det efter fredagens pass över 5 km i 5:25-fart. Reflektioner som återkom efter dagens pass som jag avbröt efter 6 kilometer i 5:17-fart. Avbröt på grund av att jag kände mig trött och konstig i ryggslutet.

Det gör inte ont. Inte när jag springer. Känner mig bara svag. Sladdrig. Jag kommer nog få jobba lite på det här innan jag är tillbaka fullt ut. Det blir lätt löpning en tid framöver. Lite slalom blir det också. Lätt löpning varvat med lite slalom.

Jag är en jobbig typ

5 kilometer i 5:25-fart. Så långt och fort sprang jag idag. Sprang på hala vägar och på is. Jag förstår om någon tycker det är jobbigt med hala vägar och is, speciellt när man springer, men det tycker inte jag. Jag vill ha mer hala vägar och is. Mer kyla och snö. Mer av allt det ni tycker är jobbigt. Jag är nog en jobbig typ.

Växthuseffekten oroar mig. Därför vill jag ha mer kyla och snö. Mer löpning på is. Mer löpning i snömodd. Mer löpning i snöstorm. Mer frysa om tårna. Mer minusgrader. Mer av allt det ni tycker är jobbigt. Jag är nog en jobbig typ.

Om ni tränar ordentligt och håller er unga,
 så kan ni göra så här när ni är 43-år gamla.

Att springa 5 kilometer var inte jobbigt. Det skulle inte vara jobbigt. Det var inte meningen att det skulle vara jobbigt. Det var bara meningen att det skulle bli ett enkelt prova på pass efter min vurpa på slalomskidorna.

Jag flashar inte runt

Här händer ingenting. Vissa recenserar saker. Det gör inte jag. Jag håller inte heller på med en träningsutmaning som andra gör. Jag tillverkar inte heller skor som Sofia Hedström gör.

Min tillvaro är inte lika flashig. Inte lika intressant. De flashar runt med sina intressanta liv som de skriver om på sina bloggar.

Jag flashar inte runt med ett intressant liv som jag skriver om på min blogg. Jag gör ingenting. Jag springer inte ens. Inte som de, men jag är glad ändå. Väldigt glad faktiskt.

För tillfället mår jag väldigt bra av att inte springa. Att inte flasha. Att bara vara. Det är gott så.

Tänk om du inte kunde ta en paus. Tänk om du var tvungen att springa. Tvungen att springa bara för att någon krävde det. För att producera. För att det var ditt jobb. Usch vad jobbigt det hade varit.

Craft’s misslyckade vinterkollektion

I höstas lanserade Craft sin vinterkollektion. En vinterkollektion som till stor del bestod av svarta kläder med gula inslag, eller gula kläder med svarta inslag. Kläder som skulle synas i vintermörkret. Praktiska kläder, men ändå väldigt fula och tråkiga kläder.

Måste säga att jag upplever Craft’s vinterkollektion som den absolut tråkigaste jag har sett. Jag skulle aldrig köpa dessa kläder eftersom jag upplever att kläderna andas brist på fantasi och total avsaknad av kreativitet och nyskapande. Hur tråkiga kan kläder egentligen bli?

Annat är det med de nya träningskläderna för tjejer som översköljer marknaden för tillfället. Nya träningskläder skapade av nya designers, och som lanseras av nya märken. Supersnygga träningskläder. Tyvärr är dessa träningskläder avsedda för tjejer vilket betyder att vi killar få dras med fula och tråkiga träningskläder. Vi killar får dras med svarta träningskläder med självlysande gult, ljusgrönt eller orange. Kläder som vi har vi sett förut. Kläder som bara känns gamla.

Nä, som kille vill jag också ha nya fräscha träningskläder. Så alla designers, se till att designa lite nya fräscha träningskläder för oss killar nu också. Det spelar ingen roll vad ni designers gör. Bara ni gör något. Något nytt. Överraska mig!

I övrigt har jag fortfarande lite ont efter min vurpa på slalomskidorna, men på söndag hoppas jag på att komma igång igen.

Diffusa löparskador

Jag upplever att många skador inom löpning är lite diffusa i sin natur. Diffusa i den meningen att skadorna kommer lite ”krypande”, och saknar ett tydligt före och efter.

Ta till exempel ett löparknä. Där ligger ITB-bandet och nöter på ett ben vid knät, och efter en tid blir det inflammerat och börjar göra ont. Som drabbad vet man inte alltid när skadan började, och inte heller riktigt när skadan slutar. Det kan vara lite svårt att veta när ett löparknä har försvunnit. Ett liknande resonemang kan föras med benhinneinflammation. Där ligger den inre vadmuskeln Soleus och nöter mot benhinnan som sedan blir irriterad och eventuellt inflammerad. Även här kan det vara lite svårt att veta när det började, och när det slutar.

I slalom är det lite annorlunda. Där är skadorna lite mer tydliga. Det finns en tydlig orsak, och en tydlig konsekvens. Ett före, och ett efter. Inte ont, och ont. Låt mig visa en film som kan förklara vad jag menar.

Det var jag som vurpade i filmen, och efter den vurpan har jag lite ont i ryggslutet, rumpan, ljumsken och axeln, men jag behöver inte fundera på varken när eller hur skadan uppstod, och förhoppningsvis behöver jag inte heller fundera på när skadan är läkt. I slalom är det hela lite mer konkret.

Jag tar några dagars löpvila, och ni. Använd ryggskydd och hjälm när ni åker slalom. Det räddade troligtvis mig från fler skador.